Ishockeydomaren och Förebilden Mikael Nord har ett annorlunda jobb

Mikael Nords resa är imponerande. Hockeyintresset har tagit honom till ett prestigefullt uppdrag som SHL-domare. Under sin karriär har han dömt både VM- och OS-matcher. Jobbet innebär en väldigt annorlunda vardag, även om resan dit började med en ganska vanlig hobby.

Det var som ung spelare i IFK Arboga som Mikael först fick uppleva lagsportens speciella stämning:
”Det var underbar tid med ett tight gäng av både ledare och lagkamrater”, minns han. ”Gemenskapen var väldigt speciell mellan alla som var delaktiga i sporten och mellan alla åldrar.”
I tonåren någonstans byttes den blåa tröjan mot en randig. Mikael testade en annan väg. En väg som visade sig framgångsrik. Han gillade att döma, allt flöt på och en dag lyckades han få en av de där tolv, åtråvärda domarplatserna i Svenska Hockeyligan – SHL.

Mikael Nord är en av tolv SHL-domare.

Ett heltidsuppdrag som SHL-domare innebär mer än de timmar vi andra ser på TV.
Resorna är många och ibland långa. Mellan matcherna gäller det att hålla sig i form, både mentalt och fysiskt. Mikael tränar ett par pass varje dag, både löpning och styrka. Fast det gör han inte främst för arm- och benmusklernas skull:
”Man måste träna kroppen för att hålla huvudet fräscht”.

Tiden på isen kan vara extremt krävande, ibland uppstår tuffa konflikter.
”De matcher jag dömt tittar jag på flera gånger efteråt”. Att analysera sig själv och sin insats är avgörande, menar han.
”Att döma är att leda – att få alla individer att förstå vad du gör och acceptera ett beslut. I det här jobbet måste du tro på dig själv och det du gör, du kan inte vackla för att omgivningen trycker på. Men samtidigt är det viktigt att vara ärlig om sina tillkortakommanden för att hela tiden fortsätta utvecklas. Jag brukar säga till de yngre som börjar, att någon gång kommer du göra fel. Då gäller det att erkänna, be om ursäkt, sluta älta och gå vidare.”
Man kan också behöva någon att snacka med, tycker han, och lyfter sin fru som en fantastisk coach.
”Hon kan ställa de där extremt jobbiga frågorna till mig, hjälpa mig att se saker från ett nytt perspektiv.”

Att publik och spelare kan vara både högljudda och förbannade är något Mikael genom åren har fått en viss distans till. Det är en del av jobbet menar han och han förstår också att sporten väcker engagemang, även om det såklart finns gränser för vad som är okej.
Det han däremot aldrig förstår, är när vuxna beter sig illa mot unga domare.
”Varför är det så? Hur ska vi få unga att vilja ta den rollen om de vuxna beter sig illa? De där tjejerna och killarna har inte skrivit på för att få skäll, låt dem få tycka att det är spännande och roligt istället!”
För det är fantastiskt roligt och spännande att vara domare, understryker Mikael som hoppas att fler ska ta chansen att prova.
”Man får se platser man aldrig skulle boka en charter till. Man får jobba med sin hobby som man började med som barn och man får möta många stora spelare. Det är ett annorlunda jobb.”

”Det roligaste är att få vara en del av något som engagerar så extremt många människor i hela världen”, säger Mikael. Och så gillar han verkligen den goda stämningen mellan spelare, domare och tränare. ”Det många kanske inte vet är, att vi ofta går och käkar efteråt tillsammans. Vi kan vara osams i 60 minuter på isen, men efter dusch och omklädning har vi full respekt.”

Mikael har hunnit få SHL:s eget pris Guldpipan inte mindre än sex gånger. Vinnaren avgörs av spelare och andra i SHL som röstar.
”Det är en fin bekräftelse på att det man gör uppskattas och jag är jätteglad över att ha fått det. Det är en ära, lite som att jämföra med SM-guld för oss domare.”

Anledningen till utnämningarna är säkert flera, kan man tänka.
Antagligen bidrar den gedigna erfarenheten. Kanske är det också självledarskapet, viljan till utveckling och insikten om att det krävs självreflektion för att bli bättre. Mikael återkommer till vikten av att ta hand om sina tankar för att utvecklas, framför allt efter en konfliktsituation.

Mikael jobbar strukturerat med sin egen utveckling.

