Skip to main content

“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel.”

Lokalrevy är ingen ny företeelse i Arboga, här har det funnits revy sedan 50-talet.
“Vi har en stark revytradition här” säger Per Pettersson som är ordförande i föreningen “Arbogarevyn – Föreningen För Verklig Underhållning”. Namnet anspelar på försvarsmaktens förkortning och knyter redan där ett starkt band till traktens historia av flygindustri. Lokala händelser är fortfarande fokus för Arbogarevyn.

Per själv har varit en del av revygänget sedan 1995.
“Det kanske låter länge men det är egentligen ingenting”, säger han. “Det finns dom som varit med längre, Per-Erik Modigh till exempel, har varit med sen landhöjningen.”

Jim Bergqvist, producent, regissör och ensemblemedlem, är förhållandevis ung i gänget, men har redan hunnit bli revyveteran här i stan.
“Jag slussades in i det här runt 2012 eftersom min pappa var med. Först hjälpte jag till med lite olika saker, men har stått på scenen de senaste nio åren.”


Per Pettersson och Jim Bergqvist är två av Arbogarevyns eldsjälar.

Teamwork
Gänget från Arbogarevyn har precis haft återsamling efter årets föreställningar. De har käkat gott, druckit en och annan öl och tittat på inspelningarna, reflekterat och garvat. Men snart är tillbakablickandet passé och siktet riktat framåt. För en ny revy ska det bli. Det blir det alltid, så länge det inte kommer en pandemi och sabbar planerna.

Revyarbetet bygger på ett starkt och engagerat team, förutom ensemblen jobbar kaffegäng, ljud- och ljustekniker och revyorkester för att bjuda publiken på en helhetsupplevelse i toppklass. Det är ett sammansvetsat gäng som känner varandra väl och litar på varandra, vilket kan behövas inte minst när oturen är framme. I år till exempel, blev 75 procent av ensemblen sjuka under självaste premiärveckan:
“Vilken ångest man hade”, säger Jim som låg hemma i feber under flera föreställningar. “Man vet hur slitigt det blir för gänget.”
“Ja”, säger Per som även han var däckad under ett antal spelningar. “De som var på plats fick dra ett jäkla lass men vi löste det. Jag tror inte publiken märkte så mycket av det. Det är ett tecken på bra dynamik. Ingenting är omöjligt.”

Gemenskapen tar sig långt utanför scenen.
Mellan de fysiska träffarna chattas det och snackas. Skickas roliga bilder och spaningar.
”Det går inte en dag utan att man tänker på revyn”, säger Per. “Man lyssnar på nyheterna och funderar, kan det här vara nåt?”
“Alla i gänget får vara med och bidra till sketcher, det tror jag är ovanligt”, säger Jim. “Alla vill inte skriva, men idéer kan alla komma med och alla är med i processen.”

Helårsengagemang
Revyåret ligger aldrig helt nere, men det är lite lugnare under våren för att sedan öka och slutligen eskalera runt jul inför premiären i början av januari.
“Att räkna ut hur mycket tid som vi lägger på det är svårt att säga”, säger Per. “Under hösten är det flera kvällar i veckan, från oktober minst fyra och december typ helat tiden. Mycket tid blir det, revygänget blir ens andra familj.”


Det ligger många timmars förberedelsearbete bakom en föreställning.

Så hur kommer det sig att man väljer att lägga ner halva sin vakna tid på en lokalrevy?
Belöningen, tror i alla fall Per och Jim, är alla garv, den sköna stämningen i gänget och såklart publikens uppskattning.
“För mig är ett bra applåd svårslaget”, menar Per. “När man står där och tar emot slutapplåderna är det inte långt till tårarna faktiskt.”
“Energin man får av att folk kommer och visar sin uppskattning är enorm”, tycker Jim. “Man kan leva på den där energin ett bra tag, glida på revyvågen under mörka januari, februari och mars.”

Under sommarsäsongen går stora delar av ensemblen över till Bygdespelens vänner, en Arbogaförening som spelar folklustspel under bar himmel.
Man kan också se revydeltagare i kultursammanhang som medeltidsdagarna där både Jim och Per är engagerade på olika sätt.
“Arboga är en kulturstad med starkt föreningsliv, som skulle behöva återväxt för att också säkra framtiden. Men så är det väl i de flesta städer”.

En revy för och om Arboga
“Revyn gör man för sig själv men också för Arboga och för folket”, säger Jim som ser hur revyn för människor samman. Folk tar sig ut, pratar med varandra och på senare år har revyn blivit mer än ett besök i teatersalongen. Nuförtiden kan gästerna också ta del av förfriskningar från lokala krögare och underhållning både innan showen och i pausen.
“Jag blir så lycklig när jag hör att folk gör en helkväll av revybesöket. Kanske träffas för något att äta och dricka innan, och sen gå vidare ut på lokal krog. Det är precis det vi vill åt!”

Naturligtvis ingår en uppdatering av det lokala nyhetsläget i biljettköpet:
“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel”, säger Jim. “Ingen går säker.”
“Fast vi får höra att vi är för snälla”, säger Per, “men vi vill ha balans i det vi gör. Det gäller att sålla i materialet också, vi kan skratta gott åt något, men det är ju vi det.”

Stående inslag är att skoja med den egna kommunen, och så grannarna i Köping förstås, de ska alltid få sig en obligatorisk gliring, serverad med med glimten i ögat. Men som plåster på såren har Hagateatern och Munktorpsteatern från Köping en stående inbjudan till Arbogarevyns genrep.


Förutom scenensemblen jobbar kaffegäng, ljus- och ljudtekniker och orkester med produktionen.

I revygänget finns multitalanger som både sjunger och skådespelar. Arbogarevyns ensemle är runt 12 personer vilket är ovanligt många.

Mer än lokalnyheter
Lokalrevy må vara vara ett sätt att föreviga de små berättelserna i det lilla samhället. Därmed inte sagt att de saknar betydelse för invånarna.
“Arboga är en stad med rik historia bakåt”, säger Jim. “Men revyn skapar också historia just nu. Vi är historieintresserade och får även vara med att skapa nutiden. Det är häftigt.”
Ja, och som kommunalrådet P-O Nilsson en gång sa”, säger Per: “Är man inte omnämnd i Arbogarevyn har man inte gjort något viktigt.”

Att fastna i Arbogarevyns radar kan uppenbarligen både smickra och svida, men det bör vara svårt för publiken att missa kärleken till hemstaden som sipprar sig ut mellan gliringar och passningar.
“Ja. Det det här är my hometown”, säger Per. “Vi ligger perfekt till, allt finns här.”
“Arboga betyder allt för mig”, säger Jim. “Det är fantastiskt här.”

Av Johanna Ericson februari 2023.

“Hjälp kunden som kommer in, lärde de mig. Det jobbar jag efter idag också.”

Vi träffar Förebilden Torbjörn Andersson på Industrivägen i Köping. Förebildsdiplomet är på plats, med formuleringen att det nog skulle bli tillfälligt stopp i maskineriet hos många Köpingsindustrier om inte Torbjörn fanns.
“Jag löser det som andra inte kan lösa, det kan vara ett rör i en panna, specialdelar i en maskin, slangar eller andra industriförnödenheter”, säger Torbjörn. “Det är jättemycket detektivarbete i det här jobbet, ofta gäller det att leta efter olika delar hos leverantörer. Och vissa industrier köper det mesta de behöver genom mig, det kan vara allt från frukost till huvudvärkstabletter.”


På Industrigatan i Köping huserar Torbjörn och Industriservice.

Han kallar sig inte händig, att meka är inte hans jobb, han är mer en projektledare för att lösa problemet. Han säljer, levererar och monterar ibland.
”Vissa dagar har jag 73 telefonsamtal, det kan vara mycket att lösa och många bollar att hålla reda på. Men om man vill serva kunder så som vi vill, så måste det gå fort.”

