Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder, Osynlig.
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder.
ViS uppmärksammar personer som gör skillnad i Västra Mälardalen genom utmärkelsen Månadens Förebild. Idag har vi 72 Förebilder.
Den 2/6 bjöds alla Förebilder in till en trevlig lunch där Förebilderna fick möjligheten att mötas och nätverka.
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder.
Hjälmarefiskaren Anna Vesper Gunnarsson jobbar i och med naturen. Kanske är det därför hon ser hållbarhet som en förutsättning och inte bara en del av jobbet. Hon strålar med hela ansiktet när hon berättar om fåglarna som idag sjunger högljutt i träden i hamnen på Valen.
Hon pratar om sädesärlorna, lärkorna, viporna och drillsnäpporna. De har olika läten, olika beteenden och personligheter. Fåglarna är närvarande året om.
”Ibland har jag 30 örnar med mig efter skotern”, säger hon. ”Det är häftigt.”
Idag är det vårväder på Valen, sjön bjuder på solglitter och förhållandevis ljumma vindar. För en intervju är förutsättningarna optimala. För Anna är Hjälmaren hennes arbetsplats oavsett väder och årstid. Fisket ska skötas även under vintern, ibland med skoter.
”Nu för tiden finns det bra kläder”, säger Anna som menar att man lär sig att hantera alla väder. ”Man vet ju att man ska vara ute, så man får klä sig därefter.”
Ett speciellt jobb och inget för veklingar kan man tänka sig. Tunga lyft, lynniga vindar och ibland ganska ensamt. Vad krävs för att bemästra en sådan vardag?
”Man får inte vara rädd för att försöka”, säger hon. ”Man måste testa sig fram för att hitta lösningar på problem som uppstår, och eftersom det ibland inte finns någon att fråga eller be om hjälp är det bara att hugga i. Men många gånger frågar jag andra om råd inför ett problem eller efter för att få nya sätt att se på det. Då kan man hjälpas åt att lösa problem som är långvariga.”
Kanske är det också bra med en förmåga att hålla sig lugn i oväntade situationer. Några gånger har motorn lagt av där ute, ibland har vinden vänt och vädret hastigt slagit om. Anna berättar om ett tillfälle när hennes pappa fick åka på isflak på öppet vatten med skotern för att ta sig i land efter ett plötsligt skifte i väderleken.
Anna växte upp här på Valen. Det kan låta exotiskt att leva på en några kvadaratkilometer stor ö utan bro eller turfärja. En gemensam transportfärja finns för att frakta saker med. Pappa Björn körde ö-barnen i skoltaxibåt till hamnen där skolbussen väntade, minns hon. Alla familjer på ön hade koppling till fisket, så är det fortfarande. När hon var runt 10 flyttade hon till fastlandet med sin mamma, men spenderade helger och somrar hos pappa på ön. I 13-årsåldern började hon hjälpa till lite grand med fisket, även om det från början mest handlade om att nyfiket följa med.
Trots bakgrunden var det nog inte många som trodde att Anna en dag skulle bli heltidsfiskare, inte ens hon själv.
”På gymnasiet gick jag naturvetenskapsprogrammet med teknisk inriktning så både naturen och tekniken fick plats. Jag har alltid gillat att klura på lösningar och hur saker hänger ihop.”
Sedan väntade några år inom industrin.
Sommaren 2010 kände Anna en längtan tillbaka till friska vindar och att få arbeta med kroppen. Kanske var generna för starka att värja sig från för Anna som idag är 17:e generationens Hjälmarefiskare. Hon skaffade f-skatt och började fiska kräftor på enskilt vatten. Under tiden skickade hon in sin ansökan om fiskelicens för att kunna fiska på allmänt vatten. Det tog nästan ett år med handläggningar och överklagan på beslut innan licensen var på plats. För att få vara verksam som fiskare idag behövs en personlig licens som utfärdas av Havs- och vattenmyndigheten. Licens kan beviljas till den som har för avsikt att bedriva seriöst fiske förutsatt att det finns tillräckligt med fisk vid det geografiska området. Sedan krävs löpande rapportering till myndigheterna. Anna meddelar fakta kring hur mycket fisk hon har fångat, var och när.
