Det här är Västra Mälardalen

ViS på Facebook

Västra Mälardalen i Samverkan
Västra Mälardalen i Samverkan1 dag sen

Heja Birgitta och Arboga kommun! 👏
Projektet "Hela vägen in i arbete" är ett unikt integrationsprojekt som till och med har lockat arbetsmarknadsministern till besök.
Vilket gott...

Västra Mälardalen i Samverkan
Västra Mälardalen i Samverkan2 dagar sen

Morgonsoffan i Arboga inleddes med en tillbakablick på ett produktivt 2019! 👏
I Arboga händer mycket - det byggs bostäder, förskola, och äldreboende. Och inte minst byggs det företag!...


VM-Festen - Västra Mälardalens företagsgala
På den årliga VM-festen uppmärksammar och belönar vi personer och företag som på olika sätt gjort fantastiska insatser för regionen.

Strålkastarna riktas mot stora framgångar och exceptionellt goda idéer.


Vinnare VM-festen 2019

Grattis alla vinnare och nominerade. Och tack för att ni bidrog till att göra VM-festen till årets fest!

Vinnarna är:

Vinnare VM-festen 2018

Vinnarna i årets VM-fest: 🥇

Årets företagare
TBO Haglinds

Årets nyföretagare
Anton Fallqvist, AF-träning och rehabilitering

Årets Klöver dam
Regina Sjödin, Ginas bokföringstjänst

Årets butik
Bergmans guldvaror

Årets restaurang/café
Konditori Bivur

Årets medarbetare
Mattias Åkerlund, Volvo

Årets ambassadör
Alfons Fallqvist, AF träning och rehabilitering

Vinnare VM-festen 2017
Stort grattis till alla vinnare på VM-festen 2017!

Årets nyföretagare
Helen Shippey, Shippey Photography AB, Köping

Årets restaurang/café
Harrys, Köping

Årets butik
Gallerie Ågången, Köping

Årets marknadsförare
Köping basket/Köping Stars

Årets Klöver dam
Carola Andersson

Årets ingenjör
Elias Häggström – LEAX Group

Årets företagare
Telliq AB

Årets ambassadör
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

Vinnare VM-festen 2016

Årets företagare
Elitesängar, Kungsör

Årets ingenjör
Madeleine Kempe, Saabgroup

Årets marknadsförare
Motor Nilsson

Årets Winnetkvinna
Ewa Hemmingssen Nielsen, Din Tandhygienist i Köping AB

Årets nyföretagare
Arboga Gym, Arboga

Årets restaurang/café
Nellys Bar, Kungsör

Årets butik
Hatz Deli, Köping

Hela listan med nominerade 2016

 

Vinnare VM-festen 2015

Månadens förebild, oktober
Johanna Ericson

Årets nyföretagare i Köping
Rolf Blom (Hundiq)

Årets nyföretagare i Arboga
Thomas Becker (Högsjö Wärdshus)

Årets nyföretagare i Kungsör
Ulf Eriksson, Johnny Elf, Tor Wodell och
Micke Hammar (Kungsörs Prefament AB)

Pris från Arboga kommun
Carin Bastås (Byggnadsfirman Lund)

Pris från Winnet
Amina Nordlund

Pris från Industriföreningen i Västra Mälardalen
Marcel Hundertmark (Yara)

Pris från Köpings Centrumförening
Årets säljare i Köping
Sofia Ericsson (Vinyl)

Årets Butik i Köping
Pelle- och Jim Sjöman (Sjömans)

Priser från Arboga i Centrum
Årets restaurang/café i Arboga
Andreas Haglind (Restaurang Ågården)

Årets butik i Arboga
Marita Magnusson (Kajal Parfymeri)

Priser från Företagarna
Årets företagare i Kungsör
Ronny Andersson och Stellan Ravelin (Packing AB)

Årets författare i Kolsva
Michel- och Nena Kuszli (Kuszlis Mekaniska Verkstad AB)

Årets företagare i Köping
Mikael Frentz (OKQ8 12 mack)

Årets företagare i Arboga
Charlotte Josefsson och Jenny Eklund (Hå-Ges bröd)

Hela listan med vinnare 2015


Arkiv - Det här är Västra Mälardalen

Kärleken till hus ger Susanna och Rickard energi

En dag när Susanna Trollske gick förbi den gamla brovaktarstugan i Kungsör såg hon plötsligt potentialen bakom de gråa plattorna. Innan dagen var slut hade hon lagt ett bud.
”Jag hade inte ens hunnit prata med Rickard”, skrattar hon. Men budet vann hon och drömmen blev plötsligt väldigt konkret. Det var dags att kavla upp ärmarna och jobba.
Brovaktarstugan är dock inte det enda hus som Team Trollske har tagit sig an.
”Vi har fem hus idag”, säger Susanna. ”Jag ser själen i dem, sen har jag svårt att göra mig av med dem.”

I brovaktarstugan såg Susanna ett mysigt café gömma sig, och tillsammans med Rickard påbörjades omvandlingsarbetet. Stuprännorna blev rosa och de gråa plattorna vita. Insidan pryddes med Susannas egen konst på färgglada väggar. Caféet med de cerisa detaljerna blev snart en snackis och paret Trollske fick bland annat utmärkelsen Månadens Förebild för arbetet med det lilla huset intill ån.
En ryggskada tvingade dock Susanna att ta en paus från caféverksamheten, men med hjälp av inhyrd personal är det våren 2020 äntligen dags för en nystart.
”I sommar kommer man kunna fika på våfflor och glass och annat gott här”, säger Susanna och ser fram emot nyöppningen i maj.

Både Rickard och Susanna är uppvuxna i Kungsör. Susanna förstod tidigt att det var kreativitet och företagande som var hennes passion och som tjugoåring var hon en av drivkrafterna i hantverksgruppen Rustik i Kungsör. Hon beskriver sig själv som en färgstark person som ofta går utanför boxen. En konstnärssjäl som lika gärna målar tavlor som kittar fönster.
”Jag går in i olika skapandeperioder, då gör jag det till 140%, sen är det bara det som gäller.”

Rickard kompletterar med noggrannhet och koll på konstruktion och funktion. Intresset för att reparera och fixa fördjupades på Volvo i Köping där han spenderade drygt 20 år, först som reparatör och sedan chef. Men i takt med att de administrativa uppgifterna ökade saknade han det praktiska arbetet, och 2008 bestämde han sig för att starta eget. Idag driver han Trollskes Maskinservice AB tillsammans med nio anställda.

”Rickard kan allt”, säger Susanna och beskriver honom som den som håller ihop trådarna i deras gemensamma projekt. ”Han är väldigt noggrann och har helhetstänket. Vi kan se olika lösningar. Vi ser inte rivningsprojekt utan vi ser potentialen.”
Den där speciella kombinationen av kunskap och passion har tagit Trollskes hela vägen till TV. I produktionen Drömkåken tävlade de mot andra hobbysnickare och amatörinredare genom att under tidspress och strikt budget skapa ett snyggt och smart hem utifrån ett tomt skal. Juryn bestod av mäklare och professionella inredare.
”Det var kul men jobbigt. Vi jobbade ibland över 18 timmar per dygn, så på slutet var man bra trött. Vi vann mäklarens förstapris, men totalt med folkets röster blev det till slut en andraplacering”, berättar paret.

Trots det intensiva arbetet i TV-produktionen var lusten för husrenovering fortfarande inte mättad. Sedan dess har de hittat två nya projekt. En övergiven bar i Spanien och ett gammalt församlingshem i Hed utanför Kolsva.
”Vi skulle egentligen inte ens titta på den där baren i Nerja”, beskriver Susanna. ”Vi valde bort det, det såg så illa ut på bilderna, det hade regnat in och var alldeles för nedgånget. Sen fick vi ändå en känsla av att vi skulle åka dit och kika. Och när vi kom dit såg vi potentialen i ett fantastiskt läge i gamla stan och nära till stranden. Sen gick det fort för oss, men att få bygglov i Spanien har varit en lång process.”
Men nu ligger renoveringsarbetet i startgroparna och det svårt tilltygade lilla huset ska förvandlas till en utsökt karamell vid namn Casa Rosa.

”Det är en dröm vi haft”, säger Rickard. ”Först vill vi rusta det för att hyra ut, och sen är det härligt att kunna åka till värmen som pensionär.”
Fast än är det att tag kvar till ledigheten. För först ska även huset i Hed renoveras. Det som Susanna hittade på nätet och inte kunde motstå.
”Hon är Hemnetknarkare”, skrattar Rickard. ”Det finns inte ett objekt på marknaden hon inte har koll på.”
”Men det är helt fantastiskt”, säger Susanna. ”Det har en sal på 140 kvm och 6 meter i takhöjd. Där drömmer vi om att bo så småningom.”
Kanske har paret något produktivitetstips att dela med sig av?