Våga testa

Resan till AB Industriservice har inte varit särskilt rak, men kan sammanfattas av nyfikenhet och modet att testa nya saker. Service- och kundkontakt har dock varit en röd tråd genom åren.
Både Tempos elektronikavdelning och Ekos Järn i Köping blev bra skolor inför framtiden.
“På Ekos Järn fick jag första säljarjobbet, där fick jag fick lära mig hur man tar hand om kunder. Hjälp kunden som kommer in, sa de, och det jobbar jag med än idag.”

Vid sidan av jobbet har alltid dansen funnits med som ett brinnande intresse. Redan som tonåring tyckte han det såg kul ut när de vuxna buggade, han ville lära sig och började gå på dans på Folkets Park runt 16-årsåldern. Körkortet gjorde det sedan enklare att haka på dansbandstrenden.
“Vi var ett gäng killar som åkte runt i Mellansverige och dansade, sen blev det att man höll egna kurser och var med på tävlingar. Jag och frugan har också bedömt dansband under många år. Det var en kul tid.”

Dansengagemanget ledde så småningom till ett vikariat som folkparksföreståndare i Köping.
”Det var fantastiskt kul, jag fick boka artister och sköta hela verksamheten. Jag arrangerade allt från pensionärsdans till discon och konserter. Jag minns när vi bokade Ronny och Ragge, det blev utsålt, det var jättekul.”

Därefter var steget inte långt till nästa uppdrag – att driva en reklamtidning riktad mot dansband för att därefter fortsätta som utbildare inom SISU för att slutligen landa som industrisäljare hos ett företag i Köping.
Att våga testa olika saker är något han alltid har proklamerat för unga, att ge sig själv en chans att hitta rätt, att må bra.
“Att bara jobba för att se pengarna ticka in är inte allt. Hälsan är viktigare. Visst kan det vara svårt att bryta upp, men man måste må bra också.”

Gå sin egen väg

Det där med att följa hjärtat har vuxit fram med åren.
“2015 bestämde jag mig för att satsa på eget. Folk hade varit på mig om det, jag kände mycket folk och hade kontakter inom branschen. Det var helt rätt, det roligaste är att få styra sig sig själv och fortfarande jobba med kunder och de produkter jag hade kunskap om. Jag anställde frugan som skötte kontoret, jag var ute och sålde.”
Efter några olika mindre lokaler behövdes mer utrymme och 2021 flyttade de in till de nuvarande lokalerna på Industrivägen. Hustrun har numera gått i pension, istället finns en ny medarbetare med i Torbjörns team.

Kunderna finns bland industrier, bostadsbolag och förvaltningar. Några anledningar till att de återkommer tror han beror på viljan att återkoppla och leverera, något han själv tycker är jätteviktigt hos andra företag men som han ibland kan tycka brister.
“Vi har en vilja att kunna hjälpa kunderna, oavsett vems kunder det är, att få fram det som de önskar. Återkoppling saknas generellt idag. Vi strävar efter att ge återkoppling och service. Jag kan själv bli irriterad när man inte återkopplar och inte levererar. Inget är omöjligt, men det kan ta lite tid.”

Lyhördhet kan också vara del av framgången.
”Jag är lösningsfokuserad och tror jag har lätt för att förstå kundens behov. Jag är också bra på att prata med folk.”
Att det är kundkontakten som är Torbjörns fokus är tydligt, han har talets gåva kan han erkänna:
“Ibland blir jag nästan trött på mig själv för jag pratar så mycket”, skrattar han.


Det ringer en hel del i Torbjörns telefon. Då gäller det vara både snabb och bra på att leverera.

Kontraster mellan jobb och fritid

Kanske är det därför fritiden gärna får bli en kontrast. I den stora trädgården i Valskog fixas det en hel del i rabatterna. Där njuter han av tystnad och ro.
“Hemma blir det mycket trädgårdsarbete, frugan har jobbat med trädgårdsdesign så det är ganska skönt att koppla av med sånt. Lite lugnare än jobbet kan man säga. Där finns tillfälle att njuta.”

Tidigare i livet var han rastlös men har hittat ett lugn menar han. De senaste femton åren har han jobbat mycket med det han kallar medveten närvaro, vilket han och hustrun också håller kurser i.
“Att vara medveten i nuet har blivit min ledstjärna.”
Några som hjälper honom att leva i nuet är också de 60-70 guldfiskarna som bor i den stora trädgårdsdammen.
“Det är riktigt avkopplande att sitta och mata dem och titta på dem.”

På AB Industriservice har det snart blivit dags att avsluta dagens projekt och påbörja morgondagens planering.
Så hur ser en bra arbetsdag ut för Förebilden Torbjörn Andersson?
“Jo, det är att vara här klockan fem på morgonen vilket jag alltid är, för att börja förbereda för dagens kundbesök och leveranser. Kanske få med sig några nya ordrar tillbaka. Om det sedan är vår och man får höra lite fågelkvitter blir det ännu bättre. Tänk när det kvittrar överallt runt omkring. Då är det bra fint.”

Filmklipp

Marcus tar alltid tåget

BO & LEVA
i Västra Mälardalen

“Jag hade turen att födas här!”

Maria Jersby, född i Västra Mälardalen. Bor i Arboga, arbetar i Köping.

“Det var kärleken såklart!”

Camilla Nilsson, född i Småland. En välkommen Västra Mälardaling. Bor i Kungsör, arbetar i Köping.

“Kärlek, jobb och trygghet för våra barn!”

Mikael Bohman, en välkommen f.d. stockholmare. Bor i Arboga, arbetar i Kungsör, Köping, Arboga och Kolsva.

“Vi tröttnade på datumparkeringen i Göteborg.”

Tobias Gillberg. Bor i Arboga och jobbar i Arboga.

“Jag tog med mina kärlekar hit för att vi förstod att det var ett toppenställe. Bra val!”

Johanna Ericson. Lämnade cityliv för livskvalitet. Bor i Arboga med hela Mälardalen som arbetsplats.

“Vi ville hamna i en lugnare stad med mindre tempo.”

Anneli Rissanen, en välkommen f.d. västeråsare.


Hur vi blev Västra Mälardalingar




Attityder 3.0 avslutades med unga i fokus

Attityder 3.0 avslutades med unga i fokus

Nu summerar vi projekt Attityder 3.0 som ViS har drivit under 2023. Projektet har bestått...
Första ljusinstallationen är uppsatt – till tonerna av Stad i ljus

Första ljusinstallationen är uppsatt – till tonerna av Stad i ljus

Den 27/10 hölls en ceremoni för att att fira att det första belysningsprojektet i Ett...
“Jag kan inte sitta hemma och peka. Då får jag faktiskt bidra istället.”

“Jag kan inte sitta hemma och peka. Då får jag faktiskt bidra istället.”

För Patrik Björs Strand är eget ansvar ett grundläggande tankesätt. Man är alltid ansvarig för...
Föreläsning med Tobias Karlsson

Föreläsning med Tobias Karlsson

Foto: Andreas Sundbom Den 16/10 och 17/10 kommer Tobias Karlsson, känd från Let’s Dance, till...
Johanna kreativ med mysterier och ViS-projekt

Johanna kreativ med mysterier och ViS-projekt

 Häng med in och upp för trapporna till Johanna Ericsons arbetsrum i Villa Edsborg...
ViS-projektet Kulturentreprenörer livar upp gator, torg och äldreboenden

ViS-projektet Kulturentreprenörer livar upp gator, torg och äldreboenden

Under sommaren ska unga kulturintresserade Västra Mälardalingar få möjlighet att jobba som underhållare på gator...
Kolsvaelever till Auschwitz  – nu för tjugofemte gången

Kolsvaelever till Auschwitz – nu för tjugofemte gången

Skolresor förknippas ofta med glädjefyllda nöjesdestinationer som Liseberg och Gröna Lund eller till djuren i...
En kreativ och hållbar oas

En kreativ och hållbar oas

Gamla Stans Kreativa är en udda butik på Östra Långgatan i Köping som med estetisk...

