Skip to main content

Marika – en engagerad Klöver Dam

Marika Axensjö flyttade från Stockholm till Arboga och driver nu egen firma inom kommunikation och språkvård. Hon är också engagerad i föreningen Klöver Dam och tycker att fler duktiga företagare borde träffas och samverka ännu mer.

Hej Marika, hur hamnade du här i Västra Mälardalen?

Jag har varit här i nästan trettio års tid på somrarna för jag har en svägerska som kommer härifrån, henne har jag känt sedan jag var 18 år. Men jag har bott i Stockholm och jobbat där hela mitt liv tills för fem år sedan då jag flyttade hit. Jag har alltid tyckt om Arboga, även innan tanken kom upp att flytta så kändes det alltid bra i kroppen när jag kom hit. Och när jag valde att starta eget så flyttade jag hit.

Vad är största skillnaden från att bo i en storstad?

Jag hade väl tröttnat lite på Stockholm. Min dotter, mamma och bror bor kvar där och jag åker ofta dit men jag kände inte att jag ville leva där. Främst för att det var dyrt och när jag skulle starta eget behövde jag lite lugn och ro och bo på en plats där jag trivs. Jag ville börja om på nytt.

Närheten är den största skillnaden. Jag körde ju alltid bil i Stockholm, så här är det inte så stor skillnad att åka på kundmöten till Köping, Kungsör eller Örebro. Även naturen vill jag vara nära, jag bodde nära naturen i Stockholm också.Det kan låta fånigt men här är det nästan alltid gratis parkering.

Sammantaget, hur vill jag ha mitt liv? Vad mår jag bra av, vad vill jag lägga min energi på? Jag har inte ångrat mig en dag.

Vad jobbar du med?

Jag är kommunikatör i botten, det är mitt yrke och det jag jobbat som på Karolinska Universitetssjukhuset. Senaste 20 åren med inriktning mot webb.

Nu gör jag hemsidor från grunden, med inriktning på språk, textgranskning och hur man kommunicerar. Konsulterar i text och kommunikation och erbjuder även administrativa tjänster. Tillgänglighetsanpassning är också med i mitt arbete, nyligen gjorde jag en hemsida där en av målgrupperna är synskadade, med de verktyg som behövs för dem.

Hur gick det att etablera sig här?

Jag hade inte kniven mot strupen utan kunde ta det lugnt och började smått och gick med i olika nätverk och utvecklade min egen hemsida. Nu har jag kunder i Arboga, Köping och Kungsör men även i Göteborg, Stockholm och i norra Sverige. Mest jobbar jag hemifrån och det funkar jättebra. Men de i närheten försöker jag träffa.

Vilka nätverk gick du med?

Först hade jag kontakt med näringslivsenheten i Arboga och fick massor av tips. Bland annat om olika nätverk och då var det Klöver Dam jag gick med ganska snabbt. Det var ett bra sammanhang. Sen gick jag med i företagarna och Arboga i Centrum. Så har jag försökt gå på det som anordnats, morgonsoffor och utbildningar som anordnats.

Var det lätt att hitta sammanhang?

Ja det tycker jag faktiskt. Med stor hjälp från näringslivsenheten. Man fick extremt bra hjälp och förståelse och jag kände mig otroligt välkommen. Jag hade erfarenhet av offentlig verksamhet och var man vänder sig och att man behöver få den informationen, med företagarregister bland annat. Alla kanske inte vet eller ett eget initiativ, men det är bra att vända sig till näringslivsenheten.

Vad ger det att träffa likasinnade i ett nätverk?

Främst ger det kontakter som kan ge uppdrag. Men också känslan av att man inte är ensam, man blir stärkt av varandra. Alla har samma utmaningar men gemensamt är att det är klart man klarar av det.

Du är ju engagerad i Klöver Dam, kan du berätta om föreningen?

Den viktigaste frågan idag är att hitta samarbeten. Det är ofta samma personer som syns men det är extremt många duktiga som skulle kunna synas mer. Syftet med Klöver Dam är att stötta varandra i sitt företagande eller det man brinner för. Ge tips och råd och erfarenhet till varandra. Vi har medlemsmöten två till fyra gånger om året och så anordnar vi besök hos varandra eller träffas förutsättningslöst på ett café och jobbar tillsammans. Vi har också anordnat föreläsningar. Vi pratar mycket om vad medlemmarna vill få ut av föreningen och vad de vill få hjälp med. Det sker väldigt mycket.

Hur mycket handlar det om företagande för just kvinnor i föreningen?

Jag är inte med i föreningen för att jag är kvinna, men föreningen kom ju till som en gemensamhetsgrej eftersom man tampades med samma utmaningar. Att man inte kände sig “rätt” i andra nätverk. Men min bild är att vi träffas för att vi är företagsamma.

Vad skulle du säga till andra som är nyfikna på VM?

Det funkar fantastiskt bra att jobba här, det finns allt och företagsklimatet är bra som jag upplevt det. Jag tycker det är bra!

Yaras miljardsatsning ger sprängämne och värme

I maj 2016 murade dåvarande kommunalrådet Elizabeth Salomonsson symboliskt den första tegelstenen i Yaras nya salpetersyrafabrik i Köping. I dag står anläggningen färdig till en kostnad av 1700 miljoner kronor. (Film: Ulf Eneroth)

Som en udda fågel i en region präglad av metallindustrier har Yaras processindustri varit en betydelsefull aktör i Köpings näringsliv i snart 80 år. Först som tillverkare av konstgödsel under sextio år, men sedan 2007 fokuserat på nischprodukten tekniskt nitrat (TN). Det är ett civilt sprängämne som transporteras ut i flytande ammoniumnitratlösning till främst gruvindustrin i Sverige men som även skeppas i fast form ut på världsmarknaden.

Produktskiftet var ett strategiskt val; att gå från liten aktör på en stor marknad (konstgödsel) till en förhållandevis stor aktör på en mindre marknad (tekniskt nitrat). Yaras anläggning vid Nya Hamnvägen är samtidigt dominerande leverantör av spillvärme som värmer halva Köping och numera även delar av Arboga och Kolsva via ett utvidgat fjärrvärmenät.

Svenska Salpeterverken, Supra och Hydro Agri. Företaget Yara i Köping har haft många namn under årens lopp. Den tidigare produktionen av konstgödsel har ersatts med produktion av ett civilt sprängämne. (Foto: Yara)

Den största investeringen någonsin
Avgörande för framtidstron vid Yara är beslutet 2015 av största enskilda investeringen någonsin av ett företag i regionen. 1700 miljoner kronor (!) investerades för att ersätta en äldre salpetersyrafabrik på industriområdet, och Yara tog den nya fabriken i anspråk fyra år senare. Då hade en rad nålsögon passerats, inte minst den logistiska utmaningen att hålla igång ordinarie drift och produktionen samtidigt som byggnationen genomfördes under rigorösa säkerhetsregler. Som mest var 800 (!) anlitade tekniker, svetsare, elektriker och byggare verksamma inom Yaras grindar – samtidigt.

Den kolossala investeringen kom efter att Mark- och miljödomstolens gav tillstånd till en årlig produktion av en halv miljon ton salpetersyra, en halv miljon ton ammoniumnitrat, 390 000 ton tekniskt ammoniumnitrat och bereda 160 000 ton kemikalier. Yara har inte nått dessa maxnivåer, och platschefen Axel Sylvén förklarar det med främst covidpandemin och kriget i Ukraina:
– Covidpandemin påverkade såväl leveranser som logistik vilket givetvis satte spår i ekonomin.
Pandemin hann knappt ebba ut förrän Rysslands anfallskrig i Ukraina bröt ut.
– Det påverkade våra leveranskedjor och drabbade produktionskapaciteten. Vi har haft svårare att få ut våra produkter.
Pandemi och krig i Europa kunde inte förutspås när beslutet om miljardinvesteringen togs, men platschefen Sylvén är inte bekymrad. Det finns trots allt en lokal och positiv faktor:
– Trots en stökig omvärld har vi inom Yara fått ”köra på” vid anläggningen i Köping när systerfabriker och andra företag ute i Europa tvingats stänga ned. Vi är fortfarande trygga med situationen och står redo när marknaden växlar upp.