”Vi har vilopauser emellanåt. Det måste man. Vi är bra på att släppa allt under de där andrummen. Då tar vi det verkligen lugnt och så tittar vi på bilder av det vi har gjort under året, då får man ny energi.”
”Fast att gå in i ett hus och gå in och riva, det är ju också som meditation”, säger Rickard. ”Det är vila för själen.”

Men det är nog inte främst vilopauserna som tagit Susanna och Rickard genom sina projekt.
”Det som skiljer oss från många andra är att vi brukar våga”, konstaterar de. ”Vi har gjort det som fallit oss in. Man lever bara en gång. Man kan inte bara sitta still.”

Av Johanna Ericson.

Artikeln publicerad den 21/2  2020.


Projektet Hela vägen in i arbete sätter Arboga på Sverigekartan.

Projektet Hela vägen in i arbete sätter Arboga på Sverigekartan.
”Det här är integration på riktigt.”

Birgitta Nilsson är etableringssamordnare på Arbetsmarknadsenheten i Arboga. Till lokalerna på Jädersvägen kommer nyanlända för att lära sig tala svenska. Verksamheten är ett komplement till SFI, där fokus mer ligger på läs- och skrivträning.
”Jag anställdes 2015 för att se hur kommunen kan påskynda nyanländas etablering in i arbete. ”, säger Birgitta. Snart såg hon möjligheter att skapa en språkträningsverksamhet  tillsammans med svensktalande personer som befinner sig i arbetsträning eller rehabilitering, vilka blir utmärkta samtalsparters till de nyanlända. Upplägget berikar på flera nivåer och för alla inblandade.

Att blanda svensktalande med nyanlända har skapat vinster på flera sätt. Många av de svensktalande som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden har sviktande självförtroende och ibland även energi.
”De nyanlända vill lära sig allt, deras entusiasm och nyfikenhet smittar av sig på den som kanske är i arbetsträning eller rehabilitering. Det är fantastiskt att se hur utvecklande det är för de som deltar.”

För att kunna växla upp, utvärdera och utveckla metoden skapades ett projekt. Idén om Hela vägen in i arbete har beviljats med 18,6 miljoner från Migrationsverket. Metoden innebär kortfattat att träna personer i att tala svenska och tillföras kunskaper inom ämnen som datakunskap, hälsa och samhällskunskap. Allt innehåll fokuseras mot arbetsliv och arbete.

”Vi kommer ha en verkstad där vi kan laga enkla saker i trä, metall och textil utan att kraven blir för högt ställda. Det är ingen produktionsenhet, men vi ska kunna testa enkla men konkreta saker för att skapa mening i det vi gör. Redan idag har vi odlingar som vi jobbar med. Kanske kan vi ge bort våra blommor till förskolor, kanske kan vi hjälpa till med enklare göromål. Vi har många idéer och samarbetar redan med olika föreningar.”

Eftersom metoden är så intressant, och dessutom ny, kommer Örebro Universitet att följa utvecklingen av projektet för att sedan utvärdera resultaten. På så visa kan den också gynna andra kommuner som vill använda den. Örebro Universitet sitter med i projektets styrgrupp. Övriga representanter kommer från näringslivsenheten på Arboga kommun, Arbetsförmedlingen, Samordningsförbundet i Västra Mälardalen och Arbetsmarknadsenheten i Arboga. Dessutom kommer representanter tas in från Köpings och Kungsörs kommun.”

Är man intresserad av att bidra till projektet finns det flera sätt: Man kan slippa kasta textilier genom att skänka dem till verkstaden, man kan också anmäla sitt intresse att vara samtalsparter och man kan öppna sin arbetsplats för studiebesök.
”Och vill man veta mer om projektet kan man höra av sig till mig. Jag berättar gärna”, säger Birgitta.

Innan verksamheten skall vara fullt utbyggd flyttar den in i Engelbrektsskolan i centrala Arboga. Birgitta beskriver att det blir smidigt att befinna sig i samma lokaler som SFI-verksamheten. Här ska projektet dra igång på allvar. Målet är att under de kommande två åren ta emot 90 nyanlända i programmet, och att av dessa ska minst 30 bli anställningsbara.

”Vi ska kunna bevisa att det är lönsamt och att vi får ut folk i jobb. Fast målet är också att alla som går programmet ska utvecklas”, säger Birgitta. ”Vilket jag redan vet att de kommer göra.”

Språkträningsverksamheten har redan hunnit bli lite av en snackis. Arbetsmarknadsministern och representanter från flera andra kommuner har varit på besök för att höra om ViiA och vi förväntar oss ändå mer uppmärksamhet med denna Hela ViiA.
”Jag har inte sett att detta på något annat ställe i Sverige. Att blanda svensktalande och nyanlända är unikt här”, säger Birgitta. ”Det här är integration på riktigt.”

Vill du veta mer?
Kontakta: birgitta.nilsson@arboga.se

Av Johanna Ericson
Publicerad den 27/2


Vad gillar du allra bäst med Västra Mälardalen?

Några av våra VM-värdar tycker till: 

“Närheten till allt. Bra service. Fint utbud av affärer, föreningar, bra näringsliv. Bra ställe att växa upp i. Välskött. Mycket aktiviteter/händelser kopplat till kommunerna. Bra skolor.”

“Närheten till Naturen, jag bor på landsbygden, men också nära till allt annat som förgyller tillvaron på olika sätt; Föreningar, människor, kort sagt ett koncentrat av essentiella faktorer som gör Dig förmögen i tillvaron, spännande, utmanande och rik på kärlek!”

“Lugnet men ändå centralt i landet.”

“De fantastiska människorna. Mer tid för livet. Enkelt och nära!”

“Människornas värme och kärlek i kombination med naturens värme och kärlek är oslagbart tycker jag!”

“Att det är så nära till mycket, natur, större städer och mina intressen.”

“Jag gillar enkelheten. Det är nära mellan städerna och det är enkelt att låta barnen hålla på med kultur och idrott. Tycker också om närheten till vatten, sjöar och badplatser.”

“Närheten, naturen, vattnet och all vänlighet och service på stan.”

“Att alla är så trevliga och glada jämt. Mycket möjligheter för nyinflyttade & verkligen för nystartade företag & speciellt för småföretag.”

“Närhet, vatten, vackra byggnader, vänliga människor.”

“Närhet till allt.”

“Närheten, trevliga och snälla människor, trygghet.”

“Korta avstånd inom regionen och även korta avstånd till större städer.”

“Ett rikt föreningsliv! Bra läge i landet, nära många större städer.”


“Vi har ett fantastiskt kulturliv, vilket jag tycker vi berättar lite för lite om”

Lars-Erik Wige, ordförande för Industriföreningen i Västra Mälardalen, berättar om de fördelar han ser med att leva och verka i Västra Mälardalen.


Quickstep till företagarfrukosten – en helt vanlig onsdag i Västra Mälardalen

I Västra Mälardalen anordnas regelbundet frukostmöten för företagare och företagsamma.
Den 31 oktober var det dags för morgonsoffa i Arboga.

Sparbanken Västra Mälardalen bjöd på frukosten och gäster var bland annat:
– Portfolio Försäkra
– Eva från Anns ost
– Emelie Hertzman från Arbogateatern
Med flera!
Sist men inte minst bjöd Danslola från Köping upp näringslivschef Gillberg till en quickstep.
I Västra Mälardalen har vi aldrig långtråkigt!

Västra Mälardalen =
Köping, Arboga och Kungsör

  • Antal Västra Mälardalingar:
    Snart 50 000!
  • Antal aktiva företag i regionen:
    ca 4000 st
  • Antal föreningar:
    ca 400 st

Huspriser
1 501 000 kr Arboga
1 589 000 kr Kungsör
1 921 000 kr Köping
Som tål att jämföras med
3 116 000 kr Örebro
3 401 000 kr Västerås
7 681 000 kr Stockholm
*Pris för småhus, SCB 2017

Allt på 20 minuter
Arboga – Köping = 20 minuter 
Köping – Kungsör = 20 minuter
Arboga – Kungsör = 20 minuter
*Avser ungefärlig tid för bilresa

Enkelt till Stockholm

Köping- Stockholm = 1,17 h med tåg
Arboga-Stockholm = 1,28 h med tåg
Kungsör-Stockholm = 1,27 h med tåg


"Vi är i mitten av allt."