Marcus tar alltid tåget

BO & LEVAi Västra Mälardalen “Jag hade turen att födas här!” Maria Jersby, född i...
London var inte Dantes grej

London var inte Dantes grej

Dante Lindquist är 21 år och jobbar på Infobric i Arboga, samtidigt läser han B2B...
Anneli är inflyttad storstadsbo

Anneli är inflyttad storstadsbo

Anneli Rissanen har bott i flera större städer men trivs allra bäst i Arboga. Här...
Cornelia gör det från hjärtat

Cornelia gör det från hjärtat

“Vilken färg känner du för?”, säger Cornelia Axelsson Wingarhed och pekar på en samling kaffemuggar...
Ladda fler
Västra Mälardalen =
Köping, Arboga och Kungsör
  • Antal Västra Mälardalingar:
    Snart 50 000!
  • Antal aktiva företag i regionen:
    ca 4000 st
  • Antal föreningar:
    ca 400 st

Genomsnittliga huspriser (permanentbostad)
2 376 000 kr Köping
2 142 000 kr Arboga
2 421 000 kr Kungsör

Som tål att jämföras med
4 049 000 kr Örebro
4 409 000 kr Västerås
8 598 000 kr Stockholm
*Köpeskilling för småhus, medelvärde, SCB 2021.

Allt på 20 minuter
Arboga – Köping = 20 minuter 
Köping – Kungsör = 20 minuter
Arboga – Kungsör = 20 minuter
*Avser ungefärlig tid för bilresa

Hitta bostad i Västra Mälardalen
Fastighetsbyrån Köping
Svensk Fastighetsförmedling i Köping
Länsförsäkringar Fastighetsförmedling i Köping
JKJ Förvaltning 

Svensk Fastighetsförmedling i Arboga
Byggnadsfirman Lund AB
Sturestadens Fastighets AB

Svensk Fastighetsförmedling i Kungsör
Medo i Kungsör
Kungsörs Fastighets AB


Vi är stolta över vårt rika föreningsliv
I Västra Mälardalen finns över 400 föreningar. Här finns något för de allra flesta!

Dags för en ny hobby? 
Föreningsregister Köping
Föreningsregister Arboga
Föreningsregister Kungsör

Fortsätt läsa

London var inte Dantes grej

Dante Lindquist är 21 år och jobbar på Infobric i Arboga, samtidigt läser han B2B i Örebro. Nyligen kom han tillbaka från studier i London och tycker att Västra Mälardalen är mer hans grej.

Bor du i VM?

Jag bor på gård mellan Arboga och Kungsör sedan ett år.

Hur hamnade du du här?

Född och uppvuxen i Arboga sen flyttade jag till London och pluggade. Men storstaden var inte min grej, jag har alltid trivts väldigt bra i Arboga. Man kan varenda hörn och har kompisar och så. Så efter sex månader flyttade jag hem. Men värt att nämna var att det var Corona då, så det förstörde nog. Det var en häftig upplevelse.

Vad har du för typ av boende?

Hus och gård är helt fantastiskt. Jätteskönt att ha plats. Och 11 minuters pendling till jobbet. Det är så smidigt, tar lika lång tid från Brattberget.

Vad är det som är bra med att bo i VM?

En sak som är bra är att det är 20 minuter till Örebro, Eskilstuna eller Västerås. Det är väldigt i mitten. Och cykelavstånd till allt när man bor här. Och att man har famlj, vänner och ett bra jobb här. Möjligheten att åka till Stockholm finns ju också.

Vad saknar du?

Kollektivtrafik i Arboga. Det går att promenera men när det är minus 10 så vore det skönt. Det kan jag sakna.

Vad jobbar du med?

Jag sitter som innesäljare på Infobric i Arboga.

Hur länge har du jobbat här?

Klev på efter semestern 2022 men hade haft praktik här tidigare.

Vad gjorde du innan?

Pluggar fortfarande på yrkeshögskolan till b2b-säljare så det är verkligen hand i handsken att hamna här.

Beskriv din arbetsplats.

Bra ledningssystem och alla kollegor är största pluset. Högt i tak och alla är med på det. Sjukt trevligt här. Högt tempo och hela tiden en vilja att effektivisera och göra bättre. Alla har att göra och det är god stämning.

Hur tar du dig hit?

100 % bil.

Vad är det som är bra med att jobba i VM

Det finns så mycket nära. Majoriteten av de stora kunderna är i Stockholmsområdet och det är närma.

Vad gör du på fritiden?

Hunden och spelar padel. Sen går mycket tid till skolan.

Vad skulle du säga till andra som är nyfikna på VM?

Det finns lite av allt. Fritidsgårdar, engagerade idrottsföreningar, sommarstugeområden, bra arbetsplatser och att det är nära till allting.

Anneli är inflyttad storstadsbo

Anneli Rissanen har bott i flera större städer men trivs allra bäst i Arboga.

Här är det lätt att prata med folk och pizzeriorna har stenkoll på glutenfritt.


Bor du i VM?

Nu bor jag i Arboga men flyttar till Kungsör om en vecka.


Hur hamnade du du här?

Vi bodde i Västerås men min sambo fiskade här och vi hade bilen här. Så jag tänkte – varför flyttar vi inte hit?. Jag fick också ett jobb i Örebro och kom närmare min arbetsplats.


Vad har du för typ av boende?

Flyttar snart till nyrenoverade hyreslägenheter i annexet i Kungsör. Lite radhuskänsla. Kändes väldigt tilltalande.


Har du bott i en storstad innan och vad är skillnaden?

Det var jättestor skillnad i pris. Fick mer yta här. Jag har bott i flera storstäder men tycker att Arboga varit den trevligaste staden. Jag har aldrig haft problem att prata med folk och här upplever jag att det är så himla lätt.


Vad är det som är bra med att bo i VM?

Jag har ju även ett eget företag, och som egen företagare har man jättebra möjligheter. Vi har en förening för kvinnliga entreprenörer där vi träffas och delar mycket kunskap mellan varandra. Sådant var inte lätt att hitta i Västerås. När man är ensam är det viktigt att föreningar och morgonsoffor finns som Klöver Dam och ViS.


Vad jobbar du med?

Jag är testledare på Infobric i Arboga och testar hemsidan och appen tillsammans med mitt team.


Hur länge har du jobbat här?

I ett och ett halvt år.


Vad gjorde du innan?

Var testkonsult på Epiroc i Örebro tidigare. Men jag hade varit på besök här och tyckte det var drömjobbet. Den dagen det finns ett jobb här så söker jag, tänkte jag.


Beskriv din arbetsplats

Jag tycker det är trevligt att vi alla är i samma byggnad. Support, onboarding, sälj och ekonomi. Häftigt med ett företag med alla delar på en ganska liten yta. Behöver jag en enhet att testa kan jag lägga en order och få den i handen direkt.


Hur tar du dig hit?

Jag cyklar varje dag. Sen när jag bor i Kungsör blir det förmodligen tåg. Jag har alltid valt kollektivtrafik framför bil.


Vad gör du på fritiden?

Jag är hemma mest och har mitt företag, går ut mycket med hunden.


Brukar du äta eller fika ute?

