Förebild – VÄSTRA MÄLARDALEN

“Jag har alltid tyckt om att gå till jobbet, det har aldrig varit tråkigt under alla dessa år.”

Skrivet av VastraMalardalen den 13 november, 2023. Postad i Förebild, JOBB & NÄRINGSLIV, Osynlig.

Jeanette Wannqvist äger och driver klädbutiken Vinyl i centrala Köping. Namnet är en hint till musikintresset, det hade också varit coolt med ett DJ-bås i butiken, tänkte hon när hon öppnade dörrarna för 11 år sedan. Vinylskivorna fick dock lämna utrymme åt det utbud som får kunderna att troget återkomma till Jeanette och gänget, även när det blåser stormar i omvärlden.
“Allt löser sig”, säger Jeanette. “Jag tror verkligen det. Annars får man se till att det gör det.”

När covidpandemin vände upp och ner på världen, såg Jeanette Wannqvist till att hitta lösningar.
“Vi fick ställa om helt,” minns hon. “Men det var tydligt att folk ville fortsätta handla, och gärna på hemmaplan. Vi la ut våra produkter, tog emot beställningar och fixade påsar som kunderna hämtade.”
Pandemin passerade och Vinyls utvecklades, drog lärdom och behöll flera av de nya rutinerna.
“Vi slutade inte med servicen som vi började med under covid, vi har fortfarande utkörning, exempelvis till Kungsör där jag bor idag. Fördelen med ett litet företag är att man kan vara flexibel.”

Förebild och föregångare
I Förebildsdiplomet som Jeanette fick i juni 2023, lyfts just hennes arbete med sociala medier och goda känsla för service.
“Vi lägger ut cirka fyra inlägg i veckan om nya produkter. Vi i personalen brukar ta på oss plaggen och ibland ber vi att få fota kunder som provar. Då ser folk hur produkten ser ut och funkar storleksmässigt.”
Något Jeanette verkligen gillar är event som kompis- och kundkvällar.
“Det är jättemysigt, då kan vi ta hand om kunderna och verkligen hjälpa dem. Kunderna brukar uppskatta att vara i butiken efter stängning. Det brukar bli jättetrevligt.”

Till vinyl kommer män, kvinnor, unga och gamla för att få med sig det senaste i modeväg.

I höst börjar Vinyl med konceptet live shopping, något som är nytt och spännande för Jeanette. Hon tror det kommer att bli bra, men man måste ge det tid precis som med allt annat.
“Saker måste få ta tid, man får inte ge upp, det tar tid att berätta om att man finns. Det kan fortfarande komma kunder hit som inte visste att vi fanns.” Jeanette menar att man ibland kanske tror att det är enklare än vad det är att starta butik. Men det tar tid och uthållighet understryker hon.

Jeanette från Bollnäs blev Köpingsbo genom hockeyn
Den där uthålligheten som Jeanette besitter är viktig i sammanhanget och har vuxit fram tillsammans med gedigen kunskap av yrket. Erfarenheten har hon fått genom många års arbete i klädbranschen som inleddes på JC i hemorten Bollnäs och sedan i Gävle. När pojkvännen fick hockeykontrakt i Köping hängde hon med.
“Jag kände mig inte riktigt hemma i Gävle, så jag tänkte, varför inte?”

Inom hockeyn fanns flera nyinflyttade och snart var Köping hemmaplan även för Jeanette. Hon fick extrajobb hos Jimmy Mikvier på Intersport, men heltidsjobbet landade hon efter ett besök hos Eva Gullbo på JC.
Trots allt saknades några pusselbitar, Jeanette trivdes inte toppen i lägenheten och återvände till Bollnäs där hon blev kvar ett tag för att fundera över nästa steg. Något som snart skulle visa sig för henne.
“Jag fick frågan att ta över JC i Köping. Som 25-åring skulle jag bli Sveriges yngsta franchisetagare.”
Jeanette bestämde sig för att anta utmaningen och styrde kosan tillbaka mot Köping med blandade känslor:
”Det kändes overkligt. När man stod själv i den där stora lokalen, lite läskigt också. Jag hade ju jobbat i många år men det var läskigt ändå, då var det en trygghet att ha franchise, man får ju stöd i mycket.”

Längtan efter något eget
Åren gick och i takt med att Jeanette blev varm i kläderna, föddes också drömmarna om något eget, franchisekostymen började kännas trång.
“Jag hittade en annan lokal och bestämde mig för att starta något helt eget. Jag hade skaffat mig bra koll på vad Köpingsborna gillade och ville stå på egna ben. Jag gillade tänket med jeansbutik med överdelar till, det var det spåret jag ville åt, men jag ville själv bestämma sortiment och leverantörer. Vi öppnade Vinyl 2012 och det tog två år innan det rullade på bra. Människors köpvanor tar tid att ändra, man måste fortsätta påminna att man finns, på olika sätt.”

Vinyl har fortfarande kvar den känsla av jeansbutik som Jeanette ville skapa. Här erbjuder hon och kollegorna service och kvalitet, ett plus är symaskinen där jeansen kan anpassas efter behov. Kunderna är både män och kvinnor, här finns kläder för både fest och vardag.
“Min äldsta jeanskund är 95 år gammal. Det är jättekul att jobba med sådan bredd och kul att kunna bestämma vilket sortiment vi ska erbjuda.”
Just det där med inköp gillar Jeanette och genom åren har hon lärt sig den ädla konsten och svåra balansen.
“Jag är bra på det där. Man måste tänka till lite, det är annars lätt att förköpa sig. Jag är väldigt petig också, lite hård mot säljarna.”

Med symaskinen möjliggör Jeanette personlig service

Läktarmamma och pluggcoach
Heltidsarbete i butik inklusive företagaransvar samt barn, familj och hus tar många timmar i anspråk.
“Jag har nog inte haft något vanligt liv egentligen. Jag har aldrig varit mammaledig, till exempel. Man har stått här på kontoret och ammat barn”, skrattar hon. “Ibland var det lite rörigt.”
Nu för tiden har rutinerna blivit lite mer normala även om Jeanettes dygn fortfarande har många timmar. Barnens intressen får gärna fylla kvällar och helger, berättar hon entusiastiskt.
“När jag kommer hem börjar mitt andra liv. Då skjutsar jag barnen till deras sporter, jag älskar att se på när de tränar och spelar match, och så satsar vi mycket på skolan. Jag hjälper gärna och ofta till med läxorna.”

Tight jobbgäng
Så här i backspegeln ser Jeanette att resan som anställd, vidare till ung företagare fram till erfaren butiksinnehavare har varit rolig och inte helt utan utmaningar. Längs vägen har både brorsan och mamma hjälpt till med renovering och förstärkning i butiken vilket hon är väldigt tacksam för.
Som chef har hon ibland också fått ta obekväma beslut. Fast hon kallar sig inte chef, utan ser sig mer som en i gänget.
“Vi tar gemensamma beslut här och vi jobbar ju med ungefär samma saker. Vi är på samma nivå. Jobbet blir roligare om man får vara med och påverka, vara en del av verksamheten och ha insyn.”

Idag jobbar tre personer heltid i butiken. Jeanette beskriver tjejerna som ett riktigt bra och tight gäng. Det är viktigt att man funkar ihop och har kul på jobbet, och Jeanette är mycket tacksam över sina anställda som är både kunniga och roliga att umgås med.
“Här tycker vi om service, det ska vara en familjär stämning här, när vi har kul känner kunden sig bekväm, det är den viktigaste känslan. Jag har alltid tyckt om att gå till jobbet, varje dag. Det har aldrig varit tråkigt under alla dessa år. ”

Av Johanna Ericson, september 2023

Janne slussar gästerna med hjärtat

Skrivet av VastraMalardalen den 30 oktober, 2023. Postad i Förebild, Osynlig.

Jan “Sluss-Janne” Eriksson har förtjänat sitt smeknamn väl. I 42 år har han jobbat vid Hjälmare kanal, den erfarenhet han har samlat på sig är unik, att sönerna har följt hans yrkesval är han omåttligt tacksam över. Kunskapsöverföringen har pågått under många år, att växa upp ett stenkast från pappas jobb har antagligen bidragit.
“Det är underbart att ha dem här. Vi har en jättefin relation, jag är så glad för det. Vi samlas varje morgon över en kopp kaffe och pratar ihop oss. Det är demokrati, det är inte säkert att mina förslag är de bästa.”

Janne intill dockan som under vintersäsongen är underhållsplats för ca 10 båtar.

Bolaget Sveaskog äger och förvaltar kanalen med kringliggande skog. Janne är platsansvarig och säkerställer drift, underhåll och utveckling. Att Janne är rätt man på rätt plats är lätt att förstå.
Som barn växte han upp intill kanalen, han förundrades över slussningens ädla konst och längtade till den dagen han själv fick stå där vid gångspelet. Som 15-åring fick han nöja sig med jobb i skogen, för att sköta slussning var det 18 år som gällde.
“När jag var ung jobbade jag här så ofta jag fick, ofta sex dagar i veckan. Det var så ofattbart kul. Det är en speciell plats. Dels får man träffa människor som är på semester, då är de flesta glada och det blir en härlig stämning. Sen får man röra på sig. Att öppna portarna är tungt, man får bra motion.”

