Från vänster: Elin Rosdahl och Belle, hingsten Saumur, Anna Bergqvist och hunden Luna.

”Man får inte glömma att det är levande djur man har att göra med”, säger Elin. ”Så vi vill ju självklart att det ska bli bra. Blir det en dålig matchning är det hästarna som kommer i kläm.”
”Vi vill att kunden ska tänka till innan de köper hästen och inte efter. Vi har blivit tuffare med kontrakten och lärt oss juridiken”, säger Anna. ”Ett bra kontrakt gör också att alla kan känna sig tryggare. Vi försöker dokumentera och filma så mycket vi kan för att visa hur hästen är och vad den kan.”

Under Corona har tävlingarna har legat nere, vilket har gett mer tid till försäljning, så inget ont som inte har något gott med sig, menar de. För tävlingar brukar det annars vara nästan varje helg. Barnen på gården har varit både aktiva och framgångsrika, bland annat har Alfons och Klara vunnit SM guld i tölt. Tävlingsbanorna är också ett sätt att visa upp vad saluhästarna går för.
”Våra saluhästar går ofta med i ridskoleverksamheten, så våra elever får rida på riktiga stjärnor”, säger Elin.

Anna och Elin växte upp på gården i Viby utanför Arboga. Hästintresset var inget de ärvde hemifrån, mamma och pappa Rosdahl var visserligen både lantbrukare och företagare men några ponnyföräldrar var de inte. Första hästupplevelsen kom istället mer som en tillfällighet, minns Anna:
”En snäll granne kom över och frågade om jag ville rida på hennes dotters ponny. Jag minns fortfarande känslan, jag var så glad, jag tror jag förstod redan då att hästar var grejen.”
Med tjat och löfte om att tillsammans med syrran axla det stora ansvaret, drevs familjens första hästköp igenom, och shettisen  Ambrosius kom till Viby.

Det finns hundratals hästraser i världen, så varför valet slutligen föll på den isländska, tackar de en släkting för.
”Vår kusin hade flyttat till Island och sa åt oss att vi borde kolla in islandshästen som enligt henne hade väldigt trevligt temperament och roliga gångarter. Och när vi väl mötte rasen föll vi”, minns Elin. ”Det var så vår första islänning Blika hamnade hos oss. ”

Snart nog vaknade synsättet att ”flera hästar måste vara roligare än bara en”. Att ta föl var ett smart sätt att utöka hästantalet, tänkte systrarna och inledde den resa som har resulterat att det idag går 47 islandshästar i hagarna på Viby.

Grannar och bekanta har nyfiket följt Vibysystrarnas hästintresse och efter förfrågan om att dela med sig av sina kunskaper drog en småskalig ridskoleverksamhet igång 1993. Ett uppdrag att hålla sommarturridning vid Hjälmare kanal bidrog till ökad efterfrågan och Anna och Elin utbildade sig till instruktörer inom islandshästridning samtidigt som de började importera fler hästar.

Det är brist på islandshästar i Sverige, förklarar de. Och de som föds på Island är ofta väldigt fina individer. De är välstammade och generellt fina att hantera, på ön lever de i stora flockar vilket också gör dem vana vid andra hästar.
Att hästimport är både arbetsamt och kostsamt har hittills inte satt stopp för livsdrömmen.
Efter gedigen research, veterinärbesiktningar och pappersarbete ska hästarna flygas till Sverige och hämtas vid flygplatsen, ofta i Norrköping men även ute i Europa.
”Vi investerade i en stor hästlastbil för något år sedan, det har varit smidigt under pandemin. Man kan bo i den och slipper ta in på vandrarhem”, säger Anna.
”Visst är den stor att köra”, fyller Elin i. ”Den har plats för sju hästar, men vi kör också buss (på familjeföretaget Viby Buss) så vi är vana med ansvaret.”
Ibland finns specifika kunder i åtanke för importhästarna, men ibland får de stanna på gården för att fortbildas och utvecklas innan de säljs vidare.

