I en villa på Brattberget i Arboga bor två Förebilder som precis som motiveringen lyder “bidrar till såväl ett mer levande Arboga som ökat intresse för vår lokalhistoria och besöksanledningar”.
Och nog är det tydligt att Emelie Hertzman och Lars Lykta i allra högsta grad skapar ett mer färgstarkt och allmänbildat Västra Mälardalen.
Deras kreativitet och engagemang har gett oss både Cecilia Vasa-tolkningar och Halloween-event av rang.

Emelie tröttnar aldrig på att sy, snarare finns det inte tillräckligt med tid. Det guldfärgade tyget ska bli en ärm till en historisk klänning.

På Brattberget i Arboga blåser snön i sidled, vårvärmen tycks långt bort idag, men inne hos paret Hertzman/Lykta sprakar det trivsamt i den vackra gjutjärnskaminen. 40-talsvillan på Brattberget är bas för både jobb och fritid, två områden som visserligen allt som oftast smälter samman för paret. Under de fem år som de har bott i huset, har de lagt ner en hel del arbete för att sätta sin egen prägel på huset.
“Det är ett härligt hus och det är bra för barn att bo här, med nära till förskolan och så gillar vi verkligen trädgården, vi gillar att odla.”

Arboga blev platsen för Emelies teaterplaner
Emelie är uppvuxen i Luleå och Kalmar. Lars har sina rötter i Karlskoga. Att det var just här i Arboga som deras gemensamma liv skulle ta form är därför ingen geografisk självklarhet utan snarare ett resultat av Emelies sökande efter en plats där hennes teaterdrömmar kunde få landa. Efter många år i större städer längtade hon efter något mer småskaligt, närmare naturen. Men det var fler kriterier som skulle uppnås:
“Jag letade efter en plats med intressant historia, bra läge och förutsättningar. Jag ville ha närhet till större städer och så skulle det finnas ett turistintresse. Eftersom jag planerade att starta teaterverksamheten här måste det också finnas ett behov av det, jag ville inte bli en teater i mängden. Jag ville fylla en funktion, en roll, skapa en samlingsplats.”

Efter en tids research insåg Emelie att Arboga var en plats som verkade uppfylla många av önskemålen. Nästa steg blev ett besök.
“Arboga var mindre än vad jag hade tänkt, men jag såg en jättefin stadskärna. Här fanns gallerier och musik, en fin kulturstad. Jag blev väl bemött av bland annat bibliotekschefen Eva Petri och flera andra i kommunen, det var förtroendeingivande. Jag fick snabbt igång ett samarbete med kulturskolan. Nu har vi dock inte det samarbetet kvar längre, tyvärr”, säger Emelie som bekymras över att kulturen tycks få allt mindre utrymme i samhället.

Men Arbogateatern har under Emelies ledning fortsatt sin utvecklingsresa, idag är föreningen en produktiv friteater bestående  av skådespelare från Västmanland, Örebro och Stockholm. De sätter upp historiska föreställningar med lokal anknytning som exempelvis Cecilia Vasa-tolkningar och Skymning över Arboga som har satts upp i åtta år nu.
I vår sker inspelningar av historiska kvinnoporträtt och så ges Mosters lilla kung på Stadskällaren, där publiken även bjuds en historisk middag lagad med tidsenliga recept. Mosters lilla kung utspelar sig under 1523 när Gustav Vasa har blivit vald till kung.
“Det blir intriger, lömska släktingar, sång, fart och humor”, lovar Arbogateatern. “Föreställningen är en utmärkt aktivitet för företagsevent och andra grupper”, säger Emelie. Vårens föreställningar av Mosters lilla kung erbjuds under första halvan av juni, vilket passar väl för sommaravslutningar.

Sömnad och historia är passion
Under samtalet syr Emelie på ett guldfärgat tyg, det ska bli en ärm till en historisk klänning som väntar på att färdigställas i ateljén på övervåningen. Hon vet vad hon gör, hon har sytt ungefär 150 historiska dräkter redan. Det måste krävas ett enormt tålamod, gissar en med tummen mitt i hand.
“Jo, jag har tålamod men är snarare sjukt rastlös”, säger hon och förklarar att hon i princip alltid har ett sömnadsprojekt i TV-soffan, som är ett perfekt ställe för pilliga detaljer. “Och jag koncentrerar mig bättre om jag får sy på möten till exempel.”

En barnklänning i 1500-talsstil väntar på att färdigställas i ateljén. Den ska vara med i “Gustav Vasa skriver historia“, en föreställning för mellanstadiet.