Vi bidrar

Det finns många människor som bidrar till Västra Mälardalens utveckling. Här presenterar vi några av dem:

Evas fingertoppskänsla sätter färg på Arboga

Eva Ehlin beskriver sitt intresse för byggnadsvård som en följd av att växa upp i gamla hus med renoveringsbehov. Hon tycker om att ta tillvara på historian, att vårda och bevara det genuina. Det, tillsammans med viljan att hjälpa människor, har gjort henne till en rutinerad företagare inom inredning. Hon beskriver det som en drivkraft att se glädjen när andra hittat något de verkligen tycker om.
”När man får kunden att känna ’åh, ska jag verkligen få ta med den här hem’, då blir jag glad.”

Evas känsla för stil och service har fått spridning långt utanför Västra Mälardalen. Hennes hem har varit föremål för flertalet inredningsreportage. Och verksamheten på Vallby Gård, där hon och dåvarande maken under 10 år drev butik, hotell och festlokal, lockade många långväga besökare.

”Jag tror jag är en bra ambassadör för Arboga”, säger Eva som också har en plats i kommunens näringslivsråd, är medlem i Rotary och aktiv i nätverket Antikstaden Arboga. ”Arboga är jätteviktigt för mig. Jag tror på Arboga. Jag ser så många fördelar med att bo i en mindre stad där många känner varandra. Man kan hjälpas åt.”

I butiken på Vallby Gård såldes kläder och inredning, men även möbler som restaurerades och fick nytt liv.
Och just möbelförädling blir en central del i Evas nya verksamhet Ågatan work & shop. I det gamla sädesmagasinet i industrikvarteret intill Arbogaån ska hon hålla utbildningar och tillverka inredning av både hårda och mjuka material.
”Valet av lokal var avgörande. Jag gillar det ruffa och det operfekta. Och flödet i det här området är riktigt bra. Jag tycker om när man ser att här har människor jobbat. Här har det hänt saker.”

Arbetsplanen är att öppna Ågatan work & shop i mitten av mars, men hon förtydligar att det får vänta om hon inte är redo. Det ska vara som hon vill ha det först. Hon ser sig omkring på de väggar hon är i full färd att färgsätta.
”Lasyren har exakt den nyans jag ville få fram.”

Företagandet har varit en självklarhet i Evas liv. Men det krävs att man tänker till och följer med i utvecklingen, menar hon. Själv har hon bland annat investerat i utbildning inom marknadsföring och kundvård.
”Jag tror att service är framtiden för oss företagare”, säger Eva. ”Vi som är små kan inte slåss mot jättarna. Vi måste istället vara bra på att hjälpa människor, på att ge den där personliga touchen. Det är vad jag vill göra här på Ågatan.”

Men känslan för färg, form och service tar sig fler tydliga uttryck i Evas vardag, inte minst i bostaden utanför Arboga där intervjun fortsätter. Det gamla Bergsmanshuset väcker känslor av värme, stilsäkerhet och ombonad. Men det sitter inte bara i möblerna. Det är också de små handlingarna som bildar helheten.

I det där med att inför intervjun ringa och be om ursäkt för eventuella oljud från hantverkare. I gester som att räcka fram ett par tofflor, eftersom ”det är kallt på golvet.” I frågan om vilket te jag gillar bäst. Och i valet att hyvla vackra rullar av smör på ett fint fat till knäckemackan, när man lika gärna kunde ha ställt fram asken på bordet.

För många av oss är det en bedrift att hålla ett hem i skick. För Eva verkar det mer vara en livsstil. Ett grundläge. En ickefråga.”Jag tror jag är en problemlösare och är bra på att ta tag i saker”, svarar hon på frågan om hur hon hinner.

Så verkar det vara, tänker jag och sammanfattar besöket för mig själv när vi står i den hemtrevliga farstun. En problemlösare med fingertoppskänsla för färg, form och service.
”Här”, säger Eva och ger mig ett skohorn. Sekunderna innan jag själv har hunnit insett att jag behöver ett.

Av Johanna Ericson
Artikeln publicerades den 3/2 2020.


Kenneth har alltid haft en drift att formulera

Trots att det var för boken Köping i bild som Kenneth Eneroth utnämndes till Månadens Förebild, är det många Västra Mälardalingar som förknippar honom med Bärgslagsbladets fredagskrönikor. Han har med sitt säregna uttryckssätt kåserat över det mesta från lokala politiker till TV-kändisar. Men att han hade en kreativ ådra insåg han redan som trettonåring. Kenneth, som då var bosatt på den norrländska kusten, fick genom en ironiskt skriven skoluppsats ett helt kollegium att skratta.
”Jag klagade på lärarinnan och på skolmaten. Dessutom föreslog jag att de skulle byta ut rektorn. Jag var nöjd över att de hade skrattat åt min text i lärarrummet men också lite rädd för vad jag hade sagt, såklart.”
Känslan av att kunna påverka med ironi och humor var född.

I samband med att familjen Eneroth beslutade sig att lämna Norrland till förmån för Köping, var det dags för Kenneth att välja gymnasieprogram.
”Jag gick en kemiteknisk utbildning, kanske för att min pappa jobbade på det som idag är Yara. Men jag kände ganska snart att kemi inte var för mig. Men när jag sedan fick låna en systemkamera av en kompis tyckte jag det var så häftigt att jag byggde ett eget mörkrum hemma.”

Kenneth fotade och mixtrade. Testade och experimenterade. Tills han en dag fattade mod, kontaktade en fotograf på Bärgslagsbladet och frågade om han kunde få hjälpa till.
”Det var där det började. De skickade ut mig på fotojobb och det blev bra bilder. Men en dag sa min journalistkollega Anna-Lisa Tottmar åt mig att jag borde ge mig ut och pröva mina vingar.”

Kollegans ord grodde och slog rot hos Kenneth som började spara pengar till sitt livs äventyr. En årslång liftarresa på egen hand genom Europa och därefter tåg och buss genom Nordafrika och Asien gav honom oförglömliga erfarenheter.
”I Algeriet hände något man bara drömmer om”, säger Kenneth och berättar att han av en slump lärde känna en algerisk familj. De bjöd på mat och lät honom bo i deras lägenhet. Han fick journalistvänner vid den stora tidningen i Oran och blev bjuden på bröllop i Sahara.
I Istanbul anslöt Köpingsvännen Lars Ericsson för att göra Kenneth sällskap genom Asien.
”Det land jag har bäst minnen från är Indien där vi spenderade tre månader. Det är det rikaste land jag någonsin varit i. Värmen, kulturen, människorna och byggnaderna. Allt var som en dröm mitt i den fattigdom som också fanns där. Men rikedomen av upplevelser uppvägde allt annat.”

Upplevelserna dokumenterades och skickades hem till Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.
”Det blev ett tiotal resebrev som blev riktigt bra. Det var då jag upptäckte att det var kul att också skriva i tidningen och inte bara fotografera.”
Det var så det kom sig att Kenneth blev Bärgslagsbladets första multijournalist. Något som 30 år senare skulle bli vanligt i hela tidningsbranschen.

Journalistvärvet visade sig vara den plats där Kenneth kunde få utlopp för både nyfikenhet och förmåga att formulera sig i ord och bild. Hans artiklar har bemötts med de flesta reaktioner.
”Att vara lokaljournalist är att berätta om viktiga saker, men också att ta ansvar för det man skriver om. Ibland har det varit jobbiga saker att berätta. Man kanske inte har blivit vän med alla. Jag har exempelvis varit noga med att inte gå med i vissa föreningar. Det kan ju vara så att man en vacker dag måste skriva något obekvämt om dem. Men de flesta människor har varit förstående.”

Även om nyfikenheten inte längre är ett arbetsredskap är den fortfarande en av Kenneths tydligaste egenskaper.
”Man har gott om tid som pensionär, men jag har aldrig haft tråkigt. Tvärtom är det så mycket jag vill ta reda på. Jag är nyfiken på allt som händer i samhället. Jag förkovrar mig om dagarna, läser mycket böcker.”

Och så är det där gamla torpet utanför Arboga som ska förädlas. Och musiken. Den tar också en hel del tid i anspråk. Han läser recensioner och konsumerar. Även om det helst blir klassiskt, jazz och afrikanskt, botaniserar han även i ny rock och pop.
”Men det är inte populärmusik jag lyssnar på”, säger han. ”Det ska vara musik som drabbar.”

Och på något sätt blir det just den där meningen om musiken som sammanfattar Kenneth Eneroth, mannen med en av Västra Mälardalens vassaste pennor.
Hans spaningar kanske inte alltid har varit populära, men drabbar, det gör de sannerligen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.


Thomas ville visa Köping som det är

Thomas Ljungqvist är fotografen som bland annat har förevigat sina Köpingstolkningar i boken Köping i bild. Det är i Köping han har sitt hem och sin ateljé, men lusten till fotograferande väcktes redan i uppväxtorten Arboga när han som 10-åring fick en leksakskamera av sin pappa.
”Jag kommer ihåg känslan. Det var nästan så jag hisnade.”

