Jag träffar glaskonstnären Paul Grähs på Jädersholme en het eftermiddag i mitten av juni. Även om det är tydligt att det inte har regnat på länge, är grönskan kraftfull. Här är det ingen skarp gräns mellan natur och kultur; växtligheten liksom trycker sig mot byggnaderna. Intrycket förstärks i den vildvuxna skulpturparken, där konstverk samexisterar med omgivningen bland stora ekar, björk, sälg, ormbunkar, högt gräs, surrande insekter, fåglar och ödlor. Här blir konsten till natur, och naturen till konst. Det var här Paul växte upp och hit han återvände efter åren på Konstfack. Föräldrarna är keramikerna Kerstin Hörnlund och Gösta Grähs, som bland annat är kända för sina arbeten för Rörstrand.
”Det här stället är mitt barndomshem och mitt kreativa hem. Jag känner till varenda sten och träd som det går att bygga koja i. Båda mina föräldrar är duktiga keramiker, så jag är mer eller mindre uppfödd i verkstaden. Jag har tillåtits hålla på med allt möjligt: tälja, svetsa, löda, teckna, måla, och arbeta med lera förstås … Jag har alltid blivit uppmuntrad och tyckt det varit kul att göra saker med händerna. Det var väldigt kravlöst. Snarare så att mina föräldrar tyckte att jag skulle ha ett ’riktigt’ yrke istället. Länge ville jag bli marinbiolog. Jag har alltid haft ett stort naturintresse och framförallt för havet. Jag gick ett år på high school i USA, där jag läste biologi och dök väldigt mycket. Jag bodde utanför Portland i Oregon. Det fanns jättebra dykning vid kusten där. Jag kom också in på marinbiologprogrammet i Sverige, men ändrade mig när jag förstod vad det verkligen handlade om. Första året av utbildningen skulle man ta bottenprov i Kalmarsund … Jag var mer inne på att simma med sköldpaddor på Hawaii – inte att ta bruna bottenprover i svenskt oktoberväder (skratt).”
Berätta om din väg till hantverket och konsten.
”Efter lumpen började jag känna mer och mer att jag ville ägna mig åt någon sorts konstnärlig verksamhet. Så jag kom in på Nyckelviksskolan på Lidingö. Det finaste stället jag varit på, där folk var väldigt vänliga och generösa med sina kunskaper. Jag gick allmän linje där man fick pröva att arbeta med olika material under ett år. När jag var klar var jag sugen på formgivning och på att lära mig mer om glas. Mamma uppmuntrade mig att höra av mig till Bertil Vallien. Han hade inte haft en assistent på 16 år. Men det slumpade sig så att han var i akut behov av en assistent precis när jag hörde av mig, eftersom han skulle ha en stor utställning i USA. Så jag reste ner till Åfors glasbruk, som ingick i Kosta Boda-koncernen. Jag blev kvar i nio månader. Vi klickade och hade väldigt kul ihop. Jag arbetade för honom under nio månader. Han var en fantastisk mentor. Jag fick jobba hårt. Samtidigt fick jag formgivningsuppgifter av Bertil och hans hustru Ulrica Hydman Vallien, som jag fick presentera för dem. När de gillade något, hände det att de gav mig tid i fabriken och tillgång till ett helt team, så att jag fick producera mina saker.”
Hos Bertil Vallien fick Paul inblick i formgivningen och det industriella perspektivet på glas. Längre fram, som assistent åt Eva Ullberg, som hade en mindre glasverkstad, lärde han sig själva hantverket att blåsa glas. Han har en utpräglad do-it-yourself-attityd och föredrar att göra jobbet själv. Paul har inte bara byggt verkstaden där han arbetar, utan också tillverkat glasugnarna. Det var en praktisk färdighet han fick i San Fransisco, där han var med och byggde en stor glasverkstad i en lokal som tidigare hade inhyst ett möbelsnickeri.