Ja, och här är väldigt bra utbud när det gäller glutenfritt och man blir väldigt glad av sådant. Jag vill bara informera om det. Flera caféer har glutenfritt och många pizzerior har glutenfri botten och de vet hur man ska hantera det. Det är fantastiskt!


Vad skulle du säga till andra som är nyfikna på VM?

En bra knutpunkt om man vill bo lite lugnare. De flesta kan nog känna att när man börjar bli lite äldre kan det vara skönt med lite lugnare men ändå ha nära till större städer.

I oroliga tider är kulturen viktigare än någonsin

Maria Gustafsson utsågs till Förebild när hon var museiintendent på Arboga Museum, där hon utvecklade verksamheten med nya utställningar, samarbeten och målgrupper. Marias egen utvecklingsresa har därefter tagit henne vidare till olika chefsroller i Västerås och Örebro. Idag är Maria tillbaka i Västra Mälardalen som verksamhetschef på Kultur- och fritidsförvaltningen på Köpings kommun.
“Kultur är viktigt för oss människor. Ett samhället utan kultur, vill man bo där?”, svarar Maria på vad som ligger bakom yrkesvalen genom livet. “Kultur är så brett, det finns något för alla, det når och berör människor.”

Trots att ett tidigt bokintresse och skrivardrömmar la grunden till Marias kulturintresse, slingrade sig hennes yrkesresa lite till en början. Efter gymnasiet reste den skoltrötta Maria till Dublin för att besöka en vän och fick snart jobb inom bar- och restaurangbranschen. Hon minns det som ett roligt år som gav mersmak för resandet, hon planerade att fortsätta till London men beslutade sig för att först åka hem för att jobba ihop reskassan.
Tillbaka i Sverige fångade en lapp på en anslagstavla hennes uppmärksamhet.
“Det var en annons för en utbildning, jag gillade namnet, Bergslagens historia, så jag sökte den. Det var en tvärvetenskaplig utbildning och innehöll bland annat etnologi, ett ämne jag först inte visste så mycket om men som jag sen fastnade för.”
Ämnet om människans utveckling genom tiderna fascinerade Maris så pass mycket att det flera år senare slutade i en magisterexamen från Uppsala universitet.
“Min egen favoritgren är folktro, som vättar, tomtar och troll och andra väsen, men traditioner är också spännande. Hur såg våra traditioner ut innan och vad finns kvar? Jämförelsen mellan nu och då är spännande. För att förstå sin egen tid är det viktigt att förstå sin historia.”

Liten personalgrupp och spännande möjligheter

Efter utbildningen väntade arbete som museipedagog på både Vallby friluftsmuseum Skolmuseet i Västerås vilket gav mångårig, gedigen erfarenhet av utställningar och guidning. I samband med ett projektledaruppdrag för ett tillgänglighetsprojekt uppmuntrade hennes chef Maria att söka en ledarskapsutbildning.
“Just då hade jag nog inte siktet inställt på att bli chef, men jag kom in på utbildningen, det var intressant och gav en bra bild av hur ett chefsjobb kan vara i vardagen.”
Stärkt av nya erfarenheter och insikter upptäckte Maria till sin glädje att jobbet som museiintendent i Arboga var vakant.
“Det var nog meningen att jag skulle ha det där jobbet, jag hade sökt ett annat också, men när jag fick jobbet i Arboga kändes det självklart att det var där jag skulle vara. Det var ett bra första chefsjobb med en liten personalgrupp och spännande möjligheter.”

Maria jobbade bland annat upp koncept med tidsresor och skolbesök. Hon drivs fortfarande av att tillgängliggöra kultur på olika sätt, där mottagaren lär sig utan att egentligen tänka på det. Hon gillar att skapa tydlighet med ord, men en text ska vara kort och kärnfull tycker hon.
“Att skapa tydlighet med ord är roligt. Ny teknik är också spännande, man ska kunna ta till sig på många sätt, och gärna genom att uppleva.”
I Arboga fick hon arbeta med allt från att skapa produktioner till budgetarbete.
“På en sådan pass liten arbetsplats får man en bred roll med många hattar och efter ett tag kände jag att jag ville fokusera mer på ledarskapet.”
Maria sökte en mer renodlad chefstjänst på Stadsbiblioteket i Västerås, med inriktning mot barn- och ungdomsverksamhet. Ledarskapet fick nu vara i fokus.

Drivkraften är att se andra lyckas

Att vara ledare kräver sitt, och är både roligt och utmanande menar Maria.
“Vissa perioder är stressiga och det får de vara. Då tycker jag om att skriva listor och sedan stryka. Det är något med kopplingen mellan hand och hjärna som funkar. När jag sätter upp mål arbetar jag metodiskt och systematiskt mot dem. Vägen kanske inte alltid är spikrak, ibland måste man omvärdera, men oftast kommer jag fram.”

En av styrkorna i Marias ledarskap är lugnet. När det blåser storm håller hon sig cool.
“Jag hetsar inte upp mig så ofta, flera medarbetare har sagt att de uppskattar det.”
Dörren till kontoret håller hon öppen så ofta det går.
“Jag försöker prioriterar mina medarbetare, återkopplar så snabbt jag kan och vill gärna att de kommer in och pratar.”

“Det var roligt att få fokusera mer på chefsrollen men så dök jobbet i Wadköping upp, vilket egentligen var en kombo av allt jag ville då. Den gick ut på att utveckla och marknadsföra Wadköping som ett besöksmål. Det blev sex fantastiskt roliga år i Örebro som också innebar övernattningar och pendling, det blev långa dagar.”
När dottern, som också bodde i övernattningslägenheten, lämnade Örebro kändes det lockande att vända hemåt. En tjänst som verksamhetschef för kultur- och fritid i Köping blev en spännande anledning.

Här ingår nya utmaningar; anläggningar och badhus är nytt för henne, men i ansvarsområdet finns också en del gamla bekanta som exempelvis Gammelgården där hon själv har jobbat tidigare. Och så ledarskapet såklart.
“Att leda chefer är jätteroligt och i min roll har jag kontakt med både förvaltning och enheter. Jag tycker att det är roligt att leda tillsammans mot gemensamma mål, det är ett samarbete. Drivkraften är att se andra lyckas i sina uppdrag.”

I oroliga tider är kulturen viktigare än någonsin

Marias vardag handlar om att värna kultur- och fritidsaktiviteter i Köping, hon är en länk mellan avdelningar och förvaltning och får genom att leda andra chefer bidra till ett rikt kultur- och föreningsliv.
”Min förhoppning är att de som inte vet vad kultur är ska få upp ögonen. Kultur förenar, det kan finnas mycket att förenas kring. Kulturen var en räddning under coronan, något vi kunde ta del av även på distans.  I oroliga tider är kulturen viktigare än någonsin, den kan ge platser att mötas på, trots olikheter. I Köping erbjuder olika arenor att mötas över gränser, Aktivitetsparken som byggs här är ett gott exempel där många olika grenar kan mötas, det ska bli scener, lekplatser och till och med en mini-Ströbohög att klättra på.”

Det finns mycket här, mycket görs och det kan alltid göras mer, svarar Maria på frågan om önskelistan inför framtiden.
“Generellt kan man säga att det alltid behövs mer resurser för att skapa och tillgängliggöra aktiviteter och mötesplatser. Gammelgården till exempel, är en jättefin plats, tänk om den kunde hållas öppen mer. Det vore roligt att mer kontinuerligt kunna erbjuda fler upplevelser som inte kostar något för besökaren.”
Även i Västra Mälardalen görs mycket bra, menar Maria, men man kan alltid locka fler att delta och kanske även utifrån. Och fler samarbeten kan nog vara en väg:
“Att vi har närhet mellan våra kommuner är bra. Här pågår många samarbeten men det finns alla förutsättningar för att fördjupa dessa. Det är en styrka.”

