Thomas förklarar fotokonsten som en kombination av två favoritämnen. Teknik och kreativt skapande har alltid intresserat honom, och förutom att meka med stereoapparater och bygga högtalare i slöjden riggade han ett eget mörkrum hemma i badrummet i Arboga.
”Jag är självlärd. Jag gjorde misstag och fick lära mig av dem. Det fanns i princip en enda fotoskola att söka i Sverige på den tiden, men den passade inte mig. Istället gick jag runt i Arboga och fotade allt jag såg, jag hade kompisar som var snälla och ställde upp. Dessutom var det såna tider att bilderna oftast hade politiska budskap. Det där förstod jag mig inte på som trettonårig Arbogakille. Jag gillade att gå på upptäcksfärd med kameran, för att fota solnedgångar och annat vackert istället.”

Ett extrajobb på Nerikes Allehanda gav Thomas värdefull erfarenhet och pengar till sin gryende passion.
”Egentligen var jag nog ingen skjutjärnsfotograf. Jag tyckte det var synd att tidningsfotografier bara lever en dag och det var alltid bråttom att ta dem. Men visst var det roligt att som 14-åring få se sina bilder i tryck, och jag gjorde det för att få ihop pengar till fotopapper och film. Därefter började jag få uppdrag som passfoton och klassbilder. Det var nog dessvärre på bekostnad av läxorna.”

Teknikintresset tog den tjugoårige Thomas till Köping och ett lockande jobb på en skiv- och stereoaffär. Så småningom lyckades han tjata in en fotoavdelning till butiken, vilket medförde att den vetgirige Thomas fick ta del av utbildningar inom ljussättning och annat spännande.

Drömmen om att fotografera på heltid blev allt tydligare, och plötsligt en dag fick han ett erbjudande om att ta över en ateljé i Eskilstuna. Det var en chans han inte kunde motstå. Men de första åren som heltidsföretagare skulle visa sig allt annat än glamourösa.
”Det var en tuff tid. Jag hade inga pengar så jag fick bo i ateljén. Jag fick gå från amatör till proffs och det gick åt mycket tid att lära mig avancerad professionell utrustning. Det var mycket som gick mig emot då. Ett jobb som skolfotograf i Dalarna blev räddningen. Jag fick komma ut och få luft.”

Tiden i Dalarna gav välbehövlig inkomst, men även viktiga insikter.
”Jag kom på mig själv med att en kväll formulera mina livsmål på en lista. Jag insåg att jag var tvungen att börja från noll igen. ”

Ateljén i Eskilstuna såldes. Stukad av det tuffa företagarlivet bestämde sig Thomas för att istället nöja sig med att fotografera på hobbynivå. Han skaffade sig en liten lokal på Glasgatan i Köping.
”Men så fort jag öppnade lokalen kom folk och bad mig fotografera. Av någon anledning fick jag snabbt gott rykte. Jag var med i en del fototävlingar som skapade publicitet, det var på så vis jag marknadsförde mig. Plötsligt gick det så bra att jag till och med kunde byta bil och åka på semester.”

Jobben fortsatte att trilla in, och nu, 40 år senare, ser Thomas tillbaka på ett yrkesliv fyllt av spännande fotouppdrag. Han har rest runt i världen med kameran på axeln, han har etablerat både inomhus- och utomhusstudio i anslutning till bostadshuset på S:t Olofsgatan, spelat in tre långfilmer och dessutom genomgått en omvälvande teknikomställning.
”Jag hade precis köpt in en ny, svindyr analog kamerautrustning när allt plötsligt skulle ske digitalt. Jag skulle gå från hantverkare till datamänniska. Den nya tekniken var svår för mig att hantera.”

Men skam den som ger sig. Thomas kavlade upp ärmarna och lärde sig det nya han också, och idag består även hans studio av datorer och redigeringsprogram. Han har nyligen haft vernissage för att fira 50 år som fotograf. Så nog är det fotografiska hantverket fortfarande i allra högsta grad en del av Thomas Ljungqvists liv och identitet. Och det är vi många som är tacksamma för. Hans arkiv rymmer en ovärderlig bildskatt för Västra Mälardalen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad 23/1 -2020.

I april 2014 fick Thomas Ljungqvist och Kenneth Eneroth utmärkelsen Månadens Förebild för sitt arbete med Köpingsskildringen Köping i bild. Boken är en vandring genom Köpings stadskärna och omnejd. Allt berättat på duons personliga manér.
”Jag ville visa Köping som det är, utan Photoshop”, säger Thomas som berättar att idén började med planer om en fotoutställning. ”Köpings kommun ville ha en monter med bilder på Köpingsmässan och hörde av sig till mig”.

Idén vidareutvecklades till en vision att även samla alstren i bok. Bilderna var inget problem för Köpingsfotografen, men en bok behöver text för att vara komplett. Och Thomas visste precis vem han ville jobba med.
”Jag hoppades att Kenneth Eneroth skulle nappa på idén. Jag hade följt hans krönikor och gillade hans sätt att uttrycka sig.”

Eneroth kontaktades.
”När jag fick reda på vad tanken var”, säger Kenneth, ”kände jag direkt att jag ville vara med. Jag tyckte att Köping var värd något bättre, något mer. Jag var trött på att man på vissa håll pratade om Köping som en tråkig stad. Det har hänt så mycket bra här, men alla tänker inte på det. Och med Thomas bilder var det självklart.”

