När tåget stannar vid Kungsörs station är Sverigelandskapet bara ett stenkast bort. I närliggande Bleckkärlsfabriken växer Sverige i ett fascinerande miniatyrland. (Film: Ulf Eneroth)
Här brinner Gävlebocken var tjugonde minut samtidigt som ABBA dyker upp i helikopter och Leif GW Persson ses klura på ett mordfall, sittande på sin käpp. Kungsör har blivit navet när hela Sverige byggs i miniatyrstorlek, Miniature Kingdom.
Det sker i över 200 kvadratmeter i Bleckkärlsfabriken, en anrik men nedlagd industribyggnad. I dag har ett helt våningsplan blivit knutpunkt för dussintals tågset som slingrar sig på 700 meter räls genom landskapen – från Malmbanan i norr ned mot Höga Kustenbron och vidare söderut. 250 lastbilar, bussar och traktorer följer metalltråden i vägslingor genom välkända miljöer nere i Mälardalen.
Större delen av Norrland stod färdigt vid invigningen 2017 och därefter har byggnationen fortsatt söderut med nya landskap, ett trettiotal orter och miljöer som fogats till Sverigemodellen.
Jan Nordin (grön tröja) berättar om Avicii Arena (tidigare Globen) vid en guidning för besökare från Köping Scheele Rotaryklubb. (Foto: Ulf Eneroth)
Ett passionerat initiativ
Stockholm med bland annat stadshuset, Kaknästornet, Avicii Arena (Globen) och blommande körsbärsträden i Kungsträdgården hör till de senaste tillskotten när ”halva Sverige” står färdigt.
– Uppsala har hittills varit en vit fläck, men blir vårt nästa tillskott, säger Folke Anger som tillsammans med sin mor är kungadömets störste aktieägare.
Men det var fadern, företagsledaren och politikern Staffan Anger, som tillsammans med kungsöraren Stellan Lund blev passionerade initiativtagare efter att ha besökt megaförebilden Miniatur Wunderland i Hamburg där 17 miljoner besökare hittills passerat entrén. – Staffan och Stellan tyckte det vore fantastiskt att placera en motsvarande idé i gamla Bleckisfabriken.
Gruppresor är en stor besöksgrupp
Sagt och gjort. 2015 började Miniature Kingdom byggas och en första etapp av Sverige invigdes två år senare. Därefter har skickliga byggarna – far-och-son Magnus och Lukas Eriksson – regelbundet fogat nya landskap, orter, byggnader och människor till utställningen.
Besöksrekordet före pandemin slogs rejält under 2022 då 15 000 besökare räknades in. – Allt fler får kännedom om Miniature Kingdom, men vi tror oss kunna nå ännu fler västmanlänningar, säger Folke Anger.
Han ser för närvarande kungadömets upptagningsområde i en radie av 12-15 mil, och där gruppresor för äldre blivit en stor besöksgrupp. – Vi hade femtio sådana gruppresor på besök under 2022.
Ett komplement till geografiböcker
Efter faderns död för några år sedan lyfter aktieägare som Folke Anger, företagsmannen Gerhard Engström och ett tjugotal övriga (många från Kungsör) fram värdet av turistattraktionen i Kungsör. Responsen från Kungsörs kommun uppskattas. Folke Anger ser fördelarna med att komplettera gamla geografiböcker med en visuell Miniature Kingdom-upplevelse där besökarna tas till välkända turistmål som Åreskutan, Piteå havsbad, Svampen och Wadköping med flera.
Miniatyrlandet tar även fasta på nya snackisar som Ångkraftverket i Västerås som stöpts om till Steam Hotel och slalombacken i Norberg som fått nytt namn efter Frida Hansdotters slalomguld i OS.
Besökarna möts av Miniature Kingdoms 3 000 invånare och kan spana efter de pyttesmå kändisarna (tjugo millimeter höga!) som placerats i sina hemmamiljöer. Då är det bra att ha ett hum om vilka orter som Nicklas Lidström, Yvonne Ryding och Thor Modeén har en förankring.
