Många känner igen Birgitta Rosenquist Brorson som Manskörens skickliga körledare.
Det stämmer. Birgittas musikresa är dock mer omfattande än så. Och den startade tidigt.
Men vi börjar i trädgården där Birgitta står och väntar på våren. I örtagården och i växthuset är årets grödor snart på gång.
”Det är faktiskt inte så svårt att odla”, säger hon. ”För växer gör det ju alltid. Jag är självförsörjande på persilja och andra örter. Här växer massor av björnbär. Barn och barnbarn brukar komma hit och smaka. Jag tycker om att äta det jag själv har odlat, det är något fint i det.”
Att väva är ett annat intresse, det gör hon både tillsammans med den lokala föreningen Tullvävarna och i den egna vävstolen i källaren.
”Det är roligt när det blir produkter som man kan hålla i sin hand. Det kanske är en kontrast till musiken”, säger hon. ”Att det går att ta på.”
Snart börjar Birgittas badsäsong, den ser hon också fram emot. Hon drar fram badbryggan någon gång i april och tar sig gärna ett dagligt dopp ända fram i oktober. En av fördelarna med att bo i en av Arbogas ågårdar är just den, tycker hon. Närheten till vatten, och så utsikten såklart, med Heliga Trefaldighets kyrka som kuliss.
”En gång hade vi en köravslutning här i trädgården, och hela kören bestämde sig för att hoppa i vattnet för en simtur. Så det gjorde de. Och så sjöng de såklart samtidigt. Det var en härlig syn”, skrattar Birgitta.
Tidig musikkarriär
För det är i just körsammanhang som många Arbogabor känner igen Birgitta. Hennes musikkarriär har dock varit både bredare och djupare än så, och den började tidigt. Musikintresserade föräldrar och tillgång till ett piano var viktiga faktorer. Hemma var det mycket sång och musik.
”När jag var tio hörde mamma talas om att det fanns barnkörer i Sankt Nicolai kyrka. Där öppnade sig en helt ny värld för mig. Kantorn, Albert Svensk, tyckte jag borde lära mig spela orgel, vilket jag gjorde vid tolv års ålder. Det kanske inte är jättevanligt.”
Intresset för körsång och musik fortsatte växa. Tonåren var intensiv med olika körer och körläger. Sammanhanget var viktigt för Birgitta, där fanns en plats att möta likasinnade.
”Jag har många vänner kvar i Arboga från den här tiden. Några tyckte säkert man var lite knäpp som spenderade så mycket tid med musiken, men allt var så fantastiskt. Det var en helt underbar tid.”
När Birgitta var sexton tog hon kantorsexamen, men insåg också att det fanns mer att lära. När det var dags för gymnasiet sökte hon in på musiklinjen i Stockholm. Där fick hon spendera skoldagarna med trettio andra ungdomar som älskade musik. Hon bodde hos släktingar i Stockholm i veckorna, men åkte ofta hem till Arboga på helgerna för att sjunga i kören.
Musikhögskolan och körturnéer
Efter gymnasiet hägrade Musikhögskolan. Antagningsproverna var tuffa och pågick en hel vecka med bedömning i bland annat orgelspel, sång och gehörsprov inför en jury bestående av prominenta musiker.
”Jag kom in andra året som jag sökte och blev oerhört glad. Utbildningen var fyra år men jag lade till ett extra år för att även bli körpedagog.”
Det var lärorika år. Bland annat fick Birgitta träffa Eric Ericson och sjunga i många spännande sammanhang.
”Vi åkte på turnéer på somrarna fick till och med sjunga på Kung Carl Gustaf och drottning Silvias bröllop. Jag var bara 21 då, det var spännande, säkerheten var rigorös såklart och vi fick ha passerkort för att komma in i kyrkan. Själva köruppträdandet gick bra, jag var faktiskt inte så nervös, det är det fina med att sjunga i kör, man är inte ensam.”
Birgitta spenderade tio händelserika år i Stockholm med olika vikariat som organist och körledare. Uppdragen var roliga och givande men det var något som saknades.
”Jag har aldrig känt mig som stockholmare på riktigt. Jag längtade hem till Arboga.”
Tillbaka till Arboga och ut i världen
Birgitta fick tjänst som organist i Arboga och flyttade hem. Så småningom träffade hon Jan och flyttade in hos honom och bonuspojkarna i ågården. De fick sedan också två gemensamma barn.
”Att bo i ett hus från 1760 är en livsstil som kräver sitt, och har varit en resa i sig. När Jan köpte huset var det fyra olika lägenheter med utedass, så det har krävts en hel del arbete att få det till vad det är idag. Barnen älskar huset och kommer ofta och hälsar på.”
