Sporten har alltid funnits med, men kopplingen till Västra Mälardalen är egentligen ingen självklarhet:
”Hemma i Kramfors fick man roa sig själv, det fanns inga dataspel och inte så mycket TV. Sporten blev ett sätt att sysselsätta sig. Jag spelade både ishockey och fotboll.”

Livet är fullt av tillfälligheter, menar han.
”Tar man vänster eller höger kan det göra skillnad i vart man hamnar”, säger Ove som lämnade Norrland när Köpings IS värvade honom till division 3-laget i fotboll. Tillsammans med ett jobb som bilförsäljare på Alvenius skapade Ove ett liv i sin nya hemstad.

Snart blev han även forward i Köpings ishockeylag som då hette IF Westmannia.
En ishall hade varit bra, tänkte Ove och började dra i trådarna till den hall som idag är Köping Hockey Clubs hemarena.
”Det där med långbänk är inte min melodi”, säger han. ”Jag vill få saker gjorda. Vi fick till en ishall i alla fall.”

Efter åren som spelare tog han uppdrag som ishockeydomare och även fotbollstränare, en roll han axlade med stort engagemang. Som ledare måste man skapa förtroende, bygga team och ställa krav, menar han.
”Att spela bara för att hålla i gång är inte min grej, jag vill att det ska vara hygglig standard på spelet. Vi blev ett riktigt topplag, åkte på cuper både i Sverige och utomlands. Jag följde laget i tio år. En spelare blev junior landslagsspelare och en blev allsvensk spelare i Djurgården. Det var ett riktigt bra gäng, nästan ingen i laget slutade under dessa år.”

Men mitt i livet hände det som inte får hända.
”Min 16-åriga son gick bort i en bilolycka. Allt kastades omkull. Jag insåg att jag hade två val. Att lägga mig ner och ge upp eller att kriga vidare. Mitt sätt var att fortsätta. Efter tio dagar var jag tillbaka på isen som domare. Jag minns så väl respekten jag fick från publiken och spelarna under den där matchen. Det var fint.”

Idag är Ove Kungsörsbo, sportintresset delar han med fru, barn och barnbarn.
Här i Kungsör gjorde han sig känd för något som kan ses som en utmaning – att slå ihop två fotbollsklubbar.

”Som ordförande för ungdomssektionen i Kungsörs SK blev jag uppmanad att börja undersöka möjligheterna till en fusion med IF Rune eftersom det inte fanns tillräckligt med underlag för två fotbollsklubbar här. Vi slogs om samma spelare och samma sponsorer, så istället för två svagare föreningar kunde vi skapa en starkare.”

Ove som förstod att detta kunde skapa en hel del funderingar bjöd in chefsjuristen för Svenska Fotbollsförbundet till en frågestund. Mötet drog fullt hus, medlemmar från båda klubbarna deltog.

”Allt gick väldigt snabbt och smidigt och den 20 januari 2000 klubbades den nya föreningen Kungsörs BK igenom. Det har funkat jättebra. Det blev en bra sammanslagning utan osämja.”
Förutom fusionen har Ove också drivit fram en konstgräsplan och bidragit till att fotbollspubliken har en läktare att sitta på.

Och hjärtat klappar fortfarande för föreningslivet och allt vad det för med sig.
”Det finns unga som bara sitter hemma. Det kan göra att man mår dåligt både psykiskt och fysiskt. I sporten kan man bli del av ett gäng, ett bra gäng. Är man med i ett lag hinner man inte vara ute och göra sattyg.”

Bildtext: Det har blivit många pokaler för KBK genom åren.

Han återkommer till det där om att vara ett lag, en del av ett gäng och att det är viktigt med sammanhållningen. Även arbetet på ungdomsvårdsskola lärde honom att ledarskap handlar om att skapa förtroende.
”Jag har hittills aldrig fått någon ovän som tränare. Man blev nästan som en andra pappa. Jag har kontakt med mina gamla spelare än idag. När vi ses berättar de om sina liv och sina familjer. Det är så roligt.”

Av Johanna Ericson oktober 2021.