“Vilken färg känner du för?”, säger Cornelia Axelsson Wingarhed och pekar på en samling kaffemuggar, när vi slår oss ned vid matsalsbordet i Villa Wingarhed, eller “Villan” som det gula sekelskifteshuset ofta benämns som i lokala sammanhang. Villan ligger bara en tomtgräns bort från det egna bostadshuset som en gång fungerade som Villans tjänstebostad.
”Jag älskar att vara i det här huset”, säger hon. “Det kände jag från start. Här är man lugn. Det är magiskt att vi bor så nära, jag tittar ut på det hemifrån. Det är med vördnad jag förvaltar det och går bland föremålen. Jag är så tacksam att vi har fått bevara det. Det är unikt.”
Matsalen – husets hjärta.
Ett hus fullt av möjligheter
Cornelia har precis återupptagit rollen som heltidsföretagare och ser en oändlighet av möjligheter.
Tid och pengar sätter ramarna, så framöver blir det först fokus på trädgården, där ska det bland annat anläggas snittblomsterplantering.
Idag är Villan dels plats för Cornelias behandlingar inom hälsa och välmående samt caféverksamhet med försäljning av lokala produkter och konst. Det anordnas kurser och så är det dessutom en populär plats för kalas, möten och olika evenemang.
“Allt är bevarat här inne. Möbler och fotografier, allt stod här tidigare.”
Villan var varit i Cornelias och maken Torbjörns ägo i fyra år, men drömmen om ett stort hus med café, behandlingar, musik och människor har följt Cornelia länge. Hon minns tydligt visionen som kom till henne i ett samtal med en god vän för många år sedan.
“Jag lever min dröm”, ler hon. “Nu är målet att kunna leva på detta, att fortsätta locka hit besökare. Jag vill skapa en oas för människor och ett intresse för Kungsörs historia.”
Villans inredning är omsorgsfullt bevarad.
Språktalangen Cornelia
Cornelia växte upp i Valskog, men har under årens lopp tagit några avstickare. Nyfikenhet och ett starkt språkintresse tog henne bland annat till Cypern där hon bodde under fem år.
“Grekiska lärde mig när jag bodde på Cypern. Det var mycket turister från Ryssland där, där så jag lärde mig ryska också. Det var inte så svårt, det är ganska likt grekiskans alfabet. Jag lyssnade och hängde med när de pratade och lärde mig likheterna. Det är spännande med språk, ett enstaka ord kan skapa leenden och öppnar dörrar. Bara man lär sig säga tack kommer man långt.” Hon minns inte exakt när språkintresset väcktes, men det har funnits med länge.
“Det var många finska personer som bodde i Valskog och jag minns att jag lyssnade och var nyfiken på språket när jag var hemma hos dem. Jag frågade. Då lär man sig.”
Totalt behärskar Cornelia sju språk; svenska, engelska, grekiska, spanska, tyska, ryska, och så latin som hon får användning av när hon läser om växter och örter.
Välrenommerad behandlare
Intresset för alternativa behandlingar väcktes till viss del under Cypernvistelsen, förklarar Cornelia. Där har man större kunskap om exempelvis örter med olika läkande egenskaper.
“Jag startade eget inom hälsa och välmående redan 2003. Men det är flera saker som har påverkat till det valet, här hemma jobbade jag hos den lokala fotografen Thomas Ljungqvist, hans bror var professor i buddhism, det påverkade också. Jag lärde mig olika begrepp och fick träffa många intressanta personer. Det var något i det där som lockade mig.”
Cornelia tog tag i saken och gick en treårig utbildning inom bland annat homeopati och kinesiologi, metoder som hon arbetar med än idag. Många av hennes kunder reser från Stockholm och Mälardalen för att få behandling, flera är återkommande stamkunder.
“Jag har hållit på länge och har gjort mig ett namn inom det här området.”
Göra skillnad
Intresset för språk, kultur och inte minst människor, löper som en röd tråd genom berättelsen. När hon gick på högstadiet upptäckte hon att det fanns en flyktingförläggning i Köping. Hon gick dit, knackade på dörren och bad att få hjälpa till. Där fick hon möta människor från helt andra platser i världen.
“Jag var fascinerad över deras berättelser, det gav verkligen perspektiv på saker och ting, jag tyckte det var fantastiskt och jag fick lära mig så mycket.”
Även modern konst ryms på väggarna. Cornelia vill lyfta duktiga, lokala producenter. “Det finns många häromkring”, säger hon.