Birgitta som lyckades balansera sin tid mellan hus, familj och jobb fortsatte att göra avtryck i musikvärlden såväl lokalt som nationellt. Genom åren utökade hennes arbetsområden även geografiskt.
”Jag blev lektor för kantorsutbildningen i Sköndal och 2005 utsågs jag till nationell körpedagog med hela Sverige som arbetsfält.”
I samband med det sistnämnda uppdraget kom bonussonen Mathias med en idé som Birgitta tog tag i:
”Mathias hade varit med i Världsungdomskören och undrade varför det inte fanns någon svensk motsvarighet. Så då började jag bygga en sådan. En nationell ungdomskör. Det var ungdomar från hela Sverige som medverkade i festivaler och konserter. Bland annat var vi med och sjöng i Sankt Paulskatedralen i London.”
Musik föder kärlek
Att arbeta med sång och musik handlar om så mycket mer än ljud, menar Birgitta.
”Musik föder kärlek, brukar jag säga. Och sång föder gemenskap och godhet. Idag skulle vi behöva mycket mer musik i skolan till exempel, men istället blir det tyvärr allt mindre. Jag har alltid menat att barn och unga behöver mer stöd inom kulturen.”
Musiken bidrar på så många plan, och påverkar såväl psykisk som fysisk hälsa, menar Birgitta.
”Du utsätter hjärnan för en massa. Du får lära dig nya toner, nya noter, nya stämmor och även träffa nya människor, människor du aldrig annars skulle träffa.”
Musikfamiljen
Musiken har också präglat den egna familjen. Maken Jan var musikintresserad och sjöng i kör. Tre av de fyra barnen sjunger och två av dem arbetar professionellt med musik och kultur. Musiken är också ett sätt för familjen Rosenquist Brorson att umgås.
”Just nu håller vi till exempel på att förbereda musik till ett av barnbarnens dop.”
Hemma i köket lyssnar Birgitta gärna på Bach och Händel, men det kan också bli något svängigt med Benny Andersson eller jazz. Ibland hänger hon med i Melodifestivalen, mest för att följa med i samtiden.
”Variation är viktigt, jag lyssnar också ofta på P1 eller P2, men ibland vill jag faktiskt att det ska vara tyst.”
Kulturlivet sätter Arboga på kartan
I dagarna råder det full aktivitet för Arboga Manskör där Birgitta är körledare sedan 2018. Arbogakören har bjudit in en manskör från Stockholm till en gemensam vårkonsert. Efter konserten blir det middag på Stadskällaren, gästerna bor över i stan och får en fin upplevelse av Arboga. Birgitta ser hur den lokala kulturen bidrar till att sätta vår plats på kartan.
”Det gäller ju alla körer och orkestrar som kommer hit. Många tycker att Arboga är en fin plats, det finns en fin anda här i staden, vi måste vara rädda om den. Vi ska hålla fanan högt, kvalitet är viktigt.”
Birgitta är stolt över den rika historia som finns här, själv har hon rest till Assisi flera gånger och varit delaktig i kulturella och historiska utbyten mellan Arboga och Franciskus födelseort.
”Att kyrka och kulturskola samarbetar är viktigt. Här finns ingen stor konserthall så kyrkan blir också en viktig scen för musik och uppträdanden. Jag skulle vilja ge alla upplevelsen att få testa att sjunga med akustiken i en kyrka, det är fantastiskt.”
Att se människor och leda en kör
Körledning handlar mycket om att vara inkluderande och se varje människa man möter.
”Det är inte bara toner, utan ett sätt att se på varandra, på människor. Man blir en lyssnande person, man får möta sorg och glädje. I Manskören har vi sjungit på både bröllop och begravningar.”
Körsång generellt är också ett utmärkt sätt att lära sig att visa och ge hänsyn men också en plats ordning och reda, menar hon. Och så är det något magiskt som uppstår när så många röster förenas. Något som är svårt att förklara.
I backspegeln blir Birgittas musikresa innehållsrik och tydlig. Den har aldrig tvekat.
”Musiken har alltid varit självklar för mig. Det har aldrig funnits något alternativ. Och jag är så tacksam för vad har fått varit med om, alla människor som jag har mött. Jag har fått se vad det har betytt för dem, att de har fått sjunga. Att jag har fått bidra till att öka eller bredda någons musikintresse är häftigt. Jag är ingen solist, jag har glatts åt att när andra har utvecklats.”
Av Johanna Ericson mars 2026