Rahaf kämpar på riktigt

Rahaf Ramdo är en Förebild här i Västra Mälardalen, men är känd långt utanför våra kommungränser. Engagemanget att hjälpa utsatta kvinnor och kampen  för jämställdhet har spridit sig till såväl TV4-soffan som Dagens Nyheter. Efter att ha startat en Facebooksida i syfte att motverka desinformation om den svenska socialtjänsten hörde media av sig.
“De ville veta mer om mig, om vem jag är och varför jag gör det här.”


Rahaf Ramdo startade en Facebookgrupp för att motverka desinformation om socialtjänsten.

Den omtalade Facebooksidan skapades ur en insikt som Rahaf fick efter några år som anställd inom socialtjänsten. Hon förstod att det förekommer oro och desinformation om hur socialtjänsten fungerar.
“Det är många kvinnor som hör av sig till mig om att deras män hotar med att socialtjänsten tar barnen ifrån dem om de kontaktar myndigheter. Detta gör att många är rädda för att kontakta oss på socialtjänsten om de behöver hjälp med något. Det rör sig många osanningar om hur socialtjänsten fungerar. Jag har svarat alla som har kontaktat mig hittills, men hinner inte svara så snabbt som jag vill. Jag har tryckt på både hos SKR och Socialstyrelsen och förklarat att det behövs fler Rahaf, jag hinner inte med alla frågor.”
Rahafs påtryckningar har gett resultat, frågan om desinformation har lyfts upp till riksdagsnivå och idag arbetas det med problemet, något Rahaf är tacksam för även om hon tycker det går långsamt.

Att ta sig tid till den här typen av samhällsinsats kräver både energi och mod. Hon tampas mot en konstant känsla av att aldrig hinna tillräckligt, och har dessutom blivit kontaktad av de som vill tysta ner henne.
“Jag har blivit hotad, några säger att jag är en lögnare. Men jag får många snälla kommentarer också, jag har gjort skillnad för många.”

Rahaf kom till Sverige från Aleppo, Syrien 2013. Tillsammans med make och nyfödd dotter tog de sig fram genom Europa via bil, flyg, gummibåt och till fots. Ibland “med hjälp av” smugglare som såg sin chans att tjäna en hacka på människor som redan blivit av med allt. Förhållandena var tuffa, under nästan två veckor bodde 17 personer tillsammans i en tvårumslägenhet, vid ett annat tillfälle blev de hotade till livet av smugglaren som släppt av dem vid Greklands kust. Den långa och svåra resan kantades av stress, ovisshet och sorg.
“Vi lämnade allt för att vår dotter inte skulle behöva uppleva krig”, säger Rahaf på imponerande flytande svenska.

“Jag har gått på allt som fanns att gå på sedan vi kom hit”, säger Rahaf. “Jag har letat upp språkcaféer, biblioteksträffar och annat. Aktiviteterna hittade jag själv, det var ingen som direkt informerade mig om vad som fanns, men jag bestämde mig för att klara språket.”
Hon tog sig igenom SFI med ovanligt snabb hastighet, snart fick hon jobb som språkstöd och handledare för nyanlända och därefter anställning som handläggare för arbetssökande. Att jobba med människor har alltid varit målet. Drömmen under gymnasietiden var att läsa till psykolog, berättar hon. I Syrien var yrket dock ett osäkert kort med få arbetstillfällen. Istället pluggade hon till engelsklärare hemma i Aleppo, tyvärr hann hon aldrig få ut sin examen innan kriget tvingade dem att fly.

Längtan till utveckling har alltid varit en stark drivkraft för Rahaf som efter att par år som jobbcoach bestämde sig för att studera till socionom på Örebro universitet. Akademiska studier på hög nivå med inlämningsuppgifter, tentor och föreläsningar kan kännas som en utmaning för de flesta, lägg sedan till att göra detta på ett i princip helt nytt språk.
“Det var svårt”, säger Rahaf. “Vissa ville inte göra grupparbeten med mig för att de inte trodde jag skulle bidra med något. Det var inte roligt. Men även om jag ibland behövde läsa en bok tre gånger för att förstå allt så klarade jag min examen på samma tid som alla andra. Dessutom jobbade jag extra under tiden, det var tufft men jag fixade det.”


Rahaf tog sig igenom SFI i hög fart, därefter blev det socionomstudier på Örebro universitet. 

Efter examen väntade fast jobb på socialtjänsten i Köping. Idag arbetar hon i hemstaden Arboga som barnföljare, ett viktigt arbete för att värna barns rättigheter till ett tryggt liv, menar hon.
“Jag blir rörd när jag tänker på mitt jobb. Jag skapar förtroende och relationer som är viktiga för barnen. Jag kan göra skillnad.”