Thomas förklarar fotokonsten som en kombination av två favoritämnen. Teknik och kreativt skapande har alltid intresserat honom, och förutom att meka med stereoapparater och bygga högtalare i slöjden riggade han ett eget mörkrum hemma i badrummet i Arboga.
”Jag är självlärd. Jag gjorde misstag och fick lära mig av dem. Det fanns i princip en enda fotoskola att söka i Sverige på den tiden, men den passade inte mig. Istället gick jag runt i Arboga och fotade allt jag såg, jag hade kompisar som var snälla och ställde upp. Dessutom var det såna tider att bilderna oftast hade politiska budskap. Det där förstod jag mig inte på som trettonårig Arbogakille. Jag gillade att gå på upptäcksfärd med kameran, för att fota solnedgångar och annat vackert istället.”

Ett extrajobb på Nerikes Allehanda gav Thomas värdefull erfarenhet och pengar till sin gryende passion.
”Egentligen var jag nog ingen skjutjärnsfotograf. Jag tyckte det var synd att tidningsfotografier bara lever en dag och det var alltid bråttom att ta dem. Men visst var det roligt att som 14-åring få se sina bilder i tryck, och jag gjorde det för att få ihop pengar till fotopapper och film. Därefter började jag få uppdrag som passfoton och klassbilder. Det var nog dessvärre på bekostnad av läxorna.”

Teknikintresset tog den tjugoårige Thomas till Köping och ett lockande jobb på en skiv- och stereoaffär. Så småningom lyckades han tjata in en fotoavdelning till butiken, vilket medförde att den vetgirige Thomas fick ta del av utbildningar inom ljussättning och annat spännande.

Drömmen om att fotografera på heltid blev allt tydligare, och plötsligt en dag fick han ett erbjudande om att ta över en ateljé i Eskilstuna. Det var en chans han inte kunde motstå. Men de första åren som heltidsföretagare skulle visa sig allt annat än glamourösa.
”Det var en tuff tid. Jag hade inga pengar så jag fick bo i ateljén. Jag fick gå från amatör till proffs och det gick åt mycket tid att lära mig avancerad professionell utrustning. Det var mycket som gick mig emot då. Ett jobb som skolfotograf i Dalarna blev räddningen. Jag fick komma ut och få luft.”

Tiden i Dalarna gav välbehövlig inkomst, men även viktiga insikter.
”Jag kom på mig själv med att en kväll formulera mina livsmål på en lista. Jag insåg att jag var tvungen att börja från noll igen. ”

Ateljén i Eskilstuna såldes. Stukad av det tuffa företagarlivet bestämde sig Thomas för att istället nöja sig med att fotografera på hobbynivå. Han skaffade sig en liten lokal på Glasgatan i Köping.
”Men så fort jag öppnade lokalen kom folk och bad mig fotografera. Av någon anledning fick jag snabbt gott rykte. Jag var med i en del fototävlingar som skapade publicitet, det var på så vis jag marknadsförde mig. Plötsligt gick det så bra att jag till och med kunde byta bil och åka på semester.”

Jobben fortsatte att trilla in, och nu, 40 år senare, ser Thomas tillbaka på ett yrkesliv fyllt av spännande fotouppdrag. Han har rest runt i världen med kameran på axeln, han har etablerat både inomhus- och utomhusstudio i anslutning till bostadshuset på S:t Olofsgatan, spelat in tre långfilmer och dessutom genomgått en omvälvande teknikomställning.
”Jag hade precis köpt in en ny, svindyr analog kamerautrustning när allt plötsligt skulle ske digitalt. Jag skulle gå från hantverkare till datamänniska. Den nya tekniken var svår för mig att hantera.”

Men skam den som ger sig. Thomas kavlade upp ärmarna och lärde sig det nya han också, och idag består även hans studio av datorer och redigeringsprogram. Han har nyligen haft vernissage för att fira 50 år som fotograf. Så nog är det fotografiska hantverket fortfarande i allra högsta grad en del av Thomas Ljungqvists liv och identitet. Och det är vi många som är tacksamma för. Hans arkiv rymmer en ovärderlig bildskatt för Västra Mälardalen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad 23/1 -2020.


Köpingsduon förevigade en småstad i förändring

När boken Köping i bild lanserades trängdes flera hundra Köpingsbor för att få tag på ett exemplar.
”Vi skrev så många autografer att vi fick kramp”, minns upphovsmännen.

I april 2014 fick Thomas Ljungqvist och Kenneth Eneroth utmärkelsen Månadens Förebild för sitt arbete med Köpingsskildringen Köping i bild. Boken är en vandring genom Köpings stadskärna och omnejd. Allt berättat på duons personliga manér.
”Jag ville visa Köping som det är, utan Photoshop”, säger Thomas som berättar att idén började med planer om en fotoutställning. ”Köpings kommun ville ha en monter med bilder på Köpingsmässan och hörde av sig till mig”.

Idén vidareutvecklades till en vision att även samla alstren i bok. Bilderna var inget problem för Köpingsfotografen, men en bok behöver text för att vara komplett. Och Thomas visste precis vem han ville jobba med.
”Jag hoppades att Kenneth Eneroth skulle nappa på idén. Jag hade följt hans krönikor och gillade hans sätt att uttrycka sig.”

Eneroth kontaktades.
”När jag fick reda på vad tanken var”, säger Kenneth, ”kände jag direkt att jag ville vara med. Jag tyckte att Köping var värd något bättre, något mer. Jag var trött på att man på vissa håll pratade om Köping som en tråkig stad. Det har hänt så mycket bra här, men alla tänker inte på det. Och med Thomas bilder var det självklart.”

Kenneth som då nyss hade gått i pension från Bärgslagsbladet/Arboga Tidning beskriver projektet som ett annorlunda inslag mot journalistvardagen.
”Det var roligt och lite annorlunda mot det jag gjorde som reporter”, minns Kenneth. ”När man jobbade på tidningen skulle man jobba snabbt och leverera snabba texter. Nu fick jag hålla på och skriva i flera månader. Då blev utmaningen att sätta stopp. Nån gång måste man ju vara klar. Det var roligt att för en gångs skull jobba på ett längre projekt.”

Thomas och Kenneth visade sig vara ett framgångsrikt team.
”Det är viktigt”, säger Thomas. ”Man kan bli galen om man jobbar med fel person. Kenneth och jag fick en varm kontakt. Det var enkelt att prata.”
”Vi är nog ganska lika”, tillägger Kenneth. ”Vi är lätt tillbakalutade. Inga gåpåiga typer som stressar och hetsar. Vi har förtroende för varandra.”

Köping i bild blev ett bestående minne för såväl Köpinsgbor som upphovsduo. Boken är en färgstark hyllning på över 200 sidor, fullmatade med bilder och fakta om staden vid Mälaren, eller ”en småstad i förändring” som kreatörerna inledningsvis beskriver den.
”Det här blev vår present till Köping”, säger de. ”Det är roligt att den har blivit så väldigt omtyckt.”

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.


Lina är eldsjälen som hjälper andra att brinna vidare

Lina Ekdahl är en förebild i Västra Mälardalen. I motiveringen står det att hon är en samverkare som är bra på att lyfta andra. Och när hon berättar om sin bakgrund blir det tydligt att samarbete alltid har haft en central roll i hennes syn på demokrati och samhällsfrågor.
”Det finns en vinst i ett samhälle där fler kommer till tals. Det är därför samverkan och nätverk är så viktigt.”

Lina arbetar som Kultur- och evenemangssamordnare i sin hemort Kungsör.
”Mitt jobb går ut på att stötta andra”, förklarar hon stolt. ”Dels möter jag företag inom besöksnäringen. Det kan handla om att jag går ut och lyssnar på dem. Kanske kan jag bidra med kopplingar som leder till nya samarbeten. Jag vill skapa möjligheter för andra att brinna vidare.”
I hennes roll ingår även att hålla kontakt med de lokala kulturföreningarna.
”Om det kommer ungdomar till mig och vill dra igång en kulturaktivitet vill jag hjälpa dem att hitta verktyg för dem att lyckas, utan att göra jobbet åt dem. Det kan handla om att hitta möteslokaler, föreslå utbildningar eller något annat som de behöver för att lyckas.” Vissa gånger ser hon till att olika grupper och konstellationer möts. ”Det är viktigt med nätverk och samverkan. Man får kraft av att inte vara ensam och av att hjälpa varandra att lösa utmaningar och problem.”

Men Linas engagemang för hemorten är mer än ett jobb. Det är snarare en drivkraft som har funnits med genom livet:
”Jag växte upp och gick i skolan här i Kungsör. Som ung tyckte jag inte att man skulle behöva ta sig iväg någon annanstans för att ta del av kultur, det borde istället finnas tillgängligt för oss, här. Så vi tog tag i det själva.”

