I lokalen på Stora Torget i Arboga har Helen Segerstedt öppnat sitt Skafferi. Här säljer hon vackra bruksföremål, inredningsprylar, väldoftande teer och andra godsaker.
Entreprenören Helen beskrivs ofta som energisk och glad, men hennes resa har även inneburit både utmaningar och sorger.
“Jag är otroligt ödmjuk inför livet och tacksam för varje dag”.
“Jag har alltid gillat inredning, fast jag har nog inte förstått hur mycket det betyder för mig”, säger Helen när vi möts i den nästan helt nyöppnade Segerstedts Skafferi på Stora Torget i Arboga.
“Särskilt bruksföremål gillar jag. Saker man håller på med varje dag ska man verkligen tycka om. Min müsliburk där hemma till exempel, är en jättefin gammal porslinsburk som jag älskar, skulle den vara en ful platsburk hade det inte alls funkat för mig på morgnarna.”
Helen ser idag att intresset för hållbarhet och inredning har hängt med från uppväxten.
“Morfar flyttade ett gammalt hus från Munktorp hit till Arboga och jag var där jättemycket som barn. Nu när jag har inrett mitt Skafferi ser jag att jag har använt samma stil och färger som i deras hus. Mormor hade ett jättefint skafferi, allt var välordnat, det var något tryggt med det. Hon hade sylt och gelé i fina burkar. Att dricka te i mormors fina tekoppar var helt fantastiskt.”
Under tonåren utforskade den nyfikna Helen också en ny stil, en bra bit bortom allmoge och hyllspetsar.
“Jag var svartrockare med en ganska extrem klädstil med punkhår som stod rakt upp, fullt med raklödder. Min kompis Kim sydde egna kläder. Vi var riktigt snygga”, skrattar hon.
Punkstilen hängde i under flera år, men trots de svarta detaljerna gav tillvaron med tjejgänget, fotboll och musik många ljusa minnen.
I slutet av gymnasiet började Arboga kännas lite trångt för Helen som en dag hittade en intressant tidningsannons: En familj på Östermalm sökte barnflicka och trots att timingen var fel skrev Helen ett brev.
“Jag hade en termin kvar på Vasagymnasiet och familjen behövde hjälp på en gång, men mamman gillade mitt brev så jag fick åka dit på intervju. Jag klev av där vid Karlaplan med svarta kläder och hår som stod rakt upp”, minns hon.
Intervjun gick bra, Helen erbjöds jobbet.
“Kan vi verkligen anställa en punkare, hade pappan sagt”, skrattar Helen. “Jadå, du ser väl skrattgroparna, hade mamman svarat honom och jobbet blev mitt efter studenten och jag blev kvar där i två år.
Sökaren Helen
Efter åren i Stockholm styrde Helen kosan mot Lund där studier väntade.
“Jag har alltid varit en sökare och funderat mycket på andlighet och på varför människor gör som de gör. Jag tänkte mycket på sånt under hela min ungdom och gör det fortfarande. Jag minns att jag blev helt tagen av en grupp Hare Krishna-munkar jag såg i Stockholm. Varför lever de som de gör, hur ser de på livet och på världen? Jag ville bli präst, och faktiskt även nunna ett tag. Jag tror jag drogs till en möjlighet att söka svar, och få göra det ostört.”
Studentlivet i Lund visade sig dock vara något annat.
“Det var fester hela tiden, jag blev trött på det och längtade hem.”
De stora stora livsfrågorna och tankarna kring andlighet och religion tog hon med sig.
“Jag har ett stort behov av att vara ensam ibland. Jag har en särskild plats, en sten som jag sätter mig på oavsett väder och årstid, och bara är.”
Helen har hittat några riktlinjer som hon tror på:
“Det spelar ingen roll vilken religion, filosofi eller kategori man tillhör så länge man inte medvetet gör illa någon annan. Och så tänker jag att man bör vara öppen mot andras tanker. Är man sluten och bara ser sitt eget som det enda rätta, kan man bli dömande och extrem.”