Just det där att påverka och göra skillnad har också lett Rahaf in i lokalpolitiken.
“Jag gillar att reflektera och diskutera värderingar. Jag vill skapa förändring, en viktig fråga för mig är integrationen, jag har ju sett det från mitt håll, jag är en av dem. Det finns saker som inte funkar där.”
Även jämställdhet är en hjärtefråga.
“Jag såg tidigt att kvinnor och män inte får samma förutsättningar i Syrien, det gällde även mellan mig och min pappa. Vi hade inte samma kvinnosyn även om vi alltid har kunnat diskutera och jag har alltid kunnat övertyga honom till slut. Jag har alltid klätt mig lite annorlunda till exempel, lite mer färgglatt, inte som alla andra kvinnor i Syrien.”

Rahaf är en person som hinner mycket. Vardagen är hektisk och välfylld av aktiviteter som att åka till dotterns ridlektioner och basketträningar. Skulle det finnas tid över tar hon gärna en och annan promenad eller en simtur i poolen. Rahafs make Majd är även han aktiv inom politiken och är dessutom företagsledare inom rekrytering. Det är en aktiv familj.
Vad annars, kan man tänka. Det kräver handlingskraft att fixa SFI i rekordfart, skaffa högskoleexamen fastän man är ny på språket, få fast jobb, bli influencer och dessutom lokalpolitiker. Finns det fler mål att uppnå, tro?
“Jo, jag har faktiskt fler mål”, skrattar Rahaf. “Jag har ett framtidsmål att kunna erbjuda utsatta kvinnor och barn skyddande boenden av bra kvalitet. Och om jag känner att jag kan göra en förändring i samhället genom politiken kommer jag fortsätta med det. Min man säger att jag också måste vila och ta det lugnt ibland. Men om man vill så kan man, brukar jag svara då.”

Länk till film. 

Av Johanna Ericson, september 2022.

 

 

Kvalitet – när Micael får välja

Micael Ljungström började sin resa på Ferrita som svetsare i början av 80-talet.
“Jag fick fast anställning sen, så något rätt gjorde jag väl”, skrattar Micael.
Jo, antagligen gjorde han det, eftersom den dåvarande ägaren senare erbjöd honom att ta över firman.
“Det fanns ingen tvekan”, säger Micael som köpte bolaget 1991. “Jag hoppade jämfota av glädje.”

Sedan dess har han drivit företaget genom en intensiv utveckling. Omsättningen gick från drygt 3 miljoner med 6 anställda till drygt 100 miljoner och över 100 medarbetare under Micaels första femton år som VD. Ett bolag blev flera, han drev ett i Norrland och ett i Finland. Det roliga ökade i en viss takt, ansvaret ökade lavinartat.
“För mig gick det för fort. Det kändes som om jag inte ens hann träffa mina barn längre.”

Han beslutade att sälja de mer nyförvärvade verksamheterna och istället fokusera fullt på Ferrita hemma i Köping.
“Jag lärde mig så mycket under de där intensiva åren, fick koll på vilka produkter som funkade bra och vilka som inte gjorde det. Vi ändrade lite inriktning här på Ferrita och satsade mer på kvalitet och priser som är hållbara.”

Micael Ljungström, VD och delägare i Ferrita Sweden AB i Köping.

Idag består Ferrita av omkring 15 personer som tillverkar och säljer rostfria avgassystem och produkter till processindustrin och till olika typer av fordon, exempelvis sportbilar.
“Det är superviktigt att det finns stolthet i det man gör”, menar Micael. “Alla som jobbar här är viktiga kuggar i helheten, det är viktigt att man känner det.” Micael beskriver jobbarkompisarna som en av de roligaste faktorerna med att vara företagare. Att tänka på trivsel, långsiktighet och hållbarhet för personalen är viktigt.
“Det är ett mätvärde”, menar han. “Om personalen mår bra, mår bolaget bra. Ingen har sagt upp sig härifrån på 16 år, vilket är jätteroligt så klart. Vi har kul tillsammans, här finns gym och bastu, personalen får massage en gång per månad. Det är små saker som gör stor skillnad.”

Micaels familjemedlemmar är viktiga medspelare i teamet. Hustrun Pia är delägare och har funnits med hela vägen.
“Utan hennes engagemang hade det här aldrig gått. Vi hade småbarn under 90-talet och jag jobbade som en tok.”
Idag har sönerna anställning på Ferrita.
”Det gäller att få in barnen i verksamheten. Vi vill att de ska vilja ta över en dag och få känna på att att vara entreprenörer. Det är dags snart, det är en bra tid. Vi vill ju gärna lugna ner oss lite nu, jag och Pia.”

Lugnt tempo är nog dock inget man förknippar med Micael Ljungström i första taget. Tvärtom är det höga hastigheter som ligger honom varmt om hjärtat. Som ung var det motocross som gällde. Idag är Porscherace i 230 knyck en favoritsyssla.
“Man kraschar ibland. Det har ju hänt. Oftast är det bilen som går sönder, vilket ju är tur på ett sätt, men banracing är en dyr sport.”
Entreprenören Micael ser affärsmöjligheter även i sporten. Vid racingbanorna finns nämligen också kunder, Ferritas närvaro är viktig i sådana sammanhang.
“Många av Ferritas kunder är personer med exklusiva och påkostade bilar, då gäller det också att ha trovärdighet och visa dem att man har samma kvalitetskrav. Jag kan inte ha en skrotbil stå här utanför firman, det skulle inte kännas trovärdigt. Jag väljer alltid utifrån kvalitet i livet och orkar faktiskt inte bry mig om jante längre”, säger Micael och syftar på den eldrivna sportbilen som står parkerad utanför entrén. ”Jag har svårt att köpa något halvbra, vad det än gäller. Det slutar vanligtvis med att jag köper det dyraste. Men ofta blir det bra också.”