Axel Sylvén är platschef vid Yara. Det omfattande rörnätet i anläggningen är en del av megainvesteringen i processindustrin vid Nya Hamnvägen i Köping. (Foto: Ulf Eneroth)

Win-win för Yara och kommunen
Leveranser av Yaras spillvärme till kommunala bolaget Västra Mälardalens Energi är samtidigt av betydelse för företagets framtid i Köping.
– Våra konkurrenter har anläggningar vid havet och därmed billigare logistik, säger Axel Sylvén. Vi kompenserar det med en stabil intäkt för värmen till Köpingsborna.
Under 2022 levererades 130 000 megawattimmar – mest vintertid – till kommunen. Mars 2023 blev en rekordmånad med leverans av 21 000 megawattimmar.
– Vi uppskattar det stabila partnerskapet som ju är ett win-win-läge för Yara och kommunen. Köpingsborna får samtidigt fjärrvärme till ett pris som länge varit bland de lägsta i landet.
Ett nytt tioårsavtal för fortsatta värmeleveranser förbereds och kommer att signeras inom kort.
Yara i Köping förbereder sig dessutom för att möta stora pensionsavgångar. 60-talisterna bland de 120 anställda ska ersättas av yngre medarbetare som ska lära sig processindustrin.
– Det ställer höga krav på internutbildning, och vi har nya program igång för att få in nya operatörer, säger Axel Sylvén.

 

Ulf Eneroth

“Hagateatern är en plats för alla”

“Hagateatern är en plats för alla, alla som vill vara med får vara med. Ibland lägger vi in auditions för att träna på hur en sådan kan gå till, men alla är välkomna”, säger Camilla Tengström.

Camilla är teaterskoleansvarig på Hagateatern i Köping. Hon leder även teatergrupper med både vuxna och barn och står dessutom själv på scenen i olika uppsättningar. Camilla är en av tre deltidsanställda på teaterskolan, sedan finns ytterligare tre deltidspersonal inom andra delar av verksamheten. I övrigt drivs teatern av tio ideella ledare.
“Jag har hört att vi ligger i topp i landet vad det gäller ideellt engagemang och jag kan tro att det stämmer. Vi har jobbat upp en kultur kring det, man börjar oftast som liten, är med på scenen och och till slut kanske man vill sätta upp sin egen föreställning och hålla i övningar och ansvara för en grupp. Det lockar, det är en status i det.”


Camilla Tengström är teaterskoleansvarig på Hagateatern och leder dessutom ett antal teatergrupper och står också på scenen ibland.

Aktiv förening
I amatörteaterföreningen Hagateatern finns ungefär 200 aktiva medlemmar, vissa finns på scenen, andra bakom kulisserna med kostym, rekvisita och annat praktiskt som behövs.
Det här är vid första anblick en plats för teater, men rymmer så mycket mer, menar Camilla.
“Det roligaste är mötet mellan människorna. Och att få se skådisarna utvecklas. Man kanske till och med hjälper till att få människor att våga mer. Och så har vi roligt under tiden, man blir väldigt bortskämd. Man skapar relationer här.”

Inte bara relationen till andra får utrymme att utvecklas här, utan även den till sig själv.
“Här får man möjlighet att se saker hos sig själv som man kanske inte visste om. Vi välkomnar också de som kanske inte är redo att stå på scenen än. Man kan alltid hjälpa till på sidan om, sedan kanske man vågar lite till …  Den här platsen ger möjlighet att utvecklas och dessutom ha roligt i en grupp, tillsammans skapa något.”
Medlemmarna är ofta aktiva under många år, berättar Camilla. Kanske för att lokalerna också ibland fungerar som ett slags vardagsrum. Här finns plats att mötas innan och efter teaterträningen, några tar med sig läxorna eller bara tar det lugnt en stund.

Välfyllda lokaler
Amatörteaterföreningen Hagateatern håller till på Hagaplan i Köping. Här har det spelats teater sedan 1986 vilket känns i väggarna. Den där speciella energin av förväntan, pirriga nerver och applåder är påtaglig i rummet.
“Jo, det är fint men vi är väldigt trångbodda”, säger Camilla och visar runt. “Vi tänjer sömmarna till det yttersta, det är tight, vänta ska du få se.”


I källaren finns rum efter rum fyllda av spännande rekvisita. “Vi tänjer sömmarna till det yttersta”, säger Camilla.

I källaren fylls rum på rum av rekvisita och kostymer av olika slag. Skor, rockar, klänningar. Ett syrum, en verkstad och en sminkloge gömmer sig också i källarvåningen. De yngsta skådespelarna på Hagateatern är 4 år, att gå runt och känna och klämma på kläderna måste vara en dröm för en liten artist.
“Jo, de finaste balklänningarna har vi gömt här bakom”, skrattar Camilla. “Det finns viss risk för att att något går sönder annars.”

Camillas eget intresse för teater började redan som sexåring, idag är hennes egen familj aktiv i teatern:
“Min man är också skådis, i sommar ska hela familjen stå på scenen när vi sätter upp Emil i Lönneberga, vi gör det som en rolig grej tillsammans.”
Barnen som är 1,5 och 4 år är dock redan vana vid teatermiljön.
“När jag fick mitt andra barn var jag med i en föreställning, så en av de andra skådisarna tog hand om bebisen bakom scenen, jag sprang ut och ammade när det var dags. Det blev så tydligt för mig vad Hagateatern är, att vi fixar det, vi löser det tillsammans.”

Änglarna och Hagafixarna 
På Hagateatern finns också teatergruppen Änglarna och även Hagafixarna, som precis som namnet avslöjar, hjälper till och fixar med lokaler, rekvisita och annat som ska göras. Både Änglarna och Hagafixarna har daglig verksamhet på Hagateatern. Idag är det måleri av teatern som gäller, och Hagafixarna håller i penslarna.


Hagafixarna snyggar till stora teatersalongen inför kommande uppsättningar.

Maria Berggren är dramapedagog och regissör på Hagateatern. Tillsammans med kollegan Carina Eriksson leder hon grupperna Änglarna, och Maria är även ledare för Hagafixarna. Maria har jobbat på Hagateatern i över 30 år, även hon började som ung skådespelare. Hon minns fortfarande när intresset bet tag i henne på riktigt:
“Det var som ett hallelulja-moment, jag blev frälst direkt.”


Maria Berggren på bilden leder tillsammans med Carina Eriksson teatergruppen Änglarna. Maria är också ledare för Hagafixarna som idag har målning på schemat.

Maria var en av de första som fick anställning på Hagateatern. En längtan till fördjupning inom ämnet tog henne till storstaden, även om hon aldrig riktigt lämnade Köping i sinnet.
“Jag flyttade till Göteborg under några år för att läsa teaterpedagogik och regi, men längtade hem konstant. Jag längtade till Hagatearn och till Köping, jag saknade att ha ett sammanhang. När jag klev av tåget hemma i Köping slog det mig varenda gång hur vackert det är här. Det här är min stad, och jag vill att andra också ska känna den stoltheten.”

Några som bidrar till Marias känsla av sammanhang är bland annat Änglarna. Änglarna är en grupp skådespelare med intellektuell funktionsvariation. Carina, Maria och Änglarna förbereder just nu för en framtida uppsättning av Peter Pan.
“Jobbet med Änglarna är så himla roligt och tacksamt”, säger Maria. “Det är egentligen ingen skillnad på hur vi jobbar med dem i en uppsättning mer än att vi kanske tar lite längre tid på oss. Vi tittar också på olika sätt att berätta, istället för långa textpartier kanske vi lägger in dans för att visa en scen. Vi har satt upp många olika typer av produktioner, allt från Wilhelm Moberg till familjeföreställningar.”