”I konflikt uppstår ofta mycket känslor. Jag måste alltid göra min hemläxa efter varje match, sortera bort känslorna och analysera. Har du inte gjort din läxa kommer du inte kunna argumentera för din egen sak. Jag tror jag har bra struktur på det, struktur är viktigt.”

Kanske är det även grundtryggheten och synen på människor som gör att Mikaels arbete uppskattas.
”I min värld är alla värda lika mycket”, säger han. ”Det har jag fått med mig under hela min uppväxt och det är jätteviktigt för mig. Jag har fantastiska föräldrar. Ingen har satt någon press på mig, jag har fått gå min väg på egna villkor. Man måste inte alltid sätta mål. Gå ut och njut av det du gör så blir det oftast bra.”

Filmklipp här!

Av Johanna Ericson april 2022.

Olof Widaeus har spenderat en hel del tid vid Krillans bandybana genom åren. Som KiS-tränare har han flera pass i veckan och så är det matcher på helgerna.
”Man försvinner in i bubblan sådär runt november och tittar ut igen efter säsongen i april”, skrattar han. ”Men det är det värt. Man får mycket tillbaka.”

Olof spenderar många timmar på Krillan.

Att Gnestasonen Olof blev Västra Mälardaling tackar han sin fru Marina för. I den nya Köpingsfamiljen var sportintresset stort och för Olof öppnades dörren så småningom för bandyn, först som förälder och senare även som tränare.
”Vi resonerade där hemma att vi ville investera tid i sporten, både för våra egna och andras barn. Om de ska kunna hålla på med sina intressen måste någon lägga tiden. Åren går så himla fort. Tiden med barnen kommer inte tillbaka. Jag är så tacksam att jag har fått vara med.”

Det ger så mycket att få vara en del av barnens uppväxt, menar Olof.
”Vissa har jag följt från det att de första gången knöt på sig sina skridskor tills att de idag är 16 och spelar på hög nivå. Det där omklädningsrummet kan bli en ventil för så mycket. Man får ta del av hela registret, allt från glädje och pepp till ilska ibland. Men barnens sport ska inte vara på blodigt allvar, det ska finnas plats för skratt och lek.”

Läs mer

”Drömmen har alltid varit att jobba på en egen gård”, säger Johan Widén. “Mina föräldrar var månskensbönder, men hade vanliga jobb. Jag ville driva eget och skapa något för framtiden. Det är känslan av att skapa som är den viktigaste. Pengar är nödvändigt för att komma vidare, men är ingen drivkraft i sig.”

Som ung var det meka A-traktor och extrajobb på gård som gällde. När han senare fick veta att samma gård var till salu, frågade han sin bror och pappa om de ville vara med och skapa en gemensam framtid.
”Jag lyckades övertala dem”, säger Johan som tycker det var ett bra beslut. Smedby gård har 16 år senare gått från lokal äggproduktion till storkontrakt med riksleverantör, ett äggpackeri och en gårdsbutik. Och så lite annat roligt, som traktorpulling, marknader och utomhusbio.
“Utomhusbio lät kul tyckte vi! En branschkollega visade sig ha utrustningen, så varför inte testa?”

Gårdsbutiken är en dröm som har funnits i familjen länge och när den egna äggpackningen togs bort från verksamhet fanns utrymme att förverkliga den. I butiken jobbar Johans fru, svägerska, mamma och så syster som är ansvarig för den.
”Butiken har gått över all förväntan”, säger Johan och berättar att närproducerat är väldigt efterfrågat. De har fått fler och fler kunder, ordet har spridits och många tar en utflykt till Smedby för att handla ägg från gården, kött från systerns lantbruk eller delikatesser från lokala och ofta småskaliga producenter.

På Smedby är hållbarhet alltid i fokus. Det egna spannmålet blir foder åt hönsen, gödslet återanvänds på åkern. Överblivet virkesspill och grenar från grannens skog blir värme i flispannan och solceller bidrar till energiförsörjningen.
”Tanken är att ha hela kedjan, ett eget kretslopp. Vi har inte utrymme till total självförsörjning av solel nu, men vi undersöker hela tiden nya sätt att utvecklas. Det händer mycket på den fronten, vi hänger med och försöker hålla oss uppdaterade, dels genom olika föreningar.”
För engagera sig bör man, menar han.
”Det är väldigt lätt att kritisera och vara baksäteschaufför. Ska man klaga får man påverka. Man måste i alla fall försöka.”

Johans arbetsvecka är inte svårfylld. Två dagar i veckan befinner han sig i Hedemora där familjeföretaget förra året tog över ett äggpackeri.
”Den största tillfredsställelsen är när allt funkar och rullar på utan mig. När man inte är huvudpersonen. När det bara funkar.”