Arbetet på hästgård innebär högt tempo och många arbetstimmar. Hur funkar det att jobba med sin syster?
”Visst kan det vara så att man blir lite mer irriterad på ett syskon än vad man kanske blir på en ’vanlig’ jobbarkompis om man är trött och stressad och är på olika energinivåer”, menar de samstämmigt. ”Vi kan ha olika åsikter i vissa frågor men man vet ju alltid att man i grund och botten vill åt samma håll. Vi vill båda att det ska gå bra. Och vi är nog lika spontana, ser vi en möjlighet tar vi den. Vi bollar också med vänner och familj ibland. Man måste vara modig och när man är två är det enklare.”

På Viby finns idag 47 islandshästar.

Anna och Elin undervisar ungefär fyra lektioner var i veckan. Dessutom hålls läger, uteritter och helgkurser.
”Det är värsta egoboosten att en kurs blir fullbokad som vi själva ska hålla”, säger Anna.
”Tänk att folk väljer att komma till oss på sin lediga tid”, fyller Elin i. “Det är så kul. Många säger att ’åh, vad skönt det är att komma hit’.”

Just den där avkopplande Vibyluften är något som systrarna vill erbjuda mer av i framtiden.
”Det skulle vara roligt att kunna vara en plats för mer än bara ridning. Ett ställe för hela familjen att koppla av på. Kanske kan man ta med sig sin häst till en av gästboxarna, och för de i familjen som kanske inte är hästintresserade finns det ju mycket annat i närheten. Sen kan de bada tunna och fixa mat här”, säger Elin. ”Det är bara det att det går så långsamt att nå det där målet, man har inte riktigt tiden, man gör så mycket annat hela tiden.”
”Fast det här ska inte bara vara en dröm, säger Anna. Det här ska vi genomföra.”

_______________________________________________________________________________________

Anna Bergqvist

Storasyster i teamet Vibys Islandshästar.

Ansvarsområden i företaget
“Bokföring, ekonomi, administration, ridskoleplanering och hästinköp.”
“Jag håller koll på databaser för att se vilka hästar som är till salu där borta. Inte allt för sällan plingar det till i min telefon mitt i natten när någon isländsk leverantör skickar en film som jag borde se. Då går det inte att låta bli att titta, såklart.”

Styrkor i teamet
“Jag gillar att ha ordning och reda. Kollar ofta saker flera gånger, till exempel att hästarnas papper är i ordning innan vi tar hem dem.”
“Kanske också lite modig. Man måste våga chansa ibland som företagare. Annars kommer man ingenstans.”

Starka minnen från Vibyresan
”Det finns många. Som första gången man sitter upp på en häst man själv har fött upp. Och visst minns jag när vi stod och målade ridhuset till klockan tre på natten.”

Detta visste vi kanske inte om Anna
“Jag känner mig  lite mallig när jag kör den där stora hästlastbilen. Jag hade faktiskt en dröm om att bli lastbilschaufför, jag älskar att se mig omkring på vägarna. Jag tog nyligen mitt lastbilskort, det var en riktigt häftig känsla.”

Det bästa med jobbet
“Det bästa är de där ridturerna när man bara känner att wow … man bara ler.”
“Man kan vara trött på morgonen, men när man möts av alla ögon så känner man att det är värt det!”

________________________________________________________________________________
Elin Rosdahl

Lillasyster i teamet Vibys Islandshästar.
Ansvarsområden i företaget
“Foderlager, butik och webshop samt bilder till sociala medier.”
“Jag gillar verkligen att köra traktor!”
“Jag älskar att fotografera. Jag tänker i bilder, jag älskar att se solen gå upp och tar gärna bilder på vackra saker i naturen. Det är fint med årstidernas växlingar.”

Styrkor i teamet
”Det kan vara jag som kommer med en idé men sen är det Anna som får räkna på det och se om det går.”
”Jag kanske är lite påverkad av det isländska synsättet och tänker att man inte kan gå runt och oroa sig för att saker. Istället tänker jag att det kommer gå bra, och gör det inte det får man ta tag i det då. Allt kan man inte kontrollera, men man måste alltid ha med sig säkerhetstänket när man jobbar med hästar.”

Starkaste minnet från Vibyresan
“Det roligaste med ridlärarjobbet är när man märker att samspelet mellan häst och ryttare funkar, när polletten trillar ner. Det är så roligt när man får ett sms där någon elev berättar vilken glädje det där samspelet kan ge.”
“Det är väldigt roligt när fölen föds, när allt går som de ska och man ser att de mår bra.”