Sagt och gjort. Tillsammans med andra musik- och kulturentusiaster i Västra Mälardalen var Lina en av eldsjälarna bakom Kaktusfestivalen – det musikevent som mellan 2003 och 2006, anordnades i Köping, Arboga och Kungsör med en festival per ort och år.
”Jag har härliga minnen därifrån. Man växte under de där åren. Att ordna en stor festival med besökare som skulle bo över, innebar en hel del jobb och mycket lagar och regler att sätta sig in i. Det var möten med myndigheter och politiker. Och på den tiden var inte sociala medier så utvecklade så vi fick åka runt och marknadsföra själva. Men det kom cirka 2000 besökare till varje festival till slut.”

Även om Lina själv är musikintresserad och dessutom har spelat trummor med kompisarna i det lokala punkbandet, ser hon på kultur som något mer än själva uttrycksformerna. Hon beskriver det snarare som en demokratisk rättighet:
”Kultur bygger broar mellan generationer och mellan olika grupper i samhället. Kultur ger kraft och energi i livet. Alla har rätt att ta del av olika kulturformer.”

Lina ser fram emot att fortsätta vara en kugge i Västra Mälardalens utveckling. Hon är en av dem som fått en utmärkelse för sin drivkraft, men hon ser att det finns fler som bidrar:
”Det finns många här som ger av sig själva för att göra vårt gemensamma samhälle bättre. Många som ger möjlighet till andra att få hålla på med det de själv brinner för, det är häftigt att se. Här finns engagemang som inte alltid uppmärksammas, som inte alltid syns. Men de står där varje vecka och låser upp den där idrottshallen och tränar sitt lag, eller vad det nu kan vara.”

Vårt samhälle behöver eldsjälar och ett gemensamt engagemang, menar Lina som ser ett levande Kungsör som ett personligt såväl som ett yrkesmässigt mål:
”Jag vill att de unga ska säga som jag sa när jag var ung: Att här kan vi bo kvar, här ska man vilja vara kvar. Det är den positiva kraften jag vill bibehålla.”

Artikeln publicerades den 12/12-2019.


Leif hinner fler än de flesta

”Jag tycker sällan saker är jobbiga. Och kan jag hjälpa andra så gör jag det.”

Leif Bergqvist är VD för Viby Buss utanför Arboga. I familjeföretaget ryms närmare 20 bussar, ungefär lika många chaufförer samt familjemedlemmar som på olika sätt bidrar till bolagets drift och utveckling. Och även om många känner igen Leif som frontfigur för bussbolaget, är det fler i Västra Mälardalen som gynnas av hans energi.

Viby Buss grundades 1956, då med enbart en buss och en skolskjutstur. Skolskjutsarna utgör fortfarande grunden i verksamheten, men idag anordnas även resor för företag och privatpersoner.
”Det roligaste med jobbet är kundkontakten”, säger Leif. ”Jag träffar många glada människor och har ett väldigt varierat jobb. Ibland tar jag med grupper till Island, den här veckan skulle jag egentligen kört buss till lantbruksmässan i Hannover, nästa vecka far vi till Estland med sparesenärer, för att ta några exempel. Men vi kör även till konserter och sportevenemang. Vi är stolta över att vi har handikappanpassade bussar att erbjuda, dessutom kör vi numera enbart med fossilfritt bränsle.”

Stoltheten för företaget märks på flera sätt i Leifs beskrivning av verksamheten.
”Vi får ofta höra att vi har så trevliga chaufförer. Vi är en tight personalgrupp, här syns alla, även om förarna är ute på vägen större delen av dagarna så möts vi här på morgonen för en fika. Den personliga kontakten är viktig. Och jag försöker vara en förebild. Vi som jobbar här ska vara stolta över vår arbetsplats. Det smittar av sig.”

Även om Leif har haft rollen som ledare i många sammanhang genom livet var VD-uppdraget på Viby Buss ingen självklarhet för honom. Inledningsvis höll han sig lite utanför familjeföretaget där även hustrun Anna är verksam.
”Jag har nog varit lite skeptisk till det här med familjeföretag tidigare. Men när min svägerska skulle vara föräldraledig fick jag frågan om jag kunde ställa upp som vikarie. Så jag tog bussförarkort och började hjälpa till med att arrangera resor. Det där vikariatet blev längre än jag hade trott”, skrattar Leif som numera ser tydliga fördelar med att jobba tillsammans med släkt och familj. ”Jag tycker om att det är korta beslutsvägar och att man kan göra snabba förändringar om man vill. Det funkar bra, vi är bra på att hålla isär jobb och fritid.”

Efter jobbet bär det ofta av till någon sportaktivitet, antingen för Leifs egen del eller för barnens. Själv är han tränare i Arboga Judoklubb och aktiv inom Rotary. Tidigare var han också ordförande för Företagarna i Arboga. Han beskriver samhällsengagemanget som en självklarhet.
”Jag blir frustrerad av att stå bakom och vänta på att något ska hända. Då tar jag tag i det. Jag är en positiv person som gillar att vara med och jag vill se resultat. Jag har ofta blivit föreslagen att hålla i olika saker, det är kul att andra uppskattar det man gör. Jag tycker sällan saker är jobbiga. Och kan jag hjälpa andra så gör jag det.”
”Jag är nog ganska lugn och har svårt för att bli arg”, svarar Leif på frågan om hur ledaregenskaperna märks i vardagen. ”Och jag försöker ligga steget före. Det är viktigt att man hinner klara av det man tar sig an och på Viby Buss vill vi växa långsamt. Vi tycker att vi gör det mesta rätt. Vi vill fortsätta effektivisera och utveckla det vi är bra på, och samtidigt bli större.”


Johan får energin från sina gäster

 

Johan får energin från sina gäster

”När man står där på morgonen och tar emot sina gäster och får ett leende tillbaka. Det är det jag får en kick av. Och jag tror det smittar av sig på andra.”

 

Sommaren 2000 kände Johan Dahnsjö att det var dags att skapa något eget. Efter att ha jobbat i hotellbranschen sedan 14-årsåldern, ville han förverkliga sin dröm om att driva ett ställe med rätt mat, rätt bemötande och rätt miljö. Och efter att ha tagit med sig sin kollega Thomas på en tur genom Sverige, fastnade de båda för Kungsörstorp. En då ganska nedgången anläggning men med rätt potential. Västeråsduon bestämde sig. Det var här drömmen skulle bli verklighet.

Den första tiden slet Johan och Thomas dygnet runt. Målade, snickrade och fixade, allt för att stå redo för sin allra första bokning - ett bröllopssällskap.
”Den första tiden var det bara jag och Thomas som jobbade här, vi gjorde allt själva. Vi hade 21 rum klara i september 2001 när våra första gäster anlände. Sen hörde någon av sig och behövde 25 rum, så det var bara att ordna. Vi byggt till några rum år för år och så har det fortsatt. Vi har drivits, utvecklats och vuxit av efterfrågan. Idag har vi 46 rum och 7 konferenslokaler här på Kungsörstorp.”

Och idag är det ett starkt team på 15 personer som tillsammans ser till att gästerna trivs.
”Många i personalen har jobbat här i över tio år. Jag tror de trivs och tycker att vi har sunda värderingar. Och förhoppningsvis har de snälla chefer också”, skrattar han. ”Att jobba här handlar om att bemöta människor som man själv vill bli bemött och att göra det där lilla extra. Egentligen är det ganska enkelt”, säger Johan.

Och gästerna tycks trivas, många av dem återkommer. Vad beror framgången på?
”Tillgängligheten”, tror Johan. ”Många av våra gäster kommer med tåg. Och maten. Den utvecklas och varieras vilket gör att de som varit här tidigare får något nytt. Och så läget. Den här utsikten tröttnar man inte på.”

Det är inte bara svenska gäster som hittat till Kungsörstorp. De senaste somrarna har anläggningen fått besök av turister från Holland.
”De uppskattar verkligen vårt läge”, säger Johan. ”De trodde knappt det var sant när de fick låna våra båtar för att ge sig ut och fiska, helt gratis.”

Johan funderar ständigt på hur han kan fortsätta utveckla sin anläggning. ”Vi planerar att glasa in uterummet ut mot Mälaren och vill även bygga hus för fler hotellrum. Men det är en avvägning för oss, det där med hur många gäster vi ska ta emot. Thomas och jag är med i driften hela tiden, vilket jag tror är en styrka. Blir vi för stora är risken att vi förlorar det personliga och det vill vi inte.”

Och kanske är det just det som summerar framgångsreceptet:
”För allt handlar inte om att bli större”, menar han. ”Utveckling kan också innebära att erbjuda mer och bättre för de som är här. Det här är ett livsverk. Jag tycker vi har kommit långt, men vi är inte klara än. Inte på långa vägar.”