Ett rofyllt hem viktigt för själen
Det där med andlighet är faktiskt inte inte så långt bort från inredningsintresset. Helen ser tydliga kopplingar:
“När jag kommer hem vill jag landa. Jag vill varva ner, då ska det vara vilsamt för ögonen. Men man måste välja sina krig, hitta sin nivå. Jag har aldrig varit den som måste städa pedantiskt och ha perfekt rent överallt. Jag är faktiskt världsbäst på att ligga på soffan när jag kommer hem, far inte runt så mycket, jag är bra på att vara i nuet.”
Men att skapa vilsamma rum och veta vilken stil man vill ha kan vara nog så svårt.
“Det ser såklart olika ut för olika personer, det kan vara svårt att hitta fram till den där inredningen som bidrar till just din avkoppling.”
Helen har på senare tid fått äran att hjälpa människor med just det.
“Jag har fått konsultuppdrag, människor har bett mig komma hem och hjälpa dem och hjälpa till med inredningen. Jag får hjälpa andra att få till ett vilsamt hem att komma hem till. Det är ett stort förtroende. Stort och hedervärt. Nu har jag flera uppdrag inbokade, det är såklart jätteroligt.”
Entreprenören Helen
Även om Segerstedts Skafferi är en nyöppnad butik, är Helen en erfaren företagare och entreprenör med flera fina verksamheter på sitt CV.
Det var på Lyktan, på andra sidan torget, som företagandet inleddes, när hon i början av nittiotalet tillsammans med en kollega köpte butiken efter att ha varit anställd. Därefter väntade roliga år med butiksjobb i Köping och köksdesign i Kvicksund.
En dag föreslog en bekant att Helen borde starta upp ett café vid Hjälmare docka och lusten till något eget fick nytt syre. Helen gjorde slag i saken minns åren vid kanalen som magiska.
”Det var helt galet roligt och fullt ös! Alla dessa människor man mötte och fantastiska ungdomar jag jobbade med, det går inte att beskriva! Det var som Pippi Långstrump och Bullerbyn på samma gång, det var en massa kreativa människor i området, det badades från båtar och ungdomarna pratar fortfarande om det, de fick vänner för livet och umgås fortfarande.”
Efter några roliga säsonger gick Helen vidare, det var svårt och opraktiskt att hålla igång verksamheten under vintern.
Helen började fundera. Kanske kunde det finnas en ågård inne i Arboga som kunde funka för hennes idéer? Hon bestämde sig för att ta med sin vän Helena på en inspirationstur genom stan.
“Jag glömmer det aldrig, det var ganska konstigt faktiskt. Det var en kall, vacker vinterkväll, helt stjärnklart. Helena och jag skulle ta bilen bort mot Västerlånggatan för att spana runt, men av någon anledning svängde vi istället in vid gränden bakom dåvarande Coop. Plötsligt hade vi hamnat vid det röda huset med den fantastiska gården. Vi smög fram och lyckades kika in genom fönstret. Det var magiskt. Det var ju där vi skulle vara!”
Några månader senare öppande Café Två Skator i det röda lilla huset på Ahllöfsgatan. Den vackert inredda miljön och bakverk bakade på närodlat mjöl och riktigt smör blev ett populärt koncept med besökare från när och fjärran.
När livet vänder
Helen och Helena drev “Skatorna” i tre roliga men krävande år. Helen började känna att orken sinade, och när hon och Helena fattade det gemensamma beslutet av sälja, var krafterna slut.
“Jag vet att många beskriver mig som pigg och glad, vilket jag ofta är, men inte alltid. Jag var helt slut efter vi avslutade Skatorna, jag sov mycket och orkade knappt gå. Det var flera olika saker som hände, och helheten av allt blev för mycket, orken hade tagit helt slut och jag blev sjukskriven ganska länge.”
Helen lyckades pausa livet och försökte läka. Helens dåvarande sambo Thomas tog henne med på små promenader, det blev korta sträckor med många vilopauser. Helen sökte behandling med bland annat akupunktur. Där fick hon läget förklarat för sig med en bra liknelse:
“Helen, om man ska baka en sockerkaka behöver man ha ingredienser. Du har inga ingredienser kvar, de är slut, sa hon till mig.”
Efter en lång tids återhämtning fick Helen möjligheten att hjälpa till att inreda restaurangen vid Herrfallets camping.
