”Jag hade målet att bli så bra som möjligt och kom in på Bordtennisgymnasiet i Falkenberg, en utbildning som för övrigt är förlagd här i Köping idag.” I Falkenberg var pingisen i fokus, men efter några år fick livet en ny riktning. ”Jag träffade kärleken hemma i Köping, livet med småbarn, hus och jobb blev en ny vardag.”

Det var också nu yrkesvalet som trafiklärare kom på plats. ”Det är så roligt att få utbilda och följa eleverna, att ta hand om dem hela vägen fram till målet. Man får väldigt mycket feedback. De är så tacksamma, det är belönande, man är ju världens bästa människa när de når sina mål. Jag tror min styrka är att jag bryr mig om folk. Jag vill få dem att trivas.”

Kanske är det just det där omhändertagandet som gör att Kicki skapar trivsel både på jobbet och inom sporten. Det är många bordtennisspelare som genom åren har fått ett positivt välkomnande i Köping. ”Det är tur att jag har min kompis Marie Persson som också hjälper till, ibland är det otroligt mycket att göra. Det kan vara allt från att hämta spelare på Arlanda till att se till att de kommer in i lånelägenheten. Det är ett riktigt bra samarbete här, närheten är så smidig. Det funkar så bra med allt från mat på Ullvigymnasiet, mellanmål, boende och spel i trevliga hallar. Vi hjälper varandra här. Vissa spelare har faktiskt valt att flytta hit, de uppskattar de fina hallarna och att borden står på plats, det är bara för dem att börja spela.”

Ett event Kicki minns med extra glädje är förstås finalmatchen här i Köping i våras, där hennes lag knep silvermedaljen. ”Det var fantastiskt, trots att det var coronatider och begränsad publik. Vi var nog inte favorittippade men gjorde en fantastisk match. I motståndarlaget fanns dessutom en föredetta Köpinsgsspelare, det var kul att se henne också. Hon har lagt sin grund som spelare här i Köping.”

Kicki önskar att Köping fortsätter vara en pingisstad även i framtiden. ”Vi har haft internationella spelare som bott här för att träna inför OS. Enkelheten här är som sagt en enorm styrka. Jag vill att Köping ska fortsätta vara en hotspot för bordtennisen och jag hoppas damsidan fortsätter att växa.”

Och hur ser framtiden ut för Köpings egen bordtennisambassadör? ”Jag har gjort det här i 20 år nu och några gånger har jag faktiskt funderat på att sluta. Jag gör detta helt ideellt och det tar väldigt mycket tid. Problemet är att jag tycker det är så kul när man kommer in i hallen, ser den höga nivån på spelare och folk från olika håll i världen. Många är tacksamma för att jag får hit spelare. Jag vet att jag gör något bra för sporten. Extra kul är att vi är ett rent damlag, det enda damlag i högsta serien i Sverige med enbart kvinnliga coacher. Det är jag väldigt stolt över.”

Film Av Johanna Ericson 15/11 2021.

Sporten har alltid funnits med, men kopplingen till Västra Mälardalen är egentligen ingen självklarhet: ”Hemma i Kramfors fick man roa sig själv, det fanns inga dataspel och inte så mycket TV. Sporten blev ett sätt att sysselsätta sig. Jag spelade både ishockey och fotboll.”

Livet är fullt av tillfälligheter, menar han. ”Tar man vänster eller höger kan det göra skillnad i vart man hamnar”, säger Ove som lämnade Norrland när Köpings IS värvade honom till division 3-laget i fotboll. Tillsammans med ett jobb som bilförsäljare på Alvenius skapade Ove ett liv i sin nya hemstad.

Snart blev han även forward i Köpings ishockeylag som då hette IF Westmannia. En ishall hade varit bra, tänkte Ove och började dra i trådarna till den hall som idag är Köping Hockey Clubs hemarena. ”Det där med långbänk är inte min melodi”, säger han. ”Jag vill få saker gjorda. Vi fick till en ishall i alla fall.”

