Jag möter oboisten Jesper Harryson utanför Trefaldighetskyrkan i Arboga en vacker lördagsmorgon i augusti för ett samtal om musik, hängivenhet, uppväxten i Arboga, och om att bli röd i ansiktet. Det är medeltidsdagarnas sista dag och på kvällen ska han uppträda i kyrkan tillsammans med ensemblen Arboga Barock. Kyrkan har ännu inte öppnat och vi bestämmer oss för att gå till gemytliga Café Centrum. På vägen dit stannar vi till vid Musikskolans tidigare lokaler på Rådhusgatan. En plats som har stor betydelse för Jesper. Där utspelade sig en stor del av hans ungdom, och där arbetade också hans far som musiklärare och musikledare för Musikskolan.
”Det var fantastiskt att växa upp i Arboga. Det var en tid när Musikskolan blomstrade. Min bror och jag bjöds också in att spela med kyrkokörerna. Det hade stor betydelse för min musikaliska fostran. Vi fick spela hur mycket som helst och fick bra stöd av både mamma och pappa, och farmor och farfar, som också bodde i stan.”
Sedan 1993 är du oboist i Kungliga Filharmonikerna, du är medlem i Stockholms Sinfonietta, och har fått priser i flera internationella tävlingar. Vilka är dina drivkrafter som musiker?
”Jag är en tävlingsmänniska och vill hela tiden bli bättre. Inom musiken blir man aldrig fullärd, utan kan alltid utvecklas. Egentligen skrapar man bara på ytan, med tanke på all musik som finns. Jag njuter av att spela ny musik, att lära mig nya saker. Samtidigt tycker jag om att öva, vilket nog är en förutsättning, med tanke på alla timmar man måste tillbringa i övningsrummet innan man tar plats i orkestern. Dessutom älskar jag älskar fortfarande, efter alla år, ljudet från mitt instrument,” säger Jesper och ler stort.
Det är något magiskt över ögonblicket när man som barn upptäcker något som verkligen fängslar en och man inser: det här vill jag göra. Det kan vara att teckna, spela tennis, dansa, ja, vad som helst egentligen. En artist jag tycker mycket om, Nick Cave, uttrycker det vackert i en av sina sånger: ”This is the moment. This is exactly what she is born to be. This is what she does, and this is what she is.” Hade du något sådant tillfälle när det gick upp för dig att du ville ägna dig åt musik?
”Ja, det är precis så det är. Jag visste redan när jag var 12 eller 13 år att det var musiker jag skulle bli. Det fanns liksom inget annat på kartan. Att vara musiker är ett hantverk – men för mig är det också ett kall.”
Vad innebär det att något är ett ”kall”?
”Det känns som att det inte finns någon återvändo. Man känner starkt att det här är vad jag måste göra. Som en uppenbarelse. För mig är det en känsla av att jag inte kan få lugn i själen om jag inte får göra det. Och nu får jag göra det. Jag är egentligen nöjd, men jag har fortfarande samma driv. Jag älskar fortfarande att gå till jobbet. Det här är min 34:e säsong för Filharmonikerna och jag tycker fortfarande att det är lika kul och inspirerande att gå till jobbet. Det är ett privilegium,” menar Jesper.
Hur kom det sig att det var just oboe som blev ditt instrument?
”Jag hade spelat klarinett sedan jag var sex år och tror jag var tretton när jag hörde oboe på tv eller radio. Jag kände omedelbart att jag ville pröva – och mina föräldrar uppmuntrade mig. När jag prövade att spela förstod jag direkt att oboe var mitt instrument. Efter att ha varit elev hos en oboist här i Arboga något år började jag och ytterligare tre unga oboister från musikskolan att resa till Örebro för lektioner hos kammarmusikern Josef Prucha. Han fick upp ögonen för mig och såg att jag hade någon sorts begåvning. Det var då jag satte igång och börja öva på allvar.”
Jesper Harryson berättar att han själv undervisar en student vid Filharmonikernas Orkesterakademi – en högre utbildning där studenterna redan har en bachelorexamen. Han har också en elev som går musikprogrammet på Södra Latin, och som börjar bli redo att söka till Musikhögskolan.
”Unga musiker kan utvecklas mycket väldigt snabbt, när de väl har hittat nycklarna. Det är fantastiskt att följa den processen. Nu undervisar jag först och främst musiker som befinner sig på en ganska hög nivå. Samtidigt som jag ger dem input utifrån mitt hantverk och min erfarenhet, får jag också många musikaliska idéer av dem.”
Vad kännetecknar en bra musiklärare?