”Det är jättebra att vi rapporterar. För att kunna jobba rätt måste vi ha kunskap om det vi gör, det är grunden för hållbart fiske. Men all statistik som vi levererar kommer inte med i rapporterna, vilket är ett stort problem som vi har lyft i många sammanhang. Statistiken idag kan bli väldigt missvisade och då fattas besluten på fel grunder.”
För att kunna påverka förutsättningarna för yrkesfiskarna och deras arbetsplats har Anna axlat rollen som ordförande i Hjälmarens Fiskareförbund. Det är viktiga frågor, menar hon.
”Att fisken ska finnas i all framtid är en önskan, men ingen självklarhet. Det vet vi ju faktiskt inte. Jag vill jobba för en framtid för våra barn.”
Hon återkommer ofta till naturen som helhet, att ta ansvar och leva med den.
”I Hjälmaren fiskar vi hållbart”, säger hon stolt. ”Gösen är fiskad med omtanke här.”
Men hållbarhet gäller alla områden av jobbet, menar Anna som tycker det är viktigt att underhålla både kroppslig- och mental styrka för att hålla långsiktigt.
Säkerhet är grundläggande för Anna. Tyvärr har släkten tidigare råkat ut för tragedier i samband med olyckor på sjön.
”Pappa och jag skriver på en tavla vilken rutt vi tar. Flytväst och säkerhetsbrytare runt handleden gäller alltid för mig.”
Idag har Anna och pappa Björn hållit sig på Valen. På en åker bakom hamnen ligger ryssjor och bottengarn som ska ses över och repareras inför säsongen. Det gäller att ta hand om ägodelarna. Men nätet är stort och lagas inte på en dag, jobbet får fortsätta en annan dag.
Anna ska ta sig tillbaka till fastlandet, där väntar annat som hon brinner för. Barnen ska hämtas vid bussen och odlingarna på tomten lockar.
”Jag har massor av idéer som jag skulle vilja göra något av, jag tycker om att odla och gillar tanken på att vara självförsörjande. Jag drömmer om att driva en gårdsbutik framöver. Sälja min fisk och kanske ordna ett rökeri. Men man ska hinna också.”
På plats i båten sveper Anna med blicken över himlen.
”Det ska blåsa upp. Vi får se hur det blir med garnen jag skulle lägga i. I det här jobbet får man planera efter väder och vind. Det är det som avgör.”
Av Johanna Ericson
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder, Osynlig.
Månadens Förebild, april 2022:
Anna Vesper Gunnarsson
Månadens Förebild är en ambassadör för sitt yrke såväl för sin arbetsplats.
Fiskar-Anna har Hjälmarens välmående både i fokus och i generna. Med yrkesskicklighet, världens första MSC-certifikat för insjöfiske samt utmärkelsen Årets Bonde, Fisk och skaldjur, är hon en tydlig förebild.
Anna är en person som gör skillnad i Västra Mälardalen och visar attityder som Västra Mälardalen i samverkan står för: mångfald, öppenhet och stolthet!
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Därför trivs vi i Västra Mälardalen, Förebilder.
Det var som ung spelare i IFK Arboga som Mikael först fick uppleva lagsportens speciella stämning:
”Det var underbar tid med ett tight gäng av både ledare och lagkamrater”, minns han. ”Gemenskapen var väldigt speciell mellan alla som var delaktiga i sporten och mellan alla åldrar.”
I tonåren någonstans byttes den blåa tröjan mot en randig. Mikael testade en annan väg. En väg som visade sig framgångsrik. Han gillade att döma, allt flöt på och en dag lyckades han få en av de där tolv, åtråvärda domarplatserna i Svenska Hockeyligan – SHL.
Ett heltidsuppdrag som SHL-domare innebär mer än de timmar vi andra ser på TV.
Resorna är många och ibland långa. Mellan matcherna gäller det att hålla sig i form, både mentalt och fysiskt. Mikael tränar ett par pass varje dag, både löpning och styrka. Fast det gör han inte främst för arm- och benmusklernas skull:
”Man måste träna kroppen för att hålla huvudet fräscht”.
Tiden på isen kan vara extremt krävande, ibland uppstår tuffa konflikter.
”De matcher jag dömt tittar jag på flera gånger efteråt”. Att analysera sig själv och sin insats är avgörande, menar han.
