Han minns tydligt hur lärarkallet vaknade.
”När jag gick på Nyckelbergsskolan flyttade särskolan in på skolområdet och jag kände direkt att det var något jag själv ville jobba med. Senare, under förskollärarutbildningen, hade jag praktik på särskolan fick sen jobb där. Sedan 1987 har jag jobbat inom särskolan här i Köping och nu på senare år även inom Lärvux.”

Musikspåret beskriver han som en aning grumligare:
”Vårt hem var inte alls något musikhem, men jag fick en gitarr när jag var 12 och anmälde mig till en ABF-kurs. Läraren gav mig faktiskt rådet att lyssna istället för att spela, så gitarren hamnade på väggen”, skrattar han. ”Men några år senare var jag på kräftskiva hemma hos en kompis. En kille satt och lirade Eddie Meduzalåtar och jag tyckte det verkade coolt. Så jag tog ner den där gitarren från väggen och började lära mig.”

Trots att gitarrspelandet senare skulle ta Micke till stående ovationer och slutsålda spelningar är han fortfarande ödmjuk inför sin musikalitet.
”Jag kallar mig fortfarande inte musiker. Jag tycker om att underhålla. Det är min styrka.”

Många i Västra Mälardalen har haft förmånen att följa Rönnas Treo, och senare också hans Pack, genom åren. Det som började som snack på en fest i Guttsta blev ett underhållningsband som under snart trettio år har gett publiken en bred repertoar av spelglädje, humor och oväntade nummer.
”Vi har hittat en typ av underhållning som är unik. Vi gillar att överraska. Bland annat har jag en karaktär, Rinaldo, han är inte helt rumsren, men han dyker upp ibland. Nån gång har min fru Pernilla fått frågan om hon inte skäms över mig. Nä, det får han göra själv, svarar hon då.”

”Det är märkligt egentligen”, säger han fundersamt. ”Att jag vågar stå på en scen och kasta mig ut fullständigt. För när jag var yngre hade jag en del prestige, ville inte ens klä ut mig i skolkatalogen. Men det finns fortfarande tillfällen då jag undrar vad jag håller på med. En gång skulle jag köra Rinaldo för ett gäng ganska strama typer, egentligen kände jag på mig att de inte var redo för just den grejen. Men jag körde på och fortsatte köra fastän jag inte kammade hem ett enda skratt och jag skojar inte, det var de längsta minuter jag någonsin varit med om. Kände mig helt naken.”

Det mesta har flera sidor. Men är man en glädjespridare kan man få stämpeln som spillevink, menar Micke och förklarar att han också har en lite mer grubblande sida.
”Jag grubblar över välfärden, hur ska det gå med den nu i pandemitider? Och utanförskapet i samhället? Det är sånt jag kan fundera över ibland. Men jag försöker att hålla en lite lugnare ton nu för tiden. Jag måste inte alltid vara den som ordnar och styr upp, och inte heller den som tycker till om allt. Över huvud taget har jag blivit lugnare, men det kanske tillhör åldern.”

Mickes livsrecept, om det nu finns ett sådant, är ändå att försöka se saker från den positiva sidan. Och inte gräva ner sig i nyheter och elände.
”Jag har dragit ner på mängden nyheter eftersom jag tycker de sänker mig. Och så finns jag inte på sociala medier. Dels på grund av jobbiga nyheter men också för att jag skulle tvingas välja in eller välja bort människor. Det skulle jag ha svårt för.”

När det har blivit dags att runda av intervjun åker gitarren fram. Micke, som just har berättat att hans låttexter kan handla om olika typer av vardagsbetraktelser börjar illustrera ett av sina senaste verk, en sång om gammal vänskap. Jag bjuds på ett svängigt nummer med tänkvärd text där inne på kontoret innan sista frågan avhandlas. Den där som säkert många Västra Mälardalingar ställer sig: När får vi se Rönna och hans gäng uppträda igen?
”Någon sak till skulle jag vilja göra”, säger han hemlighetsfullt. ”I vilken form eller när får vi se. Men något mer skulle jag nog allt vilja göra.”