Att färdigställa en historisk dräkt handlar om mer än enormt tidskrävande handarbete. Det gäller också att få fatt på rätt detaljer.
“Det är en ständig jakt efter att hitta rätt material till rätt pris”, säger Emelie. “Nyligen har jag beställt smycken från Spanien och hattmaterial från Belgien. Nu för tiden finns ju nätet, men det tar en del del tid att hitta ändå. Jag är noga med detaljerna, så långt det går vill jag att det ska vara rätt.”

Emelie har sytt närmare 150 historiska dräkter. Hennes egna favoriter är dräkter från 1500-talet och sent 1800-tal.

Intresset för handarbete och sömnad började tidigt, bland annat sydde Emelie egna kläder till Barbiedockorna. Kreativa och händiga föräldrar som sydde utklädningskläder och tillverkade dockskåp bidrog till känslan av att göra själv, tror hon. Intresset för kreativt skapande växte och tog sig olika uttryck, och när hon fick en sömnadskurs i present av föräldrarna djupnade fascinationen för att sy historiska dräkter.

För Emelies del har hantverket vävts samman med ett starkt historieintresse. Resultatet av universitetsstudier inom såväl teater som dräkthistoria är bärande i de uppsättningar som Emelie skapar tillsammans med Arbogateatern.
En av produktionerna som har uppmärksammats är SVT:s produktion om Stockholms blodbad, där även Arbogariddarna medverkade.
“Vi från Arbogateatern hade med dräkter och flera skådespelare”. Emelie själv spelade rollen som Kristina Gyllenstierna, scenerna spelades in på Stora torget hemma i Arboga, i Lunger ute hos Arbogariddarna och i Stockholm. “Det var roligt att projektet fick så mycket positiv uppmärksamhet.”
Arbogateatern samverkar också med flera andra lokala aktörer som Arboga museum, kyrkan och lokala caféer för olika projekt.

Tydliga visioner
Fler spännande projekt planeras för Arbogateatern, Emelie har tydliga visioner för verksamheten. Bland annat vill hon hitta en mötesplats där föreställningar både kan förberedas och hållas.
“Vi söker en lokal, vi behöver en bas för vår verksamhet med en scen och gärna ett kök. Vi delar gärna lokal med andra aktörer, det finns ju sätt att samarbeta på. Någon som vill ha tillgång till verkstäder för trä- eller textilhantverk eller företag som driver cateringfirma eller liknande vore toppen.”
Att driva en kulturförening tar mycket tid beskriver Emelie. Och så kostar det pengar. Föreningen Arbogateatern behöver precis som många andra teaterföreningar söka kulturbidrag för att få verksamheten att gå runt. Det kreativa arbetet med produktioner är periodvis mycket intensivt.
Hur får man energin att räcka till? Kanske är det det där tålamodet som kommer sig väl till pass?
Emelie beskriver att hon får näring i mötet med sina karaktärer och med publiken.
“I det här jobbet har man det fantastiska verktyget att påverka och beröra omgivningen. Att få gå in i en roll och få uppleva en annan tid genom en annan karaktär.”

Lars Lykta och Arboga Halloween
Västra Mälardalen har Lars Lykta och hans Kompani Irrbloss att tacka för att Arboga under de senaste åren har fått uppleva ett spektakulärt Halloweenfirande som även lockat många besökare utifrån.
”Jo, det har ju blivit en smärre succé”, säger Lars. “Det är ett samarbete med många föreningar och eldsjälar som har hjälpt till, men jag sparkade igång bollen.” Utvecklingen av konceptet Arboga Halloween har bara börjat, menar Lars som hemlighetsfullt avslöjar att det finns fler uppslag att testa.
“Det finns några roliga idéer till nästa gång. Det blir en häftig grej, om den kan bli av. Med hyperanknytning till Arboga.”
Under Halloween pågår aktiviteter på flera håll i Arboga, bland annat vid stadens nöjesfält. Det finns inga gränser för vad som kan åstadkommas, menar Lars.
“Halloween är en kul tradition eftersom man kan skapa något nytt. Det skulle vara svårt att göra en ny lucia, till exempel, men med Halloween är man är ganska fri.”

Lars Lykta är mannen bakom succén Arboga Halloween.

Jättelajv var starten
Till vardags frilansar Lars bland annat som projektledare inom film och TV, just nu jobbar han med bland annat casting och location i en historisk produktion. Även Lars har ett starkt historisk intresse och drivs av en nyfikenhet för att kliva in i nya roller och världar, vilket har konkretiserats genom olika spännande projekt, inte minst ett jättelajv som han initierade och drev.
“Jag började tidigt med lajv och bestämde mig för att arrangera ett gigantiskt lajv där 700 personer deltog under en vecka. Det var en stor apparat med mycket logistik, en lokal Ica-handlare fick köra ut mat till oss i skogen. Vi var nog en bra kund.”