”Att döma är att leda – att få alla individer att förstå vad du gör och acceptera ett beslut. I det här jobbet måste du tro på dig själv och det du gör, du kan inte vackla för att omgivningen trycker på. Men samtidigt är det viktigt att vara ärlig om sina tillkortakommanden för att hela tiden fortsätta utvecklas. Jag brukar säga till de yngre som börjar, att någon gång kommer du göra fel. Då gäller det att erkänna, be om ursäkt, sluta älta och gå vidare.”
Man kan också behöva någon att snacka med, tycker han, och lyfter sin fru som en fantastisk coach.
”Hon kan ställa de där extremt jobbiga frågorna till mig, hjälpa mig att se saker från ett nytt perspektiv.”
Att publik och spelare kan vara både högljudda och förbannade är något Mikael genom åren har fått en viss distans till. Det är en del av jobbet menar han och han förstår också att sporten väcker engagemang, även om det såklart finns gränser för vad som är okej.
Det han däremot aldrig förstår, är när vuxna beter sig illa mot unga domare.
”Varför är det så? Hur ska vi få unga att vilja ta den rollen om de vuxna beter sig illa? De där tjejerna och killarna har inte skrivit på för att få skäll, låt dem få tycka att det är spännande och roligt istället!”
För det är fantastiskt roligt och spännande att vara domare, understryker Mikael som hoppas att fler ska ta chansen att prova.
”Man får se platser man aldrig skulle boka en charter till. Man får jobba med sin hobby som man började med som barn och man får möta många stora spelare. Det är ett annorlunda jobb.”
”Det roligaste är att få vara en del av något som engagerar så extremt många människor i hela världen”, säger Mikael. Och så gillar han verkligen den goda stämningen mellan spelare, domare och tränare. ”Det många kanske inte vet är, att vi ofta går och käkar efteråt tillsammans. Vi kan vara osams i 60 minuter på isen, men efter dusch och omklädning har vi full respekt.”
Mikael har hunnit få SHL:s eget pris Guldpipan inte mindre än sex gånger. Vinnaren avgörs av spelare och andra i SHL som röstar.
”Det är en fin bekräftelse på att det man gör uppskattas och jag är jätteglad över att ha fått det. Det är en ära, lite som att jämföra med SM-guld för oss domare.”
Anledningen till utnämningarna är säkert flera, kan man tänka.
Antagligen bidrar den gedigna erfarenheten. Kanske är det också självledarskapet, viljan till utveckling och insikten om att det krävs självreflektion för att bli bättre. Mikael återkommer till vikten av att ta hand om sina tankar för att utvecklas, framför allt efter en konfliktsituation.
”I konflikt uppstår ofta mycket känslor. Jag måste alltid göra min hemläxa efter varje match, sortera bort känslorna och analysera. Har du inte gjort din läxa kommer du inte kunna argumentera för din egen sak. Jag tror jag har bra struktur på det, struktur är viktigt.”
Kanske är det även grundtryggheten och synen på människor som gör att Mikaels arbete uppskattas.
”I min värld är alla värda lika mycket”, säger han. ”Det har jag fått med mig under hela min uppväxt och det är jätteviktigt för mig. Jag har fantastiska föräldrar. Ingen har satt någon press på mig, jag har fått gå min väg på egna villkor. Man måste inte alltid sätta mål. Gå ut och njut av det du gör så blir det oftast bra.”
Av Johanna Ericson april 2022.
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder, Osynlig.
Olof Widaeus har spenderat en hel del tid vid Krillans bandybana genom åren. Som KiS-tränare har han flera pass i veckan och så är det matcher på helgerna.
”Man försvinner in i bubblan sådär runt november och tittar ut igen efter säsongen i april”, skrattar han. ”Men det är det värt. Man får mycket tillbaka.”
Att Gnestasonen Olof blev Västra Mälardaling tackar han sin fru Marina för. I den nya Köpingsfamiljen var sportintresset stort och för Olof öppnades dörren så småningom för bandyn, först som förälder och senare även som tränare.
