I brovaktarstugan såg Susanna ett mysigt café gömma sig, och tillsammans med Rickard påbörjades omvandlingsarbetet. Stuprännorna blev rosa och de gråa plattorna vita. Insidan pryddes med Susannas egen konst på färgglada väggar. Caféet med de cerisa detaljerna blev snart en snackis och paret Trollske fick bland annat utmärkelsen Månadens Förebild för arbetet med det lilla huset intill ån.
En ryggskada tvingade dock Susanna att ta en paus från caféverksamheten, men med hjälp av inhyrd personal är det våren 2020 äntligen dags för en nystart.
”I sommar kommer man kunna fika på våfflor och glass och annat gott här”, säger Susanna och ser fram emot nyöppningen i maj.

Både Rickard och Susanna är uppvuxna i Kungsör. Susanna förstod tidigt att det var kreativitet och företagande som var hennes passion och som tjugoåring var hon en av drivkrafterna i hantverksgruppen Rustik i Kungsör. Hon beskriver sig själv som en färgstark person som ofta går utanför boxen. En konstnärssjäl som lika gärna målar tavlor som kittar fönster.
”Jag går in i olika skapandeperioder, då gör jag det till 140%, sen är det bara det som gäller.”

Rickard kompletterar med noggrannhet och koll på konstruktion och funktion. Intresset för att reparera och fixa fördjupades på Volvo i Köping där han spenderade drygt 20 år, först som reparatör och sedan chef. Men i takt med att de administrativa uppgifterna ökade saknade han det praktiska arbetet, och 2008 bestämde han sig för att starta eget. Idag driver han Trollskes Maskinservice AB tillsammans med nio anställda.

”Rickard kan allt”, säger Susanna och beskriver honom som den som håller ihop trådarna i deras gemensamma projekt. ”Han är väldigt noggrann och har helhetstänket. Vi kan se olika lösningar. Vi ser inte rivningsprojekt utan vi ser potentialen.”
Den där speciella kombinationen av kunskap och passion har tagit Trollskes hela vägen till TV. I produktionen Drömkåken tävlade de mot andra hobbysnickare och amatörinredare genom att under tidspress och strikt budget skapa ett snyggt och smart hem utifrån ett tomt skal. Juryn bestod av mäklare och professionella inredare.
”Det var kul men jobbigt. Vi jobbade ibland över 18 timmar per dygn, så på slutet var man bra trött. Vi vann mäklarens förstapris, men totalt med folkets röster blev det till slut en andraplacering”, berättar paret.

Trots det intensiva arbetet i TV-produktionen var lusten för husrenovering fortfarande inte mättad. Sedan dess har de hittat två nya projekt. En övergiven bar i Spanien och ett gammalt församlingshem i Hed utanför Kolsva.
”Vi skulle egentligen inte ens titta på den där baren i Nerja”, beskriver Susanna. ”Vi valde bort det, det såg så illa ut på bilderna, det hade regnat in och var alldeles för nedgånget. Sen fick vi ändå en känsla av att vi skulle åka dit och kika. Och när vi kom dit såg vi potentialen i ett fantastiskt läge i gamla stan och nära till stranden. Sen gick det fort för oss, men att få bygglov i Spanien har varit en lång process.”
Men nu ligger renoveringsarbetet i startgroparna och det svårt tilltygade lilla huset ska förvandlas till en utsökt karamell vid namn Casa Rosa.

”Det är en dröm vi haft”, säger Rickard. ”Först vill vi rusta det för att hyra ut, och sen är det härligt att kunna åka till värmen som pensionär.”
Fast än är det att tag kvar till ledigheten. För först ska även huset i Hed renoveras. Det som Susanna hittade på nätet och inte kunde motstå.
”Hon är Hemnetknarkare”, skrattar Rickard. ”Det finns inte ett objekt på marknaden hon inte har koll på.”
”Men det är helt fantastiskt”, säger Susanna. ”Det har en sal på 140 kvm och 6 meter i takhöjd. Där drömmer vi om att bo så småningom.”
Kanske har paret något produktivitetstips att dela med sig av?

”Vi har vilopauser emellanåt. Det måste man. Vi är bra på att släppa allt under de där andrummen. Då tar vi det verkligen lugnt och så tittar vi på bilder av det vi har gjort under året, då får man ny energi.”
”Fast att gå in i ett hus och gå in och riva, det är ju också som meditation”, säger Rickard. ”Det är vila för själen.”

Men det är nog inte främst vilopauserna som tagit Susanna och Rickard genom sina projekt.
”Det som skiljer oss från många andra är att vi brukar våga”, konstaterar de. ”Vi har gjort det som fallit oss in. Man lever bara en gång. Man kan inte bara sitta still.”

Av Johanna Ericson.

Artikeln publicerad den 21/2  2020.