Detta visste vi kanske inte om Elin
Jag gillar att skapa med händerna, som att sticka och odla, men det blir av i mån av tid.”

Det bästa med jobbet
“Jag uppskattar mycket att gå omkring i flocken och umgås med hästarna, att vara med dem. Och det är så häftigt att rida fram i ökad tölt på en maffig islandshäst. Det är frihetskänsla. En bekymmerslös, härlig känsla.”

”Jag tänker att jag är ganska lyckligt lottad som får gå ut i stallet på min arbetstid. Där möts man av hästarna som är lika glada varje morgon.”

Filmklipp om Vibys Islandshästar

Av Johanna Ericson

Både Gun-Marie och Johan var anställda som lärare på Malmaskolan när de fick frågan om ett rektorsvikariat. De arbetade då i olika arbetslag och kände inte varandra.
”Ganska direkt upptäckte vi att vi delade värderingar och tog oss an uppdraget tillsammans”, säger Gun-Marie. ”Vi såg att skolan var uppdelad i olika lag, det fanns diken mellan olika delar av verksamheten så vår första gemensamma insats blev att försöka skapa en skola.”
”Egentligen är det emot alla skolboksexempel, att gå in och bli chef över sina lärarkollegor”, säger Johan. ”Det är som gjort för ledarskapsutmaningar. Men vi fick faktiskt förtroende och stöd från personalen direkt.”
”Och när vi sedan fick genomgå rektorsutbildningen tillsammans kunde vi applicera det vi lärde oss där på vårt eget arbete. Det var riktigt bra. Vi har hela tiden valt att sätta eleverna i centrum, och format verksamheten utifrån det”, säger Gun-Marie.

Arbetet har gett resultat. Trivsel och resultat hos eleverna har ökat. Personalomsättningen är låg. Elevantalet har vuxit. Budgeten visar svarta siffror. Det som många skolor strävar efter verkar har lyckats här och den positiva utvecklingen har intresserat många.
“Inom skolvärlden har man koll på Malmaskolan, det är såklart jätteroligt att vara ett gott exempel”, säger Johan.

En framgångsfaktor är långsiktighet, menar de.
”Vi förstår att förändring tar tid och man måste ha tålamod. Statistiken visar att en genomsnittlig rektor byter arbetsplats efter ungefär 1,5 år. Det är klart att det gör skillnad att vi har jobbat tillsammans så länge”, säger Johan.
“Johan och jag har haft ett pågående samtal sedan vi tog oss an uppdraget och vi är inte färdiga än,” menar Gun-Marie. ”Vi ska också fortsätta vara en skola i framkant. Vi diskuterar mycket, man blir aldrig klar.”

Flera orsaker till den goda utvecklingen träder fram genom samtalet, och kanske kan det låta enkelt:
Att ta tag i problem i tid och inte avvakta för länge. Våga pröva. Få elever och personal att bli ambassadörer för sin skola. Ge och ta. Diskutera mycket och hålla en gemensam linje ut mot personalen.
Men den som tar del av samhällsnyheter förstår att det kan kräva ett enormt arbete att omvandla visioner till praktik, framför allt inom skolvärlden.
”Lärarjobbet får ibland en ganska trist bild i media”, tycker Johan. “Det beskrivs ofta som tufft, hårt och slitsamt. Så kan det såklart vara. Men det är så mycket annat också. Våra lärare visar en enorm yrkesstolthet.”

Påskgodislevererans till personalstyrkan.

Även ett rektorsuppdrag kan se ut på olika sätt menar duon. Man kan välja att stänga in sig vid ett skrivbord eller så kan man finnas till hands ute i verksamheten. På Malmaskolan står dörren till det gemensamma rektorsrummet alltid öppen. Och kanske är det just precis den tryggheten som känns genom korridorerna.
”Prestigelösheten mellan oss är oerhört viktig”, förklarar Gun-Marie. ”Vi törs släppa saker till varandra. Och så har vi ett grundläggande lugn. Vi stressar inte iväg i en situation. Vi tänker efter och funderar: Vart leder det här?”

