På Förebildsdiplomet står det att Carola Andersson är en person som inte ger upp i första taget. Det verkar gälla för såväl rollen som projektledare för AiC, företagare och caféinnehavare, som i livet generellt.
”Har man satt fan i båten så är det bara att ro iland, som pappa brukade säga. Det där sitter i bakhuvudet fortfarande”, säger hon.
Vi möts på Café Centrum på Stora Torget i Arboga. Carola har haft cafét i sin ägo sedan sedan 2016. Köpet var egentligen en logisk följd av Carolas bakgrund inom företagsekonomi, intresse för matlagning och bakning samt dotterns sommarkiosk på Hällarna utan för Arboga.
“När vi fick höra att cafét var till salu kunde vi inte låta bli att gå och titta. Där såg vi att det var fler spekulanter som gick runt och tittade. När jag förstod att någon annan var på gång att köpa det fick jag bråttom att berätta om mitt intresse för ägaren som stod i köket, och märkligt nog kom ägarens man precis innanför dörren. Sen gick det fort.”
Carola har alltid tyckt om att baka och laga mat. Nu för tiden är det dock oftast någon av döttrarna som fixar bakverken till caféverksamheten.
Carola är stolt över att Café Centrum håller öppet hela veckorna, det är inte många dagar per år som dörren är stängd. Tillsammans med döttrarna som båda arbetar heltid i driften, har Carola byggt upp ett välbesökt café, men även mötesplats, en arena för lokala konstnärer, föreläsare och underhållare av olika slag.
Inte minst möts en viktig grupp gäster här – stammisarna.
”I början satt de vid varsitt bord, jag gick runt till dem var och en och fikade med dem, men efter ett tag föreslog jag att de kunde sitta tillsammans, så nu känner de varandra bättre. Allt avhandlas här, det kan vara allt från att prata historia till att lösa korsord. Här skapar vi relationer. Vissa av stammisarna kommer flera gånger om dagen.”
Det är onekligen en viss stämning här, det vackra huset är från 1700-talet men har anor från långt tidigare. Golven lutar lite och hela byggnaden andas historia. Carola har blandat gammalt med nytt, på väggarna hänger en utställning av en lokal konstnär. Carola berättar att hon har haft en vision om att skapa rum i rummen, som vrår för besökarna.
“Vi har dessutom precis öppnat en glasskiosk inuti caféet, med egen entré”, säger hon. “Det blev verkligen ett rum i rummet.”
På Café Centrum blandas gammalt med nytt. Här finns ofta plats för modern, lokal konst.
Carola är en riktig Västra Mälardaling, hon har bott både i Arboga och Köping. Uppväxten på landet i Medåker minns hon som tudelad: Lantlivet var fantastiskt men skoltiden tuff, alla skolkamrater var inte schyssta. Trösten fanns i hästintresset.
“Stallet räddade mig många gånger, det var en plats att vila ut i. Hästar förstår alltid.”
Lantlivet var verkligen Carolas grej, i tonåren drömde hon om en framtid på ett jordbruk.
“Jag skulle vara bondmora och ha fem barn vid 25, det var mitt mål som tonåring. Jag ville ha hela paketet.”
Men när hon blev tillsammans med en man som inte alls var lantbrukare och som dessutom föreslog att hon borde skaffa sig utbildning innan barn, kom hon på andra tankar.
“Han var en klok man, så jag gick ekonomisk på gymnasiet, jag hade fallenhet för siffror och tyckte det var kul och fick bra betyg.”
Fortsatta studier resulterade i både revisorstitel och revisorjobb i Köping. Men Carola hann med mycket mer än så:
“På dagarna var jag revisor och på kvällarna stod jag i korvkiosk och så sålde jag Tupperware. Och så dansade jag massor, jag är faktiskt en av grundarna till Köpingstriffarna.”
Jobbet som revisor var lite väl tyst och stillsamt för Carola. Framför allt gick det ut på att titta bakåt, att granska saker som redan hade hänt. Det gillade hon inte riktigt. Hon ville se framåt.
“Jag startade eget, jag hade en kund och lånade 50 000 för att komma igång och köpa kontorsmöbler.”
Det var inte så farligt att köra eget ändå, tyckte Carola. Det rullade på bra under ett par år, det blev både barn och villa.
Då kom första smällen.
“Det här var hösten -92. Räntorna steg med flera hundra procent. Det var tufft. Min största kund gick i konkurs och andra drog ner på bokföringstjänsterna. Jag höll på att få gå från både hus och hem.”
Men Carola stretade vidare och på något sätt kom hon ut helskinnad på andra sidan.
Företaget överlevde och växte på nytt, hon kunde till och med anställa fler konsulter för att hinna med det ökande kundunderlaget. I samma veva inledde hon samarbete med en nyföretagarorganisation som anlitade henne för utbildning. Många av eleverna kom sedan tillbaka som kunder efter utbildningen. Carola har under åren utbildat närmare 700 elever i företagsekonomi.
“Det blev ringar på vattnet. Jag hade kunder överallt. Jag reste mycket, bland annat till Skinnskatteberg, Örebro, Nora. Det var högt tempo och jag jobbade alldeles för mycket.”
Men att det var för mycket insåg hon inte förrän 2002 när det var dags att gå på mammaledighet.
“Allt föll. Jag kunde inte gå upp ur sängen, jag sov mer eller mindre dygnet runt när jag inte hade hand om barnen. Jag brukade ha världens sifferminne med alla telefonummer och annat i huvudet, men jag mindes plötligt ingenting. Jag låg i sängen och gömde mig, orkade ingenting. Jag försökte jobba lite men föll tillbaka hela tiden. Jag blev sjukskriven för att avveckla företaget.”