”Vi resonerade där hemma att vi ville investera tid i sporten, både för våra egna och andras barn. Om de ska kunna hålla på med sina intressen måste någon lägga tiden. Åren går så himla fort. Tiden med barnen kommer inte tillbaka. Jag är så tacksam att jag har fått vara med.”
Det ger så mycket att få vara en del av barnens uppväxt, menar Olof.
”Vissa har jag följt från det att de första gången knöt på sig sina skridskor tills att de idag är 16 och spelar på hög nivå. Det där omklädningsrummet kan bli en ventil för så mycket. Man får ta del av hela registret, allt från glädje och pepp till ilska ibland. Men barnens sport ska inte vara på blodigt allvar, det ska finnas plats för skratt och lek.”
Bandyengagemanget har inneburit fler uppgifter än bara föräldrarollen för Olof. När det 2015 bestämdes att bandybanan var uttjänt och skulle läggas ner blev det uppenbart för Olof och hans tränarkollegor Niclas och Johan att något måste göras. De satte igång ett påverkansarbete som skulle ta många år innan det gav resultat. Bland annat byggde de upp en hel ungdomsverksamhet och jobbade hårt för att få stöd från näringslivet.
”Vi stod på Krillan och räknade besökare under helgerna och fick även engagemang från allmänheten när vi berättade om vår vision. Vi sålde in potentialen, visade hur så många fler skulle kunna nyttja platsen. Vi visade politikerna hur viktig Krillan är för samhället och att isen kan användas till mer än bandy. Och så tog vi fram ett förslag på hur planen kunde renoveras på ett smart och kostnadseffektivt sätt. Det var en viktig pusselbit i den processen, som tog oss vidare framåt.”
För kämpandet gav till slut resultat. Beslutet ändrades, isen ska få finnas kvar både för bandy och för allmänhet.
”Vi var ett team som kämpade hårt för det här. När beskedet kom fick man nypa sig lite i armen.”
Även om isen var en stor seger har KiS-gänget fler visioner för Krillan.
”Vi ser Krillan som en framtida mötesplats med grillplats, cafeteria och en is att ha kul på. Vi vill snygga till läktarna. Vi tänker helhet och rörelse, inte bara bandy.”
Och det jobbet kommer inte gratis.
”Vill man något får man jobba. Man kan inte hoppas att någon annan ska göra det. Det är bara att kavla upp ärmarna och köra.”
Av: Johanna Ericson, mars 2022
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Därför trivs vi i Västra Mälardalen, Förebilder, NYHETER, Osynlig.
”Drömmen har alltid varit att jobba på en egen gård”, säger Johan Widén. “Mina föräldrar var månskensbönder, men hade vanliga jobb. Jag ville driva eget och skapa något för framtiden. Det är känslan av att skapa som är den viktigaste. Pengar är nödvändigt för att komma vidare, men är ingen drivkraft i sig.”
Som ung var det meka A-traktor och extrajobb på gård som gällde. När han senare fick veta att samma gård var till salu, frågade han sin bror och pappa om de ville vara med och skapa en gemensam framtid.
”Jag lyckades övertala dem”, säger Johan som tycker det var ett bra beslut. Smedby gård har 16 år senare gått från lokal äggproduktion till storkontrakt med riksleverantör, ett äggpackeri och en gårdsbutik. Och så lite annat roligt, som traktorpulling, marknader och utomhusbio.
“Utomhusbio lät kul tyckte vi! En branschkollega visade sig ha utrustningen, så varför inte testa?”
Gårdsbutiken är en dröm som har funnits i familjen länge och när den egna äggpackningen togs bort från verksamhet fanns utrymme att förverkliga den. I butiken jobbar Johans fru, svägerska, mamma och så syster som är ansvarig för den.
”Butiken har gått över all förväntan”, säger Johan och berättar att närproducerat är väldigt efterfrågat. De har fått fler och fler kunder, ordet har spridits och många tar en utflykt till Smedby för att handla ägg från gården, kött från systerns lantbruk eller delikatesser från lokala och ofta småskaliga producenter.
På Smedby är hållbarhet alltid i fokus. Det egna spannmålet blir foder åt hönsen, gödslet återanvänds på åkern. Överblivet virkesspill och grenar från grannens skog blir värme i flispannan och solceller bidrar till energiförsörjningen.