Hagateatern – en livsstil
Hagatetarn må vara trångt om man räknar antalet kvadratmeter, men att stämningen är rymlig och välkomnande håller nog de flesta med om. Här produceras dessutom en stor mängd kultur varje år. Uppsättningarna varierar i genre, allt från klassiker till revyer har framförts här.

Agendan är välfylld: Publiksuccén Kalenderflickorna har precis avslutats efter nio föreställningar, i vår väntar ett par teaterfestivaler runtom i Sverige, i juni är det premiär på Spamalot på Forumteatern, sen Emil i Lönneberga i Folkets Park, därtill kommer guidade stadsvandringar . I augusti startar grupperna upp igen, vissa ska förbereda för uppsättningen av Familjen Addams som har premiär i oktober.
“Jo, det blir en del tid man lägger här”, säger Camilla.
“Mina närmsta vänner finns här”, säger Camilla. “Mina barns gudföräldrar är här. Det är så det blir.”

Av Johanna Ericson

“Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men jag fixar där bakom. Och så litar jag på min personal.”

Jan Norling gillar egentligen inte att bli intervjuad och vill helst inte stå i rampljuset alls, men förstår att det ibland ingår i jobbet. Så idag tar sig Sejfos VD tid för både pratstund och rundvandring i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.
Sejfo har sedan 1991 konstruerat och levererat lösningar inom automation och IT. Kunderna finns främst inom fordons-, läkemedels- och energiindustrin, många av dem är stora bolag och koncerner.
“Här inne finns en del saker som du inte får se”, säger Jan. “Våra lösningar är specialskapade för kunden, vi är uppfinnare kan man säga.”

Engagemang och entusiasm för verksamheten märks omedelbart, och det är inte särskilt förvånande att upptäcka diplom och utmärkelser av olika slag på väggarna. Jan är väldigt stolt över företagets framgångar, även om han helst slipper hålla tacktalet.
“Jag skickar gärna någon annan till prisutdelningar och annat som innebär att man ska synas. Jag kan vara både bestämd och envis, men scenen är inget för mig om jag får välja.”


Jan visar runt i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.

Sporten fortfarande viktig
Nej, strålkastarljus är inget för småstadskillen Jan som fortfarande bor kvar i Kungsör där han växte upp. Där var det lugnt och bra att vara ung, med mycket utrymme för sport. Under uppväxten var det mest fotboll och hockey som gällde, men även tennis och pingis.
Sporten är fortfarande en viktig del av livet.  Jan har varit tränare för grabbens hockeylag och har inte bangat för att hänga med dottern ut på ridtur.
“Jag tycker det är jättekul att rida, vi har haft hästar i familjen, då är det ju bara att hjälpa till. Det är kul med hästar!”
För egen del blir det mest padel nu för tiden. Där får han utlopp för den där envisheten och ibland även vinnarskallen.
“Ibland blev jag osams med frugan när vi spelade golf ihop”, skrattar han. “Sport är på allvar för mig.”

Han beskriver också sporten som ett bra sätt att stänga av jobbet, för det måste man, menar han. Som VD för ett företag i ständig utveckling skulle man lätt kunna jobba dygnet runt.
“Vissa dagar och perioder i livet har jag jobbat sjukt mycket. Nu är jag bättre på att stänga av. Man måste hålla i längden och tänka långsiktigt. Jag har en regel, när jag kliver ur bilen där hemma är jag ledig. Jag klarar det hyftsat. Sporten hjälper.”

VD-resan
Jan har varit VD för Sejfo sedan 2000. Han är stolt och tacksam över resan som det har inneburit.
“Vi har faktiskt gått med vinst alla år utom ett enda sedan dess. Det finns självklart både för- och nackdelar med att vara VD, det mesta är positivt, jag har fått uppleva så mycket som jag aldrig skulle ha sett annars, har rest till USA och Kina och andra spännande platser.”


Sejfo har fått flera utmärkelser och priser, men Jan ber helst någon annan att stå i rampljuset.

Resan till VD-posten började nog egentligen redan under barndomen i det teknikintresse som fick honom att vända och vrida på maskiner och konstruktioner.
“Jag har aldrig varit rädd för att testa, jag har plockat isär motorer och skruvat mycket där hemma.”
Gymnasievalet blev teknikprogrammet med inriktning på maskinteknik, vilket sen resulterade i ett jobb på konstruktionsfirman i Köping där han gjorde sitt specialarbete.

Värnplikten kallade till en tjänst vid ingenjörstruppen i Södertälje. Även om det innebar mer skrivbordsjobb och studier än fältupplevelser var det en intressant tid:
“Det var en helt annan disciplin än man var van vid. Det var ordning och reda, det gillade jag.”

Tillbaka i arbetslivet var det som konsult på Volvo Cars som han skulle möta de personer som kom att betyda början på en ny era för Jan. Tre av konstruktörerna hade bestämt sig för att starta eget. Jan blev den fjärde som följde med för att börja lägga grunden till Sejfo.
“Jag hängde med dem till det nybildade Sejfo från början, först som konsult, sedan som anställd. Det har varit en spännande resa, vi har vuxit men ganska långsamt. Kunderna i fordonsindustrin har fostrat oss, de är tuffa, det är en bra skola, vi har lärt oss av dem. Idag är vi cirka 80 personer som jobbar här. De flesta är ingenjörer.”

Framgången är medarbetarna
Att driva ett framgångsrikt bolag kräver både fokus och uthållighet. Då är det viktigt att minnas varför man gör det man gör. För Jan är en nöjd kund del av payoffen.
“Att få se det man har gjort när det är klart och står där ute hos en av våra fantastiska kunder är en belöning.”

Framgång går dock att mäta på flera sätt menar Jan. Sejfo har låg sjukfrånvaro och liten personalomsättning.
“Det säger nog en del. Sejfos framgång beror på duktiga medarbetare, de betyder allt. Vi är ett skapande bolag där kunderna är ganska tuffa, då gäller det att lita på varandra. Jag litar på min personal och är nog bra på att delegera, att låta dem ta ansvar och driva sina uppgifter.”

En annan framgångsfaktor kan också vara ett kontinuerligt arbete med processer och rutiner, menar han. Och ett transparent informationsflöde. Jan skriver VD-brev för att informera medarbetarna, dessutom finns det löpande statusuppdateringar att ta del av.
“Men jag skulle behöva bli bättre på sociala medier, fast nu går jag en kurs och har skaffat ett Linkedinkonto. Det är stort för mig. Min dotter skapade ett Facebook-konto åt mig, men där är jag usel. Här på jobbet har vi duktiga medarbetare som lägger ut nyheter åt oss. Det är bra.”


Jan är en Förebild i Västra Mälardalen.

En Förebild i Västra Mälardalen
Jan är en tydlig Förebild och även om det antagligen gjorde honom lite obekväm fick han ta emot ViS utmärkelse för att han är en person som gör skillnad i Västra Mälardalen. På diplomet lyfts den tydliga entreprenörsådran, den positiva attityden, den starka viljan och den aldrig sinande energin.
Efter dagens intervju är det lätt att förstå ordvalen.
“Jag är väldigt stolt över att vi har så pass stora kunder trots att vi är ett litet bolag. Våra kunder är från A-listan, det är ganska häftigt. Vi har hållit på så länge nu och lär oss hela tiden, men vi vet vad vi kan. Det är en styrka. Sen har jag nog nytta av att jag både är fyrkantig och kreativ. Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men fixar där bakom.”
Och den där positiva attityden?
“Jo, det stämmer nog. Jag tror nog innerst inne att det alltid ordnar sig. Det blir roadbumps ibland, men det fixar sig.”

Av Johanna Ericson, mars 2023.

Hertzman och Lykta ger oss upplevelser utöver det vanliga

I en villa på Brattberget i Arboga bor två Förebilder som precis som motiveringen lyder “bidrar till såväl ett mer levande Arboga som ökat intresse för vår lokalhistoria och besöksanledningar”.
Och nog är det tydligt att Emelie Hertzman och Lars Lykta i allra högsta grad skapar ett mer färgstarkt och allmänbildat Västra Mälardalen.
Deras kreativitet och engagemang har gett oss både Cecilia Vasa-tolkningar och Halloween-event av rang.


