Salvatore Grimaldis livsberättelse består av hårt arbete, cyklar, risktagande, tekniska innovationer, och en grundmurad ge-aldrig-upp-attityd. Men också av nyfikenhet, kärlek till familjen, och en stor aptit på det goda livet.
Med ett varmt leende sträcker han fram handen och välkomnar mig in på hans kontor på Blasieholmen i Stockholm. Ett både elegant och personligt rum, inrett med möbelklassiker, cykeltröjor, målningar, skulpturer och porträtt av familjemedlemmar. Kontoret har Nationalmuseum som granne och en mycket vacker vy över Nybroviken. Det finns en antydan till höst i luften denna soliga fredag i slutet av augusti, men sommaren är envis, den har fortfarande många vackra dagar kvar att ge oss. Salvatore Grimaldis livsberättelse är lång och händelserik. Men trots att han fyllde 80 i år är hans blick fortfarande nyfiken och riktad framåt. Nostalgi tycks inte ligga för honom.
”Tid är utveckling. Jag tror inte att man kan gå tillbaka.”
Från Taranto till rekordårens Sverige
Den sjuårige Salvatore Grimaldi kom till Västerås från Taranto, i syditalienska Apulien, med sin familj 1952. I likhet med många andra italienare lockades de till det avlägsna landet i norr med löfte om arbete och bra bostad. Italien var, liksom stora delar av Europa, fattigt och hårt drabbat av kriget. I Sverige var situationen en annan. När efterfrågan kom igång var de svenska industriföretagen redo. Det var rekordår i Sverige och företagen behövde arbetskraft, mycket arbetskraft.
”Efter kriget fick företag som ASEA, numera ABB, och andra svenska bolag plötsligt tillgång till en global marknad. Då behövdes duktig arbetskraft. Då satte man upp ett rekryteringskontor i Taranto. Det var smart gjort. Folk kände sig förstås osäkra till en början, eftersom ingen visste vad Sverige var. Men till slut blev hela min familj rekryterad av Asea. Resan från Taranto till Västerås tog fyra dagar. Asea hade byggt fantastiskt fina bostäder. Det tog några dagar att flytta in. På den tredje dagen åkte man till jobbet. Yrket lärde man sig av andra arbetare och då lärde man sig också språket. Det var fantastiskt!”, menar Salvatore Grimaldi.
Den enda kulturkrock som ägde rum var mellan potatisen och pastan, den svenska och den italienska matkulturen.
”Italienarna fick för sig att det inte fanns någon mat att äta i Sverige”, berättar Salvatore med ett skratt. ”Det stora problemet med maten byggde gemenskap. De träffades och diskuterade matfrågan. ’Hur fan ska vi göra för att överleva här?’, undrade de. De tog saken i egna händer – reste till Italien med en långtradare och fyllde den med pasta. Det var Franchetti som organiserade det hela. Han sålde pastan i sitt vardagsrum. När min mamma behövde pasta skickade hon mig till Franchetti. Jag har aldrig sett så mycket pasta i hela mitt liv!”
Hopp och hårt arbete
Optimismen, tron på att det går att lyckas, och på att inget problem är omöjligt, löper som en röd tråd genom Salvatore Grimaldis liv och karriär, från det avgörande beslutet att köpa en slipmaskin, som sedan kom att utvecklas till Grimaldis mekaniska verkstad, och vidare till en rad lyckosamma förvärv av problemtyngda bolag som han lyckades göra lönsamma, som cd-maskintillverkaren Toolex Alpha, Monark-Stiga, och legendariska italienska cykelvarumärket Bianchi.
Det är lätt att imponeras av det du har åstadkommit, och av att du fortsätter att köra på. Det mått på framgång som oftast används i näringslivssammanhang är pengar. Vilken är din drivkraft?
”Min drivkraft är inte pengar. Det är att lyckas med något jag har tagit mig an: att lösa problem. Är man en tokig entreprenör så ger man sig in i omöjliga projekt. Alla har förstås inte lyckats. Men om man arbetar envist och mycket så hittar man lösningar hela tiden. Jag brukar skoja och säga att det enda jag kan är att arbeta. Att arbeta hårt är mitt motto. Det tror jag också gäller när man blir äldre. Jag har en teori: Om man slutar jobba, då slutar man att använda hjärnan, och då kommer man närmare döden. Själv är jag 80 år och känner mig fullständigt frisk!”