Portarna väger 9 ton styck. Det krävs muskelstyrka att öppna dem, det sker helt manuellt enligt originalkonstruktionen.

Handarbete med omsorg

Idag är rollen betydligt bredare än enbart slussning för Janne.
“Hjälmare kanal är som en gammal dam”, förklarar han. “Saker måste underhållas och ibland bytas ut. Allt med stor varsamhet.”
Att ansvara för en anläggning med speciellt riksintresse är komplext. Det gäller att utveckla för framtiden och samtidigt vara rädd om miljön och använda rätt material.
“Jag har beställt långsamtväxande fura från Gotland till portvirke som ska bytas ut, det måste vara starkt och ha lång livslängd.”
“Vi har en fin, stor verkstad där vi jobbar med underhåll om vintrarna. Portarna handskrapas för att inte skada originalmaterialet från 1820-talet.”

Trots att det blir en hel del handarbete är det tur att Janne har en egen maskinpark. En portlucka på 9 ton lyfter man inte i första taget, och för att underhålla kanalkanter behöver man en grävmaskin. Kombinationen av byggnadsvård och maskinteknik är kanske hemligheten varför Janne under så många år har klarat sig på egen hand under stor del av året, även om han är övertygad om att det inte är det mest effektiva.
“Man behöver vara flera, hjälpas åt och diskutera hur man ska lösa saker.”

Jannes lyhördhet och öppenhet för andras åsikter tar sig in på flera ställen under intervjun. Han återkommer till vikten av nätverk. För att utveckla och förbättra behövs flera olika vinklar. Idag, till exempel, väntar han besök av kanalkollegor från Göta kanal, något han ser fram emot.
“Vi har samarbeten mellan kanalerna, bollar idéer även om de olika kanalerna i Sverige har olika förutsättningar. Idag kommer personal från fastighetsavdelningen, de ska få titta på våra fastigheter, prata om hur vi bäst förvaltar och bevarar dem. Jag kommer även bjuda in riksantikvariatet i den frågan. Inför alla stora beslut behöver man fler åsikter, det är jätteviktigt.”

Hjälmare kanal är mer än slussar

Om somrarna är vardagen en helt annan. På försommaren anordnas Kanalens dag då utställare och aktiviteter lockar fler och fler. Under hela sommarsäsongen har caféet öppet, parkeringen fylls dagligen och husbilarna rullar in.
“Vi upplever att antalet besökare har ökat under de senaste åren, faktiskt blev det fler under pandemin och det tycks hålla än. Vi har idag 19 välanvända ställplatser, gästerna kommer från både Sverige och olika delar av Europa. Nu har vi utvecklat ett nytt betalsystem så att gästerna själva kan betala för sina ställplatser vilket är väldigt bra”, förklarar Janne som tidigare själv gick runt och tog betalt av gästerna under spridda tider av dygnet.

Samtidigt är just kontakten med gästerna en av Jannes absoluta favoritfaktorer på jobbet.
“Jag gillar att gå runt och prata med folk, det ger mig energi. De flesta visar uppskattning och många kommer tillbaka. Vi får övergripande positiv feedback från våra besökare. Då ska man väl känna sig nöjd.”
Driften av cafébyggnaden ingår också i Jannes ansvar, även om han menar att hyresgästen, gänget från Götlundaglass, i princip är självgående och dessutom en riktig besökarmagnet.
“Jag är imponerad över deras energi, de livar verkligen upp här, de är väldigt duktiga. De fixar musikquiz och annat kul på kvällarna. Det är jätteroligt.”

Hjälmare kanal erbjuder besökare så mycket mer än slussning. Kring dockan finns fina vandringsleder och skogar med unik artrikedom.
”Området är fantastiskt att promenera i vinter som sommar”, säger Janne. “Några entusiaster håller en isvak öppen vid Kvarnsjön så där kan man vinterbada. Vi har utter i kanalen och häckande kungsfiskare i området, båda arter sticker ut. Sen finns här flera rödlistade arter av trollsländor som man har varit här och dokumenterat. Jag har guidat grupper från England som har besökt skogen för att se dem, vi har en hög population av trollsländor här, det lär vara ett kvitto på sund miljö.”

Hjälmare kanal är Sveriges äldsta farbara kanal, den äldsta delen handgrävdes under 1600-talet. Arvet den har fört med sig är ovärderligt.
“Det är en historisk plats, den var viktigt för Sverige när den byggdes, och den är viktig för oss nu”, säger Janne. “Jag ser varje dag hur vacker den är, jag slås av trappan här vid dockan, nivåskillnaden är åtta meter, alltså titta på konstruktionen och stenhuggeriet. Det är helt otroligt”.
“Här finns enormt mycket spännande historia”, fortsätter han. “Karl den XII lär ha fällt sin första björn här, det finns en sten i närheten, Björnstenen, som markerar var det var. Man förberedde sig inför slaget vid Narva här och använde den gamla kanalen som vallgrav. Vi har många historieintresserade som kommer hit. Riksantikvariet, Sjöhistoriska muséet och allmänt historieintresserade. Ibland har vi guidade turer.”
Dåtiden är alltid närvarande vid Hjälmare kanal, men i Jannes jobb ingår också att tänka på framtiden. Det gäller att avgränsa sig, området är stort och möjligheterna oändliga.
“Det finns egentligen ingen gräns för hur mycket som kan göras, men jag skulle vilja anlägga fler parkeringsmöjligheter, de räcker inte riktigt till för våra besökare och gärna också en strandnära cykel- och gångled. Det skulle vara fint.”

Lugn och säkerhet i fokus

Närheten till området påverkade Jannes yrkesval från början, men hur tacklar man att bo 500 meter från jobbet, med väntande projekt bokstavligt talat utanför fönstret?
“Jo, det kan vara en utmaning”, säger Janne som älskar att vara ute i skogen med hunden Sigge på fritiden. “På lediga dagar brukar jag faktiskt gå åt ett annat håll, annars ser jag bara allt som ska göras. Alla mår bra av att få komma från jobbet.”

För nog är det intensivt under högsäsong.
Omkring 140 000 personer besökte Hjälmare docka under förra säsongen, där själva slussningen naturligtvis är en populär aktivitet att beskåda men även att genomföra. Cirka 300 fritidsbåtar tog sig igenom de nio slussarna som under högsäsong öppnas ett par gånger per dag. Slussningen är en konst som kräver sitt av såväl personalen som av båtägarna. Den som har träffat Sluss-Janne kan förstå att han är rätt person att hålla nervösa båtägarnerver i schack.
“Vi pratar mycket om det med sommarpersonalen, hur viktigt det är att vi är lugna och agerar säkert. Här är vi prydliga, lugna och punktliga. Slussningen kan skapa stress hos båtägarna”, säger Janne. “Ibland kan de bli lite osams ombord, några gånger har jag skjutsat hustrun i bilen förbi slussen, medan maken är kvar i båten. Man kan behöva sära på dom en stund.”

Andras båtliv är Jannes jobb och något han har vigt merparten av sin tid till.
Själv tar han sig ut på sjön allt för sällan. Slussar gör han ibland, mest för att frakta eller bogsera något. Men det händer att han fortfarande tar sig ut för nöjes skull, och då slås han fortfarande av den mäktiga vyn.
“Det är ju en helt fantastisk känsla att åka båt i en kanal”, säger han. “Helt fantastiskt. Som en vacker skogsväg av vatten.”

Av Johanna Ericson oktober 2023

Här är en liten film om när Janne paddlar fram sin grävmaskin i kanalen.

“Jag kan inte sitta hemma och peka. Då får jag faktiskt bidra istället.”

Skrivet av VastraMalardalen den 30 augusti, 2023. Postad i BO & LEVA, Förebild.

För Patrik Björs Strand är eget ansvar ett grundläggande tankesätt.
Man är alltid ansvarig för sin egen verksamhet, oavsett vad det är för verksamhet, säger han när vi möts på Köket Två Smaker i Köping.

“Det är lite lätt att peka på andra ibland. Om man börjar med sig själv kanske man blir lite gladare också, det kan smitta av sig och så blir det lite roligare.”

På Köket Två Smaker i Köping erbjuder Patrik och Athicha thailändska rätter och råvaror.

Men ansvar kan även innebära samarbete, menar Patrik.

“I vissa saker måste man jobba tillsammans och hjälpas åt. Vill man ha en trevligare stadskärna måste man bidra själv”, säger han med en övertygelse som stämmer väl överens med motiveringen på det Förebildsdiplom han fick ta emot i september 2022.

