Både Gun-Marie och Johan var anställda som lärare på Malmaskolan när de fick frågan om ett rektorsvikariat. De arbetade då i olika arbetslag och kände inte varandra.
”Ganska direkt upptäckte vi att vi delade värderingar och tog oss an uppdraget tillsammans”, säger Gun-Marie. ”Vi såg att skolan var uppdelad i olika lag, det fanns diken mellan olika delar av verksamheten så vår första gemensamma insats blev att försöka skapa en skola.”
”Egentligen är det emot alla skolboksexempel, att gå in och bli chef över sina lärarkollegor”, säger Johan. ”Det är som gjort för ledarskapsutmaningar. Men vi fick faktiskt förtroende och stöd från personalen direkt.”
”Och när vi sedan fick genomgå rektorsutbildningen tillsammans kunde vi applicera det vi lärde oss där på vårt eget arbete. Det var riktigt bra. Vi har hela tiden valt att sätta eleverna i centrum, och format verksamheten utifrån det”, säger Gun-Marie.

Arbetet har gett resultat. Trivsel och resultat hos eleverna har ökat. Personalomsättningen är låg. Elevantalet har vuxit. Budgeten visar svarta siffror. Det som många skolor strävar efter verkar har lyckats här och den positiva utvecklingen har intresserat många.
“Inom skolvärlden har man koll på Malmaskolan, det är såklart jätteroligt att vara ett gott exempel”, säger Johan.

En framgångsfaktor är långsiktighet, menar de.
”Vi förstår att förändring tar tid och man måste ha tålamod. Statistiken visar att en genomsnittlig rektor byter arbetsplats efter ungefär 1,5 år. Det är klart att det gör skillnad att vi har jobbat tillsammans så länge”, säger Johan.
“Johan och jag har haft ett pågående samtal sedan vi tog oss an uppdraget och vi är inte färdiga än,” menar Gun-Marie. ”Vi ska också fortsätta vara en skola i framkant. Vi diskuterar mycket, man blir aldrig klar.”

Flera orsaker till den goda utvecklingen träder fram genom samtalet, och kanske kan det låta enkelt:
Att ta tag i problem i tid och inte avvakta för länge. Våga pröva. Få elever och personal att bli ambassadörer för sin skola. Ge och ta. Diskutera mycket och hålla en gemensam linje ut mot personalen.
Men den som tar del av samhällsnyheter förstår att det kan kräva ett enormt arbete att omvandla visioner till praktik, framför allt inom skolvärlden.
”Lärarjobbet får ibland en ganska trist bild i media”, tycker Johan. “Det beskrivs ofta som tufft, hårt och slitsamt. Så kan det såklart vara. Men det är så mycket annat också. Våra lärare visar en enorm yrkesstolthet.”

Påskgodislevererans till personalstyrkan.

Även ett rektorsuppdrag kan se ut på olika sätt menar duon. Man kan välja att stänga in sig vid ett skrivbord eller så kan man finnas till hands ute i verksamheten. På Malmaskolan står dörren till det gemensamma rektorsrummet alltid öppen. Och kanske är det just precis den tryggheten som känns genom korridorerna.
”Prestigelösheten mellan oss är oerhört viktig”, förklarar Gun-Marie. ”Vi törs släppa saker till varandra. Och så har vi ett grundläggande lugn. Vi stressar inte iväg i en situation. Vi tänker efter och funderar: Vart leder det här?”

Och så arbetsglädjen, tänker jag. Den där som tar sig ut mellan ord och meningar genom hela intervjun. Den som får en rektor att vissla på väg till jobbet.

Av Johanna Ericson

Gun-Marie Persson

“Skolan är vår framtid. Jag vill vara med och påverka och ge barnen självkänsla och ett socialt sammanhang. Jag vill ge dem förutsättningar att klara livet efter skolan.”

Gun-Marie och Johan delar kontor för att få snabb och smidig kommunikation.

Bakgrund:
Köpingsfödda Gun-Marie förstod redan som barn att hon var intresserad av att jobba inom skola. Efter studier till idrotts- och matematiklärare väntade anställning på Malmaskolan. Här har hon varit sedan 1986.
Intresset för skolfrågor ledde henne tidigt in i fackligt arbete. Idag är hon aktiv inom Sveriges Skolledarförbund.