Snabba bilar är Micaels melodi, både på jobbet och fritiden. 

Kvalitet och hållbarhet är återkommande genom samtalet. Att investera i solceller på Ferrita-taket var hållbart på alla sätt, anser Micael.
“När vi satte upp solcellsanläggningen 2016 var detta den största privatägda anläggningen i Mälardalen. Jag räknade på vad det kostade och jag såg vad vi kunde tjäna, vi fick dessutom bidrag för investeringen. Vi får tillbaka en värdeökning och en driftskostad som är säkrad.  Vi har säkerställt strömmen för hela företaget, det blir en gigantisk utväxling och det känns så bra! Det är grymt häftigt det som händer kring miljöfrågorna.”

Att jobba långsiktigt är grundläggande menar Micael och även om han rör sig mot att lämna över Ferrita till nästa generation finns nog ingen risk att Micael Ljungström blir uttråkad inom en snar framtid. Just nu är han nämligen mitt uppe i ett nytt, spännande projekt: En 2,5 km lång racerbana. Banan som ligger i Eskilstuna, blir en testanläggning för fordonsindustrin. Naturligtvis finns hållbarhetsperspektiv med.
“Vi använder återvunnet material som till exempel schaktmassor för att bygga banan. Vi hade ju inga pengar till detta direkt, så vi fick vara innovativa för att få till det.”

Idéer och kreativa lösningar verkar inte sitta långt inne hos Micael Ljungström. Men det räcker inte hela vägen. För att driva ett framgångsrikt behöver man också vara lyhörd, lyssna på vad kunderna vill ha och hjälpa dem, menar han. Och såklart alltid ge dem den bästa tänkbara kvaliteten.
“Våra kunder får livstidsgaranti på våra produkter”, säger Micael.

Det säger en hel del, kan man tänka. Livstid bör vara ett hållbarhetsmått som till och Micael Ljungström är nöjd med.

Film om Micael.

Av Johanna Ericson

”Vissa går före och gör bra saker, det är dom jag har försökt lära mig av.”

Förebildernas fader följer själv andras goda exempel

Många känner igen Håkan Sterner på leendet, det syns nämligen väldigt ofta. Leendet ingår i Håkans livsfilosofi.
”Det är för jäkligt hur det ser ut på vissa håll i världen just nu, men samtidigt måste man se det positiva, det är då lösningarna kommer.”
Men leendet kommer kanske inte lika naturligt för alla?
Det är en fråga om inställning menar Håkan som tidigt bestämde sig. Varje morgon ska han fokusera på något bra som ska hända. Det görs med fördel i kombination med ett friskt morgondopp i Arbogaån.
”Det är så härligt, även när det är kallt i vattnet. Jag sitter gärna kvar efteråt och njuter av den friska känslan.”


ViS mötte Håkan Sterner för en spännande och inspirerande intervju.

Livsnjutande entreprenör är kanske en av många beskrivningar av Håkan, vars spännande jobb, projekt och initiativ är en utmaning att sammanfatta i en artikel. Men låt oss göra ett försök:

Håkan växte upp i Hammarbyhöjden i Stockholm och utbildade sig till frisör, något han dock aldrig har försörjt sig på. Intresset för sång och musik tog honom på andra vägar – snart byttes gosskör till showbiz med uppdrag inom såväl TV och som underhållare på stora klubbar med Hasse Wallman som manager. Håkan och nöjesbranschen drogs till varandra och snart fick han regissera de kända artisternas folkparksturnéer.

I mitten av 60-talet kom ett erbjudande från skivbolaget EMI.
”De ville att jag skulle jobba som PR-chef där. Jag funderade på om jag verkligen skulle ta det. Då hade jag ett bra jobb som artistbokare för Stockholms fritidsgårdar, skulle de verkligen kunna toppa den lönen?”
Det kunde de. De till och med dubblerade den, och Håkan tackade ja till 3500 kr i månaden plus en TV-apparat.
På EMI jobbade Håkan med band som the Beatles, Ray Charles och Creedence. Där började han även producera artister, som till exempel soloartisten Frida.

Längs vägen träffade Håkan sin stora kärlek Inga-Britt. Hon var dansare och lärde sin fästman att dansa Twist. Tillsammans bestämde de sig för dra att ut på Sverigeturné, de ville sprida dansens glädje.
”Dom där åren gick så himla fort, jag fick åka runt i världen och se hur mycket som helst. Dessutom fick jag stå på scenen själv. Det var så roligt!”