Patrik har många strängar på sin lyra. Förutom att tillsammans med sambon Athicha driva familjerestaurangen Köket Två Smaker, jobbar han som kommunikationsstrateg på Svenska Bordtennisförbundet. Nyligen antog han en roll som styrelseledamot i Köpings Centrumförening och just nu deltar han också i stadskärnefrågor i det BID-projekt som hålls samman av Köpings kommun.
Att kavla upp ärmarna för att bidra till utveckling är dock inget nytt för Patrik. Redan som tolvåring blev han bordtennistränare, snart efter detta blev han också involverad i styrelsearbete i moderföreningen i Solna. Detta ledde efter ungdomsåren så småningom fram till tjänstemannaroller inom Svenska Bordtennisförbundet.

“Till andras förtret har jag svårt att inte engagera mig”, skrattar Patrik. “Jag kan inte sitta hemma och peka. Då får jag faktiskt bidra istället. Jag gillar att jobba med helhet och helikopterperspektiv och att se framåt.”

Bordtennisen tog Patrik till Västra Mälardalen
Bordtennisen var också anledningen att stockholmaren Patrik för snart tio år sedan blev Västra Mälardaling.

“2012 beslutade Svenska Bordtennisförbundet att de skulle förlägga sitt kansli i Köping som ett led i att samla verksamheten då bordtennisen redan hade sitt riksidrottsgymnasium här sedan 2002”, berättar han. “Jag kände att jag var klar med Stockholm och flyttade hit 2014.”

Patrik minns kontrasten.

“Det var egentligen en jätteomställning för mig. Jag var inte van vid att folk kände igen mig på Ica, i Stockholm är man anonym. Jag är hyfsat social av mig så jag var inte rädd att ta kontakt med folk. En social plats som Bishops Arms blev som ett andra vardagsrum för mig under de första åren, en viktig mötesplats för spontant nätverkande när man inte känner någon.”

Som nybliven Köpingsbo såg han saker ur en annan synvinkel, från ett utifrånperspektiv.

”Jag tycker köping är jättefint. Det är välskött och fint, de som sköter om parker och torg i Köping gör ett jättebra jobb.”

Men han såg också att det finns potential till mycket mer.

“Jag insåg snart att Köping är en stad med ganska taskig självkänsla, vilket också påverkar liv och rörelse i stan. Vill man ha en trevligare stadskärna måste man bidra själv. Det har varit lite för lätt att bara peka på vad andra ska göra.”

En dröm om något eget
Drömmar om att själv bidra till staden började gro.

“Jag har alltid varit intresserad av mat och dryck och har kompisar i restaurangbranschen, jag har sagt att jag skulle vilja testa det någon gång.”

När Patrik sedan träffade Athicha förvandlades drömmarna till konkreta planer. En bra lokal blev ledig, men paret vacklade en hel del fram och tillbaka. Skulle det funka? Bära sig? Skulle folk gilla konceptet? En inte så liten detalj i sammanhanget var också att pandemin hade brutit ut. Men mynt har som sagt två sidor, Patrik menar att pandemin gav dem mer utrymme till att fundera och planera.

“Jag hade mindre att göra på jobbet, det fanns inga bordtennisevenemang att planera eller delta i. Det hände ingenting tyckte jag, och i det uppstod en liten gnista att här kan vi faktiskt göra något.”

Runt midsommar 2020 bestämde de sig till slut för att köra.

“Det var rätt mycket som behövde göras och timingen var svår, det var mitt i sommaren och svårt att få tag på hantverkare. Men med hjälp av släkt och vänner stod Köket Två Smaker klart i januari. Dörrarna öppnades under tuffa omständigheter, mitt under pågående pandemi.”

Idag är han stolt över resan, och så här i backspegeln var den dåliga timingen egentligen ett smart drag, eftersom det tvingade dem att göra realistiska kalkyler.

“Det kan vara lätt att skapa glädjekalkyler när man vill något. Vi tänker att det på ett sätt var bra att ha en riktigt tuff start. Funkar det nu så borde det funka sen, tänkte vi.”

I Köping hinner Patrik med att vara pappa, företagare, anställd och föreningseldsjäl.

Idag erbjuder Patrik och Athicha sina gäster precis det som de fantiserade om. På Köket Två Smaker serverar de god thailändsk mat, lagad från grunden. Athicha, eller Nat som hon också kallas, har tidigare erfarenhet från livsmedelsbranschen och rätterna har hon i ryggraden.

“Det här är precis den mat vi lagar och äter hemma”, säger Patrik. “Det är inte svårt att prata sig varm för en produkt när man står för den. Jag tror det märks att det kommer från hjärtat. Vi behöver inte göra oss till.”

Framtiden ser ljus ut tycker Patrik. Arbetstimmarna fortsätter att vara många, men belöningen är tydlig:

“För mig är restaurangen bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag får se resultat av det jag har jobbat med. Här är det bara direktrespons, är det bra får jag höra det, är vi inte bra kommer vi inte hänga kvar.”

Patrik tackar småstadslivet för möjligheten att kunna leva ett liv som pappa och sambo, företagare, anställd och eldsjäl.

“Det liv som vi lever kan vi bara göra i en sån här stad. Jag kan ha två jobb och ett liv. I Stockholm hade aldrig gått, där går tid åt annat. Tempot är lugnare här, jag har 20-30% mer tid. Det är en av de stora fördelarna med att bo och verka här i Köping. Folk brukar fråga hur vi hinner allt. Jo, här hinner man, svarar jag då.”

Filmklipp.

Av Johanna Ericson, augusti 2023.

Johanna kreativ med mysterier och ViS-projekt

Skrivet av VastraMalardalen den 8 augusti, 2023. Postad i BO & LEVA, Förebild.

Häng med in och upp för trapporna till Johanna Ericsons arbetsrum i Villa Edsborg i Arboga. (Film: Ulf Eneroth)

Johanna Ericson i Arboga lade grunden till sitt kreativa och journalistiska skrivande under sina tre studieår i Australien. När dottern Edith valde att pausa lektioner på Vasagymnasiet för ett studieår ute i världen var mamma inte sen att föreslå – just det, high school i Australien.

Lillebror Ivan, 15, har i sommar fått ta över systerns ansvar för mycket i webbshopen i mamma och pappas företag Edsborg Sverige AB.

“Han fick, precis som sin syster, skicka en jobbansökan, säger Johanna med ett leende. Ivan fick berätta vem han var och varför han sökte jobbet. Sen kallade jag honom till intervju och han fick jobbet.”

Johanna fick själv lära sig ta ansvar tidigt, och vill föra erfarenheten vidare till sina barn.

“Räkna inte med att andra personer ska lösa saker och ting.”

Redan som barn satt hon ofta på kontoret hemma i släktens åkeriföretag i Stora Sundby. Mamma fanns alltid i närheten, men de roligaste dagarna var när Johanna fick åka lastbil.

“När andra barn skjutsades till dagis åkte jag med nå´n chaufför ut på landet.”

Albert håller gärna Johanna Ericson sällskap i arbetsrummet på övervåningen. (Foto: Ulf Eneroth)

Landade i Västra Mälardalen
Johanna Ericson vet vad hon vill, och i snart tio år har hon i olika tidsperioder och med glädje blivit välbekant projektledare inom Västra Mälardalen i Samverkan (ViS). Hon förmedlar entusiastiskt ViS vision; att få fler att inse hur mycket bra som händer och skapas i Köping, Arboga och Kungsör.

“Många ställde sig undrande när begreppet Västra Mälardalen började användas, men i dag är det vedertaget.”

Hon framhåller att attityder som öppenhet och stolthet tillsammans med mångfald påverkar oss, och att vi generellt behöver berätta mer om att ”vi är bra”. Som projektledare är hon välkänd. Hon har ofta intervjuat personer ”som gör skillnad” i vår region och som i ViS-sammanhang utsetts till Månadens förebild. Hon tilldelades själv utmärkelsen i oktober 2015 – en välkommen uppskattning av hennes många engagemang i Västra Mälardalens utveckling.

Johanna stortrivs i Arboga, men det tog många år innan hon och familjen landade i det som blivit hemmaplan. Aupairjobb i USA, säsongsjobb i fjällen och på Gotland följdes av redan nämnda studieåren i Australien. Hon var lärarvikarie i Eskilstuna samtidigt som hon studerade grafisk design. Därefter blev det flytt till Göteborg och lärarjobb i textkommunikation. Det var här Johanna mötte sin blivande man Tobias Gillberg som undervisade i grafisk formgivning. De bodde centralt nära Liseberg men när barnen kom blev det trångt för familjen. Miljöbytet 2008 – flytten till en hästgård i Kungsör – blev befriande. Men de fortsatte söka hus som skulle ge Johanna möjlighet att jobba hemifrån i det företag hon startat fem år tidigare.