Efter åren som spelare tog han uppdrag som ishockeydomare och även fotbollstränare, en roll han axlade med stort engagemang. Som ledare måste man skapa förtroende, bygga team och ställa krav, menar han. ”Att spela bara för att hålla i gång är inte min grej, jag vill att det ska vara hygglig standard på spelet. Vi blev ett riktigt topplag, åkte på cuper både i Sverige och utomlands. Jag följde laget i tio år. En spelare blev junior landslagsspelare och en blev allsvensk spelare i Djurgården. Det var ett riktigt bra gäng, nästan ingen i laget slutade under dessa år.”

Men mitt i livet hände det som inte får hända. ”Min 16-åriga son gick bort i en bilolycka. Allt kastades omkull. Jag insåg att jag hade två val. Att lägga mig ner och ge upp eller att kriga vidare. Mitt sätt var att fortsätta. Efter tio dagar var jag tillbaka på isen som domare. Jag minns så väl respekten jag fick från publiken och spelarna under den där matchen. Det var fint.”

Idag är Ove Kungsörsbo, sportintresset delar han med fru, barn och barnbarn. Här i Kungsör gjorde han sig känd för något som kan ses som en utmaning – att slå ihop två fotbollsklubbar.

”Som ordförande för ungdomssektionen i Kungsörs SK blev jag uppmanad att börja undersöka möjligheterna till en fusion med IF Rune eftersom det inte fanns tillräckligt med underlag för två fotbollsklubbar här. Vi slogs om samma spelare och samma sponsorer, så istället för två svagare föreningar kunde vi skapa en starkare.”

Ove som förstod att detta kunde skapa en hel del funderingar bjöd in chefsjuristen för Svenska Fotbollsförbundet till en frågestund. Mötet drog fullt hus, medlemmar från båda klubbarna deltog.

”Allt gick väldigt snabbt och smidigt och den 20 januari 2000 klubbades den nya föreningen Kungsörs BK igenom. Det har funkat jättebra. Det blev en bra sammanslagning utan osämja.” Förutom fusionen har Ove också drivit fram en konstgräsplan och bidragit till att fotbollspubliken har en läktare att sitta på.

Och hjärtat klappar fortfarande för föreningslivet och allt vad det för med sig. ”Det finns unga som bara sitter hemma. Det kan göra att man mår dåligt både psykiskt och fysiskt. I sporten kan man bli del av ett gäng, ett bra gäng. Är man med i ett lag hinner man inte vara ute och göra sattyg.”

Bildtext: Det har blivit många pokaler för KBK genom åren. Han återkommer till det där om att vara ett lag, en del av ett gäng och att det är viktigt med sammanhållningen. Även arbetet på ungdomsvårdsskola lärde honom att ledarskap handlar om att skapa förtroende. ”Jag har hittills aldrig fått någon ovän som tränare. Man blev nästan som en andra pappa. Jag har kontakt med mina gamla spelare än idag. När vi ses berättar de om sina liv och sina familjer. Det är så roligt.” Av Johanna Ericson oktober 2021.

Från vänster: Elin Rosdahl och Belle, hingsten Saumur, Anna Bergqvist och hunden Luna.

”Man får inte glömma att det är levande djur man har att göra med”, säger Elin. ”Så vi vill ju självklart att det ska bli bra. Blir det en dålig matchning är det hästarna som kommer i kläm.” ”Vi vill att kunden ska tänka till innan de köper hästen och inte efter. Vi har blivit tuffare med kontrakten och lärt oss juridiken”, säger Anna. ”Ett bra kontrakt gör också att alla kan känna sig tryggare. Vi försöker dokumentera och filma så mycket vi kan för att visa hur hästen är och vad den kan.”

Under Corona har tävlingarna har legat nere, vilket har gett mer tid till försäljning, så inget ont som inte har något gott med sig, menar de. För tävlingar brukar det annars vara nästan varje helg. Barnen på gården har varit både aktiva och framgångsrika, bland annat har Alfons och Klara vunnit SM guld i tölt. Tävlingsbanorna är också ett sätt att visa upp vad saluhästarna går för. ”Våra saluhästar går ofta med i ridskoleverksamheten, så våra elever får rida på riktiga stjärnor”, säger Elin.

