Lena vill ge något tillbaka till världen
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Intervju, Månadens förebild.
Musteriet är inte bara dryckesproduktion för Lena Ryberg Ericsson.
”Här kan jag ge något tillbaka till världen. Jag kan göra den till en bättre plats.”
När Lena var femton lämnade hon villasamhället i Kolbäck för att gå på lantbruksskola. Inspirationen kom från den gård där hon hade sin häst.
”Jag såg lantbruksyrket som ett jobb med spännande utmaningar. Där kunde jag få lösa problem och få utlopp för min självständighet.”
Men efter en tid som avbytare på olika gårdar började vardagen ändå bli lite för förutsägbar för Lena som drog ut på resa. En resa som ganska otippat tog henne till Öland.
”Det var februari och det blåste storm på ön, men jag kände en stark vilja att stanna där.”
På Öland föddes även Lenas första verksamhet inom lokal matproduktion. Inspirerade av sina resor startade hon Sveriges första foodtruck. Där skulle hon sälja fish and chips.
”Jag köpte ett gammalt orkestersläp och tjatade till mig en plats på kajen utanför Strand hotell. Det var konstant kö, vi friterade torsk dag som natt.”
Det var också i den vevan som hon kom i kontakt med konsten, det andra stora intresset i livet.
”Jag jobbade extra som konstmodell på en konstskola och började hänga med eleverna där. Jag har alltid tyckt mycket om att måla och rita. Jag gillade det konstnärliga sammanhanget, det var en kul tid.”
Men en familjetragedi fick Lena att lämna ön.
”Jag var tjugoett när min mamma dog av en hjärtåkomma. Jag lämnade allt och for ut i världen igen. Jag tog jobb där jag kunde och tog mig genom Europa och vidare till Indonesien och Australien. Det sistnämnda skulle visa sig bli ett land med stor betydelse för Lenas fortsatta liv.
”Jag träffade en australiensare, han följde först med hem till Sverige, men sedan åkte vi till Australien där vi gifte oss och blev kvar.”
I Australien skulle det konstnärliga intresset åter väckas till liv, då Lena blev övertalad till att delta i en keramikkurs. Först vägrade hon, eftersom hon tyckte det verkade långtråkigt att jobba med just lera. Men hon bestämde sig för att ge det en chans. Och mycket riktigt. Hon var uttråkad från första stund.
”Läraren såg på mig att det inte var min grej och föreslog en annan teknik för att utmana mig. Och när jag testade den insåg jag att det var svårt. Så pass svårt att jag aldrig skulle lära mig. Då blev det roligt!”
Keramiken blev inte bara ett nytt intresse utan också en god investering för Lena som så småningom även började sälja sina alster.
Åren gick, Lena blev gravid och fick en dotter. Känslan av att vara långt bort hemifrån gjorde sig påmind. Hon bestämde sig för att resa hem för att låta släkt och vänner träffa den nyfödda Johanna. Men resan blev inte riktigt som planerad.
”När jag kom hem fick jag veta att min pappa hade cancer. Jag klarade inte av att lämna honom utan stannade hemma.”
Äktenskapet med maken i Australien, som tidigare hade börjat knakat i fogarna, tog slut. Lena fick börja bygga en ny tillvaro hemma i Västmanland. För att försörja sig fortsatte hon att sälja keramik och lilla Johanna fick följa med på säljmöten.
Men ibland sker sammanträffanden som skapar nya vändningar: En dag sprang Lena in i Anders, en klasskamrat från tiden på lantbruksgymnasiet. Pusselbitarna föll på plats och ett nytt, gemensamt liv började ta form. Anders och Lena bosatte sig på Anders föräldragård och lillebror Benjamin kom till världen.
Allt kunde ha varit frid och fröjd, men det var något som inte stämde. Lena mådde inte bra. Hon var andfådd och trött, så trött att hon till slut inte orkade något alls. Läkarna förklarade det som utbrändhet och skickade henne till en psykolog, där hennes tillstånd fortsatte vara en gåta.
”Det är inget fel på ditt psyke”, sa psykologen till slut. ”De måste vara något annat.”
Och det var något annat. En dag kunde hon inte få luft, andetagen hjälpte inte. När hon till slut kom till akutmottagningen i Köping visade det sig att hennes hjärta hade tio procents kapacitet, läkarna var osäkra på om hon skulle överleva natten.
”Det vara bara transplantation som gällde. Jag fick ett nytt hjärta.”
Rehabiliteringen var lång och svår. Lena fick börja om från noll, såväl fysiskt som jobbmässigt.
”Jag tyckte keramiken påminde mig för mycket om sjukdomstiden, så det var inte längre roligt. Jag börjad arbeta med olika projekt inom lokal mat, vilket var jätteroligt, men efter ett tag började det kännas fel att lämna gården för att åka till jobbet. Det borde vara tvärtom. Vi borde leva av gården istället.”
Valet landade till slut på dryckesproduktion. Äppelträd planterades hemma på gården. Och som en märklig slump fick hon höra om den stora äppelgården utanför Hallstahammar som var till salu.
”Varför inte? tänkte vi”, säger Lena, som förklarar att hennes naturliga respons till saker oftast är ja. ”Vad är det värsta som kan hända?”
Idag finns Köpings musteris produkter på krogar runt om i Sverige. Företaget drivs av Lena och dottern Johanna samt en anställd och ett antal säsongsanställda. Jobbet innebär ett ständigt lärande och risken för uttråkning är minimal förklarar Lena.
”Häromdagen fick jag plocka isär en maskin, idag ska jag försöka laga en bevattningsslang. Såna saker kan jag inte. Men man får kolla upp och lösa helt enkelt.”
De ekologiska äppelodlingarna är del av ett naturligt kretslopp där flora och fauna ingår i ett viktigt samspel. För lena är det självklart att arbeta på naturens villkor även om det ofta innebär mer arbete. Men äpplena skapar också fina arbetstillfällen för viktiga insekter, nyckelpigor, vildbin och fåglar. Alla bidrar till mångfalden.
För det är inte enbart själva dryckesproduktionen som driver Lena. Äppelodlingarna står också för något mer, något större:
”Här kan jag ge något tillbaka till världen. Jag kan göra den till en bättre plats. Vi gör det bättre för människor och för miljön. Jag fick så mycket hjälp av samhället när jag blev sjuk. Nu är det dags för mig att ge något tillbaka.”
Publicerad den 1/6 2020
Av Johanna Ericson
