Hanna Drakengren är organist i Arbogabygdens församling. 2018 initierade och dirigerade hon jättesatsningen Brahms Requiem, ett samarbete med Köpings församling. Resultatet blev två fullsatta spelningar med omkring 50 körsångare och 40 musiker som medverkade.
”Det var väldigt intensivt med mycket, mycket arbete och lika mycket glädje efteråt. En oerhört positiv stämning”, minns Hanna.
Brahmsprojektet är dock bara ett exempel på goda samarbeten som sker här, förklarar hon:
”I mitt jobb ingår att samordna och dirigera körer, spela på förrättningar och gudstjänster. Samarbeten av olika slag är självklara delar, exempelvis gör vi konserter med musikskolan och skolan.”
Samverkan över kommungränserna är heller inget nytt för Hanna och hennes medarbetare.
”Vi har gemensamma utbildningar, kördagar och läger tillsammans med våra grannar. När vi jobbar tillsammans blir vi ännu bättre och har ännu mer att ge.”
Under sina tolv år som verksam i Arboga har hon upplevt ett väldigt fint arbetsklimat.
”Att samverka är inte att konkurrera, det är att få ut mer av det vi gör och jag tycker det genomsyrar stämningen här. Vi är i Arboga, vi löser det, brukar vi säga. Vi presterar inte, vi löser. Människor ställer upp, här finns en nyfikenhet och en glädje att delta. Det är en levande församling. Det är klart att det också påverkar att vi har en kyrka så centralt. Tänk att bara kunna komma in när man går förbi.”
Här finns också en stark tradition av kyrkomusik och ett arv att förvalta.
”Det här är en kyrka som det ska klinga musik i”, säger hon och syftar på Heliga Trefaldighets kyrka där vi befinner oss under intervjun.
Hannas arbetsinstrument är vanligtvis kyrkorgel, ett instrument som det tar tid att lära sig:
”Det är som att ha en hel orkester i sin hand och är ett ständigt lärande. Men träffar man en orgel är man fast”, säger Hanna som själv började spela orgel när hon var tolv. Egentligen hade hon jobbsiktet inställt på läkaryrket, men under året som utbytesstudent i USA tog livet en annan vändning:
”Det där året var fullt av musik på olika sätt. Jag spelade flöjt, kör och cello i skolan och dessutom var mamman i min värdfamilj organist inom kyrkan så jag fick följa med och spela på riktigt.”
Där någonstans, klarnade vägen:
”Det var nervöst men spännande att få leda psalmsång på riktigt inför människor. Jag bestämde mig för att det skulle bli mitt yrke.”
Att kunna titulera sig organist kräver gedigen utbildning, så efter USA väntade fortsatta studier:
”Först läste jag två år på folkhögskola, därefter fyra på Musikhögskolan i Göteborg. Det är många år, men orgel är ett hantverk där man aldrig blir fullärd.”
Varje ny psalm eller konsert innebär mer och åter mer arbete, berättar Hanna, vilket hon också beskriver som en del av tjusningen:
”Det är spännande att gå in i ett stycke musik och lära känna det. Det blir ett intimt samarbete mellan musiken och mig.”
Hannas jobb innebär ofta att också ha koll på andras musicerande:
”Som dirigent måste man hitta snabba lösningar. Det gäller verkligen att ta till vara på det som sker, levande musik upplevs ju här och nu och kan inte redigeras i efterhand. Därför är det viktigt att komma ihåg att vi är människor, det är viktigt att vara generös med det. Folk brukar säga att jag har stort tålamod, och det kanske är min pedagogiska ådra som kommer fram där.”
Mötet med människor sker på många olika vis i Hannas roll, kyrkan är en mötesplats för både glädje och sorg:
”Det berör mig och måste få fortsätta beröra. Man kan inte skapa distans i det här jobbet. Den dagen jag slutar bli berörd under en begravning behöver jag nog ta en funderare.”
Hanna framför Franciskus, som Hanna har förberett en musikal om och längtar efter att sjösätta.
Av Johanna Ericson