Steam Hotel i gamla Ångkraftverket och den 81 meter höga Skrapan finns givetvis med när Västerås presenteras i miniatyrlandet i Kungsör. (Foto: Ulf Eneroth)
Den imponerande detaljrikedomen i bygget av Sverige i miniatyr sker i en skala 1:87 och utgår från ritningar över hur järnvägar, större byggnader, vägar och höjder ska ligga för att tågen ska klara stigningar. Landskapet formas av plywood och gips innan det målas och de mest spektakulära av de 500 byggnaderna är skapade med hjälp av 3D-printing.
Micael Dahlen kommer till Västra Mälardalen!
Ekonomiprofessorn föreläser i Medborgarhuset som en del av Attityder 3.0. ViS välkomnar lokal media att delta.
På måndag den 17/4 kl. 18.30 föreläser Micael Dahlen på Medborgarhuset i Arboga. Dahlen är ekonomiprofessor på Handelshögskolan Stockholm och har länge intresserat sig för lycka – vad gör oss lyckliga och vad kan vi själva påverka? Detta går i linje med projekt Attityder 3.0 som ViS driver, varför Micael var ett självklart förstahandsval till vårens storföreläsning.
Att Dahlen väljer att komma just hit och föreläsa är dock inget att ta för givet, då hans bokningskalender är synnerligen välfylld. Bland annat medverkar han under våren i TV4:s Nyhetsmorgon där han ska lära svenska folket om ekonomi.
Citat Micael Dahlen
Vad handlar föreläsningen om och hur kommer det sig att du kommer och föreläser just för oss?
Citat Mikael Bohman
”Citat MB, det ska bli …. Jag är förväntansfull…
Över 200 personer är anmälda till föreläsningen på Medborgarhuset.
Frågor besvaras av johanna@vastramalardalen.se, 0709-521736.
Runt 200 Västra Mälardalingar kom till Medborgarhuset den 17/4 för att lyssna på Micael Dahlen.
Många känner igen Micael från TV, där han med jämna mellanrum kommenterar och förklarar den ekonomiska utvecklingen. Särskilt intresserad är han av kopplingen till lycka och hur lycka kan kopplas till ekonomi.
Några lyckofaktorer faktorer enligt Dahlen:
– Lyckligast är vi i lagom stora städer, storstäder ökar känslan av ensamhet.
– Att ha gott om utrymme ökar lyckokänslan.
– Att det finns en känsla av att platsen utvecklas och vill växa ökar känslan av lycka.
Föreläsningen är en del av Attityder 3.0.
“Det var en superlyckad kväll”, säger projektledare Johanna Ericson. “Micael var ett gjutet förstaval som storföreläsare i Attityder. Han belyser tänkvärda och viktiga frågor. Han belyser tänkvärda och viktiga frågor och delade med sig av forskning kring lycka på sitt speciella och underfundiga sätt med en stor portion humor. Stort tack till alla som kom och bidrog!”
Den 26/5 Peppe Ekmark för dig och andra företagsledare på Forum i Köping.
“Led med kärlek för att öka lönsamheten dramatiskt” heter föreläsningen, frukost och nätverkande ingår!
Eventet är ett samarbete mellan Köping Stars, Västra Mälardalen i Samverkan och Bokadero Arena.
I tio veckor har ViS Facebook-följare svarat på kluriga frågor om våra Förebilder. Vem är uppvuxen på en ö i hjälmaren? Vem har varit musikproducent på storbolaget EMI?
Den som hade bäst koll på våra Förebilder var Sara Åhlander som har vunnit ett presentkort från Västra Mälardalen Handel värt 200 kr.
Grattis Sara och bra jobbat!
“Hagateatern är en plats för alla, alla som vill vara med får vara med. Ibland lägger vi in auditions för att träna på hur en sådan kan gå till, men alla är välkomna”, säger Camilla Tengström.
Camilla är teaterskoleansvarig på Hagateatern i Köping. Hon leder även teatergrupper med både vuxna och barn och står dessutom själv på scenen i olika uppsättningar. Camilla är en av tre deltidsanställda på teaterskolan, sedan finns ytterligare tre deltidspersonal inom andra delar av verksamheten. I övrigt drivs teatern av tio ideella ledare.