Och så arbetsglädjen, tänker jag. Den där som tar sig ut mellan ord och meningar genom hela intervjun. Den som får en rektor att vissla på väg till jobbet.

Av Johanna Ericson

Gun-Marie Persson

“Skolan är vår framtid. Jag vill vara med och påverka och ge barnen självkänsla och ett socialt sammanhang. Jag vill ge dem förutsättningar att klara livet efter skolan.”

Gun-Marie och Johan delar kontor för att få snabb och smidig kommunikation.

Bakgrund:
Köpingsfödda Gun-Marie förstod redan som barn att hon var intresserad av att jobba inom skola. Efter studier till idrotts- och matematiklärare väntade anställning på Malmaskolan. Här har hon varit sedan 1986.
Intresset för skolfrågor ledde henne tidigt in i fackligt arbete. Idag är hon aktiv inom Sveriges Skolledarförbund.

Gun-Marie om sig själv som rektor:
“Jag leder med hjärtat. Jag tror man känner att man är välkommen att komma till mig och få hjälp. Att jag lyssnar. Jag sätter mig in i skolfrågor och följer forskning i ämnet.”

Drivkraften:
“Att kunna påverka. Jag vill se till att vi får en skola som passar in i vårt samhälle. Och så gillar jag  att vara med andra människor.”

Johan Hallberg

“Om någon säger till mig att det här går nog inte, så säger jag: Bra, då gör vi det två gånger och tar kort på resultatet.”

Rektorsjobbet blir en livsstil, menar Johan. Det är inget 9-5 jobb, det gäller att hitta en balans mellan jobb och fritid. Själv visslar han fortfarande på väg till jobbet.

Bakgrund:
Johan föddes i Stockholm och flyttade till Köpings kommun första gången under tonåren. Egentligen hade han tänkt sig en framtid som grafisk formgivare efter gymnasiet, men fick andra insikter under ett lärarvikariat.
“Jag tyckte jobbet var jättekul och fick höra att jag passade som lärare. Aha, det är så här det ska vara, tänkte jag då.”
Efter lärarhögskolan i Falun och Örebro, återkom han till Västra Mälardalen år 1998, för jobbet som lärare i svenska och i särskild undervisningsgrupp på Malmaskolan.
Då blev han Kolsvabo.

Johan om sig själv som rektor:
“Jag har nog ett bra helikopterperspektiv, jag ser hur saker hänger ihop. Jag tycker målet är att alla elever ska må bra och klara skolan. Det fokuset vill jag ha.”

Drivkraften:
“Förändring. En känsla av att kunna göra skillnad. Det är en riktigt häftig känsla när vi jobbat hårt med en elev och så plötsligt vänder det och eleven börjar jobba för egen maskin.”

Liften från 1979 gör fortfarande ett bra jobb. Men en mer uppdaterad version ingår i framtidsplanerna.

Medlemmarna lägger omkring 2000 ideella arbetstimmar på en säsong som varar i ungefär tre månader.
”Jag var här vid fem imorse innan jobbet och pistade. Det är så vi gör. Det är vi i föreningen som sköter driften, det skulle bli dyra timmar annars.”
Föräldrarnas drivkraft ligger naturligtvis i att låta sina unga skidentusiaster få utveckla sitt intresse.
Merparten av utövarna är tjejer, berättar Andreas, även om det jämnar ut sig lite mer i de yngsta grupperna.
”Vi har 80 ungdomar som tränar hos oss i år, det är en fördubbling från förra säsongen och det är såklart jättekul att det har ökat så.”

Förutom träningen i Teknikbacken ordnar föreningen (under normala omständigheter) läger både utomlands och i Svenska fjällen. En gång om året går Arboga Masters av stapeln, en viktig tradition med lokala sponsorer. Och så deltar de i en cup tillsammans med närliggande föreningar från exempelvis Eskilstuna, Vingåker, Norberg och Västerås.
”Man lär känna de närliggande klubbarna och vi har en bra gemenskap.”