”Tanken är att ha hela kedjan, ett eget kretslopp. Vi har inte utrymme till total självförsörjning av solel nu, men vi undersöker hela tiden nya sätt att utvecklas. Det händer mycket på den fronten, vi hänger med och försöker hålla oss uppdaterade, dels genom olika föreningar.”
För engagera sig bör man, menar han.
”Det är väldigt lätt att kritisera och vara baksäteschaufför. Ska man klaga får man påverka. Man måste i alla fall försöka.”
Johans arbetsvecka är inte svårfylld. Två dagar i veckan befinner han sig i Hedemora där familjeföretaget förra året tog över ett äggpackeri.
”Den största tillfredsställelsen är när allt funkar och rullar på utan mig. När man inte är huvudpersonen. När det bara funkar.”
Totalt är det runt 20 personer som jobbar i företaget idag.
”Vi har otroligt bra personal”, säger han och kan inte minnas att någon någonsin har sagt upp sig. Företagets kärna består av familjen: Föräldrar, syskon, barn och respektive. Alla hjälper till.”
”Jag har blivit någon slags frontfigur”, säger Johan. ”Men alla i familjen jobbar hårt för att dra runt verksamheten. Sen är det kanske jag som är mest social och syns. Jag blir ansiktet utåt.
”Jag är ganska otålig. Det kryper i kroppen när jag sitter stilla för länge i traktorn på åkern. När det gäller nya idéer jag nog den som gasar och brorsan den som bromsar. Han tänker, jag driver. Vi är en bra kombo. Vi är nog över huvud taget ganska olika här i familjen och det är en av våra absoluta framgångsfaktorer. Det är viktigt att se saker från olika perspektiv. Vill man ha ja-sägare kan man ju prata med spegeln.”
Samarbete är verkligen en styrka, tycker Johan. Att ta emot och kunna be om hjälp. Att se varandra som tillgångar och inte konkurrenter. Det blir tydligt i gårdsbutiken menar han. Och för att lyfta människorna bakom produkterna anordnas det även marknader i maskinhallen.
”Det är så kul när det kommer folk till gården och får se vilka entreprenörerna är.”
Entreprenör kan vara det ord som också bäst sammanfattar Johan Widén tänker jag när intervjun lider mot sitt slut:
”Problem behöver man inte leta efter, de kommer ändå”, säger han. ”Det gäller att se på möjligheterna. Det är oftast bättre att säga ja än nej. En av grundstenarna är att vi ska ha roligt i vårt företag.”
Av Johanna Ericson den 16/2 2022
Skrivet av Johanna Ericson den . Postad i Förebilder, NYHETER, Osynlig.
Reklamhuset Rink i Köping har hunnit fira 25 år som företag. Grundaren Peter Gustafsson är en för många välbekant Västra Mälardaling som förutom företagare beskriver sig som en ibland lite för noggrann, golfbiten musikentusiast.
”Jag vill påverka slutresultatet och genomföra själv”, svarar han på frågan om varför han en gång i tiden lämnade det trygga livet som anställd ingenjör.
På Reklamhuset Rink i Köping trängs maskiner av olika slag. Stora produkter kräver stora ytor. Ett av benen i verksamheten är just vepor och banderoller i storformat. Kunderna är oftast lokala, något som Peter uppskattar.
”Jag tycker verkligen om att arbeta med lokala kunder. Det är roligt att hjälpa till på hemmaplan.”
”Jag tycker verkligen om att arbeta med lokala kunder. Det är roligt att hjälpa till på hemmaplan.”
Peter är chef för gänget på Rink men fungerar även som firmans art director. Den kreativa lusten har tagit sig olika uttryck genom åren.
För den unge Kungsörsbon Peter var ingenjörsspåret ett smart yrkesval i pappas fotspår. Med nyfikenhet och intresse för teknisk utveckling såg den nyutbildade byggnads- och energiingenjören framtiden i datorer och digitala ritprogram, något som då, under 80-talet, var ganska nytt. Intresset resulterade i att han blev ansvarig för att utbilda personal på 11 kontor runtom i Sverige.
Samtidigt fanns intresset för musik, och gärna lokal sådan. Peter som hade flyttat till Köping fick uppdraget att skriva om lokala band i Bärgslagsbladet. Han författade reportage och fotade. Men det räckte inte riktigt för honom.