“Jag har hört att vi ligger i topp i landet vad det gäller ideellt engagemang och jag kan tro att det stämmer. Vi har jobbat upp en kultur kring det, man börjar oftast som liten, är med på scenen och och till slut kanske man vill sätta upp sin egen föreställning och hålla i övningar och ansvara för en grupp. Det lockar, det är en status i det.”
Camilla Tengström är teaterskoleansvarig på Hagateatern och leder dessutom ett antal teatergrupper och står också på scenen ibland.
Aktiv förening
I amatörteaterföreningen Hagateatern finns ungefär 200 aktiva medlemmar, vissa finns på scenen, andra bakom kulisserna med kostym, rekvisita och annat praktiskt som behövs.
Det här är vid första anblick en plats för teater, men rymmer så mycket mer, menar Camilla.
“Det roligaste är mötet mellan människorna. Och att få se skådisarna utvecklas. Man kanske till och med hjälper till att få människor att våga mer. Och så har vi roligt under tiden, man blir väldigt bortskämd. Man skapar relationer här.”
Inte bara relationen till andra får utrymme att utvecklas här, utan även den till sig själv.
“Här får man möjlighet att se saker hos sig själv som man kanske inte visste om. Vi välkomnar också de som kanske inte är redo att stå på scenen än. Man kan alltid hjälpa till på sidan om, sedan kanske man vågar lite till … Den här platsen ger möjlighet att utvecklas och dessutom ha roligt i en grupp, tillsammans skapa något.”
Medlemmarna är ofta aktiva under många år, berättar Camilla. Kanske för att lokalerna också ibland fungerar som ett slags vardagsrum. Här finns plats att mötas innan och efter teaterträningen, några tar med sig läxorna eller bara tar det lugnt en stund.
Välfyllda lokaler Amatörteaterföreningen Hagateatern håller till på Hagaplan i Köping. Här har det spelats teater sedan 1986 vilket känns i väggarna. Den där speciella energin av förväntan, pirriga nerver och applåder är påtaglig i rummet.
“Jo, det är fint men vi är väldigt trångbodda”, säger Camilla och visar runt. “Vi tänjer sömmarna till det yttersta, det är tight, vänta ska du få se.”
I källaren finns rum efter rum fyllda av spännande rekvisita. “Vi tänjer sömmarna till det yttersta”, säger Camilla.
I källaren fylls rum på rum av rekvisita och kostymer av olika slag. Skor, rockar, klänningar. Ett syrum, en verkstad och en sminkloge gömmer sig också i källarvåningen. De yngsta skådespelarna på Hagateatern är 4 år, att gå runt och känna och klämma på kläderna måste vara en dröm för en liten artist.
“Jo, de finaste balklänningarna har vi gömt här bakom”, skrattar Camilla. “Det finns viss risk för att att något går sönder annars.”
Camillas eget intresse för teater började redan som sexåring, idag är hennes egen familj aktiv i teatern:
“Min man är också skådis, i sommar ska hela familjen stå på scenen när vi sätter upp Emil i Lönneberga, vi gör det som en rolig grej tillsammans.”
Barnen som är 1,5 och 4 år är dock redan vana vid teatermiljön.
“När jag fick mitt andra barn var jag med i en föreställning, så en av de andra skådisarna tog hand om bebisen bakom scenen, jag sprang ut och ammade när det var dags. Det blev så tydligt för mig vad Hagateatern är, att vi fixar det, vi löser det tillsammans.”
Änglarna och Hagafixarna
På Hagateatern finns också teatergruppen Änglarna och även Hagafixarna, som precis som namnet avslöjar, hjälper till och fixar med lokaler, rekvisita och annat som ska göras. Både Änglarna och Hagafixarna har daglig verksamhet på Hagateatern. Idag är det måleri av teatern som gäller, och Hagafixarna håller i penslarna.
Hagafixarna snyggar till stora teatersalongen inför kommande uppsättningar.
Maria Berggren är dramapedagog och regissör på Hagateatern. Tillsammans med kollegan Carina Eriksson leder hon grupperna Änglarna, och Maria är även ledare för Hagafixarna. Maria har jobbat på Hagateatern i över 30 år, även hon började som ung skådespelare. Hon minns fortfarande när intresset bet tag i henne på riktigt:
“Det var som ett hallelulja-moment, jag blev frälst direkt.”