I början av 70-talet hörde en gammal kompis från resebranschen av sig till Håkan.
”Vi vill öppna nattklubb på Rhodos, kan du fixa det? sa han.” Håkan, som då hade gått vidare från EMI, tyckte det lät som en kul utmaning.  Fru och barn fick följa med till Grekland där Håkan jobbade med att stöpa framgångskonceptet Sunwing. Därefter skulle det implementeras på flera hotell i världen, och Håkan pendlade under några år mellan Sverige, Mallorca, Kanarieöarna och Gambia.

Lösningar finns för det mesta, menar Håkan som också minns ett samtal med sin gode vän Jan Carlzon, även kallad SAS-Janne. Jan hade logistikutmaningar med sin kommande personalfest, hur skulle han hitta en krog som kunde rymma all personal under samma tak?
”Du har ju den perfekta platsen redan”, sa Håkan. ”Flyghangaren!”
Sagt och gjort. Festen blev succé och genererade uppdrag från fler flygbolag och begreppet event hade landat i Sverige, berättar Håkan.

Håkan Sterner är en tydlig ambassadör för Västra Mälardalen. Det kan vid första tanken tyckas märkligt eftersom det är en plats han från början inte har någon koppling till. Men de flesta vägar bär ju som bekant till Västra Mälardalen. Så gjorde även Håkans, fastän det mer berodde på en slump till en början.
Under en skidsemester mötte Håkan en bekant från Arboga, och när Håkan delade med sig av drömmen om en lugn sommarsemester på landet, blev det början på en ny era.
”Hon bjöd hem oss till sin familjegård utanför Arboga. Vi spenderade en sommar där och fick ett fantastiskt intryck av trakten.”
När Håkan och familjen sedan fick syn på gården på Älholmen började flyttdrömmar att ta form.
”Vi kan inte leva och utvecklas i Stockholm längre tyckte vi. Vi såg att här finns möjligheter, här kan vi vara.”
Just då var gården inte till salu, men skam den som ger sig. Till slut blev det affär.
”Vi bytte Hammarbyvillan mot en stor herrgård vid ån och efter en hel del renovering blev vi Arbogabor.”

Entreprenören Håkan har som bekant blick för möjligheter, och det dröjde inte länge förrän han fick span på det vackra huset Vinbäcken som då var kommunägt och stod tomt. Håkan tog sig an huset som framöver kom att bli en samlingsplats för events av olika slag som talangjakt och allsång.
Många år senare sålde han verksamheten till nuvarande Stadskällaren.


Håkan framför Vinbäcken som fortfarande är en populär sommarkrog, dock inte längre i Håkans regi.

En röd tråd som löper genom samtalet med Håkan är alla är de människor han mött längs vägen. Han kallar dem för förebilder.
”Jag har lärt känna så mycket bra folk, jag har haft tur, alla har inte förebilder runt sig, då blir det svårare.”
Jo, förebilder borde alla ha, tänkte Håkan som initierade det som ViS idag kallar Månadens Förebild och som han själv fick ta emot i november 2021.
Håkan förstår vinningen i att utbyta tankar och utveckla idéer med andra, men tycker att det saknas forum för kunskapsöverföring, framför allt mellan generationer.
”Jag skulle gärna dela med mig av min kunskap till unga entreprenörer, det finns mycket att vinna på att utbyta tankar. Vi saknar mentorskultur här, tycker jag. Jag skulle gärna vara mentor för unga!”

Nej, idéer och energi råder det ingen brist på för Håkan som fortfarande är aktuell med föreställningen Livslust. Där bjuder han på en inspirerande  show med anekdoter från livet, musik och dans. Allt för att skapa positiva tankar och just livslust.

Den livserfarenhet och kunskap som Håkan har samlat på sig är som sagt svår att sammanfatta. Och kanske har den blivit så enorm på grund av den livsinställning han bär med sig.
Håkan har bejakat, testat nya saker, kastat sig ut och vågat, ofta med ett leende på läpparna. På senare år har han också vunnit några riktigt tunga fighter. Sviter av cancer och stroke däckande honom rejält, men envis och med övertygelsen om att tänka positivt, har han rest sig upp.
”Det är helt fantastiskt vilket liv jag har haft”, säger Håkan och sätter sig på flakmoppen. ”Och det har jag fortfarande. Att jag åkte på lite skit på slutet kan man inte hänga upp sig så mycket på. Nästan varje dag får jag bada i ån. Det är fantastiskt.”

Klicka här för att se filmen. 

Av Johanna Ericson

”Runt den fjärde april varje år kommer fiskgjusen. Den är så härlig, den tackar om man slänger en fisk åt den.”

Hjälmarefiskaren Anna Vesper Gunnarsson jobbar i och med naturen. Kanske är det därför hon ser hållbarhet som en förutsättning och inte bara en del av jobbet. Hon strålar med hela ansiktet när hon berättar om fåglarna som idag sjunger högljutt i träden i hamnen på Valen.

Hon pratar om sädesärlorna, lärkorna, viporna och drillsnäpporna. De har olika läten, olika beteenden och personligheter. Fåglarna är närvarande året om.
”Ibland har jag 30 örnar med mig efter skotern”, säger hon. ”Det är häftigt.”