Det är inte alltid nya grejer som behövs

I ett så pass brett område som kultur och fritid kan det saknas begränsningar för vad man vill åstadkomma och att ibland titta i backspegeln kan vara en nyckel för att hitta energi framåt, menar Maria.
“Ibland är det nyttigt att påminna sig om vad man har gjort. Man kan bli förvånad över allt man har hunnit! Det är inte alltid nya grejer som behövs, det kan vara bra med just återkommande saker som julmarknad och påskaktiviteter och andra traditioner. Ofta behöver man inte uppfinna hjulet på nytt, man kanske kan skruva på något för att utveckla och förnya. Ibland är det enkla det bästa. Man ska inte alltid krångla till det.”

Filmpuff.

Av Johanna Ericson

Janne har mekat sig ut i världen

Trots att Jan Ekström känns igen som Arbogabo, har han sett mer av världen än många andra. Men så kan han också meka bättre än de flesta av oss. Efter ett samtal med honom känns det dessutom som att hans dygn har fler timmar än de vanliga tjugofyra.
“Jag gillar att skruva och har väl egentligen alltid varit intresserad av allt som brummar”, säger han som en förklaring till allt han har hunnit med. “Men nu har jag bestämt mig för att gå ner i tid. Så nu jobbar jag halvtid, det vill säga ungefär fyrtio timmar i veckan.”

Jan, eller Janne, växte upp på Nybyholmsområdet i Arboga. Pappa jobbade på flyget och kunde laga och fixa med det mesta på hemmaplan.
“Han skruvade mycket bil, så där fick man lära sig en hel del”, säger Janne som också fick influenser från andra håll. Några av kompisarna pappor körde lastbil och han fick åka med. Omgivningens intressen smittade av sig och gymnasievalet föll ganska självklart på fordonsteknik.

Janne Ekström gillar att lösa problem. 

Efter skolan väntade några år på Lantmännen här i stan, sedan kom en fråga från “flyget” där han blev erbjuden en tjänst på apparatverkstaden.
Åren i berget var speciella minns han:
“Man gick där i Suckarnas gång, det fanns inget dagsljus, men när det var lunch gick jag till mässen och käkade, då fick man se vad det var för väder ute.”
Men snart skulle Janne få vidga sina vyer rejält. Ett jobb inom civilflygsmotorunderhåll innebar ett liv på resande fot. Han skulle ta sig ut ut i världen för att reparera flygplansmotorer, ibland med kort varsel.
“Det här var innan mobiltelefonernas tid, så det hände det att de letade upp mig på Stadskällaren”, skrattar Janne. “De visste att man var där rätt ofta på helgerna. Då var det bara hem och packa.”

Livet som resande flygmotormekaniker pågick runt tjugo år. Janne har fått med sig många värdefulla minnen.
“Det var kul jag, fick se mycket spännande, jag var till exempel vid muren när den föll, fick se två militärer ta i hand från varsin sida.”
Han har också jobbat i länder som exempelvis Island, Norge, Danmark, Frankrike, Polen, Österrike, Spanien, Holland, Kanada, USA och Japan. För att uppleva ett land på riktigt ska man lära känna lokalbefolkningen, menar Janne som har skaffat sig bekanta över hela världen.
“Jag blev runtvisad, fick se så mycket som inte är turistgrejer, blev bjuden på middag hemma hos folk. Någon gång bjöd jag på Janssson och sill. Det var kul att man blev så omhändertagen.”
En och annan kändis har han också sprungit in i längs vägen.
“Jag har sett både Bruce Springsteen och Michael Jackson, vi bodde på samma hotellvåning i Madrid.”
Till slut blev stammisen Janne själv behandlad som en kändis.
“När jag kom hem till hotellet efter jobbet kunde det stå en öl framplockad åt mig, man kände sig hemma och blev verkligen kompis med personalen.”
Roliga år är Jannes sammanfattning, men när flygmotorverkstaden flyttades från Arboga var det dags för nya horisonter.

“Grimaldi hörde av sig. Jag blev bjuden till Salvatore på middag och det blev jobb med dem under ett par år, mest i Frankrike och Japan. Samtidigt hade jag mer och mer börjat komma in på MC, när jag var ledig hjälpte jag till på Guzzi Center här hemma i Arboga och på den vägen är det.”

Italia Bike Center säljer, servar och reparerar motorcyklar av märket Ducati.

Det var flera olika pusselbitar som ledde Janne till att starta upp Italia Bike Center. Någon saknade en bra Ducatimekaniker, en importör upptäckte Jannes kompetens, en lämplig lokal fanns tillgänglig, en företagskunnig kompis anslöt sig till idén och resten är en framgångsrik historia. Italia Bike Center slog upp sina portar 1999 och idag lockar Janne och hans två kollegor MC-entusiaster från hela Sverige och även från andra länder. Läget är ett plus menar han – att butiken finns “mitt i smeten” är en framgångsfaktor, kunder har lätt att komma hit. Verksamheten har utvecklats och omsättningen vuxit, arbetstimmarna har varit många och tempot högt.
Företaget rullade på bra, men Janne började känna sig trött.

“Det var något som inte stämde och när de inte hittade något fel på mig fortsatte jag tjata, så till slut upptäckte de att jag har ett hjärtfel. I samma veva visade det sig att jag hade cancer i magen. Sen åkte jag på svår corona och diabetes. Det var lite mycket på ett och samma år.”
Coviden fick honom sängliggande men cancern försökte han tackla genom att fortsätta leva som vanligt. Han har haft tur, cellgifterna slog inte så hårt på honom, han kunde fortsatte jobba mellan sjukhusbesöken. Men hjärtfelet och sviterna av coviden har satt sina spår, Janne bestämde sig för att lugna ner sig.
“Jag har inte full kapacitet i hjärtat och coronan påverkade balansen så jag kan tyvärr inte åka MC på samma sätt längre.”
Kroppen orkar inte med samma tempo, menar han och förklarar varför han bestämde sig för att sälja Italia Bike Center när en intresserad person dök upp.
“Jag är fortfarande där och jobbar, men försöker ta det lite lugnt. Jag ska köra eget på timmar och inte fullt så många timmar som tidigare.”

Sitta still för länge är inte Jannes melodi.

Italia Bike center är fortfarande sig likt, i Arboga blir det kvar. Det drivs fortfarande framgångsrikt av service, stort kunnande och god kundkontakt, varav det sista inte ska underskattas, menar Janne.
“Vi har varit med på allt, funnits med på tävlingar och aktiviter. Det har gett oss viktiga kontakter, vi har bra kontakt med leverantörer, får våra grejer snabbt och ofta till bra priser. Vi har lärt känna branschen och vi är flexibla, kunderna litar på oss. Många MC-ägare kan ju mycket själva, de har bra koll och förstår vad vi gör så det ställer också höga krav. Och man måste vara bäst på något, vi är bra på kundkontakt.”
Kundernas engagemang visade sig inte minst när Janne blev sjuk, då flera hörde av sig för att hjälpa till. Många stannar till i butiken för att ta sig en fika.

Bra mekaniker växer inte på träd och Janne hoppas att fler unga inser att det finns gott om jobb för den som gillar att skruva. Idag är vi inte lika händiga, menar han. Vi lagar inte saker i samma utsträckning, i alla fall inte själva, många kan inte ens laga sin egen cykel. Reparationer lämnar vi bort till proffs, vilket han tror påverkar bristen inom yrket. Förutom fingerfärdighet krävs tålamod, envishet och en vilja att lösa uppgiften. Just att lösa kundens problem är det roligaste med att vara mekaniker tycker Janne.
“Jag har alltid gillat att lösa problem. På flyget kunde man hamna ute på landet för att laga en maskin utan att det fanns en massa utrustning till hands. Någon gång fick jag leta reda på en bonde som kunde låna ut sin traktor eftersom det inte fanns något att lyfta motorn ur planet med. Någon gång fick man åka runt och låna verktyg. Samma sak om man lyckas lösa ett knivigt problem för en MC-kund, det är roligt. Har man ett problem får man lösa det!”