”Jag drog igång föreningen Stadskultstudion för att arrangera spelningar och utställningar på Smedjan. Sen blev det festivaler. Vi tänkte att ’kan dom i Hultsfred så kan vi’.”
Många minns säkert både RajRaj och Raj Harder, festivaler som lockade namn som Kent och Cardigans till stan. Peter beskriver festivalåren som väldigt roliga men också jobbiga. Eventen krävde enorma resurser, såväl ekonomiska som arbetsmässiga.
”Det var verkligen inget lyxliv för artisterna som kom hit och spelade”, minns Peter. ”Vi erbjöd logi på vandrarhemmet, hotell var det inte tal om. Många artister skänkte gaget tillbaka till oss eftersom det var så tufft ekonomiskt. Vi höll på i många år, men till slut blev för tungt att driva vidare. Jag har en enorm mängd fotografier och affischer i garderoben som jag skulle vilja göra en utställning av. Och vem vet, en dag kanske det hinns med”, skrattar Peter.
Peter har även hunnit med att driva ett eget bokningsbolag där han bland annat var ansvarig för en av scenerna på Hultsfred.
”Jag skulle boka okända, osignade band. Bland annat bokade jag Bob Hund och Lars Winnerbäck innan de var upptäckta på riktigt. Det var många av de där som blev riktigt stora sen.”
Så här i backspegeln är den röda tråden ganska tydlig.
”Jag tror jag såg ingenjörsyrket som ett riktigt jobb. Men om jag ser tillbaka i gamla skolböcker hittar jag skisser på loggor och så har jag alltid fotograferat en massa.”
Kreativt arbete, projektledning, kultur, färg och form. Allt det som Peter hade gjort på fritiden trattades till slut ner i en affärsidé och reklambyrån Rink såg dagens ljus. Till en början som en enmansverksamhet hemma i lägenheten, men efter hand började maskinparken bli så pass stor att det krävdes rejäla golvytor.
”Jag såg tidigt att jag ville ha egna maskiner istället för att skicka original till andra tryckerier. Med egna maskiner kan jag kontrollera både slutresultat och leveranstider och få nöjdare kunder.”
Det där med nöjda kunder återkommer många gånger under intervjun. Relationer och kvalitet är viktiga faktorer, menar Peter. Jobbet som företagare innebär ibland långa arbetsdagar. Det man får tillbaka är glädjen att kunna bidra, menar han.
“Det är kanske lite extra kul att vara med när ett företag startar upp, att få vara med och hjälpa till när de växer. Men vi har även många större och väletablerade företag som vi hjälper. Det är smickrande och kul att de väljer oss när de kommer från stora koncerner.”
Föreningar är viktiga för ett samhälle och bygger på människors vilja att bidra. Det vet Peter som under många år jobbade idéellt för Köpings kulturliv. På Rink samarbetar han gärna med föreningar och hjälper till där han kan.
“Vi tror vi har hittat vår grej här på Rink. Vi vill verka här i Köping, vi tycker om att jobba lokalt.
Många kunder har blivit mina vänner och tvärtom. Det är kul att se nyttan av det man gör och kunna glädja andra.”
Länk till filmen:
Skrivet av VM den . Postad i Förebilder, NYHETER.
Christoffer fick utmärkelsen Månadens Förebild i februari 2021 för sitt engagemang för hälsa och närproducerad mat.
För Christoffer är närproducerad mat och thaiboxning på världsnivå inte så långt ifrån varandra. Han återkommer till vikten av ödmjukhet inför livet, naturen och sina motståndare:
”När man tränar sex timmar om dagen blir det extra tydligt att det man äter ska ha kvalitet. Skillnaden mellan mat och mat blir påtaglig.”
”Lunger har allt man kan önska sig”, säger Förebilden Christoffer Axelsson tveklöst. ”Här finns skog och vatten. Inte så mycket folk, men bra infrastruktur. Lunger är byggt på ett gäng riktigt driftiga människor, här finns en massa entreprenörer. Här har jag hittat hem.”
Ibland kallas han för Chris Lunger. Varför, förstår man ganska snabbt. Lunger är den plats han vill leva på, säger han. Här hittar han balans och naturen finns runtom. Trots övertygelsen om Västra Mälardalens rofyllda livskvalitet, har vägen hit tagit en hel del spännande avstickare.