Svaret blev Villa Edsborg i Arboga, byggt 1909 för vagnmakare Karlsson med hans intilliggande vagnmakarfabrik. Johanna och Tobias förtjusning är lätt att förstå. Tio rum (tidigare tre uthyrda lägenheter) fördelat på nästan 300 kvadratmeter och med ett charmigt, iögonfallande torn. När den där Karlsson flyttade till Arboga hade han ett krav på arkitekten:

”Gör vad du vill, bara huset får ett torn”, berättar Johanna och fortsätter: “Jag är inte särskilt praktisk, men är inte rädd att skita ner mig.”

Hon drog sitt strå till stacken under ett mångårigt renoveringsarbete där Tobias var den som månade mest om detaljerna.

Johanna Ericson och maken Tobias fann sin dröm i Arboga, med plats för såväl familj som företag. På köpet fick de ett pittoreskt torn i huset, Villa Edsborg . (Foto: Ulf Eneroth)

Helhetstänket är viktigt
I dag är övervåningen inredd med varsitt arbetsrum med vackert och komfortabelt inrett samlingsrum emellan. Tobias har installerat sig till vänster och Johanna till höger efter att paret tagit de arton stegen upp för trappan. Hon är disciplinerad och lämnar nedervåningen för att sitta på kontorsstolen klockan 07.00. Där finns hon – lunchen undantagen – fram till klockan 16.10.

“Jag är extrem och jobbar kanske lite fyrkantigt. Men det funkar för mig. Vänner undrar om jag ändå inte slänger in tvätten eller går ned och städar eller åker och handlar under arbetsdagen. Det gör jag inte. Möjligen att jag uträttar något under lunchrasten halv tolv.”

Johanna och Tobias arbetar nära varandra men avståndet är lite för långt för att kommunicera – även om de ropar. Då är det lätt att plocka upp telefonen…

Det händer att Johanna smyger upp på övervåningen nå´n kväll eller helgdag.

“Bokföringen behöver skötas och det är skönt att beta av grejer som blivit liggande.”

Johanna gillar projekt, inte minst för att det finns en början och ett slut i en förutbestämd tidsperiod. Samtidigt är ”helhetstänket” viktigt.

“Jag har pluggat, förkovrat och investerat i mig själv. Det påverkar i hög grad mig som projektledare. Jag har ganska lätt att se sammanhang och var det fattas pusselbitar.”

Hon gillar inte när saker och ting ”fastnar”, kan bli otålig vilket kan uppfattas som krävande.

“Visst, jag ställer krav på omgivningen. Arbetsmoral är viktigt.”

Mysterier som affärsidé
Maken Tobias har jobbat med marknadsföring och var under ett antal år näringslivschef i Arboga. Numera ägnar han sin tid åt familjeföretaget Edsborg med uppdrag för bland annat Västra Mälardalen i Samverkan. Samtidigt har han tillsammans med Johanna i familjeföretaget tagit fram och vidareutvecklat ett flertal nya produkter till lyckade varumärken.

Därmed är vi inne på den kreativitet som Johanna får mest utlopp för idag, att skriva mysterier! Låt oss ta det från början:

“Jag skrev noveller redan i lågstadiet som fröken läste upp för klassen. Som nybliven mamma passade jag på att skriva den bok jag alltid önskat skriva. Jag hade hört talas om farfars berättelser om alla spännande händelser runt Hjälmaren.”

Storyn kom lätt när hon började skriva. Första boken, utgiven på eget förlag, följdes upp till att bli en trilogi. Därefter har det blivit ytterligare två böcker, men med feel good-tema. Nu ges senaste boken Sju och ett mirakel ut som ljudbok. Så roligt!

Johanna Ericsons femte bok., ”Sju och ett mirakel” kommer ut som ljudbok i höst.

Men det är Johannas sinne för mysterier som de senaste åren fullkomligen exploderat i omfattning. Hon har alltid gillat att skrämmas, särskilt i Halloweentider. Släkten har fått jaga ledtrådar för att knäcka en kod för att finna en slutlig lösning.

“Det är kul att klura på saker, att vara fyndig. Jag har lätt att skriva lite ”corny” berättelser.”

Ryktet om Johannas mysterier spreds. 2018 utvecklade och sålde hon ett mysteriekoncept som löstes i konferenslokaler under ledning av en skådespelare. Hon började fundera på ett koncept anpassat för besökare på Medeltidsveckan samtidigt som hon kontaktades av kommunerna Köping, Arboga och Kungsör som ville erbjuda besökare något spännande.

“Jag pitchade min idé som kommunerna köpte in 2019. Sedan dess har det rullat på bra. Företaget får beställningar på mysterier från företag, hotell och turistbyråer. Även från många privatkunder runt om i Sverige.
Jag har knatat många steg i min research för mysterierna. Namnen på gator och platser ska ju vara rätt. I början gjorde jag allt själv och det var kämpigt.”

Hon kom på en lösning:

“Under Tobias första arbetsdag här på Edsborg tog jag med honom till ett arbetsmöte på Färna herrgård. Efter det har vi hjälpts åt, och han har verkligen lyft produkterna, marknadsföringen och hela försäljningsprocessen. Hittills har det blivit ett 60-tal mysterier!”

Men för Johanna Ericson är kreativitet bara “halva grejen” till framgång. Hon påtalar det entreprenörskap som krävs:
Det måste finnas vilja och ork att driva företag på ett seriöst sätt, och lägga massor av krut på att få det att funka. Det tar väldigt mycket tid och energi. Utan fungerande affärsmodeller, system, processer för kundkontakt, arbetsgivaransvar med mera är det svårt att få hållbarhet i företaget. Johanna är övertygad om att hon efter examen i kommunikation även haft stor nytta av sitt pluggande i ekonomi, entreprenörskap, ledarskap och psykologi.

Sonen Ivan får nog ta del av mammas lärdomar under åren som kommer. Men hans sommarlov handlade mest att administrera alla mysteriebeställningar.
Flitens lampa lyser onekligen ofta på övervåningen i Villa Edsborg. Men när familjen satt sig vid middagsbordet efter arbetsdagen har det varit ungdomarna som påmint om husregeln på nedervåningen: Inget jobbsnack!

Ulf Eneroth

”Har man satt fan i båten så är det bara att ro iland, som pappa brukade säga.”

Skrivet av VastraMalardalen den 5 juni, 2023. Postad i Förebild.

På Förebildsdiplomet står det att Carola Andersson är en person som inte ger upp i första taget. Det verkar gälla för såväl rollen som projektledare för AiC, företagare och caféinnehavare, som i livet generellt.
”Har man satt fan i båten så är det bara att ro iland, som pappa brukade säga. Det där sitter i bakhuvudet fortfarande”, säger hon.

Vi möts på Café Centrum på Stora Torget i Arboga. Carola har haft cafét i sin ägo sedan sedan 2016. Köpet var egentligen en logisk följd av Carolas bakgrund inom företagsekonomi, intresse för matlagning och bakning samt dotterns sommarkiosk på Hällarna utan för Arboga.
“När vi fick höra att cafét var till salu kunde vi inte låta bli att gå och titta. Där såg vi att det var fler spekulanter som gick runt och tittade. När jag förstod att någon annan var på gång att köpa det fick jag bråttom att berätta om mitt intresse för ägaren som stod i köket, och märkligt nog kom ägarens man precis innanför dörren. Sen gick det fort.”

Carola har alltid tyckt om att baka och laga mat. Nu för tiden är det dock oftast någon av döttrarna som fixar bakverken till caféverksamheten.

Carola är stolt över att Café Centrum håller öppet hela veckorna, det är inte många dagar per år som dörren är stängd. Tillsammans med döttrarna som båda arbetar heltid i driften, har Carola byggt upp ett välbesökt café, men även mötesplats, en arena för lokala konstnärer, föreläsare och underhållare av olika slag.
Inte minst möts en viktig grupp gäster här – stammisarna.
”I början satt de vid varsitt bord, jag gick runt till dem var och en och fikade med dem, men efter ett tag föreslog jag att de kunde sitta tillsammans, så nu känner de varandra bättre. Allt avhandlas här, det kan vara allt från att prata historia till att lösa korsord. Här skapar vi relationer. Vissa av stammisarna kommer flera gånger om dagen.”

Det är onekligen en viss stämning här, det vackra huset är från 1700-talet men har anor från långt tidigare. Golven lutar lite och hela byggnaden andas historia. Carola har blandat gammalt med nytt, på väggarna hänger en utställning av en lokal konstnär. Carola berättar att hon har haft en vision om att skapa rum i rummen, som vrår för besökarna.
“Vi har dessutom precis öppnat en glasskiosk inuti caféet, med egen entré”, säger hon. “Det blev verkligen ett rum i rummet.”

På Café Centrum blandas gammalt med nytt. Här finns ofta plats för modern, lokal konst.