Vind, vatten, musik och vänner är Richard Brixels inspiration

Vid Hällarna utanför Arboga har Richard Brixel sin bostad och ateljé.

Trots att trädgården dessutom fungerar som skulpturpark är han i allra högsta grad en internationell konstnär. Hans alster finns att se världen över med länder som Kina, Nederländerna och Kanada som några exempel. Varje år deltar han i flertalet utställningar utanför Sverige, dessutom kör han själv sina skulpturer till gjuteriet i Italien. Resorna är intensiva och krävande. Då är det skönt att komma hem.

Och hem är just här för Richard. På Brixelgården vid Hjälmarens kant.
”Många stora skulptörer har hus i Italien och Kina, men jag är väldigt förtjust i det här stället. Mitt ideal är att ligga i hammocken och se upp på tårpilens blad, det är det finaste jag vet. Ålhammars udde är en plats med mycket kraft. Det känns att det är så fastän det inte går att ta på. Men visst kan det vara kärvt här ute också, om vintrarna när strömmen går.”

Här i Västra Mälardalen kan vi också avnjuta Richards konst på närmre håll. På Entrétorget i Arboga står Den lyckliga Arbogafilosofen och välkomnar besökare och invånare. Det har den gjort sedan 2005.

”P-O Nilsson frågade om jag kunde tänka mig att göra en skulptur åt staden. Jag lämnade tre förslag och Filosofen var den som röstades fram. Min tanke var att sprida glädje på ankomstplatsen i Arboga efter en ganska deppig tid med nedskärningar inom flyget och annat. Jag tänkte att den där glada figuren vore något. Det var en stor dag när den invigdes, med blåsorkester och allt.”

Filosofen är ett av många verk som pryder gator och torg i världen. Richard uppskattar att han vid det här laget har producerat omkring 600 större skulpturer. Och så tillkommer de mindre.

”När jag väl bestämt mig för vad jag ska göra är jag snabb. Jag tror min disciplin är en fördel för mig. Den gör mig produktiv. Det finns nog inte en enda dag som jag inte har hållit i en lerklump.”

Beslutet att bli skulptör grundades redan under barndomen.
”Min mormor bjöd ibland sina väninnor på kafferep. Jag var ett ganska rörligt barn. Först gav de mig kritor och papper så jag skulle ha något att göra. Sedan blev det modellera. Till en början gjorde jag bara djur som låg ner, som krokodiler och ormar. Sedan blev det annat också. Jag gjorde grejer helt enkelt, jag gör fortfarande grejer. Det har bara blivit så.”

Längs vägen har det hunnit bli en hel del förkovring för Richards del, som exempelvis en Master från Konstfack och studier inom och filosofi, juridik och konsthistoria.
”Jag tittar väldigt mycket på andras konst och älskar att gå på utställningar. Jag reste också mycket som barn, då var det var standard att gå på olika muséer i Berlin och på andra ställen.”

Men ibland kommer skaparglädjen från det mer vardagliga.
”Det som inspirerar mig är vind, vatten, musik och människor. Särskilt människorna, de är viktiga. I Kina till exempel, kan jag följa det sociala spelet i ett sällskap fastän jag inte kan språket och jag går gärna på teater där. Jag tycker om att titta på dem, se hur de rör sig.
Sen sitter jag här, i den här fåtöljen och tänker på mina skulpturer. Med en kopp te och den fantastiska utsikten.”

Artikeln publicerad den 18/4 2019.


Marie tar laget i mål

Marie tar laget i mål

Marie Nordqvist fick utmärkelsen Månadens Förebild i maj 2014 för sin lyckade insats på Strängbetong i Kungsör. Och att framgång sällan är en slump blir tydligt efter ett samtal med Marie, så här snart fem år senare:

 ”Min förmåga att planera är en styrka. Det ger tid till det man verkligen ska göra. Och jag tänker att om det blir rätt från mig blir det lättare för den som tar över i nästa steg. Det är sällan någon som ser den tid som läggs på förberedelser, men det är oftast värt det”, säger Marie och berättar om intresset för Lean som väc ktes redan på Volvo där Marie spenderade sina första 20 år i yrkeslivet, som ingenjör och ledare.

”Jag lärde mig så otroligt mycket på Volvo. Tankesättet med Lean tog jag sedan med mig till nästa jobb som fabrikschef på Strängbetong i Kungsör. Jag gav mig sjutton på att det skulle gå att applicera Lean även i    betongproduktion, och det gjorde det. Vi fick till och med ta emot pris som Årets Leanbyggare. Jag fick bekräftat att ingenting är omöjligt och att man aldrig ska ge upp.”

Utmärkelsen Årets Leanbyggare gav ringar på vattnet, Marie fick snart ett erbjudande om att driva förändringsarbete på E.ON i Örebro vilket hon antog.  Därefter kom även frågan från Gyproc i Bålsta där hon befinner sig idag.

”Jag älskar utmaningar”, säger hon. ”Får jag en så tar jag den oftast. Fast jag tycker om att först avsluta det jag ska.” 

”Det har varit en fantastisk resa de senaste åren, men när jag blev bjuden på lunchen med förebilderna i      Västra Mälardalen blev det tydligt för mig att jag faktiskt längtar hem. Det där att befinna sig i ett sammanhang, att ha bekanta människor omkring sig, det är härligt. Jag skulle gärna fortsätta arbeta med ledningsgrupper och förändringsarbete på hemmaplan. Tänk att få ta sig an en verksamhet med röda siffror för att sedan hjälpa till att vända.”                                     

Maries tävlingsanda kommer till uttryck på flera sätt, även i form av motion och träning. Ett par skidtävlingar per år brukar det bli, och på sommarsäsongen är det löpning som gäller. Hon funderar också på att springa ett fjällmarathon.

”På senare år har också yogan blivit allt viktigare för mig. Jag har stor nytta av den i jobbet, jag blir bättre på att släppa det som ska släppas och att inte älta. Jag lägger energi på det som ska göras istället.”

Och kanske är det den inre tryggheten i kombination med uthålligheten som gör att hon trivs så bra med att arbeta med människor och ledarskap.

”Jag skulle beskriva mig som en doer men jag bryr mig om människorna. Jag ser att alla medarbetare är lika viktiga i sin del av kedjan. Och jag tror de känner det.”


Långsiktig kvalitet i fokus när Anita tar Wilma och Morris ut i världen

I gamla Broskolan i Kolsva har Anita Stray sin ateljé. Här skapar hon grunden till de mössor hon säljer genom företaget Wilma och Morris. De är också här hon kreerar maskotar till både Babblare och köpcentrum runt om i Sverige. Men att satsa på just dessa två fokusområden har varit en resa för Anita.
”Jag ser potential överallt”, säger hon. ”Så det gäller att avgränsa sig.”

Men att det är ett kreativt jobb hon ska ha, har Anita har vetat sedan barnsben, varför gymnasievalet blev en dekoratörsutbildning och därefter en anställning på Ikea i Köping. När Ikeabutiken sedan försvann från hemstaden konstaterade hon att det där med att driva företag lät spännande. Tankarna resulterade i en skräddarutbildning i Stockholm vilken var starten på en händelserik tid:

”Jag fick kontakt med Owe Sandström som designade kläder till Abba och fick jobba för honom på kvällarna. Jag dekorerade för fester och stora invigningar som till exempel när Globen skulle öppnas.”

Efter en spännande tid med pendling till Stockholm längtade Anita hem till Kolsva. Bland annat var det svårt att få till logistiken med familj och barn. Och just barnen har varit viktiga bitar i Wilma och Morris-pusslet.

”Jag sydde egna mössor till mina barn för att jag märkte att det var svårt att få tag på mössor som satt bra. Ett av mina barn var dessutom öronbarn, då var det extra viktigt med passformen. Dessutom hade jag en kompis som också gjorde mössor för barn. Och det var egentligen där det började.”

I år firar Wilma och Morris firar 20 år och Anita driver bolaget med ett viktigt och kunnigt team omkring sig. Allt för att skapa god kvalitet genom hela kedjan. Anita designar, formger och handplockar material till mössorna som produceras i Riga.

”Min kunskap inom hantverket är en styrka. Jag har tight kommunikation med fabriken vilket är grundläggande för kvaliteten. Det är viktigt att vi kan hålla det vi lovar för våra kunder, och man måste klara av produktionen i samma takt som beställningarna.”

Wilma och Morris-mössor finns idag i länder som Japan, Sydkorea, Norge, Tyskland och Schweiz. Nu är framtidsmålet är att växla upp.