Maria Berggren på bilden leder tillsammans med Carina Eriksson teatergruppen Änglarna. Maria är också ledare för Hagafixarna som idag har målning på schemat.
Maria var en av de första som fick anställning på Hagateatern. En längtan till fördjupning inom ämnet tog henne till storstaden, även om hon aldrig riktigt lämnade Köping i sinnet.
“Jag flyttade till Göteborg under några år för att läsa teaterpedagogik och regi, men längtade hem konstant. Jag längtade till Hagatearn och till Köping, jag saknade att ha ett sammanhang. När jag klev av tåget hemma i Köping slog det mig varenda gång hur vackert det är här. Det här är min stad, och jag vill att andra också ska känna den stoltheten.”
Några som bidrar till Marias känsla av sammanhang är bland annat Änglarna. Änglarna är en grupp skådespelare med intellektuell funktionsvariation. Carina, Maria och Änglarna förbereder just nu för en framtida uppsättning av Peter Pan.
“Jobbet med Änglarna är så himla roligt och tacksamt”, säger Maria. “Det är egentligen ingen skillnad på hur vi jobbar med dem i en uppsättning mer än att vi kanske tar lite längre tid på oss. Vi tittar också på olika sätt att berätta, istället för långa textpartier kanske vi lägger in dans för att visa en scen. Vi har satt upp många olika typer av produktioner, allt från Wilhelm Moberg till familjeföreställningar.”
Hagateatern – en livsstil Hagatetarn må vara trångt om man räknar antalet kvadratmeter, men att stämningen är rymlig och välkomnande håller nog de flesta med om. Här produceras dessutom en stor mängd kultur varje år. Uppsättningarna varierar i genre, allt från klassiker till revyer har framförts här.
Agendan är välfylld: Publiksuccén Kalenderflickorna har precis avslutats efter nio föreställningar, i vår väntar ett par teaterfestivaler runtom i Sverige, i juni är det premiär på Spamalot på Forumteatern, sen Emil i Lönneberga i Folkets Park, därtill kommer guidade stadsvandringar . I augusti startar grupperna upp igen, vissa ska förbereda för uppsättningen av Familjen Addams som har premiär i oktober.
“Jo, det blir en del tid man lägger här”, säger Camilla.
“Mina närmsta vänner finns här”, säger Camilla. “Mina barns gudföräldrar är här. Det är så det blir.”
Jan Norling gillar egentligen inte att bli intervjuad och vill helst inte stå i rampljuset alls, men förstår att det ibland ingår i jobbet. Så idag tar sig Sejfos VD tid för både pratstund och rundvandring i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping. Sejfo har sedan 1991 konstruerat och levererat lösningar inom automation och IT. Kunderna finns främst inom fordons-, läkemedels- och energiindustrin, många av dem är stora bolag och koncerner. “Här inne finns en del saker som du inte får se”, säger Jan. “Våra lösningar är specialskapade för kunden, vi är uppfinnare kan man säga.”
Engagemang och entusiasm för verksamheten märks omedelbart, och det är inte särskilt förvånande att upptäcka diplom och utmärkelser av olika slag på väggarna. Jan är väldigt stolt över företagets framgångar, även om han helst slipper hålla tacktalet.
“Jag skickar gärna någon annan till prisutdelningar och annat som innebär att man ska synas. Jag kan vara både bestämd och envis, men scenen är inget för mig om jag får välja.”
Jan visar runt i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.
Sporten fortfarande viktig
Nej, strålkastarljus är inget för småstadskillen Jan som fortfarande bor kvar i Kungsör där han växte upp. Där var det lugnt och bra att vara ung, med mycket utrymme för sport. Under uppväxten var det mest fotboll och hockey som gällde, men även tennis och pingis.
Sporten är fortfarande en viktig del av livet. Jan har varit tränare för grabbens hockeylag och har inte bangat för att hänga med dottern ut på ridtur.
“Jag tycker det är jättekul att rida, vi har haft hästar i familjen, då är det ju bara att hjälpa till. Det är kul med hästar!”
För egen del blir det mest padel nu för tiden. Där får han utlopp för den där envisheten och ibland även vinnarskallen.