Läs merDen unge Christoffer växte upp i Örebrotrakten. När hans mamma satte honom i brottarklass insåg han snart en av sina styrkor:
”Jag är duktig på att träna. Jag har självdisciplin och gillar individuell idrott, då kan man träna utan att vara beroende av andra.”
Ett växande intresse för kampsport drev honom till att starta upp en thaiboxningsklubb, träningen fick mer och mer fokus och gav resultat. Efter flera stora segrar, en plats i landslaget och ett par världsmästerskap hade Chris nått så långt man kan i Sverige. Det var dags att fundera på ett yrkesval och beslutet blev en civilekonomutbildning.
Med en examen i ekonomi och framtiden i sikte hittade Christoffer en lösning som kunde förena hans två intressen: En praktikplats på en ekonomibyrå i Thailand där han sedan tidigare hade kontakter från thaiboxningen.
”Men efter några månader i Bangkok utbröt stadskupp. Företag började fly landet, det gjorde även min praktikplats så där fanns inget jobb kvar. Under tiden blev jag uppvaktad av kontakter inom sporten. Jag tackade ja till en professionell karriär inom thaiboxning och bosatte mig på Koh Samui.”
Christoffer beskriver thaiboxningen med ord som adrenalin och disciplin:
”Det är en självrannsakan. Det finns ingen annan att skylla på, samtidigt är det ett konstant lärande. Man måste inse när man är sämre för att kunna bli bättre. En av mina tränare sa: Antingen vinner du, eller så lär du. Enda sättet att bli bättre är att inse sina svagheter. Man måste vara en god och rationell spelare.”
Christoffer har tävlat för svenska landslaget i thaiboxning och deltagit i världsmästerskap. Att äta rätt när man tränar är enormt viktigt, menar han.
Efter fem år i Thailand kände Christoffer att han nått sin topp inom boxningen. Det var dags för ett nytt kapitel i livet.
”Jag har en passion för sambandet mellan miljö, hälsa och närproducerad mat. När man tränar sex timmar om dagen blir det extra tydligt att det man äter ska ha kvalitet. Skillnaden mellan mat och mat blir påtaglig.”
Lunger blev ett självklart val för Christoffers framtidsplaner.
“Min pappa bor där, jag har alltid tyckt om platsen och fick möjligheten att hyra ett hus. Mamma har drivit handelsträdgård och har lärt mig massor. Jag och en kompis började odla ostronskivlingar och upptäckte att konceptet Reko fanns runtom i Sverige så vi startade upp en Facebook-grupp. Nu finns Reko både i Arboga och Köping.”
Reko innebär att konsumenten beställer mat direkt från producenten som levererar på en specifik plats och tidpunkt. Det blir som en marknad för producenter och kunder med intresse för närproducerad mat.
”Jag gillar marknader”, säger Christoffer. ”Det är en bra mötesplats. I Thailand handlar man merparten av sin mat på marknader, där är det vardag. Här är det lite av ett event.”
Christoffers engagemang har skapat ringar på vattnet, idag har han precis påbörjat en tjänst hos föreningen Smaka på Västmanland.
”Det är mitt i prick för mig. Jag får användning av min kunskap om närodlat och om ekonomi och marknadsföring. Lena Ryberg Ericsson (också en Förebild i Västra Mälardalen!) har varit en mentor för mig. Hon är enormt kunnig.”
Hos Smaka på Västmanland ska Christoffer skapa events, kampanjer och öka medvetenhet och kunskap om närproducerad mat. Han ska förmedla sin och föreningens övertygelse till andra. Han argument är redan glasklara:
”Det är rationellt att vilja ha bra mat. Om du verkar för närproducerad mat kommer så mycket annat med på köpet. Miljö, företagande och trivsel.”
Länk till video:
Av Johanna Ericson den 9/12 2021.
Skrivet av VM den . Postad i Förebilder, Osynlig.
Kicki Lövdahl Gullbo har spenderat en ansenlig del av sin tid i sporthallar runt om i Sverige och i världen. Ändå är det roligast att få spelare och lag att komma hem till Köping.