Du fick jobb som slipare på Volvo i Köping direkt efter din yrkesutbildning. Som jag har förstått det blev du skicklig på ditt hantverk. Har din grund i hantverket haft betydelse för dig som entreprenör?
”Ja, det var ju så allting startade. Jag blev pappa när jag var 18 år och då var det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. På Volvo tjänade jag fem spänn i timmen, vilket inte var tillräckligt. Jag jobbade extra med olika saker. Sedan fick jag en idé. Jag frågade min förman om jag kunde få ta med mig jobb hem om jag skaffade en maskin. Han blev jätteglad. För det fanns mycket jobb samtidigt som det var ont om slipare. Så jag köpte en maskin och ställde den i garaget.”
”När min äldste son, Tony, var liten sov han så gott till det surrande ljudet av slipmaskinen när jag arbetade i garaget på kvällarna, men när jag var ute och reste, då var slipmaskinen tyst, och han kunde inte sova.”
Den tokige entreprenören
Hans lösningsorientering och aldrig-ge-upp-attityd är nyckeln till hans framgångar som företagare. Toolex Alpha, som byggde maskiner för tillverkning av cd-skivor, är ett exempel. Det var ett bolag med stora lönsamhetsproblem, som han tog över 1988, och lyckades göra världsledande.
”Jag tillverkade komponenter till Wallenbergarna och en dag frågade de ’Salvatore, ska inte du köpa det här företaget?’. Vi tog över bolaget, och de problem som fanns. Men Wallenbergarna var väldigt schyssta. De gav pengatillskott när det hade gått sex månader och det inte hade kommit in en enda order. När jag besökte en mässa i Tyskland insåg jag direkt varför: konkurrenternas maskiner kunde tillverka en cd-skiva på tio sekunder, och för oss tog det tjugo. Först skämdes jag oerhört för att jag hade köpt bolaget och tänkte att vi aldrig skulle kunna konkurrera, att det enda alternativet var att stänga ner verksamheten. Sedan tänkte jag om. Jag bad min konstruktör Kurt att ta med sig en kudde och bo hos mig i Västerås under några veckor, och försöka hitta en lösning. Vi jobbade hårt, långa arbetsdagar, och till slut kom vi på att vi kunde bygga en produktionslinje med två plastsprutor istället för en. På så sätt kunde vi tillverka en skiva på bara fem sekunder – dubbelt så snabbt som konkurrenterna alltså. Vi åkte snabbt till Sundbyberg, där fabriken låg, städade upp, och fick upp en produktionslinje. Sedan bjöd vi in kunderna. Vi fick omedelbart mängder av beställningar. Det var en fantastisk tillfredsställelse. Det var inte många företag i Sverige som var så lönsamma som vi blev.”
1994 sålde Salvatore Grimaldi Toolex Alpha till amerikanska Citibank. Med välfylld kassa kunde han börja göra affärer på allvar. Han köpte Monark Stiga AB av Robert Weil, ett bolag som inkluderade både cyklar och trädgårdsklippare. Stiga sålde han senare med god förtjänst, efter att ha introducerat en innovation, som radikalt förbättrade gräsklipparnas kapacitet. Monark blev början på hans globala cykelimperium som förutom Monark idag bland annat inkluderar prestigevarumärket Bianchi, svenska Crescent, och danska Kildemoes.
Jag lyssnade på ditt sommarprogram häromdagen. Där berättade du om de italienska arbetarna, som brukade sjunga tillsammans när de cyklade till jobbet på Asea tidigt om morgnarna. Har du ett särskilt intresse för cyklar?
”Jag har aldrig varit någon cyklist. Det som roar mig är tekniska lösningar. Och jag gillar snygga grejer. Jag är sådan till naturen. Det gäller också fabrikerna, det är viktigt för mig att de är vackra”, berättar Salvatore Grimaldi och letar fram en bild från Bianchis nybyggda fabrik. Bilden visar en mycket prydlig monteringsanläggning, med ett svagt sluttande tak med fönster, vars ljus faller ned över cyklarna som står på golvet, förpackade och redo att levereras; även emballagen är eleganta. ”Det är världens modernaste verkstad, och på taken har vi solceller!”