“Ibland blev jag osams med frugan när vi spelade golf ihop”, skrattar han. “Sport är på allvar för mig.”
Han beskriver också sporten som ett bra sätt att stänga av jobbet, för det måste man, menar han. Som VD för ett företag i ständig utveckling skulle man lätt kunna jobba dygnet runt.
“Vissa dagar och perioder i livet har jag jobbat sjukt mycket. Nu är jag bättre på att stänga av. Man måste hålla i längden och tänka långsiktigt. Jag har en regel, när jag kliver ur bilen där hemma är jag ledig. Jag klarar det hyftsat. Sporten hjälper.”
VD-resan
Jan har varit VD för Sejfo sedan 2000. Han är stolt och tacksam över resan som det har inneburit.
“Vi har faktiskt gått med vinst alla år utom ett enda sedan dess. Det finns självklart både för- och nackdelar med att vara VD, det mesta är positivt, jag har fått uppleva så mycket som jag aldrig skulle ha sett annars, har rest till USA och Kina och andra spännande platser.”
Sejfo har fått flera utmärkelser och priser, men Jan ber helst någon annan att stå i rampljuset.
Resan till VD-posten började nog egentligen redan under barndomen i det teknikintresse som fick honom att vända och vrida på maskiner och konstruktioner.
“Jag har aldrig varit rädd för att testa, jag har plockat isär motorer och skruvat mycket där hemma.”
Gymnasievalet blev teknikprogrammet med inriktning på maskinteknik, vilket sen resulterade i ett jobb på konstruktionsfirman i Köping där han gjorde sitt specialarbete.
Värnplikten kallade till en tjänst vid ingenjörstruppen i Södertälje. Även om det innebar mer skrivbordsjobb och studier än fältupplevelser var det en intressant tid:
“Det var en helt annan disciplin än man var van vid. Det var ordning och reda, det gillade jag.”
Tillbaka i arbetslivet var det som konsult på Volvo Cars som han skulle möta de personer som kom att betyda början på en ny era för Jan. Tre av konstruktörerna hade bestämt sig för att starta eget. Jan blev den fjärde som följde med för att börja lägga grunden till Sejfo.
“Jag hängde med dem till det nybildade Sejfo från början, först som konsult, sedan som anställd. Det har varit en spännande resa, vi har vuxit men ganska långsamt. Kunderna i fordonsindustrin har fostrat oss, de är tuffa, det är en bra skola, vi har lärt oss av dem. Idag är vi cirka 80 personer som jobbar här. De flesta är ingenjörer.”
Framgången är medarbetarna Att driva ett framgångsrikt bolag kräver både fokus och uthållighet. Då är det viktigt att minnas varför man gör det man gör. För Jan är en nöjd kund del av payoffen.
“Att få se det man har gjort när det är klart och står där ute hos en av våra fantastiska kunder är en belöning.”
Framgång går dock att mäta på flera sätt menar Jan. Sejfo har låg sjukfrånvaro och liten personalomsättning.
“Det säger nog en del. Sejfos framgång beror på duktiga medarbetare, de betyder allt. Vi är ett skapande bolag där kunderna är ganska tuffa, då gäller det att lita på varandra. Jag litar på min personal och är nog bra på att delegera, att låta dem ta ansvar och driva sina uppgifter.”
En annan framgångsfaktor kan också vara ett kontinuerligt arbete med processer och rutiner, menar han. Och ett transparent informationsflöde. Jan skriver VD-brev för att informera medarbetarna, dessutom finns det löpande statusuppdateringar att ta del av.
“Men jag skulle behöva bli bättre på sociala medier, fast nu går jag en kurs och har skaffat ett Linkedinkonto. Det är stort för mig. Min dotter skapade ett Facebook-konto åt mig, men där är jag usel. Här på jobbet har vi duktiga medarbetare som lägger ut nyheter åt oss. Det är bra.”
Jan är en Förebild i Västra Mälardalen.
En Förebild i Västra Mälardalen
Jan är en tydlig Förebild och även om det antagligen gjorde honom lite obekväm fick han ta emot ViS utmärkelse för att han är en person som gör skillnad i Västra Mälardalen. På diplomet lyfts den tydliga entreprenörsådran, den positiva attityden, den starka viljan och den aldrig sinande energin.
