Han minns tydligt hur lärarkallet vaknade.
”När jag gick på Nyckelbergsskolan flyttade särskolan in på skolområdet och jag kände direkt att det var något jag själv ville jobba med. Senare, under förskollärarutbildningen, hade jag praktik på särskolan fick sen jobb där. Sedan 1987 har jag jobbat inom särskolan här i Köping och nu på senare år även inom Lärvux.”
Musikspåret beskriver han som en aning grumligare:
”Vårt hem var inte alls något musikhem, men jag fick en gitarr när jag var 12 och anmälde mig till en ABF-kurs. Läraren gav mig faktiskt rådet att lyssna istället för att spela, så gitarren hamnade på väggen”, skrattar han. ”Men några år senare var jag på kräftskiva hemma hos en kompis. En kille satt och lirade Eddie Meduzalåtar och jag tyckte det verkade coolt. Så jag tog ner den där gitarren från väggen och började lära mig.”
Trots att gitarrspelandet senare skulle ta Micke till stående ovationer och slutsålda spelningar är han fortfarande ödmjuk inför sin musikalitet.
”Jag kallar mig fortfarande inte musiker. Jag tycker om att underhålla. Det är min styrka.”
Många i Västra Mälardalen har haft förmånen att följa Rönnas Treo, och senare också hans Pack, genom åren. Det som började som snack på en fest i Guttsta blev ett underhållningsband som under snart trettio år har gett publiken en bred repertoar av spelglädje, humor och oväntade nummer.
”Vi har hittat en typ av underhållning som är unik. Vi gillar att överraska. Bland annat har jag en karaktär, Rinaldo, han är inte helt rumsren, men han dyker upp ibland. Nån gång har min fru Pernilla fått frågan om hon inte skäms över mig. Nä, det får han göra själv, svarar hon då.”
”Det är märkligt egentligen”, säger han fundersamt. ”Att jag vågar stå på en scen och kasta mig ut fullständigt. För när jag var yngre hade jag en del prestige, ville inte ens klä ut mig i skolkatalogen. Men det finns fortfarande tillfällen då jag undrar vad jag håller på med. En gång skulle jag köra Rinaldo för ett gäng ganska strama typer, egentligen kände jag på mig att de inte var redo för just den grejen. Men jag körde på och fortsatte köra fastän jag inte kammade hem ett enda skratt och jag skojar inte, det var de längsta minuter jag någonsin varit med om. Kände mig helt naken.”
Det mesta har flera sidor. Men är man en glädjespridare kan man få stämpeln som spillevink, menar Micke och förklarar att han också har en lite mer grubblande sida.
”Jag grubblar över välfärden, hur ska det gå med den nu i pandemitider? Och utanförskapet i samhället? Det är sånt jag kan fundera över ibland. Men jag försöker att hålla en lite lugnare ton nu för tiden. Jag måste inte alltid vara den som ordnar och styr upp, och inte heller den som tycker till om allt. Över huvud taget har jag blivit lugnare, men det kanske tillhör åldern.”
Mickes livsrecept, om det nu finns ett sådant, är ändå att försöka se saker från den positiva sidan. Och inte gräva ner sig i nyheter och elände.
”Jag har dragit ner på mängden nyheter eftersom jag tycker de sänker mig. Och så finns jag inte på sociala medier. Dels på grund av jobbiga nyheter men också för att jag skulle tvingas välja in eller välja bort människor. Det skulle jag ha svårt för.”
När det har blivit dags att runda av intervjun åker gitarren fram. Micke, som just har berättat att hans låttexter kan handla om olika typer av vardagsbetraktelser börjar illustrera ett av sina senaste verk, en sång om gammal vänskap. Jag bjuds på ett svängigt nummer med tänkvärd text där inne på kontoret innan sista frågan avhandlas. Den där som säkert många Västra Mälardalingar ställer sig: När får vi se Rönna och hans gäng uppträda igen?
”Någon sak till skulle jag vilja göra”, säger han hemlighetsfullt. ”I vilken form eller när får vi se. Men något mer skulle jag nog allt vilja göra.”
Närhet till livet för Micke.
“Gammal vänskap”.