Anna och Elin växte upp på gården i Viby utanför Arboga. Hästintresset var inget de ärvde hemifrån, mamma och pappa Rosdahl var visserligen både lantbrukare och företagare men några ponnyföräldrar var de inte. Första hästupplevelsen kom istället mer som en tillfällighet, minns Anna: ”En snäll granne kom över och frågade om jag ville rida på hennes dotters ponny. Jag minns fortfarande känslan, jag var så glad, jag tror jag förstod redan då att hästar var grejen.” Med tjat och löfte om att tillsammans med syrran axla det stora ansvaret, drevs familjens första hästköp igenom, och shettisen  Ambrosius kom till Viby.

Det finns hundratals hästraser i världen, så varför valet slutligen föll på den isländska, tackar de en släkting för. ”Vår kusin hade flyttat till Island och sa åt oss att vi borde kolla in islandshästen som enligt henne hade väldigt trevligt temperament och roliga gångarter. Och när vi väl mötte rasen föll vi”, minns Elin. ”Det var så vår första islänning Blika hamnade hos oss. ”

Snart nog vaknade synsättet att ”flera hästar måste vara roligare än bara en”. Att ta föl var ett smart sätt att utöka hästantalet, tänkte systrarna och inledde den resa som har resulterat att det idag går 47 islandshästar i hagarna på Viby.

Grannar och bekanta har nyfiket följt Vibysystrarnas hästintresse och efter förfrågan om att dela med sig av sina kunskaper drog en småskalig ridskoleverksamhet igång 1993. Ett uppdrag att hålla sommarturridning vid Hjälmare kanal bidrog till ökad efterfrågan och Anna och Elin utbildade sig till instruktörer inom islandshästridning samtidigt som de började importera fler hästar.

Det är brist på islandshästar i Sverige, förklarar de. Och de som föds på Island är ofta väldigt fina individer. De är välstammade och generellt fina att hantera, på ön lever de i stora flockar vilket också gör dem vana vid andra hästar. Att hästimport är både arbetsamt och kostsamt har hittills inte satt stopp för livsdrömmen. Efter gedigen research, veterinärbesiktningar och pappersarbete ska hästarna flygas till Sverige och hämtas vid flygplatsen, ofta i Norrköping men även ute i Europa. ”Vi investerade i en stor hästlastbil för något år sedan, det har varit smidigt under pandemin. Man kan bo i den och slipper ta in på vandrarhem”, säger Anna. ”Visst är den stor att köra”, fyller Elin i. ”Den har plats för sju hästar, men vi kör också buss (på familjeföretaget Viby Buss) så vi är vana med ansvaret.” Ibland finns specifika kunder i åtanke för importhästarna, men ibland får de stanna på gården för att fortbildas och utvecklas innan de säljs vidare.

Arbetet på hästgård innebär högt tempo och många arbetstimmar. Hur funkar det att jobba med sin syster? ”Visst kan det vara så att man blir lite mer irriterad på ett syskon än vad man kanske blir på en ’vanlig’ jobbarkompis om man är trött och stressad och är på olika energinivåer”, menar de samstämmigt. ”Vi kan ha olika åsikter i vissa frågor men man vet ju alltid att man i grund och botten vill åt samma håll. Vi vill båda att det ska gå bra. Och vi är nog lika spontana, ser vi en möjlighet tar vi den. Vi bollar också med vänner och familj ibland. Man måste vara modig och när man är två är det enklare.”

På Viby finns idag 47 islandshästar.

Anna och Elin undervisar ungefär fyra lektioner var i veckan. Dessutom hålls läger, uteritter och helgkurser. ”Det är värsta egoboosten att en kurs blir fullbokad som vi själva ska hålla”, säger Anna. ”Tänk att folk väljer att komma till oss på sin lediga tid”, fyller Elin i. “Det är så kul. Många säger att ’åh, vad skönt det är att komma hit’.”