Totalt är det runt 20 personer som jobbar i företaget idag.
”Vi har otroligt bra personal”, säger han och kan inte minnas att någon någonsin har sagt upp sig. Företagets kärna består av familjen: Föräldrar, syskon, barn och respektive. Alla hjälper till.”
”Jag har blivit någon slags frontfigur”, säger Johan. ”Men alla i familjen jobbar hårt för att dra runt verksamheten. Sen är det kanske jag som är mest social och syns. Jag blir ansiktet utåt.

Johan utanför gårdsbutiken där kunderna också kan slå sig ner för en fika.

”Jag är ganska otålig. Det kryper i kroppen när jag sitter stilla för länge i traktorn på åkern. När det gäller nya idéer jag nog den som gasar och brorsan den som bromsar. Han tänker, jag driver. Vi är en bra kombo. Vi är nog över huvud taget ganska olika här i familjen och det är en av våra absoluta framgångsfaktorer. Det är viktigt att se saker från olika perspektiv. Vill man ha ja-sägare kan man ju prata med spegeln.”

På gårdsbutiken säljs egna ägg och närproducerad mat från småskaliga producenter.

Samarbete är verkligen en styrka, tycker Johan. Att ta emot och kunna be om hjälp. Att se varandra som tillgångar och inte konkurrenter. Det blir tydligt i gårdsbutiken menar han. Och för att lyfta människorna bakom produkterna anordnas det även marknader i maskinhallen.
”Det är så kul när det kommer folk till gården och får se vilka entreprenörerna är.”

Entreprenör kan vara det ord som också bäst sammanfattar Johan Widén tänker jag när intervjun lider mot sitt slut:
”Problem behöver man inte leta efter, de kommer ändå”, säger han. ”Det gäller att se på möjligheterna. Det är oftast bättre att säga ja än nej. En av grundstenarna är att vi ska ha roligt i vårt företag.”

Länk till film

Av Johanna Ericson den 16/2 2022

Reklamhuset Rink i Köping har hunnit fira 25 år som företag. Grundaren Peter Gustafsson är en för många välbekant Västra Mälardaling som förutom företagare beskriver sig som en ibland lite för noggrann, golfbiten musikentusiast.
”Jag vill påverka slutresultatet och genomföra själv”, svarar han på frågan om varför han en gång i tiden lämnade det trygga livet som anställd ingenjör.

Läs mer

Kicki får gästerna att trivas i bordtennis-hotspoten Köping

Kicki Lövdahl Gullbo har spenderat en ansenlig del av sin tid i sporthallar runt om i Sverige och i världen. Ändå är det roligast att få spelare och lag att komma hem till Köping.

Det har gått 20 år sedan Kicki erbjöds uppdraget som lagledare för serielaget i Köpings Bordtennisklubb. I rollen ingår bland annat att ordna logistiken för spelare och tävlingar, såväl borta som hemma.
”När jag började som lagledare hade vi internationellt bordtennisgymnasium här i Köping. Det kom elever bland annat från Östeuropa och det var en hel del att styra med. Uppgiften som lagledare passar mig bra, jag är verkligen en pingisnörd och har fått bekanta i hela världen. Man följer det som händer och träffas på matcher. Man blir som en liten familj.”

Bordtennisnörd är inget man blir över en natt, Kickis intresse för sporten vaknade redan i tioårsåldern.
”Det var i fyran mitt pingisintresse väcktes på riktigt”, säger Kicki och minns att hon och klasskompisarna tog sig hela vägen till riksfinal i skolturneringen. Turneringen tog slut men Kickis intresse hade precis tagit fart. Bordtennisen blev en del av livet.
Läs mer

Ove Björklund – En Förebild med driv

”Jag har hittills aldrig fått någon ovän som tränare. Man blev nästan som en andra pappa. Jag har kontakt med mina gamla spelare än idag. När vi ses berättar de om sina liv och sina familjer. Det är så roligt.”

Ove Björklund är ett namn som många förknippar med fotboll. I Kungsörs Bollklubb är han en synlig och närvarande representant för föreningen:
”Jo, jag är nog en person som vill få saker att hända och jag har svårt att sitta still, men egentligen gillar jag inte att prata om mig själv”, säger han när vi möts i KBK:s klubbstuga.

Här spenderar Ove en hel del tid, när det inte är coronatider förstås. Föreningsengagemanget är ett sätt att hålla huvudet i gång menar han, och som sport- och sponsoransvarig finns det mycket att göra.