Närhet till livet för Micke. 

“Gammal vänskap”.

Intresset för att hjälpa andra tog honom istället åt ett annat håll. Efter bibelstudier bar det av till Göteborg där han sökte sig till ideellt arbete inom Räddningsmissionen. Där träffade han även sin hustru. Anders tog extraarbete som lärarvikarie, något han visade sig ha talang för. Han fick förtroendet att hantera de klasser som var lite ”svåra”.
Anders insåg att det var dags att förkovra sig, fast inom rätt område den här gången. Strävan att hjälpa andra resulterade i en socionomexamen, något han aldrig har ångrat.

Anders och hans fru bildade familj och flyttade tillbaka till Värmland. Anders arbetade på öppen verksamhet inom Hela Människan, en plats där människor med missbruk, hemlöshet och psykisk ohälsa kan hitta trygghet och sammanhang. Men även om Anders sannolikt har funnits till hands mer än många andra, har han periodvis tampats med tankar av otillräcklighet.
”Viljan att komma till min rätt har varit en stark drivkraft för mig. Jag har ibland haft ångest för att jag inte kan hjälpa tillräckligt. Men jag har genom min uppväxt känt mig lite udda och varit med om saker som har rustat mig att förstå andra och leva mig in i deras känslor.”
Anders hade hittat sin yrkesbana.

Att vägen senare skulle ta honom till Kungsör och Västra Mälardalen, beskriver han så här i efterhand som självklart.
”En bekant såg det utannonserade jobbet som föreståndare på Kungsörs Återvinning och Secondhand. Hon tipsade dem om mig, och på den vägen var det. För mig kändes det väldigt rätt att få ett arbete där allt jag hade med mig kunde komma till nytta.”

Och i Kungsör kände han sig hemma på alla sätt.
”Jag trivdes omedelbart här, jag skaffade en övernattningslägenhet och åkte hem till familjen på helgerna under det första året, men sedan fick vi möjlighet att skaffa ett radhus och min fru flyttade hit.”

Kungsörs Återvinning och Secondhand är dels en butik för återvunna saker och dels en central för hjälpsändningar till Belarus och Lettland.
”36 % av vår vinst går till hjälpsändningarna. Vi skickar bland annat skolväskor, husgeråd, babypaket och handikapphjälpmedel.”

Verksamheten i Kungsör är också en mycket viktig arbetsplats för de 15-20 personer som jobbar här. Den har från början byggt på personer som behöver arbetsträning, men idag finns här även volontärer och anställda.
”Livet far illa med oss ibland”, säger Anders. ”Här får man vara den man är. Man duger.”

Verksamheten gör inte bara gott för dem som får ta del av återvunna fynd, butiken har även bidragit till att sätta Kungsör på besökskartan.
”Vi har omkring 35 000 besökare i vår butik varje år”, berättar Anders stolt.”

Anders använder ofta ordet samverkan. Han beskriver relationer och goda samarbeten som en förutsättning för allt. Och att vara en aktiv lokal aktör ser han som en självklarhet för att sprida kunskap om det arbete som görs.
”Kanske tror en del att jag gillar att synas. Men mitt mål är att göra verksamheten känd. Vi måste berätta om den. Den är viktig. Och då innebär det att man även måste synas ibland.”

Även om Anders egentligen är pensionär har han en fot kvar i verksamheten och i backspegeln ser han att det har hunnit hända en hel del sedan han började 2008. Både lokalerna och verksamheten har utvecklats längs vägen. Ett minne som är särskilt starkt var när de fick ta hand om ett lager av sjukhusutrustning. Det visade sig vara ett komplett sjukhus som kunde lastas på långtradare och köras till ett land i behov.
”Vi förmedlade den kontakten, och det kändes fantastiskt. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det.”

Anders återkommer till att det nog var meningen att han skulle hitta till Kungsör. Vägen ledde honom hit.
”Min tro ger mig kraft i vardagen. Det har funnits en mening med mitt liv, och det gäller att jag lyssnar.”