Kenneth som då nyss hade gått i pension från Bärgslagsbladet/Arboga Tidning beskriver projektet som ett annorlunda inslag mot journalistvardagen.
”Det var roligt och lite annorlunda mot det jag gjorde som reporter”, minns Kenneth. ”När man jobbade på tidningen skulle man jobba snabbt och leverera snabba texter. Nu fick jag hålla på och skriva i flera månader. Då blev utmaningen att sätta stopp. Nån gång måste man ju vara klar. Det var roligt att för en gångs skull jobba på ett längre projekt.”

Thomas och Kenneth visade sig vara ett framgångsrikt team.
”Det är viktigt”, säger Thomas. ”Man kan bli galen om man jobbar med fel person. Kenneth och jag fick en varm kontakt. Det var enkelt att prata.”
”Vi är nog ganska lika”, tillägger Kenneth. ”Vi är lätt tillbakalutade. Inga gåpåiga typer som stressar och hetsar. Vi har förtroende för varandra.”

Köping i bild blev ett bestående minne för såväl Köpinsgbor som upphovsduo. Boken är en färgstark hyllning på över 200 sidor, fullmatade med bilder och fakta om staden vid Mälaren, eller ”en småstad i förändring” som kreatörerna inledningsvis beskriver den.
”Det här blev vår present till Köping”, säger de. ”Det är roligt att den har blivit så väldigt omtyckt.”

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.

I samband med att familjen Eneroth beslutade sig att lämna Norrland till förmån för Köping, var det dags för Kenneth att välja gymnasieprogram.
”Jag gick en kemiteknisk utbildning, kanske för att min pappa jobbade på det som idag är Yara. Men jag kände ganska snart att kemi inte var för mig. Men när jag sedan fick låna en systemkamera av en kompis tyckte jag det var så häftigt att jag byggde ett eget mörkrum hemma.”

Kenneth fotade och mixtrade. Testade och experimenterade. Tills han en dag fattade mod, kontaktade en fotograf på Bärgslagsbladet och frågade om han kunde få hjälpa till.
”Det var där det började. De skickade ut mig på fotojobb och det blev bra bilder. Men en dag sa min journalistkollega Anna-Lisa Tottmar åt mig att jag borde ge mig ut och pröva mina vingar.”

Kollegans ord grodde och slog rot hos Kenneth som började spara pengar till sitt livs äventyr. En årslång liftarresa på egen hand genom Europa och därefter tåg och buss genom Nordafrika och Asien gav honom oförglömliga erfarenheter.
”I Algeriet hände något man bara drömmer om”, säger Kenneth och berättar att han av en slump lärde känna en algerisk familj. De bjöd på mat och lät honom bo i deras lägenhet. Han fick journalistvänner vid den stora tidningen i Oran och blev bjuden på bröllop i Sahara.
I Istanbul anslöt Köpingsvännen Lars Ericsson för att göra Kenneth sällskap genom Asien.
”Det land jag har bäst minnen från är Indien där vi spenderade tre månader. Det är det rikaste land jag någonsin varit i. Värmen, kulturen, människorna och byggnaderna. Allt var som en dröm mitt i den fattigdom som också fanns där. Men rikedomen av upplevelser uppvägde allt annat.”

Upplevelserna dokumenterades och skickades hem till Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.
”Det blev ett tiotal resebrev som blev riktigt bra. Det var då jag upptäckte att det var kul att också skriva i tidningen och inte bara fotografera.”
Det var så det kom sig att Kenneth blev Bärgslagsbladets första multijournalist. Något som 30 år senare skulle bli vanligt i hela tidningsbranschen.

Journalistvärvet visade sig vara den plats där Kenneth kunde få utlopp för både nyfikenhet och förmåga att formulera sig i ord och bild. Hans artiklar har bemötts med de flesta reaktioner.
”Att vara lokaljournalist är att berätta om viktiga saker, men också att ta ansvar för det man skriver om. Ibland har det varit jobbiga saker att berätta. Man kanske inte har blivit vän med alla. Jag har exempelvis varit noga med att inte gå med i vissa föreningar. Det kan ju vara så att man en vacker dag måste skriva något obekvämt om dem. Men de flesta människor har varit förstående.”

Även om nyfikenheten inte längre är ett arbetsredskap är den fortfarande en av Kenneths tydligaste egenskaper.
”Man har gott om tid som pensionär, men jag har aldrig haft tråkigt. Tvärtom är det så mycket jag vill ta reda på. Jag är nyfiken på allt som händer i samhället. Jag förkovrar mig om dagarna, läser mycket böcker.”

Och så är det där gamla torpet utanför Arboga som ska förädlas. Och musiken. Den tar också en hel del tid i anspråk. Han läser recensioner och konsumerar. Även om det helst blir klassiskt, jazz och afrikanskt, botaniserar han även i ny rock och pop.
”Men det är inte populärmusik jag lyssnar på”, säger han. ”Det ska vara musik som drabbar.”

Och på något sätt blir det just den där meningen om musiken som sammanfattar Kenneth Eneroth, mannen med en av Västra Mälardalens vassaste pennor.
Hans spaningar kanske inte alltid har varit populära, men drabbar, det gör de sannerligen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.