Gun-Marie om sig själv som rektor:
“Jag leder med hjärtat. Jag tror man känner att man är välkommen att komma till mig och få hjälp. Att jag lyssnar. Jag sätter mig in i skolfrågor och följer forskning i ämnet.”

Drivkraften:
“Att kunna påverka. Jag vill se till att vi får en skola som passar in i vårt samhälle. Och så gillar jag  att vara med andra människor.”

Johan Hallberg

“Om någon säger till mig att det här går nog inte, så säger jag: Bra, då gör vi det två gånger och tar kort på resultatet.”

Rektorsjobbet blir en livsstil, menar Johan. Det är inget 9-5 jobb, det gäller att hitta en balans mellan jobb och fritid. Själv visslar han fortfarande på väg till jobbet.

Bakgrund:
Johan föddes i Stockholm och flyttade till Köpings kommun första gången under tonåren. Egentligen hade han tänkt sig en framtid som grafisk formgivare efter gymnasiet, men fick andra insikter under ett lärarvikariat.
“Jag tyckte jobbet var jättekul och fick höra att jag passade som lärare. Aha, det är så här det ska vara, tänkte jag då.”
Efter lärarhögskolan i Falun och Örebro, återkom han till Västra Mälardalen år 1998, för jobbet som lärare i svenska och i särskild undervisningsgrupp på Malmaskolan.
Då blev han Kolsvabo.

Johan om sig själv som rektor:
“Jag har nog ett bra helikopterperspektiv, jag ser hur saker hänger ihop. Jag tycker målet är att alla elever ska må bra och klara skolan. Det fokuset vill jag ha.”

Drivkraften:
“Förändring. En känsla av att kunna göra skillnad. Det är en riktigt häftig känsla när vi jobbat hårt med en elev och så plötsligt vänder det och eleven börjar jobba för egen maskin.”

Liften från 1979 gör fortfarande ett bra jobb. Men en mer uppdaterad version ingår i framtidsplanerna.

Medlemmarna lägger omkring 2000 ideella arbetstimmar på en säsong som varar i ungefär tre månader.
”Jag var här vid fem imorse innan jobbet och pistade. Det är så vi gör. Det är vi i föreningen som sköter driften, det skulle bli dyra timmar annars.”
Föräldrarnas drivkraft ligger naturligtvis i att låta sina unga skidentusiaster få utveckla sitt intresse.
Merparten av utövarna är tjejer, berättar Andreas, även om det jämnar ut sig lite mer i de yngsta grupperna.
”Vi har 80 ungdomar som tränar hos oss i år, det är en fördubbling från förra säsongen och det är såklart jättekul att det har ökat så.”

Förutom träningen i Teknikbacken ordnar föreningen (under normala omständigheter) läger både utomlands och i Svenska fjällen. En gång om året går Arboga Masters av stapeln, en viktig tradition med lokala sponsorer. Och så deltar de i en cup tillsammans med närliggande föreningar från exempelvis Eskilstuna, Vingåker, Norberg och Västerås.
”Man lär känna de närliggande klubbarna och vi har en bra gemenskap.”

Andreas och föreningen har visioner om en fortsatt levande och välskött skidbacke, gärna en höjd sådan. Och så en större och mer modern lift, kanske till och med en fin toppstuga att vila fötterna i. Det är något särskilt med utsikten där uppe, menar Andreas:
”Det är ganska häftigt att se ut över omgivningen. Ibland står jag där på toppen och tycker att livet är ganska bra. Jag hoppas att medlemmarna känner att de verkligen är med och bidrar. Att de känner stolthet. Själv tycker jag det är värt det varenda gång det kommer någon liten person i hjälm och ber om hjälp i liften eller med skidorna. Då är det värt allt jobb.”

Av Johanna Ericson den 15/3 2021.

Gården utanför Torpa i Kungsör sjuder av aktivitet. Det har varit lamning i dagarna, tillökningen består av ungefär 500 nyfödda lammungar. Under vinterhalvåret vistas fåren under tak i luftiga stallar, men så snart våren kommer är det naturbete som gäller.
”Våra djur bidrar till artmångfald och öppna landskap”, säger Tomas och förklarar att får är utmärkta på att beta på marker där inget kan odlas eller där man vill hålla fritt från sly. ”Vi har får utplacerade som naturvårdare på kommunens marker. De är duktiga på att hålla fint.”