”Jag hade trott att jag skulle arbeta som lärare. Men vi sopade sågspån, drog el, vatten, gas, byggde ugnar, och kylugnar … Jag hann vara lärare lite på slutet (skratt). Det var en bra läroperiod. Jag lärde mig att bygga ugnar. Om man ska ha en verkstad är det bra. När man själv har byggt ugnen så kan man också laga den när den går sönder.”
Intresset för hantverket och utforskandet av materialet är Pauls främsta drivkraft. När han gick Keramik och glas på Konstfack fick han mycket uppmuntran av sin professor, den norske keramikern Torbjörn Kvasbö, som värderade hantverket. Samtidigt präglades tidsandan av teori och konceptuell konst, då hantverket inte stod högt i kurs. Under de senaste åren har hantverket fått en renässans – inte minst inom samtidskonsten.
Vad tror du att hantverkets renässans beror på?
”Det är väldigt skönt att pendeln har slagit tillbaka så att man får vara modern någon gång (skratt). Det var ganska motigt en tid. Jag tror att det finns en längtan efter sådant som har spår av en människa, och att det är tydligt att någon har lagt ned tid och omsorg. Det finns en längtan efter det genuina. Jag tror att folk är trötta på konsumtion. Hantverket är också något som står i motpol till digitaliseringen. De digitala prylarna är ju rätt opersonliga … Snart kanske folk till och med kommer att börja prata med varandra igen istället för att hålla på med sina mobiler. Jag tycker det ser sorgligt ut när man ser ett par som är ute på en romantisk middag men som ägnar sig mer åt sina mobiler än åt varandra.”
Vad betyder samtalet för dig?
”Jag går runt som en sorts nyfiken tratt. Det inkluderar samtalet. Samtalet är viktigt. Men jag kan också få inspiration från något jag ser på tv, eller från en jättevacker ormbunksspiral. Man går med vidöppna ögon och försöker koka ner det till en produkt. Jag får också mycket inspiration från mina barn, som är sex och nio. De har många idéer och mycket klokskap.”
Du har ett starkt miljöintresse har installerat solpaneler på verkstadens tak. I dina arbeten förekommer fiskar, andra vattenlevande organismer, och insekter. Vi befinner oss mitt i en klimatkris och i en tid där den biologiska mångfalden minskar kraftigt. Tror du att konst och hantverk kan påverka vår relation till naturen?
”Jag tror och hoppas att konst kan göra oss mer varsamma. Den kan få oss att reagera, att titta närmare, och att reflektera. Jag hoppas att det kan hjälpa oss att se på naturen på ett annat sätt också. Min skulpturvärld består av insekter och havslevande djur. Insekter och fiskar ofta väldigt vackert konstruerade. De lever i en värld som är svår för oss att komma åt, en en mystisk värld, som jag frammanar i min konst. Det är också en värld som vi måste bevara. Jag kan bli gråtfärdig när jag åker till den svenska västkusten. När jag var liten kunde man fiska torsk från bryggan. Nu får man knappt en krabba, och det finns ingen blåstång. Jag hoppas kunna bidra till en mer human inställning rent allmänt.”
Glas är ett mångfacetterat material. En gång var glas mycket dyrbart och exklusivt. Det rika fåtal som hade glasfönster plockade bort dem när de var ute på resor. Idag är det billigt och finns överallt. I våra mobiltelefoner och datorer, i byggnader, i enkla, vardagliga bruksföremål. Samtidigt hanterar vi det varsamt. För att det är vackert, skört och vasst när det går söner. Berätta om din relation till materialet.
”Det som roar mig är att experimentera och se var gränsen går för det här materialet, som inte funnits i konsten så länge. Det var först på sextiotalet konstnärer började arbeta med det. Jag har ända sedan tiden på Konstfack strävat efter en dualitet. Jag vill inte att det bara ska vara dekorativt, utan strävar efter att använda glasets egenskaper och skönhet till att åstadkomma något annat. Insekterna jag gör till exempel, där finns det ett motstånd, ett obehag, som står i kontrast till det vackra. Ett bra objekt speglar den som har gjort det, och det syns att det är resultatet av en ansträngning, för att det skulle bli precis som det blev.”
Jens Soneryd