“Det var som rehabilitering för mig att gå och titta i sjöbodar och skrymslen. Jag fick helt fria händer och jag hade så roligt. Det blev så fint!”
Livet hade precis börjat hitta sin väg tillbaka till Helen när det som inte får hända hände.
“Telefonen ringde. Thomas hade råkat ut för en bilolycka. Han låg i respirator med slangar och apparater överallt, det var overkligt. Vi satt där och vakade, han låg nedsövd i flera veckor, ingen visste hur det skulle gå.”
När Thomas vaknade upp var han en annan människa, drabbad av halvsidesförlamning och förlorad talförmåga. Helen stod vid hans sida och stred för hans vård. En lång tid av rehabilitering väntade. Radhuset handikappanpassades och personliga assistenter är fortfarande en del av Thomas vardag.
Idag lever de inte längre tillsammans och Helen tar inte livet för givet, hon vet hur tillvaron kan kastas omkull helt utan förvarning.
“Jag är otroligt ödmjuk inför livet och tacksam för varje dag. Det kanske är därför tjafs är det värsta jag vet. Onödigt tjafs kostar bara energi, det är inte värt det.”
Hon är tacksam för att hon fått behålla förmågan att skratta.
“Jag är djupt ledsen och sorgsen ibland, men jag skrattar väldigt ofta och mycket, jag har nära till både bus och glädje. Det är viktigt!”
Omstart
En ny slags vardag tog form.
Helen såg sig om i tillvaron efter ett arbete och bestämde sig för att öppna café och butik i den gamla Kvarnen vid Kvarnsjön.
“Det var härliga säsonger, men jag sneglade inåt centrala Arboga och något som kunde funka bättre året om.”
En pop-up-butik i en pytteliten lokal inne i Arboga blev första etappen av Segerstedts Skafferi som idag huserar i den stora hörnlokalen vid Stora torget. Här säljer Helen vackra bruksföremål tillsammans med inspirerande inredning, väldoftande teer och andra godsaker.
Lokalen på torget var först inte självklar för henne. Något saknades, det var något med känslan.
“Men i samma sekund som vi gick in i lagerlokalen bakom, och jag fick syn på de gamla hyllorna som stod där, visste jag. Det började faktiskt bubbla i benen av inspiration. Hyllorna är helt fantastiska, de gav lokalen det där sista jag behövde för att bestämma mig!”
Dessutom tror hon att skratten från renoveringsgänget har påverkat känslan i lokalen.
“Vi hade så otroligt roligt när vi jobbade här inne. Jag tror skratten sitter kvar i väggarna.”
Nu är butiken färdigrenoverad och smakfullt inredd i sann Helenstil. Butiken har rullat igång, många kunder har redan hittat dit och familjen stöttar till fullo.
“Mamma brukar komma förbi med matlåda och hjälpa mig med ärenden. Och den här butiken hade nog inte blivit av om inte sönerna och svärdottern hade stärkt mig i beslutet. De har förstått hela tiden hur mycket det här betyder för mig.”
Helen är tacksam över hur många besökare som hittar till Arboga. “Det kommer många turister, de uppskattar vår lilla stad. Folk åker hit för våra små butiker. Tillsammans har vi så mycket, ett fantastiskt utbud. Vi får inte glömma bort det, det är lätt att bli hemmablind. Vi har butiker, caféer, restauranger och hotell, det gynnar oss alla. Ingen har allt, men tillsammans har vi det. Här finns allt!”
Helen Segerstedt är på ett bra ställe i livet.
“Det känns helt fantastiskt att jag är igång med butiken. Jag är så tacksam för alla hejarop och besök. Det är helt otroligt!”
Det där med att stötta varandra är viktigt, själv tipsar hon gärna besökare om andra lokala butiker och företag.
“Vi får inte vara rädda att hjälpa till. Om vi är tacksamma för varandras framgångar istället för missunnsamma blir allt så mycket bättre.”
Hur skulle det se ut om det inte fanns olikheter, undrar Helen.
“Tänk att någon gör det där som jag inte kan, vilken tur! Är inte det fantastiskt!”
Av Johanna Ericson juli 2024