Emelie tröttnar aldrig på att sy, snarare finns det inte tillräckligt med tid. Det guldfärgade tyget ska bli en ärm till en historisk klänning.

På Brattberget i Arboga blåser snön i sidled, vårvärmen tycks långt bort idag, men inne hos paret Hertzman/Lykta sprakar det trivsamt i den vackra gjutjärnskaminen. 40-talsvillan på Brattberget är bas för både jobb och fritid, två områden som visserligen allt som oftast smälter samman för paret. Under de fem år som de har bott i huset, har de lagt ner en hel del arbete för att sätta sin egen prägel på huset.
“Det är ett härligt hus och det är bra för barn att bo här, med nära till förskolan och så gillar vi verkligen trädgården, vi gillar att odla.”

Arboga blev platsen för Emelies teaterplaner
Emelie är uppvuxen i Luleå och Kalmar. Lars har sina rötter i Karlskoga. Att det var just här i Arboga som deras gemensamma liv skulle ta form är därför ingen geografisk självklarhet utan snarare ett resultat av Emelies sökande efter en plats där hennes teaterdrömmar kunde få landa. Efter många år i större städer längtade hon efter något mer småskaligt, närmare naturen. Men det var fler kriterier som skulle uppnås:
“Jag letade efter en plats med intressant historia, bra läge och förutsättningar. Jag ville ha närhet till större städer och så skulle det finnas ett turistintresse. Eftersom jag planerade att starta teaterverksamheten här måste det också finnas ett behov av det, jag ville inte bli en teater i mängden. Jag ville fylla en funktion, en roll, skapa en samlingsplats.”

Efter en tids research insåg Emelie att Arboga var en plats som verkade uppfylla många av önskemålen. Nästa steg blev ett besök.
“Arboga var mindre än vad jag hade tänkt, men jag såg en jättefin stadskärna. Här fanns gallerier och musik, en fin kulturstad. Jag blev väl bemött av bland annat bibliotekschefen Eva Petri och flera andra i kommunen, det var förtroendeingivande. Jag fick snabbt igång ett samarbete med kulturskolan. Nu har vi dock inte det samarbetet kvar längre, tyvärr”, säger Emelie som bekymras över att kulturen tycks få allt mindre utrymme i samhället.

Men Arbogateatern har under Emelies ledning fortsatt sin utvecklingsresa, idag är föreningen en produktiv friteater bestående  av skådespelare från Västmanland, Örebro och Stockholm. De sätter upp historiska föreställningar med lokal anknytning som exempelvis Cecilia Vasa-tolkningar och Skymning över Arboga som har satts upp i åtta år nu.
I vår sker inspelningar av historiska kvinnoporträtt och så ges Mosters lilla kung på Stadskällaren, där publiken även bjuds en historisk middag lagad med tidsenliga recept. Mosters lilla kung utspelar sig under 1523 när Gustav Vasa har blivit vald till kung.
“Det blir intriger, lömska släktingar, sång, fart och humor”, lovar Arbogateatern. “Föreställningen är en utmärkt aktivitet för företagsevent och andra grupper”, säger Emelie. Vårens föreställningar av Mosters lilla kung erbjuds under första halvan av juni, vilket passar väl för sommaravslutningar.

Sömnad och historia är passion
Under samtalet syr Emelie på ett guldfärgat tyg, det ska bli en ärm till en historisk klänning som väntar på att färdigställas i ateljén på övervåningen. Hon vet vad hon gör, hon har sytt ungefär 150 historiska dräkter redan. Det måste krävas ett enormt tålamod, gissar en med tummen mitt i hand.
“Jo, jag har tålamod men är snarare sjukt rastlös”, säger hon och förklarar att hon i princip alltid har ett sömnadsprojekt i TV-soffan, som är ett perfekt ställe för pilliga detaljer. “Och jag koncentrerar mig bättre om jag får sy på möten till exempel.”


En barnklänning i 1500-talsstil väntar på att färdigställas i ateljén. Den ska vara med i “Gustav Vasa skriver historia“, en föreställning för mellanstadiet.

Att färdigställa en historisk dräkt handlar om mer än enormt tidskrävande handarbete. Det gäller också att få fatt på rätt detaljer.
“Det är en ständig jakt efter att hitta rätt material till rätt pris”, säger Emelie. “Nyligen har jag beställt smycken från Spanien och hattmaterial från Belgien. Nu för tiden finns ju nätet, men det tar en del del tid att hitta ändå. Jag är noga med detaljerna, så långt det går vill jag att det ska vara rätt.”


Emelie har sytt närmare 150 historiska dräkter. Hennes egna favoriter är dräkter från 1500-talet och sent 1800-tal.

Intresset för handarbete och sömnad började tidigt, bland annat sydde Emelie egna kläder till Barbiedockorna. Kreativa och händiga föräldrar som sydde utklädningskläder och tillverkade dockskåp bidrog till känslan av att göra själv, tror hon. Intresset för kreativt skapande växte och tog sig olika uttryck, och när hon fick en sömnadskurs i present av föräldrarna djupnade fascinationen för att sy historiska dräkter.

För Emelies del har hantverket vävts samman med ett starkt historieintresse. Resultatet av universitetsstudier inom såväl teater som dräkthistoria är bärande i de uppsättningar som Emelie skapar tillsammans med Arbogateatern.
En av produktionerna som har uppmärksammats är SVT:s produktion om Stockholms blodbad, där även Arbogariddarna medverkade.
“Vi från Arbogateatern hade med dräkter och flera skådespelare”. Emelie själv spelade rollen som Kristina Gyllenstierna, scenerna spelades in på Stora torget hemma i Arboga, i Lunger ute hos Arbogariddarna och i Stockholm. “Det var roligt att projektet fick så mycket positiv uppmärksamhet.”
Arbogateatern samverkar också med flera andra lokala aktörer som Arboga museum, kyrkan och lokala caféer för olika projekt.

Tydliga visioner
Fler spännande projekt planeras för Arbogateatern, Emelie har tydliga visioner för verksamheten. Bland annat vill hon hitta en mötesplats där föreställningar både kan förberedas och hållas.
“Vi söker en lokal, vi behöver en bas för vår verksamhet med en scen och gärna ett kök. Vi delar gärna lokal med andra aktörer, det finns ju sätt att samarbeta på. Någon som vill ha tillgång till verkstäder för trä- eller textilhantverk eller företag som driver cateringfirma eller liknande vore toppen.”
Att driva en kulturförening tar mycket tid beskriver Emelie. Och så kostar det pengar. Föreningen Arbogateatern behöver precis som många andra teaterföreningar söka kulturbidrag för att få verksamheten att gå runt. Det kreativa arbetet med produktioner är periodvis mycket intensivt.
Hur får man energin att räcka till? Kanske är det det där tålamodet som kommer sig väl till pass?
Emelie beskriver att hon får näring i mötet med sina karaktärer och med publiken.
“I det här jobbet har man det fantastiska verktyget att påverka och beröra omgivningen. Att få gå in i en roll och få uppleva en annan tid genom en annan karaktär.”

Lars Lykta och Arboga Halloween
Västra Mälardalen har Lars Lykta och hans Kompani Irrbloss att tacka för att Arboga under de senaste åren har fått uppleva ett spektakulärt Halloweenfirande som även lockat många besökare utifrån.
”Jo, det har ju blivit en smärre succé”, säger Lars. “Det är ett samarbete med många föreningar och eldsjälar som har hjälpt till, men jag sparkade igång bollen.” Utvecklingen av konceptet Arboga Halloween har bara börjat, menar Lars som hemlighetsfullt avslöjar att det finns fler uppslag att testa.
“Det finns några roliga idéer till nästa gång. Det blir en häftig grej, om den kan bli av. Med hyperanknytning till Arboga.”
Under Halloween pågår aktiviteter på flera håll i Arboga, bland annat vid stadens nöjesfält. Det finns inga gränser för vad som kan åstadkommas, menar Lars.
“Halloween är en kul tradition eftersom man kan skapa något nytt. Det skulle vara svårt att göra en ny lucia, till exempel, men med Halloween är man är ganska fri.”