I butiken på Vallby Gård såldes kläder och inredning, men även möbler som restaurerades och fick nytt liv.
Och just möbelförädling blir en central del i Evas nya verksamhet Ågatan work & shop. I det gamla sädesmagasinet i industrikvarteret intill Arbogaån ska hon hålla utbildningar och tillverka inredning av både hårda och mjuka material.
”Valet av lokal var avgörande. Jag gillar det ruffa och det operfekta. Och flödet i det här området är riktigt bra. Jag tycker om när man ser att här har människor jobbat. Här har det hänt saker.”

Arbetsplanen är att öppna Ågatan work & shop i mitten av mars, men hon förtydligar att det får vänta om hon inte är redo. Det ska vara som hon vill ha det först. Hon ser sig omkring på de väggar hon är i full färd att färgsätta.
”Lasyren har exakt den nyans jag ville få fram.”

Företagandet har varit en självklarhet i Evas liv. Men det krävs att man tänker till och följer med i utvecklingen, menar hon. Själv har hon bland annat investerat i utbildning inom marknadsföring och kundvård.
”Jag tror att service är framtiden för oss företagare”, säger Eva. ”Vi som är små kan inte slåss mot jättarna. Vi måste istället vara bra på att hjälpa människor, på att ge den där personliga touchen. Det är vad jag vill göra här på Ågatan.”

Men känslan för färg, form och service tar sig fler tydliga uttryck i Evas vardag, inte minst i bostaden utanför Arboga där intervjun fortsätter. Det gamla Bergsmanshuset väcker känslor av värme, stilsäkerhet och ombonad. Men det sitter inte bara i möblerna. Det är också de små handlingarna som bildar helheten.

I det där med att inför intervjun ringa och be om ursäkt för eventuella oljud från hantverkare. I gester som att räcka fram ett par tofflor, eftersom ”det är kallt på golvet.” I frågan om vilket te jag gillar bäst. Och i valet att hyvla vackra rullar av smör på ett fint fat till knäckemackan, när man lika gärna kunde ha ställt fram asken på bordet.

För många av oss är det en bedrift att hålla ett hem i skick. För Eva verkar det mer vara en livsstil. Ett grundläge. En ickefråga.”Jag tror jag är en problemlösare och är bra på att ta tag i saker”, svarar hon på frågan om hur hon hinner.

Så verkar det vara, tänker jag och sammanfattar besöket för mig själv när vi står i den hemtrevliga farstun. En problemlösare med fingertoppskänsla för färg, form och service.
”Här”, säger Eva och ger mig ett skohorn. Sekunderna innan jag själv har hunnit insett att jag behöver ett.

Av Johanna Ericson
Artikeln publicerades den 3/2 2020.

Thomas förklarar fotokonsten som en kombination av två favoritämnen. Teknik och kreativt skapande har alltid intresserat honom, och förutom att meka med stereoapparater och bygga högtalare i slöjden riggade han ett eget mörkrum hemma i badrummet i Arboga.
”Jag är självlärd. Jag gjorde misstag och fick lära mig av dem. Det fanns i princip en enda fotoskola att söka i Sverige på den tiden, men den passade inte mig. Istället gick jag runt i Arboga och fotade allt jag såg, jag hade kompisar som var snälla och ställde upp. Dessutom var det såna tider att bilderna oftast hade politiska budskap. Det där förstod jag mig inte på som trettonårig Arbogakille. Jag gillade att gå på upptäcksfärd med kameran, för att fota solnedgångar och annat vackert istället.”

Ett extrajobb på Nerikes Allehanda gav Thomas värdefull erfarenhet och pengar till sin gryende passion.
”Egentligen var jag nog ingen skjutjärnsfotograf. Jag tyckte det var synd att tidningsfotografier bara lever en dag och det var alltid bråttom att ta dem. Men visst var det roligt att som 14-åring få se sina bilder i tryck, och jag gjorde det för att få ihop pengar till fotopapper och film. Därefter började jag få uppdrag som passfoton och klassbilder. Det var nog dessvärre på bekostnad av läxorna.”

Teknikintresset tog den tjugoårige Thomas till Köping och ett lockande jobb på en skiv- och stereoaffär. Så småningom lyckades han tjata in en fotoavdelning till butiken, vilket medförde att den vetgirige Thomas fick ta del av utbildningar inom ljussättning och annat spännande.

Drömmen om att fotografera på heltid blev allt tydligare, och plötsligt en dag fick han ett erbjudande om att ta över en ateljé i Eskilstuna. Det var en chans han inte kunde motstå. Men de första åren som heltidsföretagare skulle visa sig allt annat än glamourösa.
”Det var en tuff tid. Jag hade inga pengar så jag fick bo i ateljén. Jag fick gå från amatör till proffs och det gick åt mycket tid att lära mig avancerad professionell utrustning. Det var mycket som gick mig emot då. Ett jobb som skolfotograf i Dalarna blev räddningen. Jag fick komma ut och få luft.”