Problemlösaren och skruvaren Jan Ekström är en Förebild i Västra Mälardalen. På hans diplom lyfts främst bedriften bakom Italia Bike Center, vilken i sig är en fantastisk resa, men är bara en del av berättelsen.
Hans problemlösningsförmåga har inte bara tagit MC-intresserade kunder till Arboga, den har även tagit Jan Ekström ut i världen.

av Johanna Ericson
December 2022.

Filmklipp.

“Det är nyheterna jag vill åt. De påverkar människor.”

På väggen i Ulf Eneroths arbetsrum finns en hylla full av gulnade tidningar, sorterade i prydliga buntar efter årtal.
“Tusen nummer”, säger han stolt, “mellan 1944-1966.”
Tidningen Se som utgör samlingen, var när det begav sig ett bildmagasin med reportage inom aktualiteter och sport. Samlingen har stort affektionsvärde för Ulf.

Det vardagliga nyhetsintaget är dock mer av det digitala slaget och består av svensk journalistik från Bärgslagsbladet och Dagens Nyheter, världsnyheter från New York Times och Time Magazine, sport från Offside och ibland någon bridge- och golftidning.
“Det tar några timmar att konsumera nyhetsläget. Jag får nog kalla mig för nyhetspundare även om det kanske är ett konstigt ord.”

Ulf Eneroth är starkt förknippad med Köping, även om han föddes i Hälsingland.
“Pappa fick jobb på Salpeterverken (nuvarande Yara). Jag tyckte det var spännande att flytta hit och fick dessutom börja i den då helt nybyggda Nyckelbergsskolan, jag tyckte den var så fin.”

Nej, Ulf Eneroth är inte mannen du vill utmana på nyhetsquiz. Hans kunskaper har grundligt införskaffats genom gedigen teori och praktik. I drygt 40 år var han verksam som journalist på Bärgslagsbladet. Där följde och rapporterade han om utvecklingen i Västra Mälardalens näringsliv och kommuner. La örat mot rälsen, vände på stenar, pratade med invånare. Radarn alltid påslagen.
“Jag lystrar. Hör vad som händer. Det ska vara hett. Jag har inte skrivit ledare eller recensioner, det är inte min grej. Det är nyheterna jag vill åt. De påverkar människor.”
Han återkommer till det ofta, vikten för oss medborgare av att veta, ha koll. Förstå.
“Att förstå sammanhang och hur saker och ting utvecklas i vår vardag är A och O för att förstå samhället”, säger han. “Journalisterna ser till att någon förmedlar vad som händer. Vi skriver för våra läsare, skapar möjligheter för folk att göra sina val i samhället, det bästa sättet att få koll på vad som händer i din närhet är att läsa en lokaltidning.”

Vurmandet för lokalnyheter har aldrig svalnat, men nyfikenhet tillsammans med det brinnande intresset för sitt yrke lockade honom till ett deltidsuppdrag på journalistskolan Poppius i Stockholm. Där utbildade han vuxna, blivande journalister i digital redigering och layout.
“Det var oerhört roligt och ett utbyte för oss alla. Jag jobbade ju fortfarande på tidningen hemma och kunde därför relatera till aktuella händelser direkt från min vardag. Eleverna var motiverade, ville verkligen lära sig.”
Det blev över 17 år på Poppius. Ulf minns tiden som hektisk och väldigt rolig.
“En del frågade varför jag inte sökte mig vidare till DN eller någon annan större tidning, framför allt under de där Stockholmsåren. Visst fanns det kanske en lockelse för den sortens äventyr ett tag, men jag gillar inte att kriga med armbågarna. Jag fick utlopp för mitt genom att berätta för de som bor här, och så fick jag känna lite storstadspuls under de där åren som lärare. Det var en bra kombination, fast det blev inte mycket till fritid.”

Sporten har ändå alltid lyckats nästla sig in genom springorna.
“Fotbollen har en kraft”, menar Ulf. “De som inte känner glädje och besvikelse över sport – oj vad de missar här i livet! Ett derby till exempel, ger så mycket känslor, det är rivalitet och adrenalin, det är så det ska vara”, säger Ulf som inte ledsnat trots alla de matcher han bevakat både för jobbets räkning och på fritiden.
Det har också blivit många timmar av styrelsegöromål, skapande av matchprogram och allmän stöttning i form av att vara både fotbollsförälder och ledare.
“Det var intensivt, särskilt när barnen var aktiva. Men det är så häftigt med idrott. Man kan rysa av explosionen som en stor publik kan ge.”


På skrythyllan trängs bland annat hedersutmärkelsen från Rotary, första numret av Se, Stars-Ulf själv och så Förebildsdiplomet från ViS.
Kultur är viktigt, menar han, och precis som Förebildsdiplomet beskriver, hade Fredrik och Filips film Tårtgeneralen antagligen gått miste om en hel del utan Ulf Eneroths engagemang.
“De hörde av sig till mig, visste väl att jag kan det där med research, jag kopplade ihop dem med lite folk, slussade vidare och hjälpte dem att få tag på saker. Det känns bra att ha bidragit till den konstnärliga nivå som de hade tagit fram. Jag gav dem förutsättningar.”

Berättelser har aldrig fattats Ulf, de finns överallt i vardagen och även om lokaljournalistik ibland kan uppfattas som odramatisk finns det händelser som fastnar för en livstid. Ett sådant exempel är den om stridsflygplanet Lansen som 1960 störtade rakt in i ett bostadshus i Vikbo i Köpingstrakten. Sju personer som satt i köket för att dricka kaffe omkom. En åttaårig flicka som befann sig i skolan miste hela sin familj. Ulf hörde talas om händelsen redan i ungdomsåren och när den vägrade släppa taget bestämde han sig för att ta reda på vad som egentligen hände. Det som började med en avslöjande reportageserie i Bärgslagsbladet utvecklades till en bok, ”Haveriet – flygvapnet och kalla krigets offer”, som sedan gavs ut av Albert Bonniers Förlag.
“Det tog fem år att researcha och skriva den. Jag blev helt besatt av sökandet, skrev nästan sönder axlarna. Under några år var jag i en annan värld.”
Men den blev färdig till slut. Resultatet avslöjade en länge dold och mörk sanning om katastrofen i Vikbo, och att 600 unga svenska flygare – en förskräcklig siffra – föll offer för ett kalkylerat och medvetet risktagande i svenska flygvapnet under Kalla kriget.

Boken uppmärksammades över hela landet och Ulf fick resa runt för att hålla föredrag på många bibliotek.
“Det här skapade såklart stort intresse inom flygvapnet. Jag har ju ingen förkunskap om flygplan så det gällde att tolka den tekniska informationen noggrant och göra rätt. Flygvapenchefen hörde av sig efter att boken kom ut och sa att han inte hade hittat några felaktigheter, det var en lättnad och ett kvitto för mig. Journalistiskt är det helt klart det största jag någonsin har gjort.”


Boken Haveriet kom ut 2022 och tog Ulf fem år att skriva.

Faktabok går bra, men någon romanförfattare är han inte. Det där med att skapa helt fritt från huvudet verkar svårt, menar han. Den bästa formen är att kombinera skrivhantverket med just fakta. Nyfikenheten driver det ena, men var ordkonstnärligheten kommer ifrån han har själv frågat sig.
“Både brorsan och jag skriver ju, men farsan jobbade på fabrik, vi fick inte ihop det riktigt, tills vi började läsa det farsan på äldre dagar hade började skriva till sin släktforskning. Då förstod vi att här har vi ju maestro själv, han var begåvad. Ordet har vi fått från honom, skulle det visa sig.”