Lamning sker ett par gånger under våren, på sommaren ska fåren klippas och ullen tas om hand.
”Under 60-talet kom syntetmaterialen och efterfrågan på ull dog i princip ut. Mycket har kastats genom åren. Själva har vi prövat lite olika varianter, bland annat skänkte vi ett tag ull till Estland där den togs om hand. Här i Sverige har vi inte haft så god kunskap om ull.”

Men ullen har en framtid, tänkte Tomas som tog fram en fårtyp som ger både hög ull- och köttkvalitet. Det resulterade i att han plötsligt befann sig i ett modeprojekt, med bland annat designern Filippa K.
”Ibland undrar man ju hur det går till”, skrattar Tomas, ”men en dag satt jag och diskuterade med modefolk i Stockholm. De testade vår ull och tyckte om den jämna, fina kvaliteten så de tog fram en kollektion av den.”

När Tomas och hustrun Anna tog över driften på Norrby Gård i början av 90-talet hade de 25 får. Sedan dess har de expanderat. Idag är Norrby en av landets största lammproducenter med en besättning av 1000 tackor. Merparten av kunderna är restauranger som ställer höga krav:
”Många inköpare och krögare kommer hit på besök, de vill se hur våra djur har det för att kunna stå för köttet inför sina kunder och gäster. De vill veta hur djuren äter, mår och sköts. Det är roligt att jobba hela vägen ut mot kunden och för oss är transparensen en självklarhet. Jag tycker om att berätta om det vi gör.”

2018 tog Norrby Gård emot Scans Miljöpris och 2020 blev de nominerade till Årets Köttbonde. Tomas återkommer till det stora ansvar som han och branschkollegorna axlar:
”Det är vi matproducenter som står för den stora omställningen. Vi måste hela tiden hitta nya odlingsmetoder för att klara vårt nya klimat, och sätt att bevara jordens resurser. Men konsumenterna måste hjälpa till att ställa krav. Vi behöver äta mindre mängder kött och vi ska äta rätt kött”, menar han.

Genom föreningslivet finns fler sätt att påverka utvecklingen, menar Tomas som är aktiv inom LRF och Sveriges Lammproducenter.
”Jag är hållbarhetsambassadör, uppdraget innebär att berätta för politiker och konsumenter om hur vi arbetar. Inom LRF jobbar vi mycket mot skolor, det är viktigt att barnen förstår var maten kommer ifrån. För några generationer sedan hade de flesta någon koppling till lantbruk, idag är det få som har varit på en bondgård.”

Sina egna kunskaper inhämtar Tomas genom omvärldsbevakning, han är bra på att ta del av branschaktualiteter, både på hemmaplan och utomlands.
”Jag försöker delta i konferenser. Och så åker vi till England för att besöka kontakter inom fårproduktion. Vi fick stipendium att resa till Nya Zeeland där vi spenderade två veckor. Det var alldeles fantastiskt att se hur de jobbar där.”

Om vi ska kunna fortsätta försörja Sverige med bra, hållbar mat måste någon föra yrkesarvet vidare. Tomas har tur menar han, att han har barn som är intresserade. I branschen behövs det arbetskraft.
”Det är brist på djurskötare och traktorförare idag, men intresset för att söka naturbruksgymnasium har ökat, vilket är roligt. Att jobba på gård är varierande och kul. Vi befinner oss mitt i en riktigt spännande utvecklingsresa, jag rekommenderar verkligen fler att fundera på det här yrkesvalet.”

Tomas beskriver att göromålen på gården är tydligt indelade i olika perioder och årstider, vilket gör jobbet omväxlande.
”Vintern innebär mycket rutiner. Djuren ska fodras, det ska mockas och allt ska rulla på. Då är det väl för oss som för de flesta, lite mörkt och skitigt. Men när våren kommer börjar ett nytt liv. Det är fortfarande minst lika mycket att göra, men inte så bundet till rutiner. När man släppt ut fåren på bete och man sitter där på en sten och ser att de mår bra och man känner doften av gräset … det är helt magiskt.”

Stoltheten för verksamheten och ansvaret återkommer på många sätt genom samtalet.
”Det här är framtiden”, säger Tomas. ”Hållbar livsmedelsproduktion är en viktig uppgift. Det är väldigt utvecklande att få vara med på den resan. Det är så viktiga saker att jobba med. Den viktigaste resursen jag har är min jord. Maskarna ska trivas, djuren ska trivas, allt måste må bra. Jorden och djuren driver allt det här.”

Film om Tomas. 

Av Johanna Ericson, 3/2 2021