”Man kan inte bara lägga på andra att göra, man får göra själv”.Synen på att hugga i återkommer i den Förebildsutmärkelse han fick från Västra Mälardalen i Samverkan 2015:
”Utan Oves arbete och stora kontaktytor i regionen så vore Kungsörs Bollklubb en mycket fattigare klubb – på många vis.”

Bildtext: När Kungsörs BK firade 10 år ordnade Ove en vänskapsmatch mot allsvenskalaget Åtvidaberg.
Ungefär 1000 personer kom för att se matchen. ”Den slutade med 0-4, fast vi höll emot i 33 minuter innan det blev mål”, säger Ove som minns matchen som rolig händelse i klubben.

Handel, föreningsliv och musik kännetecknar Arbogaförebilden Kjell Hedquist

“Så länge jag orkar bära basfiolen fortsätter jag.”

När Kjell växte upp fanns det 30 livsmedelsbutiker i Arboga. Själv började han sin handelsbana som springpojke i pappas charkbutik på Nygatan.
”När vi sen öppnade Vilstahallen 1962 var den Arbogas största butik, även om den bara var halva utrymmet mot idag. Det var självklart att man fick hjälpa till”, säger han.
Kanske var det just vanan att hugga i som la grunden till det engagemang som många förknippar honom med idag.

Kjell fick utmärkelsen Månadens Förebild i februari 2011.

”Så bra att vi kunde ses idag”, säger Kjell när vi möts i villan på Brattberget. ”Igår hade jag spelning, då var det lite snärjigt med tiden.” Han är glad och lättad över att livet börjar se mer normalt ut. Ett år utan spelningar är inget roligt år, menar Kjell som är kontrabasist i några olika konstellationer, varav Jazzt for fun och Sweet old fashioned girls är ett par av dem.

Niklas och Musikevent skapar evenemang att minnas

”Det har varit hektiska dagar just nu”, säger Niklas och bjuder på kaffe i lokalen på Mästaregatan i Köping. Dels har han varit med Chris Kläfford på Allsång på Skansen, dels är det flera events på gång i dagarna. I lokalen trängs partytält, porslin och sladdar.

Att driva eventföretag innebär en speciell livsstil beskriver Niklas. Det ringer mycket, mailkorgen svämmar över och arbetstiderna är långa och enligt många andra även obekväma. Jag blir nyfiken på framgångsreceptet. Vad är det som gör att bokningarna rullar in och att kunderna ofta återkommer?
”Vi är snabba på att återkoppla, är noggranna med det vi levererar och lyssnar på våra kunder. Sen är vi duktiga på att ge det där lilla extra som kanske inte märks vid första anblicken men som ökar upplevelsen. Men det är inte bara jag som bidrar till att det går bra för oss. Det är vi som team som gör det. Personalen och så Pia såklart.”

Året med pandemin har orsakat sömnlösa nätter med oro för personalen och för företagets framtid berättar Niklas.
”Vi lyckades med att behålla medarbetarna, det är jag väldigt tacksam för. Pandemin har varit jättetuff, alla events avbokades. Men idag är det kaos”, säger han. ”Vi har galet mycket att göra just nu, det är jättekul.”

Ett företag bygger inte sig självt. Bakom framgången finns många år av hårt arbete som började med ett starkt musikintresse i trakterna kring Kristinestad i Finland där den Köpingsfödde Niklas växte upp. En folkhögskoleutbildning inom pop och jazz kändes mer rätt än den handelsutbildning han först hade tänkt genomföra.
”En kompis i Finland fick skivkontrakt så jag turnerade med honom som keyboardist vid sidan av jobbet.”

Men Köpingsrötterna fanns kvar och efter ett par omgångar som Västra Mälardaling tog den unga entreprenören Niklas med sig Köpingstjejen Pia tillbaka till Finland där de startade bensinmack och frisörsalong.
I slutet av 90-talet bestämde sig paret slutligen för att det var i Köping de skulle bilda sin framtid. Niklas jobbade som musiklärare i Kolsva och därefter med musik- och evenemang på Köpings kommun.
”Samtidigt spelade jag som trubadur på kvällarna och hade ungefär 150 spelningar per år. Dessutom hjälpte jag till att boka andra artister och trubadurer så det var full rulle kan man säga.”

Ett dygn har bara 24 timmar hur man än vrider på det. Det upptäckte även Niklas som insåg att han var tvungen att välja bort något.
”2003 fick jag ett friår från kommunen för att testa att starta företag på heltid. Jag byggde upp det som idag är Musikevent.”