Även om Ulf till viss del har skrivandet i blodet, finns det flera avgörande faktorer för yrkesvalet gissar han.
“Jag åkte som utbytesstudent till North Carolina under gymnasietiden. Min värdpappa var chefredaktör på lokaltidningen The Gaston Gazette, så jag fick höra mycket om hans spännande jobb, det var inspirerande. Jag har fortfarande kontakt med familjen, träffade nyligen min värdsyster. Det där året var ett av de bästa val jag har gjort i livet.”

Trots att samtalet rör sig en del i imperfekt och skrivandet inte längre är ett värv, är Ulfs vardag fortfarande högst relevant. I våras gav han ut boken om den lokala fotbollsikonen Kalle Köping och så han är redaktör för Köpingsboken där eldsjälar genom åren har bidragit till snart 5000 sidor Köpingshistoria.


Ulf skrev boken Kalle Köping i samband med statyn som restes till fotbollslegendens minne.

Sporten är fortfarande en livsviktig ingrediens och han ser till att få sin beskärda del av publiksorl och applåder. Den som besöker en Starsmatch kan se en fokuserad Ulf  Eneroth med pennan i högsta hugg. Skribentuppdraget för Köping Stars är ideellt men ger mycket tillbaka menar han.
“Det är helt magiskt ibland. Hela den apparaten är fantastisk och bygger på att ett hundratal människor ställer upp, bara att lägga och plocka bort golvet vid varje match kräver ett dussintal personer.”
Annat som förgyller är en runda golf, ibland med journalistvännerna. Sen är det möten i Rotaryföreningen och ett parti bridge är alltid kul.
Och så ska nyheterna ha sitt såklart, de där som tycks följa Ulf vart han går.
“Vi var precis i London med vänner för att se en konsert med Abba-avatarerna, en fantastisk upplevelse som vi bokade redan för ett år sen. Inte hade jag väl kunnat ana att det skulle sammanfalla med drottningens begravning, men den pågick precis när vi var där. Vi hamnade mitt i uppståndelsen. För en gammal nyhetsjournalist var det ju helt sanslöst, jag slängde mig ut bland köerna och började intervjua folk och gjorde egna små inslag på Facebook. Min fru blev lite trött på mig. Men det är väl som det är”, säger Ulf Eneroth. “En gång journalist, alltid journalist.”

Film om Ulf Eneroth hittar du här.

Av Johanna Ericson oktober 2022.

Rahaf kämpar på riktigt

Rahaf Ramdo är en Förebild här i Västra Mälardalen, men är känd långt utanför våra kommungränser. Engagemanget att hjälpa utsatta kvinnor och kampen  för jämställdhet har spridit sig till såväl TV4-soffan som Dagens Nyheter. Efter att ha startat en Facebooksida i syfte att motverka desinformation om den svenska socialtjänsten hörde media av sig.
“De ville veta mer om mig, om vem jag är och varför jag gör det här.”


Rahaf Ramdo startade en Facebookgrupp för att motverka desinformation om socialtjänsten.

Den omtalade Facebooksidan skapades ur en insikt som Rahaf fick efter några år som anställd inom socialtjänsten. Hon förstod att det förekommer oro och desinformation om hur socialtjänsten fungerar.
“Det är många kvinnor som hör av sig till mig om att deras män hotar med att socialtjänsten tar barnen ifrån dem om de kontaktar myndigheter. Detta gör att många är rädda för att kontakta oss på socialtjänsten om de behöver hjälp med något. Det rör sig många osanningar om hur socialtjänsten fungerar. Jag har svarat alla som har kontaktat mig hittills, men hinner inte svara så snabbt som jag vill. Jag har tryckt på både hos SKR och Socialstyrelsen och förklarat att det behövs fler Rahaf, jag hinner inte med alla frågor.”
Rahafs påtryckningar har gett resultat, frågan om desinformation har lyfts upp till riksdagsnivå och idag arbetas det med problemet, något Rahaf är tacksam för även om hon tycker det går långsamt.

Att ta sig tid till den här typen av samhällsinsats kräver både energi och mod. Hon tampas mot en konstant känsla av att aldrig hinna tillräckligt, och har dessutom blivit kontaktad av de som vill tysta ner henne.
“Jag har blivit hotad, några säger att jag är en lögnare. Men jag får många snälla kommentarer också, jag har gjort skillnad för många.”

Rahaf kom till Sverige från Aleppo, Syrien 2013. Tillsammans med make och nyfödd dotter tog de sig fram genom Europa via bil, flyg, gummibåt och till fots. Ibland “med hjälp av” smugglare som såg sin chans att tjäna en hacka på människor som redan blivit av med allt. Förhållandena var tuffa, under nästan två veckor bodde 17 personer tillsammans i en tvårumslägenhet, vid ett annat tillfälle blev de hotade till livet av smugglaren som släppt av dem vid Greklands kust. Den långa och svåra resan kantades av stress, ovisshet och sorg.
“Vi lämnade allt för att vår dotter inte skulle behöva uppleva krig”, säger Rahaf på imponerande flytande svenska.

“Jag har gått på allt som fanns att gå på sedan vi kom hit”, säger Rahaf. “Jag har letat upp språkcaféer, biblioteksträffar och annat. Aktiviteterna hittade jag själv, det var ingen som direkt informerade mig om vad som fanns, men jag bestämde mig för att klara språket.”
Hon tog sig igenom SFI med ovanligt snabb hastighet, snart fick hon jobb som språkstöd och handledare för nyanlända och därefter anställning som handläggare för arbetssökande. Att jobba med människor har alltid varit målet. Drömmen under gymnasietiden var att läsa till psykolog, berättar hon. I Syrien var yrket dock ett osäkert kort med få arbetstillfällen. Istället pluggade hon till engelsklärare hemma i Aleppo, tyvärr hann hon aldrig få ut sin examen innan kriget tvingade dem att fly.

Längtan till utveckling har alltid varit en stark drivkraft för Rahaf som efter att par år som jobbcoach bestämde sig för att studera till socionom på Örebro universitet. Akademiska studier på hög nivå med inlämningsuppgifter, tentor och föreläsningar kan kännas som en utmaning för de flesta, lägg sedan till att göra detta på ett i princip helt nytt språk.
“Det var svårt”, säger Rahaf. “Vissa ville inte göra grupparbeten med mig för att de inte trodde jag skulle bidra med något. Det var inte roligt. Men även om jag ibland behövde läsa en bok tre gånger för att förstå allt så klarade jag min examen på samma tid som alla andra. Dessutom jobbade jag extra under tiden, det var tufft men jag fixade det.”


Rahaf tog sig igenom SFI i hög fart, därefter blev det socionomstudier på Örebro universitet. 

Efter examen väntade fast jobb på socialtjänsten i Köping. Idag arbetar hon i hemstaden Arboga som barnföljare, ett viktigt arbete för att värna barns rättigheter till ett tryggt liv, menar hon.
“Jag blir rörd när jag tänker på mitt jobb. Jag skapar förtroende och relationer som är viktiga för barnen. Jag kan göra skillnad.”

Just det där att påverka och göra skillnad har också lett Rahaf in i lokalpolitiken.
“Jag gillar att reflektera och diskutera värderingar. Jag vill skapa förändring, en viktig fråga för mig är integrationen, jag har ju sett det från mitt håll, jag är en av dem. Det finns saker som inte funkar där.”
Även jämställdhet är en hjärtefråga.
“Jag såg tidigt att kvinnor och män inte får samma förutsättningar i Syrien, det gällde även mellan mig och min pappa. Vi hade inte samma kvinnosyn även om vi alltid har kunnat diskutera och jag har alltid kunnat övertyga honom till slut. Jag har alltid klätt mig lite annorlunda till exempel, lite mer färgglatt, inte som alla andra kvinnor i Syrien.”