Lars Lykta är mannen bakom succén Arboga Halloween.

Jättelajv var starten
Till vardags frilansar Lars bland annat som projektledare inom film och TV, just nu jobbar han med bland annat casting och location i en historisk produktion. Även Lars har ett starkt historisk intresse och drivs av en nyfikenhet för att kliva in i nya roller och världar, vilket har konkretiserats genom olika spännande projekt, inte minst ett jättelajv som han initierade och drev.
“Jag började tidigt med lajv och bestämde mig för att arrangera ett gigantiskt lajv där 700 personer deltog under en vecka. Det var en stor apparat med mycket logistik, en lokal Ica-handlare fick köra ut mat till oss i skogen. Vi var nog en bra kund.”

Kombinationen mellan lajv och amatörteatern Lyset hemma i Karlskoga blev lite av startpunkten för Lars kulturintresse. Han beskriver att kultur och teater kan öppna nya världar för honom. I samband med lajvintresset började även Lars skapa egna kostymer, vilket han fortfarande gör ibland.
“Inom kulturen kan man testa att göra andra saker, man kan leva ett helt liv från uppgång till fall.”


Hemma hos Lars och Emelie finns spännande rekvisita. “Vi skulle behöva en lokal för att få plats med allt”, säger Emelie.

Stora projekt är Lars grej
Lajvarrangemanget gav mersmak för Lars som drog igång fler spännande projekt. I ett jubileum för Heliga Birgitta fick han dessutom utlopp för sitt hästintresse när de medverkande red i omgångar från Selånger till Trondheim, en sträcka på cirka 60 mil.
“Det var ett väldigt roligt och innehöll en hel del praktiska utmaningar”, minns Lars. “Och så fick vi rida mitt i natten för att det var så varmt.”

Just stora projekt verkar vara Lars område. En gång startade han upp ett projekt där 32 kommuner från sju län skulle samarbeta för att få till en nationell ridväg, en Eriksgata genom Sverige. Ett ambitiöst projekt och inte helt okomplicerat med tanke på det stora antalet aktörer. Även om just det projektet inte nådde hela vägen har erfarenheten gjort honom rikare.
”Om man inte testar så misslyckas man inte, men man få heller inget gjort”, säger han. “Jag tycker om att göra saker och är inte rädd för att försöka.”

Positivhalaren Lars testar utrustningen.
Spännande framtid för lokala projekt

Lars funderar på nya kulturprojekt. Idéerna saknas inte och framåt skulle han gärna arbeta mer med rörlig bild.
“Just TV- och filmprojekt jobbar jag gärna ännu mer med, och då gärna med lokal anknytning. Det finns mycket spännande att göra här i Arboga, till exempel.”
TV- världen har gett honom spännande idéer och nyttiga jobberfarenheter. Men branschen har även spelat en större roll än så i Lars liv.
Under en TV-produktion för många år sedan fick han oplanerat vikariera i vad som skulle visa sig bli en ovanligt viktig roll.
“Vi gifte oss faktiskt första gången vi sågs”, berättar Emelie. “Jag spelade Ulrika Eleonora i en inspelning inför kronprinsessans bröllop, och Lars fick hoppa in som min man, Karl XI.”

Ja, resten är historia. Och vi är väldigt tacksamma för att det är här i Västra Mälardalen den tar plats.

Av Johanna Ericson, mars 2023

Med inspiration från Köpenhamn gör Simon Tiredal livet med cykel smidigare

Jag träffar cykelaktivisten och reparatören Simon Tiredal på fiket Två Skator i Arboga en eftermiddag i mars. För bara några dagar sedan var det vår i luften. Nu är ett snöoväder på väg. SMHI har utfärdat varningar i starka färger och i mediernas rubriker trängs ord som “kaos” och “snösmockor”. Väderomslaget känns i luften. Men det hindrar inte Simon. Efter vårt samtal ska han vidare med sin lådcykel för att få ordning på ytterligare några cyklar.

Han har en hel del att göra, även om han konstaterar att det inte direkt är högsäsong just nu. Det har gått snart ett år sedan han återvände till hemstaden Arboga och startade Cykelsmeden – företaget som förenklar cykellivet för Arbogaborna, genom att erbjuda cykelreparation på plats hemma hos dem, eller där deras cyklar råkar befinna sig. Hans arbetsfordon är en nyrenoverad lådcykel med plats för de nödvändiga verktygen.

Hur fick du idén till att starta en mobil cykelverkstad?

Det var när min flickvän Tanja och jag bodde i Köpenhamn. Jag jobbade som scenarbetare, med ljud och ljus, men det fick ett abrupt slut med pandemin. Det var då tanken dök upp. Jag hade lagt märke till att det fanns många cyklar, som stod oanvända och trasiga, i cykelrummet i huset där vi bodde. Så jag satte upp lappar i trappuppgången där jag erbjöd grannarna att reparera deras cyklar. Jag fick napp direkt. Sedan spred det sig till hela kvarteret. Först var det mest en hobby, sedan utvecklade jag det till en mobil cykelverkstad. Det fanns redan cyklande reparatörer i Köpenhamn – jag gjorde en deal med Bikerunner som utvecklat konceptet och fick kunder genom deras bokningsportal på nätet.

Hur hamnade ni i Arboga?

Jag växte upp i Arboga, men flyttade härifrån några år efter gymnasiet, där jag utbildade mig till svetsare. Köpenhamn är en underbar stad – inte minst om man gillar cykling. Där cyklar precis alla. Folk från alla samhällsklasser trängs på samma cykelväg. Det var när vi fick den glada nyheten att vi skulle få barn som vi bestämde oss för att flytta. Efter en kort period på Bornholm, där jag jobbade på Christiania Bikes som svetsare, och några månader i Kalmar, så bestämde vi oss för Arboga. Faktum är att vi mer eller mindre flydde från Bornholm (skratt). Huset var mögligt. Det gick inte att bo där …. Nu har vi snart bott i Arboga ett år.

Köpenhamn är en av Europas bästa cykelstäder. Där görs hälften av alla resor med cykel. Funkar konceptet med en cykelverkstad på två hjul lika bra i Arboga?

Ja! Sommaren och våren gick riktigt bra, bättre än jag vågade hoppas på. Kunderna är glada över att själva slippa transportera sina trasiga cyklar till reparatören. Och för mig är det enkelt att ta mig till alla kunder med min lådcykel.

Vilken är din drivkraft?

Jag vill bidra till att öka cyklandet i trakten, genom att göra det enklare att ha cykel. I Arboga är det egentligen perfekta förutsättningar för att cykla. Många tar bilen helt i onödan. Hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än 5 km och i städerna är 80 % kortare än 3–4 km. Många av de resorna skulle vara både billigare och smidigare att göra med cykel. Det är bra för miljön – och man behöver inte gå till gymmet lika ofta.

Idag är både städerna och landsbygden planerade för bilar. Bilen är fortfarande normen. Men nu satsar många storstäder på att ställa om till cykelstäder, med allt fler bilfria områden. Paris siktar på att bli “100 % cyklingsbart” till 2026. l Berlin finns det förutom många cykelvägar också så kallade Fahrradstrassen, där cyklarna har företräde och bilarna bara får köra i 30. Dessutom kan man ta med sig cykeln i kollektivtrafiken. Vad skulle Västra Mälardalen kunna göra för att bli cykelvänligare, hållbarare och därmed också tryggare och roligare?