”Jag är trygg i produkterna. Nu skalar vi upp, nu ska vi nå ut till fler och vi kan sälja mer till de kunder vi redan har. Men vi vill ha kunder som förstår god kvalitet. Våra förebilder är bland annat Hestra. De har gjort en enorm resa som jag har följt och nu har vi dessutom etablerat ett samarbete där vi får använda samma kulörer på våra mössor som på deras handskar, så att de kan matchas.”

Så vad är nyckeln till framgång? Anita återkommer till kvaliteten:

”Tror du på produkten så fortsätt. Men för att nå målet kanske du får jobba med annat på deltid eller hitta andra vägar till långsiktighet. Snåla på rätt ställen men aldrig på kvaliteten. Själv utgår jag från hantverket, det är viktigare än något annat. Jag har ett genuint intresse i produkten, det sitter i fingrarna. Jag känner direkt när det är bra.”

Artikeln publicerad 10/4 2019.


Gunilla gör det lilla extra för kungsörarna

Många känner igen Gunilla Aurusell som en av Kungsörs eldsjälar. Hon är aktiv inom politik och kulturliv och har genom åren drivit frågor som gynnat många upplevelse- och teaterintresserade Kungsörsbor. Men att det var från Täby till just Kungsör som makarna Aurusells flyttlass skulle bära av i början av 00-talet var egentligen mer kärlek än strategi.
”När vi hittade tomten föll allt på plats. Här ska jag bo, skrek jag!”

”Det tog inte ens ett år för mig att börja kalla mig för Kungsörare”, säger Gunilla och beskriver de många fördelarna med att bo just här. Här har hon och maken byggt sitt eget  trähus på tomten de omedelbart föll för, den där dagen då de mest av en slump hittade hit. Valet av bostadsort har de aldrig ångrat.
”Här finns allt. Det här är orten där Mälaren föds. Vi har vackra mistlar, trevliga människor och skulle man vilja, kan man enkelt ta sig både bort och hem igen.”

Gunilla Aurusell är ordförande i Västra Mälardalens myndighetsförbund. Hon har suttit i Kultur- och fritidsnämnden och i Kulturberedningen och är aktiv inom Socialdemokraterna. Det märks på många sätt att hon är en kvinna som bidrar till Västra Mälardalens utveckling.
”Oftast ser jag inte problem utan möjligheter till lösningar. Jag tycker om struktur och ordning och reda, vilket till exempel märks i Myndighetsförbundet, direktionen får beröm av våra revisorer för att förbundsdirektionen följer med struktur upp de satta målen."

Gunilla är också ordförande i Film- och teaterföreningen i Kungsör, även där är hennes målmedvetenhet en tillgång.
”Styrelsen har arbetat aktivt för att öka medlemsantalet. Vi frågar Kungsörsborna om de vill vara med och stötta den lokala kulturen, vilket många nappade på, så föreningen har ökat med ungefär 100 medlemmar de senaste åren.”

I Film- och teaterföreningen får Gunilla även utlopp för sin kreativa sida.
”Vi vill jobba med värdskap”, fortsätter Gunilla. ”Vi vill erbjuda vår publik något mer, gärna överraska dem. Och att göra det där lilla extra behöver inte alltid kosta mer. Det är alltid roligt att överraska medmänniskor.”

Det råder ingen tvekan att Gunilla har hunnit med en hel del genom åren i Kungsör. Och engagemanget för orten är tydligt genom hela berättelsen:
”Man ska vara stolt över sin hemort, tycker jag”, säger Gunilla och beskriver sin första tid i Kungsör som välkomnande och öppen. ”Vi kände ingen här, men folk visade ett stort engagemang. De var positivt intresserade av oss. Vi fick ett mycket vänligt mottagande. Jag tror inte de ser själva hur trevliga de är här”, skrattar Gunilla.

Artikeln publicerad den 27/5 2019.

 


För Ewa är allt möjligt, hela tiden

Motiveringen till Ewa Nilssons utmärkelse Månadens förebild beskriver en eldsjäl med fokus på det positiva. De som träffat henne kan nog intyga att det stämmer. I mer än 25 år har hon genom det egna företaget Lewa & Lära hjälpt människor och inspirerat till personlig utveckling.

”Min livsuppgift är att göra folk glada.”

Verkar någon i din omgivning extra positiv? Upptäcker du dessutom att hen bär ett bubbelgumsrosa armband med texten En gnällfri värld på, är det Ewa Nilsson du ska tacka, det var nämligen hon som tog hem konceptet till Sverige för ungefär tio år sen.

”Jag tittade på Oprah’s show 2008 och fastnade för utmaningen som går ut på att bära ett armband som påminnelse att inte gnälla eller skvallra negativt under 21 dagar i sträck. Jag blev inspirerad och beställde en bok och ett armband till mig själv och klarade utmaningen, även om det tog sin tid. Men till slut fick jag mitt diplom. Jag tyckte idén var så bra att jag bestämde mig för att ta hem den till Sverige.”

Ewa bidrar till en gladare värld på flera sätt: Som aktiv inom Rotary får hon möjlighet att göra gott för världen, men engagemanget för hemorten Köping är minst lika synligt.
Utmärkelsen som förebild i Västra Mälardalen fick Ewa 2011, men ambassadör för sin hemort har hon varit längre än så:
”Köping är min favoritstad i hela världen”, säger hon. ”Jag trivs så bra här, det är nära till allt som är viktigt. Dessutom tycker jag Köping är vackert och har en spännande historia. Jag bjuder gärna hit folk från andra städer och visar dem runt här.”

Intresset för att inspirera människor har funnits med genom hela livet även om Lewa & Lära har vuxit fram successivt. Beslutet att starta eget kom i början av nittiotalet. Då arbetade Ewa som informationschef på Volvo, ett bra jobb även om det blev allt tydligare för henne att något saknades.

”Jag kände att jag hade kommit så långt jag kunde där”, säger hon. ”Jag ville jobba mindre med siffror och budgetar och mer med människor.”
Ewa som hade utbildat sig inom stresshantering innan dess, började hålla workshops och föreläsningar. Sedan har företaget rullat vidare och vuxit.
”Det har varit tufft ibland, men det har alltid löst sig.”

Trots att Ewa idag beskriver sig som ”passionär” är hon i allra högsta grad fortfarande verksam med uppdrag som bland annat skribent, coach och skrattinstruktör. Dessutom guidar hon människor genom viktiga tillfällen i livet såsom namngivningsceremonier och vigslar. Sedan en tid har hon även organiserat och lotsat familjer genom borgerliga begravningar.

”Jag har hittat mitt kall i rollen som begravningsofficiant”, säger Ewa. ”Allt jag har gjort tidigare har lett fram till det här, jag har förberetts för det genom livet. Jag är bra på att känna in och lyssna på människor och kan dessutom oftast sjunga och spela den musik de önskar tillsammans med min gitarr. Det är helt fantastiskt att få hjälpa människor att ge sina anhöriga en avskedsceremoni så som de vill ha den.”

Passionär Ewa har inga planer på att trappa ner.
”Jag kommer behöva jobba tills jag är hundra om jag ska hinna med allt”, säger hon och skrattar. ”Det finns massor kvar att göra.” Musiken, till exempel, är viktig för Ewa. Den vill hon ge mer tid. Och så ska hon skriva färdigt en biografi om en köpingsvän som hon intervjuat om hans livshistoria.
”Sen vill jag också skriva boken om mitt liv. Jag vill fortsätta med allt det jag gör.
Men det brukar ordna sig”, säger hon sen. ”Allt löser sig. Är det något jag litar på så är det just det. Allt är möjligt hela tiden.”

Artikeln publicerades den 12/6 2019.


Emads framgångsrecept är service och kunskap

Att det var i Arboga Emad Karadza skulle öppna sin skobutik var inte alls självklart. Efter att ha drivit butik i Smedjebacken hade han egentligen siktet inställt på att fortsätta i Eskilstuna, men efter uppvaktning från en butiksinnehavare i Arboga samt kommunens näringslivskontor begav han sig ändå för att se på potentiella lokaler. Efter en tids letande kom avgörandet då han öppnade dörren till lokalen på Nytorget.

I en tid där butiker möter konkurrens från näthandel och stormarknader tycks Emad och hans medarbetare Pia och Nathalie ha hittat nycklar till framgång.

”Det enda vi kan konkurrera med är service, och det ger vi våra kunder”, säger Emad. ”Ungefär 30 procent av våra kunder kommer från andra orter för att handla hos oss. Ett kul exempel är en kvinna som hade sökt efter en särskild typ av skor i flera större städer som Stockholm och Västerås. Till slut kom hon till oss där hon fick tag på vad hon sökte. Jag tror egentligen att skorna fanns på de andra ställena också, men skillnaden är nog att vi tog oss tid att lyssna. Vi förstod vad hon sökte. Tänk, av alla städer var det i Arboga jag skulle hitta dem, skrattade hon när hon gick.”