Andreas och föreningen har visioner om en fortsatt levande och välskött skidbacke, gärna en höjd sådan. Och så en större och mer modern lift, kanske till och med en fin toppstuga att vila fötterna i. Det är något särskilt med utsikten där uppe, menar Andreas:
”Det är ganska häftigt att se ut över omgivningen. Ibland står jag där på toppen och tycker att livet är ganska bra. Jag hoppas att medlemmarna känner att de verkligen är med och bidrar. Att de känner stolthet. Själv tycker jag det är värt det varenda gång det kommer någon liten person i hjälm och ber om hjälp i liften eller med skidorna. Då är det värt allt jobb.”

Av Johanna Ericson den 15/3 2021.

“Säg en sport så tror jag Axelssons Trafikskola är med och sponsrar”, säger Mathias stolt. ”Idrotten ligger mig varmt om hjärtat, den har gett mig och andra glädje, fasta punkter och kompisar. Kan vi hjälpa klubbarna att finnas till så känns det ju jättebra. Jag har också varit medtränare i dotterns innebandylag och fotbollstränare i Himmeta IF. Det är roligt att kunna bidra även på det sättet, alla har inte den möjligheten.”

Och så ska sport ska helst utövas.
”Tycker man om att jaga en boll så mycket som jag gör så är det givet att man håller på. Jag spelar fotboll och innebandy fortfarande och så blir det lite tennis och golf. Padel vill jag utforska mer, det verkar kul.”

Till vardags sköter Mathias driften av Axelssons Trafikskola. Som VD ansvarar han för 22 anställda och verksamheterna i Västerås, Eskilstuna och huvudkontoret i Köping.
”Jag förstod tidigt att företagarlivet innebär att jobba på obekväma tider och lösa vad som än uppstår. När jag var liten hängde jag ofta med pappa för att städa bussar på lördagskvällarna. Då var det bara att lämna kompisarna ett tag, så visst blir man präglad av att växa upp i en företagarfamilj, man får lära sig att ta ansvar. Och jag gillar att ha ansvar. Jag vill inte bara sitta på läktaren.”

Engagemanget i föreningen Företagarna är ett annat sätt att påverka.
”Jag vill att Sveriges småföretagare ska ha det bra”, säger han. ”Att vara med och driva frågor i en så pass stor organisation är ett sätt att påverka regelverk exempelvis. Vi är 77 000 medlemmar, där kan man verkligen trycka på.”

Den unge Mathias förstod tidigt att han ville fortsätta förvalta familjeföretaget. Han gillade fordon, körde moppe och senare lätt motorcykel. Han såg att körskolan kunde innebära ett kul jobb som handlade om både fordon och kontakt med människor.
”Efter gymnasiet och lumpen ansökte jag om dispens för att få gå trafiklärarutbildning fastän jag var något år för ung. Det gick bra och jag fick min licens. Idag blir det mindre körkortsutbildning och mer företagsdrift för min del. Det är roligt, men jag saknar att möta eleverna.”

Jobbet som företagare handlar till stor del om att släcka bränder och lösa utmaningar, menar han. För verksamhetens framtid, för sig själv och för personalen.
”Som chef är jag envis men lyhörd tror jag. Och ganska snäll. Jag vill tro gott om allt och alla och försöker att alltid vara glad och positiv.”

Det tar sig in i livets alla skrymslen, det där företagaransvaret. Och man måste ha klart för sig att problem kommer, menar han. I olika skepnad och när som helst. Då är det bara att lösa dem.
”Jag körde ett hockeylag och hade med mig barn nummer ett på bussen när frugan ringde och berättade att barn nummer två var på väg, bokstavligt talat. Jag fick ringa en chaufför som mötte upp mig halvvägs för att byta av. Det blev hockeylaget som fick veta nyheten före övrig familj och bekanta.”

Den stora bekantskapskretsen är något Mathias uppskattar och har saknat mycket under det märkliga året 2020. Att umgås med vänner och bekanta.
”Även om det är lyxproblem i sammanhanget så har allt det där fått stå tillbaka.”

”Jag är uppvuxen i Köping och tänker aldrig flytta. Allt man vill ha i livet finns här. Man behöver inte mer. Det är tryggt och bekvämt och lugnt här inne i landet. Och tänk vilken ynnest att få ha en så stor bekantskapskrets”, säger han med eftertryck. ”Jag känner igen folk och de känner igen mig. Tänk att få vara en del av det sammanhanget!”

Se filmklipp med Mathias här. 

Av Johanna Ericson
Den 29/1 2021