Carola är en riktig Västra Mälardaling, hon har bott både i Arboga och Köping. Uppväxten på landet i Medåker minns hon som tudelad: Lantlivet var fantastiskt men skoltiden tuff, alla skolkamrater var inte schyssta. Trösten fanns i hästintresset.
“Stallet räddade mig många gånger, det var en plats att vila ut i. Hästar förstår alltid.”
Lantlivet var verkligen Carolas grej, i tonåren drömde hon om en framtid på ett jordbruk.
“Jag skulle vara bondmora och ha fem barn vid 25, det var mitt mål som tonåring. Jag ville ha hela paketet.”
Men när hon blev tillsammans med en man som inte alls var lantbrukare och som dessutom föreslog att hon borde skaffa sig utbildning innan barn, kom hon på andra tankar.
“Han var en klok man, så jag gick ekonomisk på gymnasiet, jag hade fallenhet för siffror och tyckte det var kul och fick bra betyg.”
Fortsatta studier resulterade i både revisorstitel och revisorjobb i Köping. Men Carola hann med mycket mer än så:
“På dagarna var jag revisor och på kvällarna stod jag i korvkiosk och så sålde jag Tupperware. Och så dansade jag massor, jag är faktiskt en av grundarna till Köpingstriffarna.”

Jobbet som revisor var lite väl tyst och stillsamt för Carola. Framför allt gick det ut på att titta bakåt, att granska saker som redan hade hänt. Det gillade hon inte riktigt. Hon ville se framåt.
“Jag startade eget, jag hade en kund och lånade 50 000 för att komma igång och köpa kontorsmöbler.”
Det var inte så farligt att köra eget ändå, tyckte Carola. Det rullade på bra under ett par år, det blev både barn och villa.

Då kom första smällen.
“Det här var hösten -92. Räntorna steg med flera hundra procent. Det var tufft. Min största kund gick i konkurs och andra drog ner på bokföringstjänsterna. Jag höll på att få gå från både hus och hem.”
Men Carola stretade vidare och på något sätt kom hon ut helskinnad på andra sidan.

Företaget överlevde och växte på nytt, hon kunde till och med anställa fler konsulter för att hinna med det ökande kundunderlaget. I samma veva inledde hon samarbete med en nyföretagarorganisation som anlitade henne för utbildning. Många av eleverna kom sedan tillbaka som kunder efter utbildningen. Carola har under åren utbildat närmare 700 elever i företagsekonomi.
“Det blev ringar på vattnet. Jag hade kunder överallt. Jag reste mycket, bland annat till Skinnskatteberg, Örebro, Nora. Det var högt tempo och jag jobbade alldeles för mycket.”

Men att det var för mycket insåg hon inte förrän 2002 när det var dags att gå på mammaledighet.
“Allt föll. Jag kunde inte gå upp ur sängen, jag sov mer eller mindre dygnet runt när jag inte hade hand om barnen. Jag brukade ha världens sifferminne med alla telefonummer och annat i huvudet, men jag mindes plötligt ingenting. Jag låg i sängen och gömde mig, orkade ingenting. Jag försökte jobba lite men föll tillbaka hela tiden. Jag blev sjukskriven för att avveckla företaget.”

2005 hade hon avvecklat företaget. Och så upplevde hon sin första vår på mycket länge.
“Jag brukar säga att jag såg våren för första gången 2005, innan dess hade jag inte hunnit ta in något, jag bara jobbade. Jag satt där i en filt i en solstol och tänkte att oj, vad grönt det är här ute.”

I backspegeln är det lätt att vara klarsynt, men i en situation av konstant stress är det svårare menar Carola.
“Jag trodde att utbränd blir man inte så länge man tycker det är kul att jobba. Jag är också ganska envis och har alltid tänkt att har man satt fan i båten så är det bara att ro iland, som pappa brukade säga. Det där sitter i bakhuvudet fortfarande”.
Det blev en hård smäll för Carola som var sjukskriven och borta i totalt åtta år. Under tiden hade hon förmånen att få hjälp att prata om sin ohållbara situation i terapi.
“Vissa säger att man aldrig kan komma tillbaka efter utbrändhet. Man kan komma tillbaka, men det blir aldrig som förr. Men vem vill det, egentligen? Jag vill inte leva så igen. De här åren var mina mest lärorika år, nu vet jag vad jag inte vill tillbaka till.”

Carola gillar att fixa och pyssla för att få till den speciella atmosfären på Café Centrum.

Livet började sakteliga återvända för Carola som kunde börja arbetsträna. Och så bakade hon.
“Jag har aldrig bakat så mycket i hela mitt liv. Det var som terapi för mig. Och så pysslade jag med dottern.”
En dag hörde en kompis av sig, hon hade hört talas om ett café i Lindesberg som avvecklats, “det måste du ha”, sa kompisen. Carola blev nyfiken och fick till slut en anställning som driftsansvarig med uppdrag att bygga upp verksamheten från grunden med flera anställda i teamet.
“Jag gillar verkligen den utmaningen, att börja från scratch”, säger Carola.

Carola trivdes, livet funkade. Men efter något år i Lindesberg satte livet krokben för henne igen, bokstavligt talat.
“Jag fastnade med benet i en trappa i mörkret och slet sönder hela ljumsken. Jag skrek så att hela Lindesberg måste ha hört mig. Jag kunde inte gå, och fick rådet av läkaren att gå hem och vila.”

Det var bara att återvända till ett stillasittande ekonomijobb, och så småningom startade hon upp sitt nuvarande redovisningsbolag, ALLTID REDO Arboga. Det var också dags att uppgradera kunskaperna för att kunna titulera sig “högre redovisningsekonom”. Men kroppen var fortfarande inte återställd, så det bestämdes att hon skulle få operera in en ny höft.
“Operationen gick bra, men efter att jag kommit hem fick jag feberfrossa och hörde av mig till sjukvårdsupplysningen. De beordrade mig att åka till akuten omedelbart. Jag har aldrig sett läkare ha så bråttom som när jag kom in den där gången. Jag hade fått blodförgiftning och fick ligga kvar med antibiotikadropp i 27 dygn. Tio minuter till och det kunde ha gått åt pipan sa de.”
Hälsan hängde på en skör tråd, och så gjorde även den utbildning som Carola hade hunnit påbörja.
“Sluttentan i handelsrätt genomförde jag stående med droppställning vid sjukhussängen. En sjuksyster fick komma och lägga om såret under tiden. Jag blev utskriven den fjärde juni och den femte juni kunde jag ta examen i rullstol. Det tog två år att komma i skick igen.”

Idag arbetar Carola heltid, eller mer än heltid om man räknar alla timmar på caféet. Men idag förhåller hon sig till arbetet på ett helt annat sätt. Hon andas, försöker vara mer i stunden, se och uppfatta det som händer omkring henne. Möta kunderna, se dem i ögonen och lyssna.
Tiden delas upp mellan Cafe Centrum, redovisningsjobb i ALLTID REDO Arboga och så projektledning för Arboga i Centrum, något som ligger henne mycket varmt om hjärtat.
“Jag älskar att se andra människor ha roligt. Jag har fått mycket beröm för de event jag ordnat, då blir jag taggad. Jag har också haft tur med vädret, men jag brukar dansa soldansen och ibland snödansen inför eventen, så det kanske är därför”, skrattar hon. “Jag älskar att se något byggas upp, jag tänker till så att det blir så bra som möjligt för alla, inte minst för utställarna. Jag har också fått höra från dem att det tycker det är välordnat och de har ökat i antal för varje gång.”

Carola trivs när folk är glada och när det rör sig i stan. Inte så konstigt att hon trivs som fisken i vattnet med rollen som projektledare för AiC.

Ryktet om Carola som duktig och engagerad projektledare för AiC har spridit sig, hon har även fått förfrågningar om liknande uppdrag i närområdet. Hon beskriver projektledarskapet och caféverksamheten som den perfekta kombon. Hon stortrivs med att bygga upp event från grunden med stadens, besökarnas och utställarnas bästa i sikte.
Och så ha möjligheten att ta hand om stammisarna på fiket, såklart.
“Man måste trivas på alla ställen i livet, det spiller över på alla delar. Det är åtta till tio timmar på en arbetsdag, om man inte trivs gör man inte sitt bästa.”
“Mitt cafe är min bäbis”, säger hon. “När jag går hit är det att gå hem, inte till ett jobb.”

Puff inför artikeln.

Av Johanna Ericson, juni 2023

“Jag har gett frugan ett presentkort för en spaweekend, men hittills har vi inte hunnit använda det.”

Skrivet av VastraMalardalen den 3 maj, 2023. Postad i Förebild, JOBB & NÄRINGSLIV, OM VIS.

Tillsammans med affärskompanjonen Robert Alm driver Henrik Zetterdahl företag i både Arboga och Kungsör med totalt ca 30 anställda att ansvara för. Och så är han fastighetsägare och hockeyfarsa. Och innebandypappa. Och eftersom det är vårsäsong är han dessutom fotbollsförälder.
“Med tre söner som håller på med sport blir det en del matcher och cuper på helgerna. Vi brukar ta varsitt håll, frugan och jag.”

Henrik är Västra Mälardaling sedan 2006. Tidigare reste han en hel del runt om i världen och har bland annat jobbat i Frankrike.