Rahaf är en person som hinner mycket. Vardagen är hektisk och välfylld av aktiviteter som att åka till dotterns ridlektioner och basketträningar. Skulle det finnas tid över tar hon gärna en och annan promenad eller en simtur i poolen. Rahafs make Majd är även han aktiv inom politiken och är dessutom företagsledare inom rekrytering. Det är en aktiv familj.
Vad annars, kan man tänka. Det kräver handlingskraft att fixa SFI i rekordfart, skaffa högskoleexamen fastän man är ny på språket, få fast jobb, bli influencer och dessutom lokalpolitiker. Finns det fler mål att uppnå, tro?
“Jo, jag har faktiskt fler mål”, skrattar Rahaf. “Jag har ett framtidsmål att kunna erbjuda utsatta kvinnor och barn skyddande boenden av bra kvalitet. Och om jag känner att jag kan göra en förändring i samhället genom politiken kommer jag fortsätta med det. Min man säger att jag också måste vila och ta det lugnt ibland. Men om man vill så kan man, brukar jag svara då.”

Länk till film. 

Av Johanna Ericson, september 2022.

 

 

Kvalitet – när Micael får välja

Micael Ljungström började sin resa på Ferrita som svetsare i början av 80-talet.
“Jag fick fast anställning sen, så något rätt gjorde jag väl”, skrattar Micael.
Jo, antagligen gjorde han det, eftersom den dåvarande ägaren senare erbjöd honom att ta över firman.
“Det fanns ingen tvekan”, säger Micael som köpte bolaget 1991. “Jag hoppade jämfota av glädje.”

Sedan dess har han drivit företaget genom en intensiv utveckling. Omsättningen gick från drygt 3 miljoner med 6 anställda till drygt 100 miljoner och över 100 medarbetare under Micaels första femton år som VD. Ett bolag blev flera, han drev ett i Norrland och ett i Finland. Det roliga ökade i en viss takt, ansvaret ökade lavinartat.
“För mig gick det för fort. Det kändes som om jag inte ens hann träffa mina barn längre.”

Han beslutade att sälja de mer nyförvärvade verksamheterna och istället fokusera fullt på Ferrita hemma i Köping.
“Jag lärde mig så mycket under de där intensiva åren, fick koll på vilka produkter som funkade bra och vilka som inte gjorde det. Vi ändrade lite inriktning här på Ferrita och satsade mer på kvalitet och priser som är hållbara.”

Micael Ljungström, VD och delägare i Ferrita Sweden AB i Köping.

Idag består Ferrita av omkring 15 personer som tillverkar och säljer rostfria avgassystem och produkter till processindustrin och till olika typer av fordon, exempelvis sportbilar.
“Det är superviktigt att det finns stolthet i det man gör”, menar Micael. “Alla som jobbar här är viktiga kuggar i helheten, det är viktigt att man känner det.” Micael beskriver jobbarkompisarna som en av de roligaste faktorerna med att vara företagare. Att tänka på trivsel, långsiktighet och hållbarhet för personalen är viktigt.
“Det är ett mätvärde”, menar han. “Om personalen mår bra, mår bolaget bra. Ingen har sagt upp sig härifrån på 16 år, vilket är jätteroligt så klart. Vi har kul tillsammans, här finns gym och bastu, personalen får massage en gång per månad. Det är små saker som gör stor skillnad.”

Micaels familjemedlemmar är viktiga medspelare i teamet. Hustrun Pia är delägare och har funnits med hela vägen.
“Utan hennes engagemang hade det här aldrig gått. Vi hade småbarn under 90-talet och jag jobbade som en tok.”
Idag har sönerna anställning på Ferrita.
”Det gäller att få in barnen i verksamheten. Vi vill att de ska vilja ta över en dag och få känna på att att vara entreprenörer. Det är dags snart, det är en bra tid. Vi vill ju gärna lugna ner oss lite nu, jag och Pia.”

Lugnt tempo är nog dock inget man förknippar med Micael Ljungström i första taget. Tvärtom är det höga hastigheter som ligger honom varmt om hjärtat. Som ung var det motocross som gällde. Idag är Porscherace i 230 knyck en favoritsyssla.
“Man kraschar ibland. Det har ju hänt. Oftast är det bilen som går sönder, vilket ju är tur på ett sätt, men banracing är en dyr sport.”
Entreprenören Micael ser affärsmöjligheter även i sporten. Vid racingbanorna finns nämligen också kunder, Ferritas närvaro är viktig i sådana sammanhang.
“Många av Ferritas kunder är personer med exklusiva och påkostade bilar, då gäller det också att ha trovärdighet och visa dem att man har samma kvalitetskrav. Jag kan inte ha en skrotbil stå här utanför firman, det skulle inte kännas trovärdigt. Jag väljer alltid utifrån kvalitet i livet och orkar faktiskt inte bry mig om jante längre”, säger Micael och syftar på den eldrivna sportbilen som står parkerad utanför entrén. ”Jag har svårt att köpa något halvbra, vad det än gäller. Det slutar vanligtvis med att jag köper det dyraste. Men ofta blir det bra också.”

Snabba bilar är Micaels melodi, både på jobbet och fritiden. 

Kvalitet och hållbarhet är återkommande genom samtalet. Att investera i solceller på Ferrita-taket var hållbart på alla sätt, anser Micael.
“När vi satte upp solcellsanläggningen 2016 var detta den största privatägda anläggningen i Mälardalen. Jag räknade på vad det kostade och jag såg vad vi kunde tjäna, vi fick dessutom bidrag för investeringen. Vi får tillbaka en värdeökning och en driftskostad som är säkrad.  Vi har säkerställt strömmen för hela företaget, det blir en gigantisk utväxling och det känns så bra! Det är grymt häftigt det som händer kring miljöfrågorna.”

Att jobba långsiktigt är grundläggande menar Micael och även om han rör sig mot att lämna över Ferrita till nästa generation finns nog ingen risk att Micael Ljungström blir uttråkad inom en snar framtid. Just nu är han nämligen mitt uppe i ett nytt, spännande projekt: En 2,5 km lång racerbana. Banan som ligger i Eskilstuna, blir en testanläggning för fordonsindustrin. Naturligtvis finns hållbarhetsperspektiv med.
“Vi använder återvunnet material som till exempel schaktmassor för att bygga banan. Vi hade ju inga pengar till detta direkt, så vi fick vara innovativa för att få till det.”

Idéer och kreativa lösningar verkar inte sitta långt inne hos Micael Ljungström. Men det räcker inte hela vägen. För att driva ett framgångsrikt behöver man också vara lyhörd, lyssna på vad kunderna vill ha och hjälpa dem, menar han. Och såklart alltid ge dem den bästa tänkbara kvaliteten.
“Våra kunder får livstidsgaranti på våra produkter”, säger Micael.

Det säger en hel del, kan man tänka. Livstid bör vara ett hållbarhetsmått som till och Micael Ljungström är nöjd med.

Film om Micael.

Av Johanna Ericson

Nyfiken på Västra Mälardalen?

Hej, vad kul att du är intresserad av Västra Mälardalen. Kanske är du sugen på att flytta hit, kanske vill du besöka oss, eller kanske vill du etablera ditt företag här.

Vi vill gärna hjälpa dig med dina funderingar.

Här kan du skriva lite mer specifikt vad du är intresserad av. Exempelvis om lediga bostäder, skolor eller evenemang.