 

Idag är det vårväder på Valen, sjön bjuder på solglitter och förhållandevis ljumma vindar. För en intervju är förutsättningarna optimala. För Anna är Hjälmaren hennes arbetsplats oavsett väder och årstid. Fisket ska skötas även under vintern, ibland med skoter.
”Nu för tiden finns det bra kläder”, säger Anna som menar att man lär sig att hantera alla väder. ”Man vet ju att man ska vara ute, så man får klä sig därefter.”

Ett speciellt jobb och inget för veklingar kan man tänka sig. Tunga lyft, lynniga vindar och ibland ganska ensamt. Vad krävs för att bemästra en sådan vardag?
”Man får inte vara rädd för att försöka”, säger hon. ”Man måste testa sig fram för att hitta lösningar på problem som uppstår, och eftersom det ibland inte finns någon att fråga eller be om hjälp är det bara att hugga i. Men många gånger frågar jag andra om råd inför ett problem eller efter för att få nya sätt att se på det. Då kan man hjälpas åt att lösa problem som är långvariga.”
Kanske är det också bra med en förmåga att hålla sig lugn i oväntade situationer. Några gånger har motorn lagt av där ute, ibland har vinden vänt och vädret hastigt slagit om. Anna berättar om ett tillfälle när hennes pappa fick åka på isflak på öppet vatten med skotern för att ta sig i land efter ett plötsligt skifte i väderleken.

Anna växte upp här på Valen. Det kan låta exotiskt att leva på en några kvadaratkilometer stor ö utan bro eller turfärja. En gemensam transportfärja finns för att frakta saker med. Pappa Björn körde ö-barnen i skoltaxibåt till hamnen där skolbussen väntade, minns hon. Alla familjer på ön hade koppling till fisket, så är det fortfarande. När hon var runt 10 flyttade hon till fastlandet med sin mamma, men spenderade helger och somrar hos pappa på ön. I 13-årsåldern började hon hjälpa till lite grand med fisket, även om det från början mest handlade om att nyfiket följa med.
Trots bakgrunden var det nog inte många som trodde att Anna en dag skulle bli heltidsfiskare, inte ens hon själv.
”På gymnasiet gick jag naturvetenskapsprogrammet med teknisk inriktning så både naturen och tekniken fick plats. Jag har alltid gillat att klura på lösningar och hur saker hänger ihop.”
Sedan väntade några år inom industrin.

Sommaren 2010 kände Anna en längtan tillbaka till friska vindar och att få arbeta med kroppen. Kanske var generna för starka att värja sig från för Anna som idag är 17:e generationens Hjälmarefiskare. Hon skaffade f-skatt och började fiska kräftor på enskilt vatten. Under tiden skickade hon in sin ansökan om fiskelicens för att kunna fiska på allmänt vatten. Det tog nästan ett år med handläggningar och överklagan på beslut innan licensen var på plats. För att få vara verksam som fiskare idag behövs en personlig licens som utfärdas av Havs- och vattenmyndigheten. Licens kan beviljas till den som har för avsikt att bedriva seriöst fiske förutsatt att det finns tillräckligt med fisk vid det geografiska området. Sedan krävs löpande rapportering till myndigheterna. Anna meddelar fakta kring hur mycket fisk hon har fångat, var och när.
”Det är jättebra att vi rapporterar. För att kunna jobba rätt måste vi ha kunskap om det vi gör, det är grunden för hållbart fiske. Men all statistik som vi levererar kommer inte med i rapporterna, vilket är ett stort problem som vi har lyft i många sammanhang. Statistiken idag kan bli väldigt missvisade och då fattas besluten på fel grunder.”

För att kunna påverka förutsättningarna för yrkesfiskarna och deras arbetsplats har Anna axlat rollen som ordförande i Hjälmarens Fiskareförbund. Det är viktiga frågor, menar hon.
”Att fisken ska finnas i all framtid är en önskan, men ingen självklarhet. Det vet vi ju faktiskt inte. Jag vill jobba för en framtid för våra barn.”
Hon återkommer ofta till naturen som helhet, att ta ansvar och leva med den.
”I Hjälmaren fiskar vi hållbart”, säger hon stolt. ”Gösen är fiskad med omtanke här.”

Men hållbarhet gäller alla områden av jobbet, menar Anna som tycker det är viktigt att underhålla både kroppslig- och mental styrka för att hålla långsiktigt.
Säkerhet är grundläggande för Anna. Tyvärr har släkten tidigare råkat ut för tragedier i samband med olyckor på sjön.
”Pappa och jag skriver på en tavla vilken rutt vi tar. Flytväst och säkerhetsbrytare runt handleden gäller alltid för mig.”

Idag har Anna och pappa Björn hållit sig på Valen. På en åker bakom hamnen ligger ryssjor och bottengarn som ska ses över och repareras inför säsongen. Det gäller att ta hand om ägodelarna. Men nätet är stort och lagas inte på en dag, jobbet får fortsätta en annan dag.
Anna ska ta sig tillbaka till fastlandet, där väntar annat som hon brinner för. Barnen ska hämtas vid bussen och odlingarna på tomten lockar.