Även om schemat är välfyllt ser Henrik Zetterdahl lugn och harmonisk ut när vi ses på Hero Solkraft i Arboga.
“Jo, men stressad blir jag också ibland”, säger han. “Av saker man inte vet. När man ska ut på okänt vatten som man inte har full koll på. Till exempel när man har lovat leveranser som visar sig kan bli svåra. Men det bästa är att vara ärlig, det varar alltid längst.”

Företagandets okända vatten till trots är tillvaron som VD, chef och bolagsägare något han älskar och aldrig ångrar.
“Jag driver företag för att det är utvecklande, man jobbar för guldkant i tillvaron. Jag nyttjar väl egentligen sällan möjligheten att vara ledig. Men det är lyckligt att veta att det finns en flexibilitet ändå. Det är underbart roligt att driva företag. Varje dag är en utmaning, men en ganska rolig och spännande utmaning. Det finns många gråa hår och jobbiga tider, men på det stora hela är det en fantastik tillvaro.”

Ingenjören Henrik
Henrik har en bakgrund som ingenjör, först inom kemi, sedan energi. Han är uppvuxen i Norrköping men som projektledare på stora bolag som Arla och Astra Zenica har han fått se en hel del av världen.
“Jag älskade att vara projektledare, jag fick resa mycket och har jobbat utomlands, jag har fått träffa människor från många olika nationaliteter. Och så fick jag gå på spännande utbildningar också, bland annat inom ledarskap, vilket jag nog har nytta av nu.”
Anställning på storbolag var ganska långt från egenföretagande, men ibland tänkte Henrik att det verkade roligt att vara konsult, och få möjlighet att styra sin egen tid.

Det skulle dock ta några år och framför allt en resa till Göteborg innan Henriks företagartankar skulle bli verklighet.
“Vi var ett gäng kompisar som åkte till Göteborg för att kolla på fotboll. På krogen där träffade jag en tjej som råkade bo i Kungsör. Jag bodde i Stockholm då och tänkte att hon också kunde flytta dit, men efter några år av resande började vi leta hus i Kungsör.”
Huset dök upp och Henrik fick jobb på Volvo Powertrain i Köping, men tankarna om att starta eget blev mer och mer påtagliga och tillsammans med den gode vännen Robert Alm utvecklades drömmarna så småningom till planer.
“Vi satt på krogen i Eskilstuna och spånade. Just då var vi inne på att öppna en deli i Kungsör i lokalerna till gamla Algots Järn. Men istället blev det ett trådbockningsföretag.”

Första bolaget Hero Teknik föddes i Kungsör
Stål- och metallföretaget Hero (från Henriks och Roberts initialer) Teknik, föddes 2008. Henrik minns tiden som intensiv men spännande.
“Vi startade upp med bara oss två, vi jobbade dygnet runt i lokalen i Kungsör. Efter ett par år var vi fem eller sex anställda och behövde mer utrymme. Till slut fick vi möjligheten att flytta in i en gammal bagerilokal.”
Flytten var dyr och energikrävande minns Henrik som helst inte vill upprepa en sådan process. Att äga fastigheten är därför bättre än att hyra, tänkte duon som till slut fick till ett köp.
Intresset för att äga fastigheter tog dem på nya, spännande vägar. I Arboga hittade de lokalen där Arboga och Kungsörs Plåt hade sin verksamhet.
“Vi köpte både fastigheten och verksamheten och började köra företaget i ny regi. Jag kan ventilation och Robert kan plåt. Vi frågade personalen om de ville vara kvar, de är de fortfarande.”

Nästa företag kom till mycket på grund av timing, menar Henrik.
“Vi jobbar ju på tak och fick snart frågan om vi kunde sätta upp solpaneler när vi ändå var där.”
Visst kunde de det. Men först väntade ett halvårs studier för Henriks del inom solenergi i Härnösand. Dit samåkte Henrik med en kille från Eskilstuna. De kom bra överens och Henrik såg möjligheten till ytterligare en kollega.
“Jag registrerade firman Hero Solkraft och sa åt honom att om det här bär sig ska jag ha dig med.”
Och bar sig gjorde det, Henrik och Robert driver idag Hero Solkraft tillsammans med Jimmy Rinta-Ahosom minoritetsägare.

Henrik spenderar mest tid i Arboga där han ansvarar för Hero Solkraft, solcellsföretaget som han äger tillsammans med Robert Alm och Jimmy Rinta-Ahosom.

Henriks bolag är framgångsrika. En del av receptet kan vara noggrannhet med detaljerna, tror han.
“Det ska bli rätt och man får inte hafsa. Jobbar man på hemmamarknaden som vi gör med solcellerna vet man dessutom att man måste sköta sig, annars sprider det sig. Jag vill att kunden ska vara nöjd, ingen ska vara missnöjd, det är ett mål.”

En bra resa är drivkraften
Hur får man sin tid att räcka kan man undra.
“Det är fullt upp”, säger Henrik. “Min fru studerar till mäklare också utöver sitt arbete, så vi har att göra. Hon är väldigt driven och kämpar på väldigt hårt på sitt håll med det. Det blir inte så många lediga stunder i vardagen. Men ibland måste man försöka ta sig tid att ladda batterierna som till exempel att åka på spa. Jag har gett frugan ett presentkort för en spaweekend, men hittills har vi inte hunnit använda det.”

Tur det finns saker som uppväger. För Henrik handlar det mycket om att få möjlighet att utvecklas, det gäller även för de anställda.
“Roligast är att lära nytt och att se individer utvecklas. Det är roligt att anställa människor som kan få blomma ut.”
Henrik berättar att han hörde att utrikesfödda kvinnor ibland har svårt att komma ut på arbetsmarknaden, därför sökte han i den kategorin när han skulle anställa. Han hittade två som han erbjöd jobb, varav den ena fortfarande är kvar.
“Jag tycker om att lära känna nya människor och jag tror jag är bra på att läsa av och se individer. Alla dagar är inte på topp, då är det viktigt att få en klapp på axeln.”

Framåt då? Fler bolag på gång?
“Nej, nu tror jag inte det blir fler företag”, skrattar Henrik. “Nu jobbar jag vidare för en bra ålderdom. Jag vill att den ska bli bra. Jag är nog ingen visionär egentligen, utan jag vill att man ska må bra under resans gång. Och resan är rolig hittills.”

Filmklipp

Av Johanna Ericson maj 2023.

Förebildsquizen avslutad, vi har en vinnare!

Skrivet av VastraMalardalen den 13 april, 2023. Postad i Förebild.

I tio veckor har ViS Facebook-följare svarat på kluriga frågor om våra Förebilder. Vem är uppvuxen på en ö i hjälmaren? Vem har varit musikproducent på storbolaget EMI?
Den som hade bäst koll på våra Förebilder var Sara Åhlander som har vunnit ett presentkort från Västra Mälardalen Handel värt 200 kr.
Grattis Sara och bra jobbat!

“Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men jag fixar där bakom. Och så litar jag på min personal.”

Skrivet av VastraMalardalen den 4 april, 2023. Postad i Förebild, Intervju, JOBB & NÄRINGSLIV.

Jan Norling gillar egentligen inte att bli intervjuad och vill helst inte stå i rampljuset alls, men förstår att det ibland ingår i jobbet. Så idag tar sig Sejfos VD tid för både pratstund och rundvandring i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.
Sejfo har sedan 1991 konstruerat och levererat lösningar inom automation och IT. Kunderna finns främst inom fordons-, läkemedels- och energiindustrin, många av dem är stora bolag och koncerner.
“Här inne finns en del saker som du inte får se”, säger Jan. “Våra lösningar är specialskapade för kunden, vi är uppfinnare kan man säga.”

Engagemang och entusiasm för verksamheten märks omedelbart, och det är inte särskilt förvånande att upptäcka diplom och utmärkelser av olika slag på väggarna. Jan är väldigt stolt över företagets framgångar, även om han helst slipper hålla tacktalet.
“Jag skickar gärna någon annan till prisutdelningar och annat som innebär att man ska synas. Jag kan vara både bestämd och envis, men scenen är inget för mig om jag får välja.”

Jan visar runt i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.

Sporten fortfarande viktig
Nej, strålkastarljus är inget för småstadskillen Jan som fortfarande bor kvar i Kungsör där han växte upp. Där var det lugnt och bra att vara ung, med mycket utrymme för sport. Under uppväxten var det mest fotboll och hockey som gällde, men även tennis och pingis.
Sporten är fortfarande en viktig del av livet. Jan har varit tränare för grabbens hockeylag och har inte bangat för att hänga med dottern ut på ridtur.
“Jag tycker det är jättekul att rida, vi har haft hästar i familjen, då är det ju bara att hjälpa till. Det är kul med hästar!”
För egen del blir det mest padel nu för tiden. Där får han utlopp för den där envisheten och ibland även vinnarskallen.
“Ibland blev jag osams med frugan när vi spelade golf ihop”, skrattar han. “Sport är på allvar för mig.”