Konsten att ha tur
Han har kallats för ”cykelkungen”. Under senare år har cykeln, som får sägas vara en mogen produkt, fått sällskap av elcykeln, och Salvatore Grimaldi berättar att hans företag har en andel på 40 % av elcykelmarknaden i Sverige. I koncernen ingår också Grimaldi Development – ett forskningsbaserat företag som utvecklar innovationer för såväl fordonsindustrin som inom energi och medicinteknik.
”Där har jag flera spännande bolag. Ett som utvecklar tekniker för att fånga in koldioxid. Och ett som gör system för att få bort avgaser från bilarna. Här jobbar vi med tio bilföretag som testar och vill börja använda våra grejer. När det är klart, då får jag säga att jag har haft tur”, säger Salvatore Grimaldi med ett leende.
Tur ja, du har pratat mycket om vikten av hårt arbete, men gäller det inte också att ha tur för att lyckas i affärer?
”Jag brukar alltid säga att jag har haft mycket tur, men jag tror också att envist arbete leder till tur. Det är som Ingemar Stenmark sade: ’Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag’.”
Kräver du att dina medarbetare är lika hängivna som du själv?
”Ja, jag vill att man ska arbeta hårt. Det är inte bara för företagets skull. Utan också för medarbetarnas skull. Man mår bättre av det.”
Salvatore Grimaldi har förvärvat många företag genom åren. Och därmed också mött många olika företagskulturer. Att förändra en dålig företagskultur är ingen enkel sak, det vet alla som har försökt. Hans metod har varit att föregå som exempel, att själv arbeta hårt och förvänta sig detsamma av andra. Att göra det i handling, snarare än i ord.
”Jag tror att det smittar av sig och kan förstärkas. Vissa kanske tycker ’Vad jobbigt, jag hittar något annat’ och så slutar de. De duktiga stannar kvar. Sedan är det ju fortfarande så att tekniska lösningar är mitt huvudintresse. Jag kan inte låta bli att lägga mig i och fråga mina medarbetare: ’Men du, kan man inte göra så här istället?’. Då får man igång en dialog kring möjligheterna.”
Det italienska sättet
När jag har jobbat i Italien har jag slagits av att det finns en särskild spontanitet och att det är lika viktigt att umgås och ha kul som att göra själva jobbet.
”Ja, ja! Det är ett sätt för mig att jobba på. Det skulle inte vara jag om jag inte försökte lura med folk på olika sociala grejer. En annan sak är att mina barn är engagerade i företaget. Det är det italienska sättet, att samla familjen, och låta företaget gå från generation till generation. Italien är familjeföretagarnas land.”
Vad ser du för skillnader mellan ditt unga jag och den du är idag?
”Jag har kvar mitt engagemang och jag har alltid vågat ta risker. Där är det ingen skillnad, tyvärr (skratt). Men jag tar mig an riskerna på ett annat sätt idag. Jag lägger mer energi på att försöka övertyga människorna omkring mig. Och jag tror att jag har blivit bättre på att hitta olika ekonomiska och tekniska lösningar.”
Ditt första bolag, Grimaldis mekaniska verkstad, ligger fortfarande i Köping. Vilken relation har du till Köping idag?
”Jag blev väldigt rörd när jag blev utsedd till ambassadör för Västra Mälardalen. För det var i Köping jag startade. Och verksamheten i Köping går väldigt bra. Jag har fått mycket stöd av kommunen. Till exempel när jag skulle bygga verkstaden. Enligt kommunens krav på marknivån på tomten skulle jag behöva fylla i väldigt mycket. Då sade jag till kommunen att jag inte hade råd med det och frågade om de kunde hjälpa till. Då ändrade de sina krav, så att jag hade råd att fylla upp. Ja, jag har många fina minnen från Köping.”
Vissa människor undviker risker. Men du tycks istället dras till dem. Hur hanterar du tvivel och oro?
”Då lägger jag in sjätte växeln och arbetar ännu mer!”
Bild och text: Jens Soneryd