”Jag har massor av idéer som jag skulle vilja göra något av, jag tycker om att odla och gillar tanken på att vara självförsörjande. Jag drömmer om att driva en gårdsbutik framöver. Sälja min fisk och kanske ordna ett rökeri. Men man ska hinna också.”

På plats i båten sveper Anna med blicken över himlen.
”Det ska blåsa upp. Vi får se hur det blir med garnen jag skulle lägga i. I det här jobbet får man planera efter väder och vind. Det är det som avgör.”

Länk till film

Av Johanna Ericson

“Att döma är att leda – att få alla individer att förstå vad du gör och acceptera ett beslut.”

Ishockeydomaren och Förebilden Mikael Nord har ett annorlunda jobb

Mikael Nords resa är imponerande. Hockeyintresset har tagit honom till ett prestigefullt uppdrag som SHL-domare. Under sin karriär har han dömt både VM- och OS-matcher. Jobbet innebär en väldigt annorlunda vardag, även om resan dit började med en ganska vanlig hobby.

Det var som ung spelare i IFK Arboga som Mikael först fick uppleva lagsportens speciella stämning:
”Det var underbar tid med ett tight gäng av både ledare och lagkamrater”, minns han. ”Gemenskapen var väldigt speciell mellan alla som var delaktiga i sporten och mellan alla åldrar.”
I tonåren någonstans byttes den blåa tröjan mot en randig. Mikael testade en annan väg. En väg som visade sig framgångsrik. Han gillade att döma, allt flöt på och en dag lyckades han få en av de där tolv, åtråvärda domarplatserna i Svenska Hockeyligan – SHL.


Mikael Nord är en av tolv SHL-domare.

Ett heltidsuppdrag som SHL-domare innebär mer än de timmar vi andra ser på TV.
Resorna är många och ibland långa. Mellan matcherna gäller det att hålla sig i form, både mentalt och fysiskt. Mikael tränar ett par pass varje dag, både löpning och styrka. Fast det gör han inte främst för arm- och benmusklernas skull:
”Man måste träna kroppen för att hålla huvudet fräscht”.

Tiden på isen kan vara extremt krävande, ibland uppstår tuffa konflikter.
”De matcher jag dömt tittar jag på flera gånger efteråt”. Att analysera sig själv och sin insats är avgörande, menar han.
”Att döma är att leda – att få alla individer att förstå vad du gör och acceptera ett beslut. I det här jobbet måste du tro på dig själv och det du gör, du kan inte vackla för att omgivningen trycker på. Men samtidigt är det viktigt att vara ärlig om sina tillkortakommanden för att hela tiden fortsätta utvecklas. Jag brukar säga till de yngre som börjar, att någon gång kommer du göra fel. Då gäller det att erkänna, be om ursäkt, sluta älta och gå vidare.”
Man kan också behöva någon att snacka med, tycker han, och lyfter sin fru som en fantastisk coach.
”Hon kan ställa de där extremt jobbiga frågorna till mig, hjälpa mig att se saker från ett nytt perspektiv.”

Att publik och spelare kan vara både högljudda och förbannade är något Mikael genom åren har fått en viss distans till. Det är en del av jobbet menar han och han förstår också att sporten väcker engagemang, även om det såklart finns gränser för vad som är okej.
Det han däremot aldrig förstår, är när vuxna beter sig illa mot unga domare.
”Varför är det så? Hur ska vi få unga att vilja ta den rollen om de vuxna beter sig illa? De där tjejerna och killarna har inte skrivit på för att få skäll, låt dem få tycka att det är spännande och roligt istället!”
För det är fantastiskt roligt och spännande att vara domare, understryker Mikael som hoppas att fler ska ta chansen att prova.
”Man får se platser man aldrig skulle boka en charter till. Man får jobba med sin hobby som man började med som barn och man får möta många stora spelare. Det är ett annorlunda jobb.”

”Det roligaste är att få vara en del av något som engagerar så extremt många människor i hela världen”, säger Mikael. Och så gillar han verkligen den goda stämningen mellan spelare, domare och tränare. ”Det många kanske inte vet är, att vi ofta går och käkar efteråt tillsammans. Vi kan vara osams i 60 minuter på isen, men efter dusch och omklädning har vi full respekt.”

Mikael har hunnit få SHL:s eget pris Guldpipan inte mindre än sex gånger. Vinnaren avgörs av spelare och andra i SHL som röstar.
”Det är en fin bekräftelse på att det man gör uppskattas och jag är jätteglad över att ha fått det. Det är en ära, lite som att jämföra med SM-guld för oss domare.”

Anledningen till utnämningarna är säkert flera, kan man tänka.
Antagligen bidrar den gedigna erfarenheten. Kanske är det också självledarskapet, viljan till utveckling och insikten om att det krävs självreflektion för att bli bättre. Mikael återkommer till vikten av att ta hand om sina tankar för att utvecklas, framför allt efter en konfliktsituation.


Mikael jobbar strukturerat med sin egen utveckling.

”I konflikt uppstår ofta mycket känslor. Jag måste alltid göra min hemläxa efter varje match, sortera bort känslorna och analysera. Har du inte gjort din läxa kommer du inte kunna argumentera för din egen sak. Jag tror jag har bra struktur på det, struktur är viktigt.”