2005 hade hon avvecklat företaget. Och så upplevde hon sin första vår på mycket länge.
“Jag brukar säga att jag såg våren för första gången 2005, innan dess hade jag inte hunnit ta in något, jag bara jobbade. Jag satt där i en filt i en solstol och tänkte att oj, vad grönt det är här ute.”
I backspegeln är det lätt att vara klarsynt, men i en situation av konstant stress är det svårare menar Carola.
“Jag trodde att utbränd blir man inte så länge man tycker det är kul att jobba. Jag är också ganska envis och har alltid tänkt att har man satt fan i båten så är det bara att ro iland, som pappa brukade säga. Det där sitter i bakhuvudet fortfarande”.
Det blev en hård smäll för Carola som var sjukskriven och borta i totalt åtta år. Under tiden hade hon förmånen att få hjälp att prata om sin ohållbara situation i terapi.
“Vissa säger att man aldrig kan komma tillbaka efter utbrändhet. Man kan komma tillbaka, men det blir aldrig som förr. Men vem vill det, egentligen? Jag vill inte leva så igen. De här åren var mina mest lärorika år, nu vet jag vad jag inte vill tillbaka till.”
Carola gillar att fixa och pyssla för att få till den speciella atmosfären på Café Centrum.
Livet började sakteliga återvända för Carola som kunde börja arbetsträna. Och så bakade hon.
“Jag har aldrig bakat så mycket i hela mitt liv. Det var som terapi för mig. Och så pysslade jag med dottern.”
En dag hörde en kompis av sig, hon hade hört talas om ett café i Lindesberg som avvecklats, “det måste du ha”, sa kompisen. Carola blev nyfiken och fick till slut en anställning som driftsansvarig med uppdrag att bygga upp verksamheten från grunden med flera anställda i teamet.
“Jag gillar verkligen den utmaningen, att börja från scratch”, säger Carola.
Carola trivdes, livet funkade. Men efter något år i Lindesberg satte livet krokben för henne igen, bokstavligt talat.
“Jag fastnade med benet i en trappa i mörkret och slet sönder hela ljumsken. Jag skrek så att hela Lindesberg måste ha hört mig. Jag kunde inte gå, och fick rådet av läkaren att gå hem och vila.”
Det var bara att återvända till ett stillasittande ekonomijobb, och så småningom startade hon upp sitt nuvarande redovisningsbolag, ALLTID REDO Arboga. Det var också dags att uppgradera kunskaperna för att kunna titulera sig “högre redovisningsekonom”. Men kroppen var fortfarande inte återställd, så det bestämdes att hon skulle få operera in en ny höft.
“Operationen gick bra, men efter att jag kommit hem fick jag feberfrossa och hörde av mig till sjukvårdsupplysningen. De beordrade mig att åka till akuten omedelbart. Jag har aldrig sett läkare ha så bråttom som när jag kom in den där gången. Jag hade fått blodförgiftning och fick ligga kvar med antibiotikadropp i 27 dygn. Tio minuter till och det kunde ha gått åt pipan sa de.”
Hälsan hängde på en skör tråd, och så gjorde även den utbildning som Carola hade hunnit påbörja.
“Sluttentan i handelsrätt genomförde jag stående med droppställning vid sjukhussängen. En sjuksyster fick komma och lägga om såret under tiden. Jag blev utskriven den fjärde juni och den femte juni kunde jag ta examen i rullstol. Det tog två år att komma i skick igen.”
Idag arbetar Carola heltid, eller mer än heltid om man räknar alla timmar på caféet. Men idag förhåller hon sig till arbetet på ett helt annat sätt. Hon andas, försöker vara mer i stunden, se och uppfatta det som händer omkring henne. Möta kunderna, se dem i ögonen och lyssna.
Tiden delas upp mellan Cafe Centrum, redovisningsjobb i ALLTID REDO Arboga och så projektledning för Arboga i Centrum, något som ligger henne mycket varmt om hjärtat.
“Jag älskar att se andra människor ha roligt. Jag har fått mycket beröm för de event jag ordnat, då blir jag taggad. Jag har också haft tur med vädret, men jag brukar dansa soldansen och ibland snödansen inför eventen, så det kanske är därför”, skrattar hon. “Jag älskar att se något byggas upp, jag tänker till så att det blir så bra som möjligt för alla, inte minst för utställarna. Jag har också fått höra från dem att det tycker det är välordnat och de har ökat i antal för varje gång.”
Carola trivs när folk är glada och när det rör sig i stan. Inte så konstigt att hon trivs som fisken i vattnet med rollen som projektledare för AiC.
Ryktet om Carola som duktig och engagerad projektledare för AiC har spridit sig, hon har även fått förfrågningar om liknande uppdrag i närområdet. Hon beskriver projektledarskapet och caféverksamheten som den perfekta kombon. Hon stortrivs med att bygga upp event från grunden med stadens, besökarnas och utställarnas bästa i sikte.
Och så ha möjligheten att ta hand om stammisarna på fiket, såklart.
“Man måste trivas på alla ställen i livet, det spiller över på alla delar. Det är åtta till tio timmar på en arbetsdag, om man inte trivs gör man inte sitt bästa.”
“Mitt cafe är min bäbis”, säger hon. “När jag går hit är det att gå hem, inte till ett jobb.”
Av Johanna Ericson, juni 2023