Kombinationen mellan lajv och amatörteatern Lyset hemma i Karlskoga blev lite av startpunkten för Lars kulturintresse. Han beskriver att kultur och teater kan öppna nya världar för honom. I samband med lajvintresset började även Lars skapa egna kostymer, vilket han fortfarande gör ibland.
“Inom kulturen kan man testa att göra andra saker, man kan leva ett helt liv från uppgång till fall.”

Hemma hos Lars och Emelie finns spännande rekvisita. “Vi skulle behöva en lokal för att få plats med allt”, säger Emelie.

Stora projekt är Lars grej
Lajvarrangemanget gav mersmak för Lars som drog igång fler spännande projekt. I ett jubileum för Heliga Birgitta fick han dessutom utlopp för sitt hästintresse när de medverkande red i omgångar från Selånger till Trondheim, en sträcka på cirka 60 mil.
“Det var ett väldigt roligt och innehöll en hel del praktiska utmaningar”, minns Lars. “Och så fick vi rida mitt i natten för att det var så varmt.”

Just stora projekt verkar vara Lars område. En gång startade han upp ett projekt där 32 kommuner från sju län skulle samarbeta för att få till en nationell ridväg, en Eriksgata genom Sverige. Ett ambitiöst projekt och inte helt okomplicerat med tanke på det stora antalet aktörer. Även om just det projektet inte nådde hela vägen har erfarenheten gjort honom rikare.
”Om man inte testar så misslyckas man inte, men man få heller inget gjort”, säger han. “Jag tycker om att göra saker och är inte rädd för att försöka.”

Positivhalaren Lars testar utrustningen.

Spännande framtid för lokala projekt

Lars funderar på nya kulturprojekt. Idéerna saknas inte och framåt skulle han gärna arbeta mer med rörlig bild.
“Just TV- och filmprojekt jobbar jag gärna ännu mer med, och då gärna med lokal anknytning. Det finns mycket spännande att göra här i Arboga, till exempel.”
TV- världen har gett honom spännande idéer och nyttiga jobberfarenheter. Men branschen har även spelat en större roll än så i Lars liv.
Under en TV-produktion för många år sedan fick han oplanerat vikariera i vad som skulle visa sig bli en ovanligt viktig roll.
“Vi gifte oss faktiskt första gången vi sågs”, berättar Emelie. “Jag spelade Ulrika Eleonora i en inspelning inför kronprinsessans bröllop, och Lars fick hoppa in som min man, Karl XI.”

Ja, resten är historia. Och vi är väldigt tacksamma för att det är här i Västra Mälardalen den tar plats.

Lokalrevy är ingen ny företeelse i Arboga, här har det funnits revy sedan 50-talet.
“Vi har en stark revytradition här” säger Per Pettersson som är ordförande i föreningen “Arbogarevyn – Föreningen För Verklig Underhållning”. Namnet anspelar på försvarsmaktens förkortning och knyter redan där ett starkt band till traktens historia av flygindustri. Lokala händelser är fortfarande fokus för Arbogarevyn.

Per själv har varit en del av revygänget sedan 1995.
“Det kanske låter länge men det är egentligen ingenting”, säger han. “Det finns dom som varit med längre, Per-Erik Modigh till exempel, har varit med sen landhöjningen.”

Jim Bergqvist, producent, regissör och ensemblemedlem, är förhållandevis ung i gänget, men har redan hunnit bli revyveteran här i stan.
“Jag slussades in i det här runt 2012 eftersom min pappa var med. Först hjälpte jag till med lite olika saker, men har stått på scenen de senaste nio åren.”

Per Pettersson och Jim Bergqvist är två av Arbogarevyns eldsjälar.

Teamwork
Gänget från Arbogarevyn har precis haft återsamling efter årets föreställningar. De har käkat gott, druckit en och annan öl och tittat på inspelningarna, reflekterat och garvat. Men snart är tillbakablickandet passé och siktet riktat framåt. För en ny revy ska det bli. Det blir det alltid, så länge det inte kommer en pandemi och sabbar planerna.

Revyarbetet bygger på ett starkt och engagerat team, förutom ensemblen jobbar kaffegäng, ljud- och ljustekniker och revyorkester för att bjuda publiken på en helhetsupplevelse i toppklass. Det är ett sammansvetsat gäng som känner varandra väl och litar på varandra, vilket kan behövas inte minst när oturen är framme. I år till exempel, blev 75 procent av ensemblen sjuka under självaste premiärveckan:
“Vilken ångest man hade”, säger Jim som låg hemma i feber under flera föreställningar. “Man vet hur slitigt det blir för gänget.”
“Ja”, säger Per som även han var däckad under ett antal spelningar. “De som var på plats fick dra ett jäkla lass men vi löste det. Jag tror inte publiken märkte så mycket av det. Det är ett tecken på bra dynamik. Ingenting är omöjligt.”