Kanske är det även grundtryggheten och synen på människor som gör att Mikaels arbete uppskattas.
”I min värld är alla värda lika mycket”, säger han. ”Det har jag fått med mig under hela min uppväxt och det är jätteviktigt för mig. Jag har fantastiska föräldrar. Ingen har satt någon press på mig, jag har fått gå min väg på egna villkor. Man måste inte alltid sätta mål. Gå ut och njut av det du gör så blir det oftast bra.”

Filmklipp här!

Av Johanna Ericson april 2022.

”Som ledare inom idrotten kan man verkligen göra skillnad i någons liv. Att bli sedd betyder mycket.”

Olof Widaeus har spenderat en hel del tid vid Krillans bandybana genom åren. Som KiS-tränare har han flera pass i veckan och så är det matcher på helgerna.
”Man försvinner in i bubblan sådär runt november och tittar ut igen efter säsongen i april”, skrattar han. ”Men det är det värt. Man får mycket tillbaka.”


Olof spenderar många timmar på Krillan.

Att Gnestasonen Olof blev Västra Mälardaling tackar han sin fru Marina för. I den nya Köpingsfamiljen var sportintresset stort och för Olof öppnades dörren så småningom för bandyn, först som förälder och senare även som tränare.
”Vi resonerade där hemma att vi ville investera tid i sporten, både för våra egna och andras barn. Om de ska kunna hålla på med sina intressen måste någon lägga tiden. Åren går så himla fort. Tiden med barnen kommer inte tillbaka. Jag är så tacksam att jag har fått vara med.”

Det ger så mycket att få vara en del av barnens uppväxt, menar Olof.
”Vissa har jag följt från det att de första gången knöt på sig sina skridskor tills att de idag är 16 och spelar på hög nivå. Det där omklädningsrummet kan bli en ventil för så mycket. Man får ta del av hela registret, allt från glädje och pepp till ilska ibland. Men barnens sport ska inte vara på blodigt allvar, det ska finnas plats för skratt och lek.”

Läs mer

“En grundsten är att vi ska ha roligt i vårt företag!”

”Drömmen har alltid varit att jobba på en egen gård”, säger Johan Widén. “Mina föräldrar var månskensbönder, men hade vanliga jobb. Jag ville driva eget och skapa något för framtiden. Det är känslan av att skapa som är den viktigaste. Pengar är nödvändigt för att komma vidare, men är ingen drivkraft i sig.”

Som ung var det meka A-traktor och extrajobb på gård som gällde. När han senare fick veta att samma gård var till salu, frågade han sin bror och pappa om de ville vara med och skapa en gemensam framtid.
”Jag lyckades övertala dem”, säger Johan som tycker det var ett bra beslut. Smedby gård har 16 år senare gått från lokal äggproduktion till storkontrakt med riksleverantör, ett äggpackeri och en gårdsbutik. Och så lite annat roligt, som traktorpulling, marknader och utomhusbio.
“Utomhusbio lät kul tyckte vi! En branschkollega visade sig ha utrustningen, så varför inte testa?”

Gårdsbutiken är en dröm som har funnits i familjen länge och när den egna äggpackningen togs bort från verksamhet fanns utrymme att förverkliga den. I butiken jobbar Johans fru, svägerska, mamma och så syster som är ansvarig för den.
”Butiken har gått över all förväntan”, säger Johan och berättar att närproducerat är väldigt efterfrågat. De har fått fler och fler kunder, ordet har spridits och många tar en utflykt till Smedby för att handla ägg från gården, kött från systerns lantbruk eller delikatesser från lokala och ofta småskaliga producenter.

På Smedby är hållbarhet alltid i fokus. Det egna spannmålet blir foder åt hönsen, gödslet återanvänds på åkern. Överblivet virkesspill och grenar från grannens skog blir värme i flispannan och solceller bidrar till energiförsörjningen.
”Tanken är att ha hela kedjan, ett eget kretslopp. Vi har inte utrymme till total självförsörjning av solel nu, men vi undersöker hela tiden nya sätt att utvecklas. Det händer mycket på den fronten, vi hänger med och försöker hålla oss uppdaterade, dels genom olika föreningar.”
För engagera sig bör man, menar han.
”Det är väldigt lätt att kritisera och vara baksäteschaufför. Ska man klaga får man påverka. Man måste i alla fall försöka.”

Johans arbetsvecka är inte svårfylld. Två dagar i veckan befinner han sig i Hedemora där familjeföretaget förra året tog över ett äggpackeri.
”Den största tillfredsställelsen är när allt funkar och rullar på utan mig. När man inte är huvudpersonen. När det bara funkar.”

Totalt är det runt 20 personer som jobbar i företaget idag.
”Vi har otroligt bra personal”, säger han och kan inte minnas att någon någonsin har sagt upp sig. Företagets kärna består av familjen: Föräldrar, syskon, barn och respektive. Alla hjälper till.”
”Jag har blivit någon slags frontfigur”, säger Johan. ”Men alla i familjen jobbar hårt för att dra runt verksamheten. Sen är det kanske jag som är mest social och syns. Jag blir ansiktet utåt.