Dels tycker jag att kommunerna borde göra kampanjer som uppmuntrar folk att cykla. Men ännu viktigare är att göra det tydligare var man kan cykla. Bättre skyltat helt enkelt. Cykelskyltar som visar vägen och avståndet till olika platser. Idag är det inte helt enkelt. Jag tror också att många känner sig lite osäkra på var man får cykla, vilket gör att folk cyklar lite överallt, på trottoarer till exempel, när det inte finns cykelvägar. Jag tycker också att fler transporter borde skötas med cykel. Och kanske göra som i Holland, och ha skolskjutsar med cykel.

Du cyklar ständigt, oavsett om det är sommar eller vinter. Vad har du för tips till andra som vill cykla på vintern?

Underställ är ett krav, minst ett lager. Skalplagg som tål vind och vatten. Ja, man ska sätta på sig så mycket man bara kan. Men också tänka på att man ska kunna ta av sig en del av kläderna, när man cyklat en stund och blivit varm.

Dubbdäck?

Ett dubbdäck fram kanske. Men jag kör inte med dubbdäck. Det rullar bättre utan. Tänk också på att tvätta av cykeln när du har kört i snöslask. Vägsaltet förstör lacken och drivlinan.

En sista fråga: Var tycker du det är roligast att cykla – i staden eller på landet?

Städer är ändå roligast. Det händer så mycket så det finns alltid något att kolla på. Jag tycker om bruset omkring en – jag älskade det i Köpenhamn.

Av: Jens Soneryd.

Carl håvar redan in bowlinggulden

Det är strikar som gäller när Carl Eklund bowlar. Helst tolv i rad för ytterligare en drömserie, 300 poäng. Han lägger ribban högt. Målsättningen? “Jag ska bli bäst i världen.”
Foto: Ulf Eneroth

17-åringen från Köping har självförtroende vilket faller sig ganska naturligt. Meritlistan är redan imponerande: Han är den yngste bowlaren någonsin att vinna seniorernas individuella SM-guld – lägligt nog i en direktsänd TV-final. Carl inkasserade tidigare under 2023 även SM-guld i tremannalag tillsammans med pappa Tony och halvbrorsan Viktor! Lägg därtill två EM-guld som junior, två VM-guld för U21-spelare och några titlar på seniorernas Europatour.

Carl har under lång tid klassats som en av Sveriges främsta bowlingtalanger. Mot bakgrund av de nämnda meriterna känns ”talangstadiet” redan passerat. I dag ses Carl i bowlingkretsar snarare som ett fullblodsproffs – även om han ännu inte lämnat gymnasieskolan.

“Jag är fortfarande ung och vill samla på mig mer erfarenhet. Först när jag fyllt 18 kan det bli aktuellt att möta proffsen på amerikanska PBA-touren (Professionals Bowlers Association). Där och då vill jag vara en ”killer”.”

Killer?
“Gå ut hårt och visa att jag är där för att stanna! Spela så mycket jag kan, så länge jag kan.”

Det är också i USA, bowlingens förlovade hemland med 5 000 bowlinghallar, som miljonbelopp fördelas vid proffstävlingar.

Bowlat hela livet
Carl har redan bowlat hela sitt unga liv. Han var 18 månader när han rullade sina första klot i bowlinghallen.  Här i Köping finns sedan länge ett genuint och stort bowlingintresse. Uttjänta hallar har avlösts av nya. Palace Bowl är i dag en anläggning med tolv banor under samma tak som restaurangkedjan O´Learys.

Carl Eklunds meritlista innehåller redan VM-guld, EM-guld och SM-guld. Inte undra på att 17-åringen som debuterade i Elitserien som elvaåring (!) siktar på proffsliv i USA. (Foto: Ulf Eneroth)

Pappa Tony arbetade en tid i bowlinghallen och är samtidigt en duktig bowlare. Så visst har generna för bowlingsporten slussats till nästa generation. Däremot har Carl anammat och utvecklat en annan bowlingteknik än pappa Tonys traditionella vänsterskruv.

“Jag var redan som litet barn tvungen att hålla klotet med båda händerna. Annars hade jag inte orkat få iväg det.”

På den vägen är det, dessutom synnerligen framgångsrikt. Carl har förfinat tekniken att med tvåhandsfattning skruva klotet från såväl vänster som höger beroende på var eventuella spärrkäglor ska fällas.

Debuten
Carl är osäker om han var sju eller åtta år när han gjorde sin första seriematch i IKW/Köping BK:s klubbtröja. Men debuten i Elitserien råder däremot ingen tvekan om. Carl var elva år och den yngsta bowlaren någonsin i högsta serien.

“Vi mötte Jösse och jag slog 890. Ett bra resultat, men vi förlorade.”

Bowlinghallen är hemvist för Calles nästan dagligen. Här finner han trivseln och här har han sina vänner i den enda bowlingklubb han representerat.

“Här hör jag hemma. Vi har en härlig laganda och det blir en annan bowlingkänsla än när jag tävlar individuellt.”

De som följer en Elitseriematch på plats kan intyga skillnaden. Decibelnivån när Köpingsbowlarna peppar varandra motiverar skyddande öronproppar.

Utmaningar i landslaget
Carl tar den fysiska träningen på allvar, inte minst att stärka ryggen inför de utmaningar som väntar i landslagströjan. Han har som den yngsta av tolv herrbowlare tagits ut i Team Sweden för åren 2023/2024.

“Jag är tacksam att få chansen.”

SM-guldet i tremannalag blev rena familjefesten för finalspelarna Tony Eklund, sonen Carl och styvsonen Viktor Danielsson. (Foto: Ulf Eneroth)

Lika tacksam är han för det individuella bowlingguldet under SM-veckan sommaren 2023 i Umeå. Finalen blev en klassisk direktsänd TV-rysare där Carl höll nerverna i styr i avgörande ögonblick.

Lika glad var han över framgången några månader tidigare med bowlingguld i tremannalag vid SM-veckan i Skövde. Då fick han dela glädjen med övriga finalspelare i IKW/Köping BK – pappa Tony och halvbrorsan Viktor.

Guldfirandet blev rena familjefesten!

Av Ulf Eneroth.

Basketfester i nya Köpingsarenan

Amerikanen KeShawn Curry bjuder på en fartfylld attack innan han med en magnifk dunk får en rekordstor Köpingspublik att explodera av glädje. Mr Curry är en i raden av basketstjärnor som bidrar till en basketkultur i Köping och där hemmalaget Köping Stars med en stor portion av ideella insatser tagit sig upp på högsta elitnivå.
Foto: Robert Bjarnefeldt

Stars med alla stjärnor skapar spänning och dramatik till en växande skara basketfans som fått en ny samlingsplats i moderna satsningen Köping Bad & Sport. En fräsch arena med tusen läktarstolar och fler publikplatser nära stjärnorna på golvet.

Golvet har förresten en egen historia. Basket på elitnivå kräver trägolv men kommunen valde ett gummigolv i nya arenan – ett beslut för att möta fler föreningars önskningar och behov. Köping Stars stod därmed inför valet att spela kvar på trägolvet i anrika, men ålderstigna Karlbergshallen eller att skaffa fram eget trägolv till arenan. Sagt och gjort. Klubben köpte in Svenska Basketbollförbundets gamla trägolv som vid samtliga hemmamatcher läggs över gummigolvet och plockas bort efteråt. Arbetsinsatsen från ideella krafter är exceptionell. Golvet pusslas ihop av drygt 700 delar och väger totalt elva ton!

Starten för 50 år sedan
Merparten av golvläggarna är i dag engagerade pensionärer. De minns när basketsporten introducerades i Köping av den inflyttade gymnastikläraren Bo Fransson för mer än femtio år sedan. Basketen utvecklades i föreningen Köpings GIF och resulterade i en ettårig sejour i Elitserien säsongen 1981/1982. Då lade hemmaspelare som bröderna Hannu och Seppo Laakso, Per Wittberg tillsammans med amerikaner som Bob Osberry och Jerry Baskerville med flera grunden för publikintresset.