Efter dagens intervju är det lätt att förstå ordvalen.
“Jag är väldigt stolt över att vi har så pass stora kunder trots att vi är ett litet bolag. Våra kunder är från A-listan, det är ganska häftigt. Vi har hållit på så länge nu och lär oss hela tiden, men vi vet vad vi kan. Det är en styrka. Sen har jag nog nytta av att jag både är fyrkantig och kreativ. Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men fixar där bakom.”
Och den där positiva attityden?
“Jo, det stämmer nog. Jag tror nog innerst inne att det alltid ordnar sig. Det blir roadbumps ibland, men det fixar sig.”
I en villa på Brattberget i Arboga bor två Förebilder som precis som motiveringen lyder “bidrar till såväl ett mer levande Arboga som ökat intresse för vår lokalhistoria och besöksanledningar”.
Och nog är det tydligt att Emelie Hertzman och Lars Lykta i allra högsta grad skapar ett mer färgstarkt och allmänbildat Västra Mälardalen.
Deras kreativitet och engagemang har gett oss både Cecilia Vasa-tolkningar och Halloween-event av rang.
Emelie tröttnar aldrig på att sy, snarare finns det inte tillräckligt med tid. Det guldfärgade tyget ska bli en ärm till en historisk klänning.
På Brattberget i Arboga blåser snön i sidled, vårvärmen tycks långt bort idag, men inne hos paret Hertzman/Lykta sprakar det trivsamt i den vackra gjutjärnskaminen. 40-talsvillan på Brattberget är bas för både jobb och fritid, två områden som visserligen allt som oftast smälter samman för paret. Under de fem år som de har bott i huset, har de lagt ner en hel del arbete för att sätta sin egen prägel på huset. “Det är ett härligt hus och det är bra för barn att bo här, med nära till förskolan och så gillar vi verkligen trädgården, vi gillar att odla.”
Arboga blev platsen för Emelies teaterplaner Emelie är uppvuxen i Luleå och Kalmar. Lars har sina rötter i Karlskoga. Att det var just här i Arboga som deras gemensamma liv skulle ta form är därför ingen geografisk självklarhet utan snarare ett resultat av Emelies sökande efter en plats där hennes teaterdrömmar kunde få landa. Efter många år i större städer längtade hon efter något mer småskaligt, närmare naturen. Men det var fler kriterier som skulle uppnås: “Jag letade efter en plats med intressant historia, bra läge och förutsättningar. Jag ville ha närhet till större städer och så skulle det finnas ett turistintresse. Eftersom jag planerade att starta teaterverksamheten här måste det också finnas ett behov av det, jag ville inte bli en teater i mängden. Jag ville fylla en funktion, en roll, skapa en samlingsplats.”
Efter en tids research insåg Emelie att Arboga var en plats som verkade uppfylla många av önskemålen. Nästa steg blev ett besök. “Arboga var mindre än vad jag hade tänkt, men jag såg en jättefin stadskärna. Här fanns gallerier och musik, en fin kulturstad. Jag blev väl bemött av bland annat bibliotekschefen Eva Petri och flera andra i kommunen, det var förtroendeingivande. Jag fick snabbt igång ett samarbete med kulturskolan. Nu har vi dock inte det samarbetet kvar längre, tyvärr”, säger Emelie som bekymras över att kulturen tycks få allt mindre utrymme i samhället.
Men Arbogateatern har under Emelies ledning fortsatt sin utvecklingsresa, idag är föreningen en produktiv friteater bestående av skådespelare från Västmanland, Örebro och Stockholm. De sätter upp historiska föreställningar med lokal anknytning som exempelvis Cecilia Vasa-tolkningar och Skymning över Arboga som har satts upp i åtta år nu.
I vår sker inspelningar av historiska kvinnoporträtt och så ges Mosters lilla kung på Stadskällaren, där publiken även bjuds en historisk middag lagad med tidsenliga recept. Mosters lilla kung utspelar sig under 1523 när Gustav Vasa har blivit vald till kung.
“Det blir intriger, lömska släktingar, sång, fart och humor”, lovar Arbogateatern. “Föreställningen är en utmärkt aktivitet för företagsevent och andra grupper”, säger Emelie. Vårens föreställningar av Mosters lilla kung erbjuds under första halvan av juni, vilket passar väl för sommaravslutningar.