Gemenskapen tar sig långt utanför scenen.
Mellan de fysiska träffarna chattas det och snackas. Skickas roliga bilder och spaningar.
”Det går inte en dag utan att man tänker på revyn”, säger Per. “Man lyssnar på nyheterna och funderar, kan det här vara nåt?”
“Alla i gänget får vara med och bidra till sketcher, det tror jag är ovanligt”, säger Jim. “Alla vill inte skriva, men idéer kan alla komma med och alla är med i processen.”

Helårsengagemang
Revyåret ligger aldrig helt nere, men det är lite lugnare under våren för att sedan öka och slutligen eskalera runt jul inför premiären i början av januari.
“Att räkna ut hur mycket tid som vi lägger på det är svårt att säga”, säger Per. “Under hösten är det flera kvällar i veckan, från oktober minst fyra och december typ helat tiden. Mycket tid blir det, revygänget blir ens andra familj.”

Det ligger många timmars förberedelsearbete bakom en föreställning.

Så hur kommer det sig att man väljer att lägga ner halva sin vakna tid på en lokalrevy?
Belöningen, tror i alla fall Per och Jim, är alla garv, den sköna stämningen i gänget och såklart publikens uppskattning.
“För mig är ett bra applåd svårslaget”, menar Per. “När man står där och tar emot slutapplåderna är det inte långt till tårarna faktiskt.”
“Energin man får av att folk kommer och visar sin uppskattning är enorm”, tycker Jim. “Man kan leva på den där energin ett bra tag, glida på revyvågen under mörka januari, februari och mars.”

Under sommarsäsongen går stora delar av ensemblen över till Bygdespelens vänner, en Arbogaförening som spelar folklustspel under bar himmel.
Man kan också se revydeltagare i kultursammanhang som medeltidsdagarna där både Jim och Per är engagerade på olika sätt.
“Arboga är en kulturstad med starkt föreningsliv, som skulle behöva återväxt för att också säkra framtiden. Men så är det väl i de flesta städer”.

En revy för och om Arboga
“Revyn gör man för sig själv men också för Arboga och för folket”, säger Jim som ser hur revyn för människor samman. Folk tar sig ut, pratar med varandra och på senare år har revyn blivit mer än ett besök i teatersalongen. Nuförtiden kan gästerna också ta del av förfriskningar från lokala krögare och underhållning både innan showen och i pausen.
“Jag blir så lycklig när jag hör att folk gör en helkväll av revybesöket. Kanske träffas för något att äta och dricka innan, och sen gå vidare ut på lokal krog. Det är precis det vi vill åt!”

Naturligtvis ingår en uppdatering av det lokala nyhetsläget i biljettköpet:
“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel”, säger Jim. “Ingen går säker.”
“Fast vi får höra att vi är för snälla”, säger Per, “men vi vill ha balans i det vi gör. Det gäller att sålla i materialet också, vi kan skratta gott åt något, men det är ju vi det.”

Stående inslag är att skoja med den egna kommunen, och så grannarna i Köping förstås, de ska alltid få sig en obligatorisk gliring, serverad med med glimten i ögat. Men som plåster på såren har Hagateatern och Munktorpsteatern från Köping en stående inbjudan till Arbogarevyns genrep.

Förutom scenensemblen jobbar kaffegäng, ljus- och ljudtekniker och orkester med produktionen.

I revygänget finns multitalanger som både sjunger och skådespelar. Arbogarevyns ensemle är runt 12 personer vilket är ovanligt många.

Mer än lokalnyheter
Lokalrevy må vara vara ett sätt att föreviga de små berättelserna i det lilla samhället. Därmed inte sagt att de saknar betydelse för invånarna.
“Arboga är en stad med rik historia bakåt”, säger Jim. “Men revyn skapar också historia just nu. Vi är historieintresserade och får även vara med att skapa nutiden. Det är häftigt.”
“Ja, och som kommunalrådet P-O Nilsson en gång sa”, säger Per: “Är man inte omnämnd i Arbogarevyn har man inte gjort något viktigt.”

Att fastna i Arbogarevyns radar kan uppenbarligen både smickra och svida, men det bör vara svårt för publiken att missa kärleken till hemstaden som sipprar sig ut mellan gliringar och passningar.
“Ja. Det det här är my hometown”, säger Per. “Vi ligger perfekt till, allt finns här.”
“Arboga betyder allt för mig”, säger Jim. “Det är fantastiskt här.”

Av Johanna Ericson februari 2023.