Efter gymnasiet kunde dansintresset få mer utrymme.
”Jag åkte som aupair till London. Där dansade jag på en riktigt bra dansskola. Jag fick åka med på tävlingar och se på när världsmästare dansade på stora tävlingar. Det var en helt ny värld som öppnade sig.”

Lolas dansintresse väcktes på allvar. Och åter hemma i Sverige insåg hon att hon behövde en danspartner, vilket inte är helt enkelt. Hon letade på dansklubbar och tävlingar, men att hitta en manlig danspartner är som att hitta en nål i en höstack, förklarar Lola. Hon hade nästan gett upp hoppet när någon plötsligt föreslog en provdans med en bekant.
Det visade sig vara en bra matchning.

”Fredric, som han heter, var juniormästare och vi började träna tillsammans för att ge oss ut på den internationella dansscenen.”

Den intensiva träningen gav resultat. Lola och Fredric var ett framgångsrikt team och fick representera Sverige på Europatävlingar. I sex års tid reste de runt på tävlingar i England och övriga Europa bland annat på NM, EM och VM.
”Det var svindlande”, säger Lola. ”Plötsligt skulle jag ha håruppsättningar och lösnaglar. Fötterna blödde ibland, det var inte bekvämt, men vi var snygga.”

Förutom tävlingsscenen blev de också flitigt anlitade för tv-underhållning musikvideos och långfilmer. Du kan bland annat se Lola i Nutley-filmen Sista Dansen och i musikvideo av Army of Lovers.
”Under de där fantastiska åren gick Fredric och jag så långt vi kunde tillsammans, vi tävlade i världseliten och var så nära att nå kvartsfinalen. Vi gav allt vi hade men beslutade oss till slut att gå skilda vägar som danspartners.”

Lola flyttade tillbaka till London för att satsa på en annan karriär.
”Jag har alltid varit intresserad av företagande och affärer och fick praktikplats på ett globalt bolag i London där jag sedan jobbade i fem år. Under den här tiden dansade jag en del, men jag ville inte bli tävlingsdansare på heltid, det har nog aldrig varit mitt mål.”

Lola fick hemlängtan och drömmen om en egen dansskola började ta form. Idag driver hon DansLola i Köping, som hon till en början startade upp med vännen Tony Irving. Men även om dansskolan är en lokal verksamhet har Lola en fot kvar i den internationella dansvärlden, bland annat som tävlingsdomare och representant för Svensk Dansorganisation (SDO) och hos World Dance Council.
”Jag vill ge tillbaka till platsen som gav mig chansen från första början. Jag vill skapa en social mötesplats och vill vara en naturlig del av att växa upp här.”

I framtidens DansLola får samarbete en större plats, säger Lola.
”Jag vill driva min verksamhet på rätt sätt”, säger Lola. ”Jag vill växla upp. Samverka mer, jobba mer tillsammans med andra. Jag tar mig an uppdrag som konferencier och hjälper till med underhållning, teambuildning och event. Jag vill hinna mer sånt och samtidigt hålla skolan rullande.”

”Min drivkraft är att hjälpa andra till personlig utveckling. För mig spelar det ingen roll om mina elever är tre år eller 75, det är alltid lika roligt.”

Publicerad den 11/10 2019.

Patriks första möte med smycketillverkning var när han som tjugoåring kom in på en guldsmedsskola i Köping.
”Där öppnade sig en hel värld som jag inte hade någon aning om innan. Här fick man skapa något med händerna. Göra något. Jag blev bra på hantverket och fick anställning. Men under 2001 kände jag att jag ville starta något eget, så jag började att jobba för olika företag och satte igång med webförsäljning.”

Därefter följde några tuffa år. Marknaden ändrades, det blev mer inne med oäkta smycken och Patrik tappade mark.
”Jag insåg att jag hade två val: Att lägga ner och skola om mig eller att satsa ännu mer. Men jag brann fortfarande för min dröm så jag hittade en bra lokal i Kungsör. Men man kan säga att det var lite motigt”, skrattar Patrik. ”Vi sålde sällanköpsvaror utanför en väldigt liten stad. Men vi kämpade på och från 2007 började vi få bra snurr på internetbutiken och kunde också bygga ut butiken fler gånger under de kommande åren.”

Men efter några riktigt bra år kom nästa smäll. De stora jättarna på marknaden försökte ta över internethandeln och Jemp-Guld fick sig några ordentliga törnar.
”Men vi kämpade på. Och när det blev sämre tider var det så otroligt många som ställde upp på oss till 110%. Vi fick hjälp av människor i vår närhet och i våra nätverk. Och tack vare de svåra tiderna har vi blivit starka.”

Det gäller att hela tiden hitta nya sätt, förklarar Patrik och berättar att de förutom butiker och internet handel medverkar på mässor och andra events. Idag är det totalt 5 personer som arbetar i Kungsör och i Arboga och Patrik tycker att det finns stora fördelar med att ha två butiker och att vara en fri aktör på en marknad av större kedjor.
”Vi kan vara snabba och ta in produkter ganska snabbt i vårt sortiment. Vi märker också av synergier av att ha två butiker. Samtidigt får man inte glömma bort att det blir dubbelt så mycket jobb.”