”Det är häftigt att ha så nära till internationell bordtennis. Smidigheten som spelarna får här i Köping är oslagbar.”
Det har gått 20 år sedan Kicki erbjöds uppdraget som lagledare för serielaget i Köpings Bordtennisklubb. I rollen ingår bland annat att ordna logistiken för spelare och tävlingar, såväl borta som hemma.
”När jag började som lagledare hade vi internationellt bordtennisgymnasium här i Köping. Det kom elever bland annat från Östeuropa och det var en hel del att styra med. Uppgiften som lagledare passar mig bra, jag är verkligen en pingisnörd och har fått bekanta i hela världen. Man följer det som händer och träffas på matcher. Man blir som en liten familj.”
Bordtennisnörd är inget man blir över en natt, Kickis intresse för sporten vaknade redan i tioårsåldern.
”Det var i fyran mitt pingisintresse väcktes på riktigt”, säger Kicki och minns att hon och klasskompisarna tog sig hela vägen till riksfinal i skolturneringen. Turneringen tog slut men Kickis intresse hade precis tagit fart. Bordtennisen blev en del av livet.
Läs mer
”Jag hade målet att bli så bra som möjligt och kom in på Bordtennisgymnasiet i Falkenberg, en utbildning som för övrigt är förlagd här i Köping idag.”
I Falkenberg var pingisen i fokus, men efter några år fick livet en ny riktning.
”Jag träffade kärleken hemma i Köping, livet med småbarn, hus och jobb blev en ny vardag.”
Det var också nu yrkesvalet som trafiklärare kom på plats.
”Det är så roligt att få utbilda och följa eleverna, att ta hand om dem hela vägen fram till målet. Man får väldigt mycket feedback. De är så tacksamma, det är belönande, man är ju världens bästa människa när de når sina mål. Jag tror min styrka är att jag bryr mig om folk. Jag vill få dem att trivas.”
Kanske är det just det där omhändertagandet som gör att Kicki skapar trivsel både på jobbet och inom sporten. Det är många bordtennisspelare som genom åren har fått ett positivt välkomnande i Köping.
”Det är tur att jag har min kompis Marie Persson som också hjälper till, ibland är det otroligt mycket att göra. Det kan vara allt från att hämta spelare på Arlanda till att se till att de kommer in i lånelägenheten. Det är ett riktigt bra samarbete här, närheten är så smidig. Det funkar så bra med allt från mat på Ullvigymnasiet, mellanmål, boende och spel i trevliga hallar. Vi hjälper varandra här. Vissa spelare har faktiskt valt att flytta hit, de uppskattar de fina hallarna och att borden står på plats, det är bara för dem att börja spela.”
Ett event Kicki minns med extra glädje är förstås finalmatchen här i Köping i våras, där hennes lag knep silvermedaljen.
”Det var fantastiskt, trots att det var coronatider och begränsad publik. Vi var nog inte favorittippade men gjorde en fantastisk match. I motståndarlaget fanns dessutom en föredetta Köpinsgsspelare, det var kul att se henne också. Hon har lagt sin grund som spelare här i Köping.”
Kicki önskar att Köping fortsätter vara en pingisstad även i framtiden.
”Vi har haft internationella spelare som bott här för att träna inför OS. Enkelheten här är som sagt en enorm styrka. Jag vill att Köping ska fortsätta vara en hotspot för bordtennisen och jag hoppas damsidan fortsätter att växa.”
Och hur ser framtiden ut för Köpings egen bordtennisambassadör?
”Jag har gjort det här i 20 år nu och några gånger har jag faktiskt funderat på att sluta. Jag gör detta helt ideellt och det tar väldigt mycket tid. Problemet är att jag tycker det är så kul när man kommer in i hallen, ser den höga nivån på spelare och folk från olika håll i världen. Många är tacksamma för att jag får hit spelare. Jag vet att jag gör något bra för sporten. Extra kul är att vi är ett rent damlag, det enda damlag i högsta serien i Sverige med enbart kvinnliga coacher. Det är jag väldigt stolt över.”
Av Johanna Ericson
15/11 2021.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
@ Copyright 2022 Västra Mälardalen i Samverkan.
Sekretess & integritet. Webbdesign: Underbase Media AB