Av Johanna Ericson, september 2020

”Jag strävar alltid efter att hitta smidiga lösningar oavsett vad jag gör. Och helheten är viktig”, säger han och menar att de tidigare erfarenheterna som marknadsansvarig på belysningsföretaget Optoga gav honom värdefulla erfarenheter och företagarperspektiv att ta med in i rollen på kommunen.

Tobias återkommer ofta till att det mesta kan göras ännu bättre. Uppgraderas.
”Saker ska funka och vara enkla. Är dom inte det vill jag gärna vara med och bidra till lösningarna. Jag släpper ogärna ifrån mig saker som jag inte är helt nöjd med. Men jag är seg och nog ganska uthållig.”

Kanske var det uppväxten i småländska Vetlanda som bidrog till den där strävsamma jag-gör-det-själv-attityden:
”Eftersom jag inte var aktiv inom vare sig idrott eller kyrka var utbudet begränsat. Man fick fixa själv. Jag och kompisarna började experimentera med bild- och ljudteknik. Vi skapade egen musik och coola videoeffekter och nördade in på housemusik och Monty Python-sketcher. Vi hade en opretentiöst punkig attityd till det och tryckte att ’alla kan’. Vi vågade testa och satt inte och väntade på att någon annan skulle göra något åt oss. Vi jobbade extra för att kunna köpa teknikutrustning som vi sedan pressade till max, vi ville se om den kunde åstadkomma mer och annat än vad den var byggd för. Någon gång fick man väl en stöt …”

Intresset för bild, form och teknik följde sedan med genom uppväxt, extrajobb och hela vägen till universitetet där han tog examen inom samhälle- och medieproduktion.
”Eftersom jag saknade något i utbildningens innehåll ville jag vara med och förbättra den. Så jag fick en amanuens-tjänst på universitet för att utveckla en ny inriktning inom grafisk kommunikation som jag sedan undervisade i.”

Med eget företag inom grafisk formgivning i ryggsäcken styrde Tobias kosan utomlands och landade därefter i Göteborg där han fortsatte att undervisa. Där träffade han också sin fru. De bildade familj och bodde i lägenhet i centrala Göteborg.
Men det storstadsliv som tidigare hade lockat, började så småningom kännas begränsande, särskilt för barnen.

”Vi tröttnade på datumparkering”, förklarar han. ”Vi längtade till landet, så vi tog fram en karta och såg att det där Västra Mälardalen verkade vara ett rimligt ställe att bo på. Sedan åkte vi runt och kikade. När jag senare fick jobb som marknadsförare hos Arboga kommun kunde jag verkligen sätta mig in i rollen eftersom jag själv hade valt att flytta hit. Vi insåg att vardagsnärheten är skön här, det blev en positiv överraskning. Hade vi velat, hade vi i familjen faktiskt kunnat leva hela livet inom en kvart.”

Här finns tid för fritid, menar han. Och med ett stort gammalt hus, fru och två aktiva tonåringar, ett par katter och en hund är han sällan uttråkad efter jobbet.
”Hemma har jag ofta rollen som IT-support, allmän fixare och övrig utvecklare. Jag gillar att renovera vårt gamla hus, det finns alltid något att förbättra. Det har aldrig varit ett alternativ att bo i ett nytt hus. Jag vill inte bo i något som redan är färdigt. Fast just renovera kan jag egentligen inte. Så jag kollar Google och Youtube, skissar, planerar och testar nya tekniker.”

Det som görs ska vara genomtänkt, säger Tobias i en mening som antagligen kan appliceras på såväl synen på renoveringsprojekt som jobbet.
”Det är nog det jag bidrar mest med”, säger han. ”Min strävan efter att saker ska funka. Det gäller även för samarbeten. Ett bra samarbete är när allas tankar förfinar och lyfter en idé. Ett dåligt samarbete kan mynna ut i en dålig kompromiss av allas idéer. Framgång är när man har en bra och tydlig målsättning som överträffas. Och när det händer, blir jag genuint nöjd. En stund i alla fall.”

Publicerad den 21/8 2020.
Av Johanna Ericson