Resan mot toppen
Framgångsåren kom dock att sättas på paus, och basketen i Köping tillbringade ett antal säsonger i lägre divisioner. Men med coachen Åke Bärlin kom nytt blod in i verksamheten och en ny resa mot toppen påbörjades 2003 i en helt ny förening, Ullvi Basket.

“Vi skapade Starskonceptet med avsikt att nå Svenska Basketligan. Inför säsongen 2018/2019 var målet nått för Köping Stars.”

Tjugo år senare, i februari 2023, hyllades grundarna Tomas Bandh och Helena Hoffstedt tillsammans med Tobias Becker, Robert Bishop (tidigare Pettersson) och Åke Bärlin vid jubileumsfirandet i samband med ligamatchen mot Uppsala. Rekordpubliken, 1 263 åskådare i Köpings Bad & Sport, gav kvartetten välförtjänta värmande applåder.

Basketen väcker känslor och Köpingspubliken lever med i händelserna på planen. (Foto: Camilla Geidemark)

Tomas Bandh minns resan mot eliten med Ullvi Basket. Först de små men ändå så viktiga stegen, därefter de stora besluten.
“Vi skapade Starskonceptet med avsikt att nå Svenska Basketligan. Inför säsongen 2018/2019 var målet nått för Köping Stars.”

In i finrummet
Publiken välkomnade Köpingsbasketens återkomst in i finrummet, och basketfesterna har avlöst varandra sedan dess. Fortfarande baserat på grundläggande ideella insatser. När Tomas Bandh mottog utmärkelsen ”Årets Eldsjäl” av Köping Scheele Rotaryklubb löd motiveringen inte oväntat ”Köping Stars manifesterar The Spirit of Köping och skapar stolthet och höjer självkänslan i vår stad”.

”Köping Stars manifesterar The Spirit of Köping och skapar stolthet och höjer självkänslan i vår stad”.

Köping Stars ekonomiska resurser matchar inte de etablerade klubbarnas budgetar, men fem år i högsta basketligan SBL har medfört sportsliga framgångar. Stars innehade tredjeplatsen med 24 segrar i SBL (rekord för Stars) när pandemin satte ett abrupt stopp för fortsatt ligaspel i mars 2020. Det blev inget slutspel om SM-guldet, men Köping Stars tröst blev ligans utmärkelser ”Årets lyft” (klubben), ”Årets coach” (Panagiotis Nikolaidis) och ”Årets center” (Jeremy Combs).

Köping Stars satte publikrekord (1 263 åskådare) i Köpings Bad & Sport i samband med jubileumsmatchen mot Uppsala i februari 2023. (Foto: Camilla Geidemark)

Köping Stars sprider onekligen stjärnglans och medial uppmärksamhet till Köpings kommun.

Av Ulf Eneroth

“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel.”

Lokalrevy är ingen ny företeelse i Arboga, här har det funnits revy sedan 50-talet.
“Vi har en stark revytradition här” säger Per Pettersson som är ordförande i föreningen “Arbogarevyn – Föreningen För Verklig Underhållning”. Namnet anspelar på försvarsmaktens förkortning och knyter redan där ett starkt band till traktens historia av flygindustri. Lokala händelser är fortfarande fokus för Arbogarevyn.

Per själv har varit en del av revygänget sedan 1995.
“Det kanske låter länge men det är egentligen ingenting”, säger han. “Det finns dom som varit med längre, Per-Erik Modigh till exempel, har varit med sen landhöjningen.”

Jim Bergqvist, producent, regissör och ensemblemedlem, är förhållandevis ung i gänget, men har redan hunnit bli revyveteran här i stan.
“Jag slussades in i det här runt 2012 eftersom min pappa var med. Först hjälpte jag till med lite olika saker, men har stått på scenen de senaste nio åren.”


Per Pettersson och Jim Bergqvist är två av Arbogarevyns eldsjälar.

Teamwork
Gänget från Arbogarevyn har precis haft återsamling efter årets föreställningar. De har käkat gott, druckit en och annan öl och tittat på inspelningarna, reflekterat och garvat. Men snart är tillbakablickandet passé och siktet riktat framåt. För en ny revy ska det bli. Det blir det alltid, så länge det inte kommer en pandemi och sabbar planerna.

Revyarbetet bygger på ett starkt och engagerat team, förutom ensemblen jobbar kaffegäng, ljud- och ljustekniker och revyorkester för att bjuda publiken på en helhetsupplevelse i toppklass. Det är ett sammansvetsat gäng som känner varandra väl och litar på varandra, vilket kan behövas inte minst när oturen är framme. I år till exempel, blev 75 procent av ensemblen sjuka under självaste premiärveckan:
“Vilken ångest man hade”, säger Jim som låg hemma i feber under flera föreställningar. “Man vet hur slitigt det blir för gänget.”
“Ja”, säger Per som även han var däckad under ett antal spelningar. “De som var på plats fick dra ett jäkla lass men vi löste det. Jag tror inte publiken märkte så mycket av det. Det är ett tecken på bra dynamik. Ingenting är omöjligt.”

Gemenskapen tar sig långt utanför scenen.
Mellan de fysiska träffarna chattas det och snackas. Skickas roliga bilder och spaningar.
”Det går inte en dag utan att man tänker på revyn”, säger Per. “Man lyssnar på nyheterna och funderar, kan det här vara nåt?”
“Alla i gänget får vara med och bidra till sketcher, det tror jag är ovanligt”, säger Jim. “Alla vill inte skriva, men idéer kan alla komma med och alla är med i processen.”

Helårsengagemang
Revyåret ligger aldrig helt nere, men det är lite lugnare under våren för att sedan öka och slutligen eskalera runt jul inför premiären i början av januari.
“Att räkna ut hur mycket tid som vi lägger på det är svårt att säga”, säger Per. “Under hösten är det flera kvällar i veckan, från oktober minst fyra och december typ helat tiden. Mycket tid blir det, revygänget blir ens andra familj.”


Det ligger många timmars förberedelsearbete bakom en föreställning.

Så hur kommer det sig att man väljer att lägga ner halva sin vakna tid på en lokalrevy?
Belöningen, tror i alla fall Per och Jim, är alla garv, den sköna stämningen i gänget och såklart publikens uppskattning.
“För mig är ett bra applåd svårslaget”, menar Per. “När man står där och tar emot slutapplåderna är det inte långt till tårarna faktiskt.”
“Energin man får av att folk kommer och visar sin uppskattning är enorm”, tycker Jim. “Man kan leva på den där energin ett bra tag, glida på revyvågen under mörka januari, februari och mars.”

Under sommarsäsongen går stora delar av ensemblen över till Bygdespelens vänner, en Arbogaförening som spelar folklustspel under bar himmel.
Man kan också se revydeltagare i kultursammanhang som medeltidsdagarna där både Jim och Per är engagerade på olika sätt.
“Arboga är en kulturstad med starkt föreningsliv, som skulle behöva återväxt för att också säkra framtiden. Men så är det väl i de flesta städer”.

En revy för och om Arboga
“Revyn gör man för sig själv men också för Arboga och för folket”, säger Jim som ser hur revyn för människor samman. Folk tar sig ut, pratar med varandra och på senare år har revyn blivit mer än ett besök i teatersalongen. Nuförtiden kan gästerna också ta del av förfriskningar från lokala krögare och underhållning både innan showen och i pausen.
“Jag blir så lycklig när jag hör att folk gör en helkväll av revybesöket. Kanske träffas för något att äta och dricka innan, och sen gå vidare ut på lokal krog. Det är precis det vi vill åt!”

Naturligtvis ingår en uppdatering av det lokala nyhetsläget i biljettköpet:
“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel”, säger Jim. “Ingen går säker.”
“Fast vi får höra att vi är för snälla”, säger Per, “men vi vill ha balans i det vi gör. Det gäller att sålla i materialet också, vi kan skratta gott åt något, men det är ju vi det.”

Stående inslag är att skoja med den egna kommunen, och så grannarna i Köping förstås, de ska alltid få sig en obligatorisk gliring, serverad med med glimten i ögat. Men som plåster på såren har Hagateatern och Munktorpsteatern från Köping en stående inbjudan till Arbogarevyns genrep.