Emad är en ambassadör för orten på flera sätt, och tar sig gärna tid att berätta om Arboga för besökare.
”Vi har en riktigt fin stad att visa upp, jag brukar berätta om Arbogas spännande historia. Här finns så mycket att se. Men vi kan göra mycket mer tillsammans för att locka hit ännu fler. Och den lokala handeln hänger också på de som bor här. Vill de ha oss kvar behöver de handla av oss.”

Men Emad har ändå en positiv framtidstro för Adea och lokal handel generellt.
”Jag tror faktiskt att trenden med näthandel är på väg att svalna. Priserna är ungefär lika på nätet och i butiker nu för tiden. Folk vill känna och klämma på varorna. Det är ju ett nöje att gå i butiker, dessutom får man service.”

Med en bakgrund som ekonom och musiker kan man undra hur det blev just skobranschen som Emad tog med sig till Västra Mälardalen.
”Det började redan i Bosnien-Hercegovina där jag bodde fram till 1992”, berättar Emad. ”Av en slump träffade jag en skotillverkare och blev intresserad av branschen. Jag ville lära mig hantverket från grunden så jag kan skomakeri och har till och med haft mitt eget skomärke med tillverkning. Jag kan hela processen. Det har jag nytta av i butiken.”

”Och det finns faktiskt en koppling mellan livet som musiker och det här med att driva skobutik”, fortsätter Emad. ”Det är båda kreativa jobb. Vi skapar här också och det händer något nytt hela tiden. Men först och främst är det kontakten med folk. Det gillar jag.”

Artikeln publicerades den 12/8 2019.

Det här är ju helt rätt”, tänkte jag. ”Det är ju här jag ska vara. Och jag har inte ångrat mig.”

Adea skor öppnade i augusti 2010, butiken tog fart, omsättningen ökade. Och i samband med att lokalen bredvid blev tom slog Emad till. 2017 utökade han verksamheten med herrkläder som nu är en del av butikens utbud. Omsättningen har fortsatt att öka.


Patriks envishet driver Jemp framåt

Idag driver Patrik Lund från Kungsör två guldsmedsbutiker i Västra Mälardalen: Jemp-Guld och Bergmans Guldvaror. Även om verksamheterna blomstrar och mår bra, beskriver Patrik precis som många andra företagare en resa som bestått av både med- och motgångar.

”Det är nog en styrka är att vara envis som jag”, säger han. ”Jag ger mig aldrig. Jag har en järnvilja. Och jag har en vision som är tydlig. Jag vill att mina kunder ska vara nöjda och att personalen ska vara nöjda. Min dröm är att kunna komma ner till butiken när jag är 100 år och se allt rullar på precis så bra.”

Patriks första möte med smycketillverkning var när han som tjugoåring kom in på en guldsmedsskola i Köping.
”Där öppnade sig en hel värld som jag inte hade någon aning om innan. Här fick man skapa något med händerna. Göra något. Jag blev bra på hantverket och fick anställning. Men under 2001 kände jag att jag ville starta något eget, så jag började att jobba för olika företag och satte igång med webförsäljning.”

Därefter följde några tuffa år. Marknaden ändrades, det blev mer inne med oäkta smycken och Patrik tappade mark.
”Jag insåg att jag hade två val: Att lägga ner och skola om mig eller att satsa ännu mer. Men jag brann fortfarande för min dröm så jag hittade en bra lokal i Kungsör. Men man kan säga att det var lite motigt”, skrattar Patrik. ”Vi sålde sällanköpsvaror utanför en väldigt liten stad. Men vi kämpade på och från 2007 började vi få bra snurr på internetbutiken och kunde också bygga ut butiken fler gånger under de kommande åren.”

Men efter några riktigt bra år kom nästa smäll. De stora jättarna på marknaden försökte ta över internethandeln och Jemp-Guld fick sig några ordentliga törnar.
”Men vi kämpade på. Och när det blev sämre tider var det så otroligt många som ställde upp på oss till 110%. Vi fick hjälp av människor i vår närhet och i våra nätverk. Och tack vare de svåra tiderna har vi blivit starka.”

Det gäller att hela tiden hitta nya sätt, förklarar Patrik och berättar att de förutom butiker och internet handel medverkar på mässor och andra events. Idag är det totalt 5 personer som arbetar i Kungsör och i Arboga och Patrik tycker att det finns stora fördelar med att ha två butiker och att vara en fri aktör på en marknad av större kedjor.
”Vi kan vara snabba och ta in produkter ganska snabbt i vårt sortiment. Vi märker också av synergier av att ha två butiker. Samtidigt får man inte glömma bort att det blir dubbelt så mycket jobb.”

Patriks råd till andra entreprenörer?
”Man ska nog vara medveten om att man inte alltid har rätt”, skrattar han. ”Man ska lyssna på andra men ändå gå sin egen väg. Det är en svår balans.”
Själv drivs han av mötet med andra människor:
”Jag älskar att få vara med och skapa till andra människor, både i glädje och sorg. Det är det roligaste med mitt jobb.”

Publicerad den 9/9-2019.


Lolas dansframgång från Köping till världen

Lola Svensson blev egentligen företagare redan vid 13. För att kunna betala för fler danslektioner städade hon kontor på helger och kvällar.
”Min dröm väcktes på Köpings Dansinstitut där jag dansade så ofta jag kunde”, säger Lola. ”Jag hade hittat min grej.”

Efter gymnasiet kunde dansintresset få mer utrymme.
”Jag åkte som aupair till London. Där dansade jag på en riktigt bra dansskola. Jag fick åka med på tävlingar och se på när världsmästare dansade på stora tävlingar. Det var en helt ny värld som öppnade sig.”

Lolas dansintresse väcktes på allvar. Och åter hemma i Sverige insåg hon att hon behövde en danspartner, vilket inte är helt enkelt. Hon letade på dansklubbar och tävlingar, men att hitta en manlig danspartner är som att hitta en nål i en höstack, förklarar Lola. Hon hade nästan gett upp hoppet när någon plötsligt föreslog en provdans med en bekant.
Det visade sig vara en bra matchning.

”Fredric, som han heter, var juniormästare och vi började träna tillsammans för att ge oss ut på den internationella dansscenen.”

Den intensiva träningen gav resultat. Lola och Fredric var ett framgångsrikt team och fick representera Sverige på Europatävlingar. I sex års tid reste de runt på tävlingar i England och övriga Europa bland annat på NM, EM och VM.
”Det var svindlande”, säger Lola. ”Plötsligt skulle jag ha håruppsättningar och lösnaglar. Fötterna blödde ibland, det var inte bekvämt, men vi var snygga.”

Förutom tävlingsscenen blev de också flitigt anlitade för tv-underhållning musikvideos och långfilmer. Du kan bland annat se Lola i Nutley-filmen Sista Dansen och i musikvideo av Army of Lovers.
”Under de där fantastiska åren gick Fredric och jag så långt vi kunde tillsammans, vi tävlade i världseliten och var så nära att nå kvartsfinalen. Vi gav allt vi hade men beslutade oss till slut att gå skilda vägar som danspartners.”

Lola flyttade tillbaka till London för att satsa på en annan karriär.
”Jag har alltid varit intresserad av företagande och affärer och fick praktikplats på ett globalt bolag i London där jag sedan jobbade i fem år. Under den här tiden dansade jag en del, men jag ville inte bli tävlingsdansare på heltid, det har nog aldrig varit mitt mål.”

Lola fick hemlängtan och drömmen om en egen dansskola började ta form. Idag driver hon DansLola i Köping, som hon till en början startade upp med vännen Tony Irving. Men även om dansskolan är en lokal verksamhet har Lola en fot kvar i den internationella dansvärlden, bland annat som tävlingsdomare och representant för Svensk Dansorganisation (SDO) och hos World Dance Council.
”Jag vill ge tillbaka till platsen som gav mig chansen från första början. Jag vill skapa en social mötesplats och vill vara en naturlig del av att växa upp här.”

I framtidens DansLola får samarbete en större plats, säger Lola.
”Jag vill driva min verksamhet på rätt sätt”, säger Lola. ”Jag vill växla upp. Samverka mer, jobba mer tillsammans med andra. Jag tar mig an uppdrag som konferencier och hjälper till med underhållning, teambuildning och event. Jag vill hinna mer sånt och samtidigt hålla skolan rullande.”

”Min drivkraft är att hjälpa andra till personlig utveckling. För mig spelar det ingen roll om mina elever är tre år eller 75, det är alltid lika roligt.”

Publicerad den 11/10 2019.


Kontakta oss

Mikael Bohman

Ordförande

Johanna Ericson

Marknadsföring/Webb

Nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!


@ Copyright 2020 Västra Mälardalen i Samverkan.
Sekretess & integritet. Webbdesign: Underbase Media AB