Han beskriver också sporten som ett bra sätt att stänga av jobbet, för det måste man, menar han. Som VD för ett företag i ständig utveckling skulle man lätt kunna jobba dygnet runt.
“Vissa dagar och perioder i livet har jag jobbat sjukt mycket. Nu är jag bättre på att stänga av. Man måste hålla i längden och tänka långsiktigt. Jag har en regel, när jag kliver ur bilen där hemma är jag ledig. Jag klarar det hyftsat. Sporten hjälper.”

VD-resan
Jan har varit VD för Sejfo sedan 2000. Han är stolt och tacksam över resan som det har inneburit.
“Vi har faktiskt gått med vinst alla år utom ett enda sedan dess. Det finns självklart både för- och nackdelar med att vara VD, det mesta är positivt, jag har fått uppleva så mycket som jag aldrig skulle ha sett annars, har rest till USA och Kina och andra spännande platser.”

Sejfo har fått flera utmärkelser och priser, men Jan ber helst någon annan att stå i rampljuset.

Resan till VD-posten började nog egentligen redan under barndomen i det teknikintresse som fick honom att vända och vrida på maskiner och konstruktioner.
“Jag har aldrig varit rädd för att testa, jag har plockat isär motorer och skruvat mycket där hemma.”
Gymnasievalet blev teknikprogrammet med inriktning på maskinteknik, vilket sen resulterade i ett jobb på konstruktionsfirman i Köping där han gjorde sitt specialarbete.

Värnplikten kallade till en tjänst vid ingenjörstruppen i Södertälje. Även om det innebar mer skrivbordsjobb och studier än fältupplevelser var det en intressant tid:
“Det var en helt annan disciplin än man var van vid. Det var ordning och reda, det gillade jag.”

Tillbaka i arbetslivet var det som konsult på Volvo Cars som han skulle möta de personer som kom att betyda början på en ny era för Jan. Tre av konstruktörerna hade bestämt sig för att starta eget. Jan blev den fjärde som följde med för att börja lägga grunden till Sejfo.
“Jag hängde med dem till det nybildade Sejfo från början, först som konsult, sedan som anställd. Det har varit en spännande resa, vi har vuxit men ganska långsamt. Kunderna i fordonsindustrin har fostrat oss, de är tuffa, det är en bra skola, vi har lärt oss av dem. Idag är vi cirka 80 personer som jobbar här. De flesta är ingenjörer.”

Framgången är medarbetarna
Att driva ett framgångsrikt bolag kräver både fokus och uthållighet. Då är det viktigt att minnas varför man gör det man gör. För Jan är en nöjd kund del av payoffen.
“Att få se det man har gjort när det är klart och står där ute hos en av våra fantastiska kunder är en belöning.”

Framgång går dock att mäta på flera sätt menar Jan. Sejfo har låg sjukfrånvaro och liten personalomsättning.
“Det säger nog en del. Sejfos framgång beror på duktiga medarbetare, de betyder allt. Vi är ett skapande bolag där kunderna är ganska tuffa, då gäller det att lita på varandra. Jag litar på min personal och är nog bra på att delegera, att låta dem ta ansvar och driva sina uppgifter.”

En annan framgångsfaktor kan också vara ett kontinuerligt arbete med processer och rutiner, menar han. Och ett transparent informationsflöde. Jan skriver VD-brev för att informera medarbetarna, dessutom finns det löpande statusuppdateringar att ta del av.
“Men jag skulle behöva bli bättre på sociala medier, fast nu går jag en kurs och har skaffat ett Linkedinkonto. Det är stort för mig. Min dotter skapade ett Facebook-konto åt mig, men där är jag usel. Här på jobbet har vi duktiga medarbetare som lägger ut nyheter åt oss. Det är bra.”

Jan är en Förebild i Västra Mälardalen.

En Förebild i Västra Mälardalen
Jan är en tydlig Förebild och även om det antagligen gjorde honom lite obekväm fick han ta emot ViS utmärkelse för att han är en person som gör skillnad i Västra Mälardalen. På diplomet lyfts den tydliga entreprenörsådran, den positiva attityden, den starka viljan och den aldrig sinande energin.
Efter dagens intervju är det lätt att förstå ordvalen.
“Jag är väldigt stolt över att vi har så pass stora kunder trots att vi är ett litet bolag. Våra kunder är från A-listan, det är ganska häftigt. Vi har hållit på så länge nu och lär oss hela tiden, men vi vet vad vi kan. Det är en styrka. Sen har jag nog nytta av att jag både är fyrkantig och kreativ. Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men fixar där bakom.”
Och den där positiva attityden?
“Jo, det stämmer nog. Jag tror nog innerst inne att det alltid ordnar sig. Det blir roadbumps ibland, men det fixar sig.”

Av Johanna Ericson, mars 2023.

Hertzman och Lykta ger oss upplevelser utöver det vanliga

Skrivet av VastraMalardalen den 20 mars, 2023. Postad i Förebild, Intervju.

I en villa på Brattberget i Arboga bor två Förebilder som precis som motiveringen lyder “bidrar till såväl ett mer levande Arboga som ökat intresse för vår lokalhistoria och besöksanledningar”.
Och nog är det tydligt att Emelie Hertzman och Lars Lykta i allra högsta grad skapar ett mer färgstarkt och allmänbildat Västra Mälardalen.
Deras kreativitet och engagemang har gett oss både Cecilia Vasa-tolkningar och Halloween-event av rang.

Emelie tröttnar aldrig på att sy, snarare finns det inte tillräckligt med tid. Det guldfärgade tyget ska bli en ärm till en historisk klänning.

På Brattberget i Arboga blåser snön i sidled, vårvärmen tycks långt bort idag, men inne hos paret Hertzman/Lykta sprakar det trivsamt i den vackra gjutjärnskaminen. 40-talsvillan på Brattberget är bas för både jobb och fritid, två områden som visserligen allt som oftast smälter samman för paret. Under de fem år som de har bott i huset, har de lagt ner en hel del arbete för att sätta sin egen prägel på huset.
“Det är ett härligt hus och det är bra för barn att bo här, med nära till förskolan och så gillar vi verkligen trädgården, vi gillar att odla.”

Arboga blev platsen för Emelies teaterplaner
Emelie är uppvuxen i Luleå och Kalmar. Lars har sina rötter i Karlskoga. Att det var just här i Arboga som deras gemensamma liv skulle ta form är därför ingen geografisk självklarhet utan snarare ett resultat av Emelies sökande efter en plats där hennes teaterdrömmar kunde få landa. Efter många år i större städer längtade hon efter något mer småskaligt, närmare naturen. Men det var fler kriterier som skulle uppnås:
“Jag letade efter en plats med intressant historia, bra läge och förutsättningar. Jag ville ha närhet till större städer och så skulle det finnas ett turistintresse. Eftersom jag planerade att starta teaterverksamheten här måste det också finnas ett behov av det, jag ville inte bli en teater i mängden. Jag ville fylla en funktion, en roll, skapa en samlingsplats.”

Efter en tids research insåg Emelie att Arboga var en plats som verkade uppfylla många av önskemålen. Nästa steg blev ett besök.
“Arboga var mindre än vad jag hade tänkt, men jag såg en jättefin stadskärna. Här fanns gallerier och musik, en fin kulturstad. Jag blev väl bemött av bland annat bibliotekschefen Eva Petri och flera andra i kommunen, det var förtroendeingivande. Jag fick snabbt igång ett samarbete med kulturskolan. Nu har vi dock inte det samarbetet kvar längre, tyvärr”, säger Emelie som bekymras över att kulturen tycks få allt mindre utrymme i samhället.

Men Arbogateatern har under Emelies ledning fortsatt sin utvecklingsresa, idag är föreningen en produktiv friteater bestående av skådespelare från Västmanland, Örebro och Stockholm. De sätter upp historiska föreställningar med lokal anknytning som exempelvis Cecilia Vasa-tolkningar och Skymning över Arboga som har satts upp i åtta år nu.
I vår sker inspelningar av historiska kvinnoporträtt och så ges Mosters lilla kung på Stadskällaren, där publiken även bjuds en historisk middag lagad med tidsenliga recept. Mosters lilla kung utspelar sig under 1523 när Gustav Vasa har blivit vald till kung.
“Det blir intriger, lömska släktingar, sång, fart och humor”, lovar Arbogateatern. “Föreställningen är en utmärkt aktivitet för företagsevent och andra grupper”, säger Emelie. Vårens föreställningar av Mosters lilla kung erbjuds under första halvan av juni, vilket passar väl för sommaravslutningar.

Sömnad och historia är passion
Under samtalet syr Emelie på ett guldfärgat tyg, det ska bli en ärm till en historisk klänning som väntar på att färdigställas i ateljén på övervåningen. Hon vet vad hon gör, hon har sytt ungefär 150 historiska dräkter redan. Det måste krävas ett enormt tålamod, gissar en med tummen mitt i hand.
“Jo, jag har tålamod men är snarare sjukt rastlös”, säger hon och förklarar att hon i princip alltid har ett sömnadsprojekt i TV-soffan, som är ett perfekt ställe för pilliga detaljer. “Och jag koncentrerar mig bättre om jag får sy på möten till exempel.”