Sömnad och historia är passion Under samtalet syr Emelie på ett guldfärgat tyg, det ska bli en ärm till en historisk klänning som väntar på att färdigställas i ateljén på övervåningen. Hon vet vad hon gör, hon har sytt ungefär 150 historiska dräkter redan. Det måste krävas ett enormt tålamod, gissar en med tummen mitt i hand. “Jo, jag har tålamod men är snarare sjukt rastlös”, säger hon och förklarar att hon i princip alltid har ett sömnadsprojekt i TV-soffan, som är ett perfekt ställe för pilliga detaljer. “Och jag koncentrerar mig bättre om jag får sy på möten till exempel.”
En barnklänning i 1500-talsstil väntar på att färdigställas i ateljén. Den ska vara med i “Gustav Vasa skriver historia“, en föreställning för mellanstadiet.
Att färdigställa en historisk dräkt handlar om mer än enormt tidskrävande handarbete. Det gäller också att få fatt på rätt detaljer. “Det är en ständig jakt efter att hitta rätt material till rätt pris”, säger Emelie. “Nyligen har jag beställt smycken från Spanien och hattmaterial från Belgien. Nu för tiden finns ju nätet, men det tar en del del tid att hitta ändå. Jag är noga med detaljerna, så långt det går vill jag att det ska vara rätt.”
Emelie har sytt närmare 150 historiska dräkter. Hennes egna favoriter är dräkter från 1500-talet och sent 1800-tal.
Intresset för handarbete och sömnad började tidigt, bland annat sydde Emelie egna kläder till Barbiedockorna. Kreativa och händiga föräldrar som sydde utklädningskläder och tillverkade dockskåp bidrog till känslan av att göra själv, tror hon. Intresset för kreativt skapande växte och tog sig olika uttryck, och när hon fick en sömnadskurs i present av föräldrarna djupnade fascinationen för att sy historiska dräkter.
För Emelies del har hantverket vävts samman med ett starkt historieintresse. Resultatet av universitetsstudier inom såväl teater som dräkthistoria är bärande i de uppsättningar som Emelie skapar tillsammans med Arbogateatern.
En av produktionerna som har uppmärksammats är SVT:s produktion om Stockholms blodbad, där även Arbogariddarna medverkade. “Vi från Arbogateatern hade med dräkter och flera skådespelare”. Emelie själv spelade rollen som Kristina Gyllenstierna, scenerna spelades in på Stora torget hemma i Arboga, i Lunger ute hos Arbogariddarna och i Stockholm. “Det var roligt att projektet fick så mycket positiv uppmärksamhet.” Arbogateatern samverkar också med flera andra lokala aktörer som Arboga museum, kyrkan och lokala caféer för olika projekt.
Tydliga visioner Fler spännande projekt planeras för Arbogateatern, Emelie har tydliga visioner för verksamheten. Bland annat vill hon hitta en mötesplats där föreställningar både kan förberedas och hållas. “Vi söker en lokal, vi behöver en bas för vår verksamhet med en scen och gärna ett kök. Vi delar gärna lokal med andra aktörer, det finns ju sätt att samarbeta på. Någon som vill ha tillgång till verkstäder för trä- eller textilhantverk eller företag som driver cateringfirma eller liknande vore toppen.”
Att driva en kulturförening tar mycket tid beskriver Emelie. Och så kostar det pengar. Föreningen Arbogateatern behöver precis som många andra teaterföreningar söka kulturbidrag för att få verksamheten att gå runt. Det kreativa arbetet med produktioner är periodvis mycket intensivt.
Hur får man energin att räcka till? Kanske är det det där tålamodet som kommer sig väl till pass?
Emelie beskriver att hon får näring i mötet med sina karaktärer och med publiken. “I det här jobbet har man det fantastiska verktyget att påverka och beröra omgivningen. Att få gå in i en roll och få uppleva en annan tid genom en annan karaktär.”