”Du måste verkligen kunna se människan som du undervisar, så att du kan instruera på ett sätt som just den personen förstår. Undervisningen är individuell, så det är väldigt personligt och kan bli känslomässigt. Därför gäller det att vara försiktig och respektera den andres integritet. Det är också viktigt att inse att varje kropp är unik – vi har alla olika fysiska förutsättningar. Det går inte att undervisa efter en mall. För oboe och andra blåsinstrument är det väldigt komplext rent ergonomiskt. Hur din munhåla, dina tänder och läppar är utformade påverkar hur du spelar. Det innebär också att ingen oboist låter precis likadant som en annan, även om de använder samma instrument.”
Det har inte jag tänkt på tidigare. Men det är klart, varje människa har ju en unik röst, som präglas av just hennes talorgan.
”Just så är det. Mitt instrument är egentligen en förlängning av sångrösten. Därför har jag alltid utgått från sången. Med utandningsluften skapar du ett ljud via dina läppar och din munhåla som sedan fortsätter genom instrumentet. Det ska låta så fritt och obehindrat som möjligt.”
Jesper Harryson berättar att han tidigt blev intresserad av ergonomi, och av hur man på bästa sätt använder kroppen när man spelar.
”När jag började, var det vanligt att man förknippade oboe med att man blir röd i ansiktet när man spelar. Jag minns någon i lumpen som sade: ’Det är så roligt med oboister, för de blir så röda i ansiktet.’ Jag tänkte: nej, jag ska inte blir röd! Det var så jag kom in på ergonomi. Jag ställde mig framför spegeln och betraktade hur avslappnad eller spänd jag var när jag spelade. Blir jag röd i ansiktet, så är det för mycket motstånd, då anstränger jag mig för mycket, tänkte jag. Jag övade på att spela avslappnat. Nu har människor till och med sagt till mig att jag inte ser ansträngd ut när jag spelar, och då har jag tänkt: yes, jag har lyckats!”
Vad har du för knep?
”Det kan vara att inte skjuta upp axlarna, för det blir man spänd av. Munstyckena kan ha mycket motstånd. Då kan man skrapa ned dem med kniv så att de blir tunnare, och ger mindre motstånd. Det handlar i grunden om att få ut maximalt med så lite kraft som möjligt. Samma som inom idrott.”
Att sjunga eller spela ett instrument handlar mycket om närvaro. Att helt och hållet vara i nuet. Men för dig som professionell musiker undrar jag om det är annorlunda. Kan du tillåta dig att distraheras och tänka på annat när du spelar?
”Man vill ju vara i nuet. Men samtidigt går det på automatik. På 1980- och 1990-talen spelade jag i musikaler. Jag tror jag gjorde 600 föreställningar med Fantomen på Operan. Vid något tillfälle minns jag att jag frågade mina kollegor: gjorde jag det där solot? Jag blev orolig för jag kunde inte komma ihåg. Jag hade tänkt på annat samtidigt som jag spelade. Senare frågade jag Bert-Åke Varg, som gjorde en av rollerna, hur han laddade upp. Han sade: ’Du förstår, Jesper, att det är en ny publik varje gång.’ Det fick mig att tänka att jag, även om jag befinner mig i orkesterdiket, måste göra det här med fullständig närvaro, att varje föreställning försöka spela på höjden av min förmåga. Att tänka så gjorde att jag klarade av att vara mer närvarande. Trots att jag hade spelat ett antal hundra föreställningar, så var jag ändå alltid där. På så sätt kunde jag också utvecklas som musiker.”
Vad har du för relation till Arboga idag?
”Jag tycker mycket om Arboga. Jag har alltid kommit tillbaka för att hälsa på mamma och pappa. De senaste åtta åren har jag också varit här för att spela tillsammans med Arboga Barock några gånger om året. Det är väldigt kul att spela tillsammans med gamla kompisar som jag vuxit upp tillsammans med.”
Du sade att det var fantastiskt att växa upp i Arboga – inte minst ur ett musikaliskt perspektiv. Vad skulle nutidens politiker kunna göra för att hjälpa unga människor att hitta till musiken?
”Kultur ska inte konkurrera budgetmässigt med idrott. Barn och unga ska inte behöva välja mellan det ena eller det andra för att det är för dyrt, för bägge behövs. Man har skurit ned på udda instrument som fagott, valthorn, och oboe. Det är helt fel. Här behövs satsningar. De är viktiga instrument som behövs i alla orkestrar. Och vi vill ju att det ska finnas svenska musiker som i framtiden behärskar dessa instrument också.”
Intervju: Jens Soneryd
Foto: Tobias Gillberg