Med början från hemmagaraget arrangerade Niklas events inom musik och fest på heltid. Förfrågningarna blev fler och större och 2009 klev även hustrun Pia ombord.
”Vi försöker att inte prata jobb när vi är hemma. Det går sådär i ärlighetens namn, men vi försöker. Men det är kul att vi är ganska olika, det är bra att ha två olika sidor. När en av oss bromsar, kanske den andra gasar. Vi kompletterar varandra. Pia är den som är mer strukturerad och jag har min ordning i kaoset. Man måste kunna diskutera och lyssna av så man inte bara kör på, men vi har ett jämnt flöde mellan oss.”

Idag består Musikevent av fem personer som bygger partytält, riggar ljud och ljus och bokar artister. Niklas själv har dessutom blivit manager år två artister.
”Det är mycket resor och jag lär mig massor hela tiden. Management bygger på personliga relationer, Chris Kläfford och jag har jobbat ihop länge men att jag skulle bli hans manager var hans förslag, det hade han bestämt sig för. Jag är även manager till den lokala artisten Mikaela Loord. Det är jättekul att få följa med en artist hela vägen från början.”

”Jag tror jag är en snäll chef, men kanske petig. Jag ser hur jag vill ha det, men kan inte kan fixa allt själv”. Då är det bra att kunna delegera, menar han, vilket är något han fortfarande övar på. “Nu har vi även investerat i en streamingstudio som kan hjälpa företag att filma och sända konferenser och events. Vi tror att man kommer fortsätta att streama även när vi kan ses fysiskt.”

Målet framåt är att fortsätta driva firman på ungefär samma sätt som tidigare.
”Som företagare är jag nog ärlig och ödmjuk. Jag vill alla väl och vill helst att alla ska vara nöjda, det är dock ibland en nackdel, det jobbar jag på.”
Sedan måste man vara beredd på bakslag och tuffa tider, för de kommer menar han, om än i ovissa skepnader. Det är också ett av Niklas råd till den som funderar på att starta eget:
”Håll hårt i plånboken, tänk på att det kan ta fem år innan det rullar. Vi hade en buffert, vilket var räddningen för oss under pandemin. Man måste ha en plan och veta vart man ska. Stick to the plan, det har jag lärt mig. Och var inte rädd att be om hjälp! Det är bättre att fråga någon, än att gå in i väggen.”

Det har blivit dags att avrunda intervjun. Niklas ska iväg och resa partytält till ett bröllop. Personalen står redo och lastbilen är packad. Utanför dörren vräker regnet ner, men för det blivande brudparet väntar ett event i toppklass och ett minne för livet, det tänker Musikevent se till.
”Vi hade aldrig kommit så här långt om vi inte var ett team. Vårt mål är att leverera, våra kunder ska vara nöjda och återkomma. Det har funkat hittills.”

Filmklipp

Av Johanna Ericson
25/8 2021.

Många känner Jimmy Fernerud som processledare på Teknikcollege. Vissa har sett honom som brandman och andra som driven hockey- och fotbollsspelare i Kungsör. Jimmy har hunnit med en del.
Men 2008 förvandlades hans liv drastiskt och devisen från fallskärmsjägarutbildningen blev åter mycket viktig:
”Vilja, mod och uthållighet är det jag återkommer till. På det kommer man långt.”

Vi sitter på verandan till den villa som en gång var Jimmys föräldrahem. Här bor han idag, varannan vecka också tillsammans med sina två barn.
”Jag har inte riktigt tid och energi till att renovera som jag skulle vilja”, säger han. ”Men jag är glad att jag orkar hålla igång kroppen med träning, bara det är ett under egentligen.”

Träning och sport har alltid varit självklara inslag i Jimmys liv, och inom både fotbollen och hockeyn har han även tyckt om att se andra utvecklas.
”Som lagkapten fick jag rollen att peppa och coacha. I skolan fick jag stipendium för min insats som en bra kompis. Redan då tyckte jag om att hjälpa andra. Det har hängt med genom livet.”

Och så var det där med utmaningar. Sådana har inte saknats.
”Pappa tjatade på mig att läsa teknisk utbildning. Det var en utmaning eftersom jag spelade både hockey och fotboll samtidigt. Men jag fixade det och blev sugen på något mer efter studenten.”