En barnklänning i 1500-talsstil väntar på att färdigställas i ateljén. Den ska vara med i “Gustav Vasa skriver historia“, en föreställning för mellanstadiet.

Att färdigställa en historisk dräkt handlar om mer än enormt tidskrävande handarbete. Det gäller också att få fatt på rätt detaljer.
“Det är en ständig jakt efter att hitta rätt material till rätt pris”, säger Emelie. “Nyligen har jag beställt smycken från Spanien och hattmaterial från Belgien. Nu för tiden finns ju nätet, men det tar en del del tid att hitta ändå. Jag är noga med detaljerna, så långt det går vill jag att det ska vara rätt.”

Emelie har sytt närmare 150 historiska dräkter. Hennes egna favoriter är dräkter från 1500-talet och sent 1800-tal.

Intresset för handarbete och sömnad började tidigt, bland annat sydde Emelie egna kläder till Barbiedockorna. Kreativa och händiga föräldrar som sydde utklädningskläder och tillverkade dockskåp bidrog till känslan av att göra själv, tror hon. Intresset för kreativt skapande växte och tog sig olika uttryck, och när hon fick en sömnadskurs i present av föräldrarna djupnade fascinationen för att sy historiska dräkter.

För Emelies del har hantverket vävts samman med ett starkt historieintresse. Resultatet av universitetsstudier inom såväl teater som dräkthistoria är bärande i de uppsättningar som Emelie skapar tillsammans med Arbogateatern.
En av produktionerna som har uppmärksammats är SVT:s produktion om Stockholms blodbad, där även Arbogariddarna medverkade.
“Vi från Arbogateatern hade med dräkter och flera skådespelare”. Emelie själv spelade rollen som Kristina Gyllenstierna, scenerna spelades in på Stora torget hemma i Arboga, i Lunger ute hos Arbogariddarna och i Stockholm. “Det var roligt att projektet fick så mycket positiv uppmärksamhet.”
Arbogateatern samverkar också med flera andra lokala aktörer som Arboga museum, kyrkan och lokala caféer för olika projekt.

Tydliga visioner
Fler spännande projekt planeras för Arbogateatern, Emelie har tydliga visioner för verksamheten. Bland annat vill hon hitta en mötesplats där föreställningar både kan förberedas och hållas.
“Vi söker en lokal, vi behöver en bas för vår verksamhet med en scen och gärna ett kök. Vi delar gärna lokal med andra aktörer, det finns ju sätt att samarbeta på. Någon som vill ha tillgång till verkstäder för trä- eller textilhantverk eller företag som driver cateringfirma eller liknande vore toppen.”
Att driva en kulturförening tar mycket tid beskriver Emelie. Och så kostar det pengar. Föreningen Arbogateatern behöver precis som många andra teaterföreningar söka kulturbidrag för att få verksamheten att gå runt. Det kreativa arbetet med produktioner är periodvis mycket intensivt.
Hur får man energin att räcka till? Kanske är det det där tålamodet som kommer sig väl till pass?
Emelie beskriver att hon får näring i mötet med sina karaktärer och med publiken.
“I det här jobbet har man det fantastiska verktyget att påverka och beröra omgivningen. Att få gå in i en roll och få uppleva en annan tid genom en annan karaktär.”

Lars Lykta och Arboga Halloween
Västra Mälardalen har Lars Lykta och hans Kompani Irrbloss att tacka för att Arboga under de senaste åren har fått uppleva ett spektakulärt Halloweenfirande som även lockat många besökare utifrån.
”Jo, det har ju blivit en smärre succé”, säger Lars. “Det är ett samarbete med många föreningar och eldsjälar som har hjälpt till, men jag sparkade igång bollen.” Utvecklingen av konceptet Arboga Halloween har bara börjat, menar Lars som hemlighetsfullt avslöjar att det finns fler uppslag att testa.
“Det finns några roliga idéer till nästa gång. Det blir en häftig grej, om den kan bli av. Med hyperanknytning till Arboga.”
Under Halloween pågår aktiviteter på flera håll i Arboga, bland annat vid stadens nöjesfält. Det finns inga gränser för vad som kan åstadkommas, menar Lars.
“Halloween är en kul tradition eftersom man kan skapa något nytt. Det skulle vara svårt att göra en ny lucia, till exempel, men med Halloween är man är ganska fri.”

Lars Lykta är mannen bakom succén Arboga Halloween.

Jättelajv var starten
Till vardags frilansar Lars bland annat som projektledare inom film och TV, just nu jobbar han med bland annat casting och location i en historisk produktion. Även Lars har ett starkt historisk intresse och drivs av en nyfikenhet för att kliva in i nya roller och världar, vilket har konkretiserats genom olika spännande projekt, inte minst ett jättelajv som han initierade och drev.
“Jag började tidigt med lajv och bestämde mig för att arrangera ett gigantiskt lajv där 700 personer deltog under en vecka. Det var en stor apparat med mycket logistik, en lokal Ica-handlare fick köra ut mat till oss i skogen. Vi var nog en bra kund.”

Kombinationen mellan lajv och amatörteatern Lyset hemma i Karlskoga blev lite av startpunkten för Lars kulturintresse. Han beskriver att kultur och teater kan öppna nya världar för honom. I samband med lajvintresset började även Lars skapa egna kostymer, vilket han fortfarande gör ibland.
“Inom kulturen kan man testa att göra andra saker, man kan leva ett helt liv från uppgång till fall.”

Hemma hos Lars och Emelie finns spännande rekvisita. “Vi skulle behöva en lokal för att få plats med allt”, säger Emelie.

Stora projekt är Lars grej
Lajvarrangemanget gav mersmak för Lars som drog igång fler spännande projekt. I ett jubileum för Heliga Birgitta fick han dessutom utlopp för sitt hästintresse när de medverkande red i omgångar från Selånger till Trondheim, en sträcka på cirka 60 mil.
“Det var ett väldigt roligt och innehöll en hel del praktiska utmaningar”, minns Lars. “Och så fick vi rida mitt i natten för att det var så varmt.”

Just stora projekt verkar vara Lars område. En gång startade han upp ett projekt där 32 kommuner från sju län skulle samarbeta för att få till en nationell ridväg, en Eriksgata genom Sverige. Ett ambitiöst projekt och inte helt okomplicerat med tanke på det stora antalet aktörer. Även om just det projektet inte nådde hela vägen har erfarenheten gjort honom rikare.
”Om man inte testar så misslyckas man inte, men man få heller inget gjort”, säger han. “Jag tycker om att göra saker och är inte rädd för att försöka.”

Positivhalaren Lars testar utrustningen.

Spännande framtid för lokala projekt

Lars funderar på nya kulturprojekt. Idéerna saknas inte och framåt skulle han gärna arbeta mer med rörlig bild.
“Just TV- och filmprojekt jobbar jag gärna ännu mer med, och då gärna med lokal anknytning. Det finns mycket spännande att göra här i Arboga, till exempel.”
TV- världen har gett honom spännande idéer och nyttiga jobberfarenheter. Men branschen har även spelat en större roll än så i Lars liv.
Under en TV-produktion för många år sedan fick han oplanerat vikariera i vad som skulle visa sig bli en ovanligt viktig roll.
“Vi gifte oss faktiskt första gången vi sågs”, berättar Emelie. “Jag spelade Ulrika Eleonora i en inspelning inför kronprinsessans bröllop, och Lars fick hoppa in som min man, Karl XI.”

Ja, resten är historia. Och vi är väldigt tacksamma för att det är här i Västra Mälardalen den tar plats.

Av Johanna Ericson, mars 2023

Stort grattis Månadens Förebild mars 2023 – Henrik och Robert!

Skrivet av VastraMalardalen den 8 mars, 2023. Postad i Förebild, JOBB & NÄRINGSLIV.

Västra Mälardalen, vi har en ny Förebild!
Grattis Henrik Zetterdahl (på bilden) och Robert Alm, Månadens Förebild mars 2023!

Här är motiveringen:
Månadens Förebild går till två personer vars engagemang har gjort avtryck inom såväl idrotten som företagsvärlden i Västra Mälardalen.

Tillsammans driver de framgångsrikt flera bolag inom plåt och ventilation, projektering och montering av solceller samt tillverkning av butiksinredning. 2022 fanns de även med på listan över Kungsörs Tillväxtföretag.

HERO är ett ord som beskriver två lokala hjältar:
HEnrik med sin expertis inom solenergi och RObert som dessutom har bidragit till fotbollen i både Kungsör och övriga Västmanland.

Henrik Zetterdahl och Robert Alm är två personer som gör skillnad i Västra Mälardalen och visar attityder som Västra Mälardalen i samverkan står för: mångfald, öppenhet och stolthet!

Stort grattis önskar Västra Mälardalen i Samverkan.