Johan utanför gårdsbutiken där kunderna också kan slå sig ner för en fika.

”Jag är ganska otålig. Det kryper i kroppen när jag sitter stilla för länge i traktorn på åkern. När det gäller nya idéer jag nog den som gasar och brorsan den som bromsar. Han tänker, jag driver. Vi är en bra kombo. Vi är nog över huvud taget ganska olika här i familjen och det är en av våra absoluta framgångsfaktorer. Det är viktigt att se saker från olika perspektiv. Vill man ha ja-sägare kan man ju prata med spegeln.”


På gårdsbutiken säljs egna ägg och närproducerad mat från småskaliga producenter.

Samarbete är verkligen en styrka, tycker Johan. Att ta emot och kunna be om hjälp. Att se varandra som tillgångar och inte konkurrenter. Det blir tydligt i gårdsbutiken menar han. Och för att lyfta människorna bakom produkterna anordnas det även marknader i maskinhallen.
”Det är så kul när det kommer folk till gården och får se vilka entreprenörerna är.”

Entreprenör kan vara det ord som också bäst sammanfattar Johan Widén tänker jag när intervjun lider mot sitt slut:
”Problem behöver man inte leta efter, de kommer ändå”, säger han. ”Det gäller att se på möjligheterna. Det är oftast bättre att säga ja än nej. En av grundstenarna är att vi ska ha roligt i vårt företag.”

Länk till film

Av Johanna Ericson den 16/2 2022

“Festivalgeneralen” har en rejäl kulturskatt i garderoben

Reklamhuset Rink i Köping har hunnit fira 25 år som företag. Grundaren Peter Gustafsson är en för många välbekant Västra Mälardaling som förutom företagare beskriver sig som en ibland lite för noggrann, golfbiten musikentusiast.
”Jag vill påverka slutresultatet och genomföra själv”, svarar han på frågan om varför han en gång i tiden lämnade det trygga livet som anställd ingenjör.

Läs mer

”När man tränar sex timmar om dagen blir det extra tydligt att det man äter ska ha kvalitet. Skillnaden mellan mat och mat blir påtaglig.”

Thaiboxning på världsnivå och kamp för lokal mat

För Christoffer är närproducerad mat och thaiboxning på världsnivå inte så långt ifrån varandra. Han återkommer till vikten av ödmjukhet inför livet, naturen och sina motståndare:
”När man tränar sex timmar om dagen blir det extra tydligt att det man äter ska ha kvalitet. Skillnaden mellan mat och mat blir påtaglig.”

Christoffer fick utmärkelsen Månadens Förebild i februari 2021 för sitt engagemang för hälsa och närproducerad mat. 

”Lunger har allt man kan önska sig”, säger Förebilden Christoffer Axelsson tveklöst. ”Här finns skog och vatten. Inte så mycket folk, men bra infrastruktur. Lunger är byggt på ett gäng riktigt driftiga människor, här finns en massa entreprenörer. Här har jag hittat hem.”

Ibland kallas han för Chris Lunger. Varför, förstår man ganska snabbt. Lunger är den plats han vill leva på, säger han. Här hittar han balans och naturen finns runtom. Trots övertygelsen om Västra Mälardalens rofyllda livskvalitet, har vägen hit tagit en hel del spännande avstickare.

Läs mer

”Det är häftigt att ha så nära till internationell bordtennis. Smidigheten som spelarna får här i Köping är oslagbar.”

Kicki får gästerna att trivas i bordtennis-hotspoten Köping

Kicki Lövdahl Gullbo har spenderat en ansenlig del av sin tid i sporthallar runt om i Sverige och i världen. Ändå är det roligast att få spelare och lag att komma hem till Köping.

Det har gått 20 år sedan Kicki erbjöds uppdraget som lagledare för serielaget i Köpings Bordtennisklubb. I rollen ingår bland annat att ordna logistiken för spelare och tävlingar, såväl borta som hemma.
”När jag började som lagledare hade vi internationellt bordtennisgymnasium här i Köping. Det kom elever bland annat från Östeuropa och det var en hel del att styra med. Uppgiften som lagledare passar mig bra, jag är verkligen en pingisnörd och har fått bekanta i hela världen. Man följer det som händer och träffas på matcher. Man blir som en liten familj.”

Bordtennisnörd är inget man blir över en natt, Kickis intresse för sporten vaknade redan i tioårsåldern.
”Det var i fyran mitt pingisintresse väcktes på riktigt”, säger Kicki och minns att hon och klasskompisarna tog sig hela vägen till riksfinal i skolturneringen. Turneringen tog slut men Kickis intresse hade precis tagit fart. Bordtennisen blev en del av livet.
Läs mer

Arboga i Centrum
Bärgslagsbladet Arboga Tidning

Kontakta oss

Mikael Bohman

Ordförande

Johanna Ericson

Marknadsföring/Webb

Nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!


@ Copyright 2023 Västra Mälardalen i Samverkan.
Sekretess & integritet. Webbdesign: Underbase Media AB