Patriks råd till andra entreprenörer?
”Man ska nog vara medveten om att man inte alltid har rätt”, skrattar han. ”Man ska lyssna på andra men ändå gå sin egen väg. Det är en svår balans.”
Själv drivs han av mötet med andra människor:
”Jag älskar att få vara med och skapa till andra människor, både i glädje och sorg. Det är det roligaste med mitt jobb.”

Publicerad den 9/9-2019.

I en tid där butiker möter konkurrens från näthandel och stormarknader tycks Emad och hans medarbetare Pia och Nathalie ha hittat nycklar till framgång.

”Det enda vi kan konkurrera med är service, och det ger vi våra kunder”, säger Emad. ”Ungefär 30 procent av våra kunder kommer från andra orter för att handla hos oss. Ett kul exempel är en kvinna som hade sökt efter en särskild typ av skor i flera större städer som Stockholm och Västerås. Till slut kom hon till oss där hon fick tag på vad hon sökte. Jag tror egentligen att skorna fanns på de andra ställena också, men skillnaden är nog att vi tog oss tid att lyssna. Vi förstod vad hon sökte. Tänk, av alla städer var det i Arboga jag skulle hitta dem, skrattade hon när hon gick.”

Emad är en ambassadör för orten på flera sätt, och tar sig gärna tid att berätta om Arboga för besökare.
”Vi har en riktigt fin stad att visa upp, jag brukar berätta om Arbogas spännande historia. Här finns så mycket att se. Men vi kan göra mycket mer tillsammans för att locka hit ännu fler. Och den lokala handeln hänger också på de som bor här. Vill de ha oss kvar behöver de handla av oss.”

Men Emad har ändå en positiv framtidstro för Adea och lokal handel generellt.
”Jag tror faktiskt att trenden med näthandel är på väg att svalna. Priserna är ungefär lika på nätet och i butiker nu för tiden. Folk vill känna och klämma på varorna. Det är ju ett nöje att gå i butiker, dessutom får man service.”

Med en bakgrund som ekonom och musiker kan man undra hur det blev just skobranschen som Emad tog med sig till Västra Mälardalen.
”Det började redan i Bosnien-Hercegovina där jag bodde fram till 1992”, berättar Emad. ”Av en slump träffade jag en skotillverkare och blev intresserad av branschen. Jag ville lära mig hantverket från grunden så jag kan skomakeri och har till och med haft mitt eget skomärke med tillverkning. Jag kan hela processen. Det har jag nytta av i butiken.”

”Och det finns faktiskt en koppling mellan livet som musiker och det här med att driva skobutik”, fortsätter Emad. ”Det är båda kreativa jobb. Vi skapar här också och det händer något nytt hela tiden. Men först och främst är det kontakten med folk. Det gillar jag.”

Artikeln publicerades den 12/8 2019.

Här i Västra Mälardalen kan vi också avnjuta Richards konst på närmre håll. På Entrétorget i Arboga står Den lyckliga Arbogafilosofen och välkomnar besökare och invånare. Det har den gjort sedan 2005.

”P-O Nilsson frågade om jag kunde tänka mig att göra en skulptur åt staden. Jag lämnade tre förslag och Filosofen var den som röstades fram. Min tanke var att sprida glädje på ankomstplatsen i Arboga efter en ganska deppig tid med nedskärningar inom flyget och annat. Jag tänkte att den där glada figuren vore något. Det var en stor dag när den invigdes, med blåsorkester och allt.”

Filosofen är ett av många verk som pryder gator och torg i världen. Richard uppskattar att han vid det här laget har producerat omkring 600 större skulpturer. Och så tillkommer de mindre.

”När jag väl bestämt mig för vad jag ska göra är jag snabb. Jag tror min disciplin är en fördel för mig. Den gör mig produktiv. Det finns nog inte en enda dag som jag inte har hållit i en lerklump.”

Beslutet att bli skulptör grundades redan under barndomen.
”Min mormor bjöd ibland sina väninnor på kafferep. Jag var ett ganska rörligt barn. Först gav de mig kritor och papper så jag skulle ha något att göra. Sedan blev det modellera. Till en början gjorde jag bara djur som låg ner, som krokodiler och ormar. Sedan blev det annat också. Jag gjorde grejer helt enkelt, jag gör fortfarande grejer. Det har bara blivit så.”

Längs vägen har det hunnit bli en hel del förkovring för Richards del, som exempelvis en Master från Konstfack och studier inom och filosofi, juridik och konsthistoria.
”Jag tittar väldigt mycket på andras konst och älskar att gå på utställningar. Jag reste också mycket som barn, då var det var standard att gå på olika muséer i Berlin och på andra ställen.”

Men ibland kommer skaparglädjen från det mer vardagliga.
”Det som inspirerar mig är vind, vatten, musik och människor. Särskilt människorna, de är viktiga. I Kina till exempel, kan jag följa det sociala spelet i ett sällskap fastän jag inte kan språket och jag går gärna på teater där. Jag tycker om att titta på dem, se hur de rör sig.
Sen sitter jag här, i den här fåtöljen och tänker på mina skulpturer. Med en kopp te och den fantastiska utsikten.”

Artikeln publicerad den 18/4 2019.