Så när det var dags för mönstring bad Jimmy om det svåraste de hade, och efter en lång och hård uttagning bland 600 aspiranter blev han en av de 65 som tog sig igenom fallskärmsjägarutbildningen.
”I efterhand är det bästa jag har gjort, men där och då var det tufft. De första tre månaderna försöker de bryta ner en. Det var extremt tufft med överlevnadsövningar utan mat och hård träning. Men man fick fantastiskt nära kontakt med de andra, jag fick vänner för livet och lärde mig enormt mycket om sig själv.”

Jimmy är fortfarande Kungsörsbo.
“Här är det nära till naturen och vattnet, det är fantastiskt här.

Efter muck gick funderingarna kring en fortsättning hos militären, kanske inom FN. Men ett jobb på hemmaplan och uppdrag som deltidsbrandman i Kungsör erbjöd fin stabilitet i livet. 23-åriga Jimmy avancerade snabbt till gruppchef och fick möjlighet att utveckla sitt ledarskap. Han ser tillbaka på en riktigt bra tid i livet med bra jobb, sport och träning, vänner och mycket roliga inslag. Det blev till och med en sväng i finalen som ”Sveriges man” i tidningen Veckorevyn, skrattar han. Dessutom kom Jimmy och hans dåvarande frus dotter Stella till världen.

”Det kanske gick lite för bra i livet”, säger Jimmy och minns vändpunkten. ”Jag började märka att jag blev yr i huvudet när jag tränade, läkarna trodde jag hade fått kristallsjukan, men när det inte gick över fick jag remiss till röntgen. De ringde en halvtimma senare och bad mig komma tillbaka.”
Kort därefter var Jimmys liv totalt omkullkastat. Yrseln berodde inte på kristaller utan på en hjärntumör. Med hjälp av ett mycket komplicerat ingrepp skulle den tas bort men riskerna var höga.
”Under operationen uppstod en komplikation och jag låg i respirator i sex dagar utan att någon visste vad som skulle hända. När jag vaknade kunde jag varken röra mig eller kommunicera. Jag tappade alla muskler och fick lära mig gå och prata på nytt.”
”Min självkänsla fick sig en rejäl smäll. Jag var inte samma människa längre, plötsligt kunde jag ingenting. Jag hade en bebis därhemma vilket var tur, det gav mig kraft. Jag tackar faktiskt min dotter för att det ändå gick så pass bra.”

Sport och träning är fortfarande stora intressen.

Även om Jimmy har kämpat sig tillbaka till ett normalt liv, är kroppen inte den samma.
”Hörseln på ena örat är borta, halva ansiktet är förlamat och balansen påverkad. Men på ett sätt är det här ju en solskenshistoria, jag är lyckligt lottad. Jag tror min positiva grundsyn har hjälpt mig.”
Vardagen kom på något mirakulöst sätt tillbaka, förklarar Jimmy. Den ser inte riktigt ut som innan, men han är som bekant inte den som duckar utmaningar.

Att coacha andra till exempel, är fortfarande en drivkraft. CV:t har fyllts på med meriter från bland annat skolvärlden och Arbetsförmedlingen. I den nuvarande rollen som processledare på Teknikcollege Västra Mälardalen, har Jimmy uppmärksammats för sitt engagemang.
”Det är roligt, självständigt, varierat och fullt av personliga kontakter”, säger han.

Fritiden fylls fortfarande med aktiviteter, idag består de av barnens träning, motorcykelåkande och en och annan dansgolvssvängom.
”Jag är frånskild idag men har många vänner och ser till att ha roligt. Jag fick för mig att zumba verkade kul, så jag kastade mig ut i den världen. Det ledde till att jag också började med salsa och ett par andra danser. Det ger mig glädje, det är socialt och så får man röra på sig. Vissa tycker det är modigt av mig att som ensam kille börja dansa.”

”Förutom corona så leker livet”, säger Jimmy som beskriver sig som en social person.

Jag är egentligen aldrig rädd för något längre, det går inte att tänka så”, säger Jimmy och drar fram nya hojen ur garaget.
”Jag har hoppat fallskärm, dykt och åkt motorcykel. Jag har alltid gillat adrenalinkickar. Vilja, mod och uthållighet är det jag återkommer till. På det kommer man långt. Det är så man växer. Det måste vara lite obekvämt. Men jag är ganska ödmjukt inställd till livet. Jag har lurat döden en gång och ibland undrar jag hur länge jag får vara med. Jag har ändå varit med om rätt stora grejer, så jag försöker leva här och nu.”

Av Johanna Ericson den 23/6 2021.