Lars Lykta och Arboga Halloween Västra Mälardalen har Lars Lykta och hans Kompani Irrbloss att tacka för att Arboga under de senaste åren har fått uppleva ett spektakulärt Halloweenfirande som även lockat många besökare utifrån. ”Jo, det har ju blivit en smärre succé”, säger Lars. “Det är ett samarbete med många föreningar och eldsjälar som har hjälpt till, men jag sparkade igång bollen.” Utvecklingen av konceptet Arboga Halloween har bara börjat, menar Lars som hemlighetsfullt avslöjar att det finns fler uppslag att testa. “Det finns några roliga idéer till nästa gång. Det blir en häftig grej, om den kan bli av. Med hyperanknytning till Arboga.”
Under Halloween pågår aktiviteter på flera håll i Arboga, bland annat vid stadens nöjesfält. Det finns inga gränser för vad som kan åstadkommas, menar Lars. “Halloween är en kul tradition eftersom man kan skapa något nytt. Det skulle vara svårt att göra en ny lucia, till exempel, men med Halloween är man är ganska fri.”
Lars Lykta är mannen bakom succén Arboga Halloween.
Jättelajv var starten Till vardags frilansar Lars bland annat som projektledare inom film och TV, just nu jobbar han med bland annat casting och location i en historisk produktion. Även Lars har ett starkt historisk intresse och drivs av en nyfikenhet för att kliva in i nya roller och världar, vilket har konkretiserats genom olika spännande projekt, inte minst ett jättelajv som han initierade och drev. “Jag började tidigt med lajv och bestämde mig för att arrangera ett gigantiskt lajv där 700 personer deltog under en vecka. Det var en stor apparat med mycket logistik, en lokal Ica-handlare fick köra ut mat till oss i skogen. Vi var nog en bra kund.”
Kombinationen mellan lajv och amatörteatern Lyset hemma i Karlskoga blev lite av startpunkten för Lars kulturintresse. Han beskriver att kultur och teater kan öppna nya världar för honom. I samband med lajvintresset började även Lars skapa egna kostymer, vilket han fortfarande gör ibland. “Inom kulturen kan man testa att göra andra saker, man kan leva ett helt liv från uppgång till fall.”
Hemma hos Lars och Emelie finns spännande rekvisita. “Vi skulle behöva en lokal för att få plats med allt”, säger Emelie.
Stora projekt är Lars grej Lajvarrangemanget gav mersmak för Lars som drog igång fler spännande projekt. I ett jubileum för Heliga Birgitta fick han dessutom utlopp för sitt hästintresse när de medverkande red i omgångar från Selånger till Trondheim, en sträcka på cirka 60 mil. “Det var ett väldigt roligt och innehöll en hel del praktiska utmaningar”, minns Lars. “Och så fick vi rida mitt i natten för att det var så varmt.”
Just stora projekt verkar vara Lars område. En gång startade han upp ett projekt där 32 kommuner från sju län skulle samarbeta för att få till en nationell ridväg, en Eriksgata genom Sverige. Ett ambitiöst projekt och inte helt okomplicerat med tanke på det stora antalet aktörer. Även om just det projektet inte nådde hela vägen har erfarenheten gjort honom rikare. ”Om man inte testar så misslyckas man inte, men man få heller inget gjort”, säger han. “Jag tycker om att göra saker och är inte rädd för att försöka.”
Positivhalaren Lars testar utrustningen.
Spännande framtid för lokala projekt
Lars funderar på nya kulturprojekt. Idéerna saknas inte och framåt skulle han gärna arbeta mer med rörlig bild. “Just TV- och filmprojekt jobbar jag gärna ännu mer med, och då gärna med lokal anknytning. Det finns mycket spännande att göra här i Arboga, till exempel.”
TV- världen har gett honom spännande idéer och nyttiga jobberfarenheter. Men branschen har även spelat en större roll än så i Lars liv.
Under en TV-produktion för många år sedan fick han oplanerat vikariera i vad som skulle visa sig bli en ovanligt viktig roll. “Vi gifte oss faktiskt första gången vi sågs”, berättar Emelie. “Jag spelade Ulrika Eleonora i en inspelning inför kronprinsessans bröllop, och Lars fick hoppa in som min man, Karl XI.”
Ja, resten är historia. Och vi är väldigt tacksamma för att det är här i Västra Mälardalen den tar plats.