Tiden i Dalarna gav välbehövlig inkomst, men även viktiga insikter.
”Jag kom på mig själv med att en kväll formulera mina livsmål på en lista. Jag insåg att jag var tvungen att börja från noll igen. ”

Ateljén i Eskilstuna såldes. Stukad av det tuffa företagarlivet bestämde sig Thomas för att istället nöja sig med att fotografera på hobbynivå. Han skaffade sig en liten lokal på Glasgatan i Köping.
”Men så fort jag öppnade lokalen kom folk och bad mig fotografera. Av någon anledning fick jag snabbt gott rykte. Jag var med i en del fototävlingar som skapade publicitet, det var på så vis jag marknadsförde mig. Plötsligt gick det så bra att jag till och med kunde byta bil och åka på semester.”

Jobben fortsatte att trilla in, och nu, 40 år senare, ser Thomas tillbaka på ett yrkesliv fyllt av spännande fotouppdrag. Han har rest runt i världen med kameran på axeln, han har etablerat både inomhus- och utomhusstudio i anslutning till bostadshuset på S:t Olofsgatan, spelat in tre långfilmer och dessutom genomgått en omvälvande teknikomställning.
”Jag hade precis köpt in en ny, svindyr analog kamerautrustning när allt plötsligt skulle ske digitalt. Jag skulle gå från hantverkare till datamänniska. Den nya tekniken var svår för mig att hantera.”

Men skam den som ger sig. Thomas kavlade upp ärmarna och lärde sig det nya han också, och idag består även hans studio av datorer och redigeringsprogram. Han har nyligen haft vernissage för att fira 50 år som fotograf. Så nog är det fotografiska hantverket fortfarande i allra högsta grad en del av Thomas Ljungqvists liv och identitet. Och det är vi många som är tacksamma för. Hans arkiv rymmer en ovärderlig bildskatt för Västra Mälardalen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad 23/1 -2020.

I april 2014 fick Thomas Ljungqvist och Kenneth Eneroth utmärkelsen Månadens Förebild för sitt arbete med Köpingsskildringen Köping i bild. Boken är en vandring genom Köpings stadskärna och omnejd. Allt berättat på duons personliga manér.
”Jag ville visa Köping som det är, utan Photoshop”, säger Thomas som berättar att idén började med planer om en fotoutställning. ”Köpings kommun ville ha en monter med bilder på Köpingsmässan och hörde av sig till mig”.

Idén vidareutvecklades till en vision att även samla alstren i bok. Bilderna var inget problem för Köpingsfotografen, men en bok behöver text för att vara komplett. Och Thomas visste precis vem han ville jobba med.
”Jag hoppades att Kenneth Eneroth skulle nappa på idén. Jag hade följt hans krönikor och gillade hans sätt att uttrycka sig.”

Eneroth kontaktades.
”När jag fick reda på vad tanken var”, säger Kenneth, ”kände jag direkt att jag ville vara med. Jag tyckte att Köping var värd något bättre, något mer. Jag var trött på att man på vissa håll pratade om Köping som en tråkig stad. Det har hänt så mycket bra här, men alla tänker inte på det. Och med Thomas bilder var det självklart.”

Kenneth som då nyss hade gått i pension från Bärgslagsbladet/Arboga Tidning beskriver projektet som ett annorlunda inslag mot journalistvardagen.
”Det var roligt och lite annorlunda mot det jag gjorde som reporter”, minns Kenneth. ”När man jobbade på tidningen skulle man jobba snabbt och leverera snabba texter. Nu fick jag hålla på och skriva i flera månader. Då blev utmaningen att sätta stopp. Nån gång måste man ju vara klar. Det var roligt att för en gångs skull jobba på ett längre projekt.”

Thomas och Kenneth visade sig vara ett framgångsrikt team.
”Det är viktigt”, säger Thomas. ”Man kan bli galen om man jobbar med fel person. Kenneth och jag fick en varm kontakt. Det var enkelt att prata.”
”Vi är nog ganska lika”, tillägger Kenneth. ”Vi är lätt tillbakalutade. Inga gåpåiga typer som stressar och hetsar. Vi har förtroende för varandra.”

Köping i bild blev ett bestående minne för såväl Köpinsgbor som upphovsduo. Boken är en färgstark hyllning på över 200 sidor, fullmatade med bilder och fakta om staden vid Mälaren, eller ”en småstad i förändring” som kreatörerna inledningsvis beskriver den.
”Det här blev vår present till Köping”, säger de. ”Det är roligt att den har blivit så väldigt omtyckt.”

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.