Förutom scenensemblen jobbar kaffegäng, ljus- och ljudtekniker och orkester med produktionen.

I revygänget finns multitalanger som både sjunger och skådespelar. Arbogarevyns ensemle är runt 12 personer vilket är ovanligt många.

Mer än lokalnyheter
Lokalrevy må vara vara ett sätt att föreviga de små berättelserna i det lilla samhället. Därmed inte sagt att de saknar betydelse för invånarna.
“Arboga är en stad med rik historia bakåt”, säger Jim. “Men revyn skapar också historia just nu. Vi är historieintresserade och får även vara med att skapa nutiden. Det är häftigt.”
Ja, och som kommunalrådet P-O Nilsson en gång sa”, säger Per: “Är man inte omnämnd i Arbogarevyn har man inte gjort något viktigt.”

Att fastna i Arbogarevyns radar kan uppenbarligen både smickra och svida, men det bör vara svårt för publiken att missa kärleken till hemstaden som sipprar sig ut mellan gliringar och passningar.
“Ja. Det det här är my hometown”, säger Per. “Vi ligger perfekt till, allt finns här.”
“Arboga betyder allt för mig”, säger Jim. “Det är fantastiskt här.”

Av Johanna Ericson februari 2023.

“Hjälp kunden som kommer in, lärde de mig. Det jobbar jag efter idag också.”

Vi träffar Förebilden Torbjörn Andersson på Industrivägen i Köping. Förebildsdiplomet är på plats, med formuleringen att det nog skulle bli tillfälligt stopp i maskineriet hos många Köpingsindustrier om inte Torbjörn fanns.
“Jag löser det som andra inte kan lösa, det kan vara ett rör i en panna, specialdelar i en maskin, slangar eller andra industriförnödenheter”, säger Torbjörn. “Det är jättemycket detektivarbete i det här jobbet, ofta gäller det att leta efter olika delar hos leverantörer. Och vissa industrier köper det mesta de behöver genom mig, det kan vara allt från frukost till huvudvärkstabletter.”


På Industrigatan i Köping huserar Torbjörn och Industriservice.

Han kallar sig inte händig, att meka är inte hans jobb, han är mer en projektledare för att lösa problemet. Han säljer, levererar och monterar ibland.
”Vissa dagar har jag 73 telefonsamtal, det kan vara mycket att lösa och många bollar att hålla reda på. Men om man vill serva kunder så som vi vill, så måste det gå fort.”

Våga testa

Resan till AB Industriservice har inte varit särskilt rak, men kan sammanfattas av nyfikenhet och modet att testa nya saker. Service- och kundkontakt har dock varit en röd tråd genom åren.
Både Tempos elektronikavdelning och Ekos Järn i Köping blev bra skolor inför framtiden.
“På Ekos Järn fick jag första säljarjobbet, där fick jag fick lära mig hur man tar hand om kunder. Hjälp kunden som kommer in, sa de, och det jobbar jag med än idag.”

Vid sidan av jobbet har alltid dansen funnits med som ett brinnande intresse. Redan som tonåring tyckte han det såg kul ut när de vuxna buggade, han ville lära sig och började gå på dans på Folkets Park runt 16-årsåldern. Körkortet gjorde det sedan enklare att haka på dansbandstrenden.
“Vi var ett gäng killar som åkte runt i Mellansverige och dansade, sen blev det att man höll egna kurser och var med på tävlingar. Jag och frugan har också bedömt dansband under många år. Det var en kul tid.”

Dansengagemanget ledde så småningom till ett vikariat som folkparksföreståndare i Köping.
”Det var fantastiskt kul, jag fick boka artister och sköta hela verksamheten. Jag arrangerade allt från pensionärsdans till discon och konserter. Jag minns när vi bokade Ronny och Ragge, det blev utsålt, det var jättekul.”

Därefter var steget inte långt till nästa uppdrag – att driva en reklamtidning riktad mot dansband för att därefter fortsätta som utbildare inom SISU för att slutligen landa som industrisäljare hos ett företag i Köping.
Att våga testa olika saker är något han alltid har proklamerat för unga, att ge sig själv en chans att hitta rätt, att må bra.
“Att bara jobba för att se pengarna ticka in är inte allt. Hälsan är viktigare. Visst kan det vara svårt att bryta upp, men man måste må bra också.”

Gå sin egen väg

Det där med att följa hjärtat har vuxit fram med åren.
“2015 bestämde jag mig för att satsa på eget. Folk hade varit på mig om det, jag kände mycket folk och hade kontakter inom branschen. Det var helt rätt, det roligaste är att få styra sig sig själv och fortfarande jobba med kunder och de produkter jag hade kunskap om. Jag anställde frugan som skötte kontoret, jag var ute och sålde.”
Efter några olika mindre lokaler behövdes mer utrymme och 2021 flyttade de in till de nuvarande lokalerna på Industrivägen. Hustrun har numera gått i pension, istället finns en ny medarbetare med i Torbjörns team.

Kunderna finns bland industrier, bostadsbolag och förvaltningar. Några anledningar till att de återkommer tror han beror på viljan att återkoppla och leverera, något han själv tycker är jätteviktigt hos andra företag men som han ibland kan tycka brister.
“Vi har en vilja att kunna hjälpa kunderna, oavsett vems kunder det är, att få fram det som de önskar. Återkoppling saknas generellt idag. Vi strävar efter att ge återkoppling och service. Jag kan själv bli irriterad när man inte återkopplar och inte levererar. Inget är omöjligt, men det kan ta lite tid.”

Lyhördhet kan också vara del av framgången.
”Jag är lösningsfokuserad och tror jag har lätt för att förstå kundens behov. Jag är också bra på att prata med folk.”
Att det är kundkontakten som är Torbjörns fokus är tydligt, han har talets gåva kan han erkänna:
“Ibland blir jag nästan trött på mig själv för jag pratar så mycket”, skrattar han.


Det ringer en hel del i Torbjörns telefon. Då gäller det vara både snabb och bra på att leverera.

Kontraster mellan jobb och fritid

Kanske är det därför fritiden gärna får bli en kontrast. I den stora trädgården i Valskog fixas det en hel del i rabatterna. Där njuter han av tystnad och ro.
“Hemma blir det mycket trädgårdsarbete, frugan har jobbat med trädgårdsdesign så det är ganska skönt att koppla av med sånt. Lite lugnare än jobbet kan man säga. Där finns tillfälle att njuta.”

Tidigare i livet var han rastlös men har hittat ett lugn menar han. De senaste femton åren har han jobbat mycket med det han kallar medveten närvaro, vilket han och hustrun också håller kurser i.
“Att vara medveten i nuet har blivit min ledstjärna.”
Några som hjälper honom att leva i nuet är också de 60-70 guldfiskarna som bor i den stora trädgårdsdammen.
“Det är riktigt avkopplande att sitta och mata dem och titta på dem.”

På AB Industriservice har det snart blivit dags att avsluta dagens projekt och påbörja morgondagens planering.
Så hur ser en bra arbetsdag ut för Förebilden Torbjörn Andersson?
“Jo, det är att vara här klockan fem på morgonen vilket jag alltid är, för att börja förbereda för dagens kundbesök och leveranser. Kanske få med sig några nya ordrar tillbaka. Om det sedan är vår och man får höra lite fågelkvitter blir det ännu bättre. Tänk när det kvittrar överallt runt omkring. Då är det bra fint.”

Filmklipp

Nyfiken på Västra Mälardalen?

Hej, vad kul att du är intresserad av Västra Mälardalen. Kanske är du sugen på att flytta hit, kanske vill du besöka oss, eller kanske vill du etablera ditt företag här.

Vi vill gärna hjälpa dig med dina funderingar.

Här kan du skriva lite mer specifikt vad du är intresserad av. Exempelvis om lediga bostäder, skolor eller evenemang.