Just den där avkopplande Vibyluften är något som systrarna vill erbjuda mer av i framtiden. ”Det skulle vara roligt att kunna vara en plats för mer än bara ridning. Ett ställe för hela familjen att koppla av på. Kanske kan man ta med sig sin häst till en av gästboxarna, och för de i familjen som kanske inte är hästintresserade finns det ju mycket annat i närheten. Sen kan de bada tunna och fixa mat här”, säger Elin. ”Det är bara det att det går så långsamt att nå det där målet, man har inte riktigt tiden, man gör så mycket annat hela tiden.” ”Fast det här ska inte bara vara en dröm, säger Anna. Det här ska vi genomföra.”

_______________________________________________________________________________________

Anna Bergqvist

Storasyster i teamet Vibys Islandshästar.

Ansvarsområden i företaget “Bokföring, ekonomi, administration, ridskoleplanering och hästinköp.” “Jag håller koll på databaser för att se vilka hästar som är till salu där borta. Inte allt för sällan plingar det till i min telefon mitt i natten när någon isländsk leverantör skickar en film som jag borde se. Då går det inte att låta bli att titta, såklart.”

Styrkor i teamet “Jag gillar att ha ordning och reda. Kollar ofta saker flera gånger, till exempel att hästarnas papper är i ordning innan vi tar hem dem.” “Kanske också lite modig. Man måste våga chansa ibland som företagare. Annars kommer man ingenstans.”

Starka minnen från Vibyresan ”Det finns många. Som första gången man sitter upp på en häst man själv har fött upp. Och visst minns jag när vi stod och målade ridhuset till klockan tre på natten.”

Detta visste vi kanske inte om Anna “Jag känner mig  lite mallig när jag kör den där stora hästlastbilen. Jag hade faktiskt en dröm om att bli lastbilschaufför, jag älskar att se mig omkring på vägarna. Jag tog nyligen mitt lastbilskort, det var en riktigt häftig känsla.”

Det bästa med jobbet “Det bästa är de där ridturerna när man bara känner att wow … man bara ler.” “Man kan vara trött på morgonen, men när man möts av alla ögon så känner man att det är värt det!”

________________________________________________________________________________ Elin Rosdahl

Lillasyster i teamet Vibys Islandshästar. Ansvarsområden i företaget “Foderlager, butik och webshop samt bilder till sociala medier.” “Jag gillar verkligen att köra traktor!” “Jag älskar att fotografera. Jag tänker i bilder, jag älskar att se solen gå upp och tar gärna bilder på vackra saker i naturen. Det är fint med årstidernas växlingar.”

Styrkor i teamet ”Det kan vara jag som kommer med en idé men sen är det Anna som får räkna på det och se om det går.” ”Jag kanske är lite påverkad av det isländska synsättet och tänker att man inte kan gå runt och oroa sig för att saker. Istället tänker jag att det kommer gå bra, och gör det inte det får man ta tag i det då. Allt kan man inte kontrollera, men man måste alltid ha med sig säkerhetstänket när man jobbar med hästar.”

Starkaste minnet från Vibyresan “Det roligaste med ridlärarjobbet är när man märker att samspelet mellan häst och ryttare funkar, när polletten trillar ner. Det är så roligt när man får ett sms där någon elev berättar vilken glädje det där samspelet kan ge.” “Det är väldigt roligt när fölen föds, när allt går som de ska och man ser att de mår bra.”

Detta visste vi kanske inte om Elin Jag gillar att skapa med händerna, som att sticka och odla, men det blir av i mån av tid.”

Det bästa med jobbet “Jag uppskattar mycket att gå omkring i flocken och umgås med hästarna, att vara med dem. Och det är så häftigt att rida fram i ökad tölt på en maffig islandshäst. Det är frihetskänsla. En bekymmerslös, härlig känsla.”

”Jag tänker att jag är ganska lyckligt lottad som får gå ut i stallet på min arbetstid. Där möts man av hästarna som är lika glada varje morgon.”

Filmklipp om Vibys Islandshästar Av Johanna Ericson