Drivkraften att hjälpa andra har aldrig bleknat. Cornelia beskriver det som en självklarhet, en ickefråga.
“2001 blev vi familjehem första gången. Det innebär att ett barn eller en ungdom som av olika anledningar inte kan bo hemma, flyttar in”. Hon beskriver att man blir matchad utefter sina förutsättningar, det är inget man bara kastas in i, man är inte ensam utan har handledare som stöttar. Men visst är det ett stort ansvar.
“Ibland har jag tänkt att jag inte har tid men det går inte att sluta. Man gör ju skillnad i någon annans liv.”
Idag bor en treårig flicka hos familjen Axelsson Wingarhed. Hon är en självklar del av storfamiljen som består av fyra hemmavarande barn, fyra barn som “kommer och går” plus två hundar.
“Vi är nog lite som en stor, italiensk, högljudd familj när vi ses”, skrattar hon. “Det är ofta sång och gitarr under våra familjemiddagar.”
Kärleken visade vägen
Kärleken till familjen är tydlig, så var även den romans som en gång i tiden inledde Cornelias resa till Villa Wingarhed.
“På högstadiet skulle vi ha prao och jag hamnade på Thule Möbler här i Kungsör. Jag tyckte det var supertråkigt, men på kontoret fanns en riktig snygging, det var lite kul i alla fall. Han var visserligen 11 år äldre än mig, men jag tyckte han var cool och snygg, cross-åkare och spelade i band.”
Många år senare bestämde sig Cornelia för att gå ut och ta ett glas vin med en kompis. Ett särskilt band skulle stå på scenen kvällen till ära. Lite nyfiken var hon såklart.
“Tobbe var lika snygg fortfarande. Jag minns att jag undrade om han var singel.”
Han var singel, gnistor tändes och snart blev Cornelia och Torbjörn ett par.
Ödet slutar dock inte där.
För bredvid Torbjörns hus (och det som numera är hela familjen Axelsson/Wingarheds hus) fanns nämligen en gul trävilla. Cornelia undrade hur hon kunde ha missat det tidigare, huset var ju fantastiskt, och en dag fick de äntligen komma in och titta.
“Det var fullt av gamla vackra möbler och fotografier. Det var magiskt, vi sa till ägarna att vi var intresserade om de någonsin skulle sälja. Då användes det bara till sommarbostad.”
Paret gick hem och fortsatte drömma. I huset skulle det finnas plats att ta emot behandlingar, att driva café och skapa mötesplatser. Och tänk att få bevara husets historia, tänkte Cornelia. Önskelistan var lång och även längtan, men en dag hände det. Paret hade lagt ett bud, affären var i hamn. Det var dags att kavla upp ärmarna och låta det gula grannhuset förverkliga deras drömmar.
Villa Wingarhed på Bygatan 6 i Kungsör.
Arbetsvilja, respekt och värderingar är basen
Resan har varit tidskrävande, intensiv och rolig men hon och Torbjörn har viktiga förutsättningar på plats. Förståelse och respekt för varandras jobb och fritidssysslor har varit grundplåten i förhållandet, men samtidigt delar de många intressen.
“Vi älskar båda att pyssla med trädgården, vi tycker om det naturliga, älskar musik och underhållning, vi är båda egna företagare. Vi har möbelsnickare och trädgårdsmästare i släkten, och det är ju de sakerna vi faktiskt jobbar med nu. Och så delar vi värderingar. Mångfald, recycle och många andra trendord, vi har redan tänkt så och jobbat så länge, det för oss samman.”
Trots produktivitet, högt tempo och arbetsglädje gäller det att hämta kraft, säger Cornelia som tankar energi genom långa promenader, yoga och pyssla hemma. Den lugna sidan kommer särskilt fram när hon jobbar med behandlingar. Där får hon ofta höra att hon är harmonisk och jordad.
“Att jobba med behandlingarna kräver total koncentration, då kommer min lugna sida fram, jag har två sidor, båda behövs och är lika äkta och viktiga. Och man behöver ta hand om dem på olika sätt.”
Balans är ordet som får summera reportaget. Husets lugnande inverkan, Cornelias både livliga och harmoniska energi, storfamiljen, arbetstempot och engagemanget, sociala åtaganden och medmänsklighet.
För Cornelia är cirkeln är sluten.
“Allt jag har jobbat för, trott på, tänkt, där är jag nu. Både med personer jag vill leva med och det jag gör. Allt går in i varandra.”
av Johanna Ericson, november 2022.
