I tio veckor har ViS Facebook-följare svarat på kluriga frågor om våra Förebilder. Vem är uppvuxen på en ö i hjälmaren? Vem har varit musikproducent på storbolaget EMI?
Den som hade bäst koll på våra Förebilder var Sara Åhlander som har vunnit ett presentkort från Västra Mälardalen Handel värt 200 kr.
Grattis Sara och bra jobbat!
Jan Norling gillar egentligen inte att bli intervjuad och vill helst inte stå i rampljuset alls, men förstår att det ibland ingår i jobbet. Så idag tar sig Sejfos VD tid för både pratstund och rundvandring i de fräscha lokalerna på Rosenlundsgatan i Köping.
Sejfo har sedan 1991 konstruerat och levererat lösningar inom automation och IT. Kunderna finns främst inom fordons-, läkemedels- och energiindustrin, många av dem är stora bolag och koncerner.
“Här inne finns en del saker som du inte får se”, säger Jan. “Våra lösningar är specialskapade för kunden, vi är uppfinnare kan man säga.”
Engagemang och entusiasm för verksamheten märks omedelbart, och det är inte särskilt förvånande att upptäcka diplom och utmärkelser av olika slag på väggarna. Jan är väldigt stolt över företagets framgångar, även om han helst slipper hålla tacktalet.
“Jag skickar gärna någon annan till prisutdelningar och annat som innebär att man ska synas. Jag kan vara både bestämd och envis, men scenen är inget för mig om jag får välja.”
Sporten fortfarande viktig
Nej, strålkastarljus är inget för småstadskillen Jan som fortfarande bor kvar i Kungsör där han växte upp. Där var det lugnt och bra att vara ung, med mycket utrymme för sport. Under uppväxten var det mest fotboll och hockey som gällde, men även tennis och pingis.
Sporten är fortfarande en viktig del av livet. Jan har varit tränare för grabbens hockeylag och har inte bangat för att hänga med dottern ut på ridtur.
“Jag tycker det är jättekul att rida, vi har haft hästar i familjen, då är det ju bara att hjälpa till. Det är kul med hästar!”
För egen del blir det mest padel nu för tiden. Där får han utlopp för den där envisheten och ibland även vinnarskallen.
“Ibland blev jag osams med frugan när vi spelade golf ihop”, skrattar han. “Sport är på allvar för mig.”
Han beskriver också sporten som ett bra sätt att stänga av jobbet, för det måste man, menar han. Som VD för ett företag i ständig utveckling skulle man lätt kunna jobba dygnet runt.
“Vissa dagar och perioder i livet har jag jobbat sjukt mycket. Nu är jag bättre på att stänga av. Man måste hålla i längden och tänka långsiktigt. Jag har en regel, när jag kliver ur bilen där hemma är jag ledig. Jag klarar det hyftsat. Sporten hjälper.”
VD-resan
Jan har varit VD för Sejfo sedan 2000. Han är stolt och tacksam över resan som det har inneburit.
“Vi har faktiskt gått med vinst alla år utom ett enda sedan dess. Det finns självklart både för- och nackdelar med att vara VD, det mesta är positivt, jag har fått uppleva så mycket som jag aldrig skulle ha sett annars, har rest till USA och Kina och andra spännande platser.”
Resan till VD-posten började nog egentligen redan under barndomen i det teknikintresse som fick honom att vända och vrida på maskiner och konstruktioner.
“Jag har aldrig varit rädd för att testa, jag har plockat isär motorer och skruvat mycket där hemma.”
Gymnasievalet blev teknikprogrammet med inriktning på maskinteknik, vilket sen resulterade i ett jobb på konstruktionsfirman i Köping där han gjorde sitt specialarbete.
Värnplikten kallade till en tjänst vid ingenjörstruppen i Södertälje. Även om det innebar mer skrivbordsjobb och studier än fältupplevelser var det en intressant tid:
“Det var en helt annan disciplin än man var van vid. Det var ordning och reda, det gillade jag.”
Tillbaka i arbetslivet var det som konsult på Volvo Cars som han skulle möta de personer som kom att betyda början på en ny era för Jan. Tre av konstruktörerna hade bestämt sig för att starta eget. Jan blev den fjärde som följde med för att börja lägga grunden till Sejfo.
“Jag hängde med dem till det nybildade Sejfo från början, först som konsult, sedan som anställd. Det har varit en spännande resa, vi har vuxit men ganska långsamt. Kunderna i fordonsindustrin har fostrat oss, de är tuffa, det är en bra skola, vi har lärt oss av dem. Idag är vi cirka 80 personer som jobbar här. De flesta är ingenjörer.”
Framgången är medarbetarna
Att driva ett framgångsrikt bolag kräver både fokus och uthållighet. Då är det viktigt att minnas varför man gör det man gör. För Jan är en nöjd kund del av payoffen.
“Att få se det man har gjort när det är klart och står där ute hos en av våra fantastiska kunder är en belöning.”
Framgång går dock att mäta på flera sätt menar Jan. Sejfo har låg sjukfrånvaro och liten personalomsättning.
“Det säger nog en del. Sejfos framgång beror på duktiga medarbetare, de betyder allt. Vi är ett skapande bolag där kunderna är ganska tuffa, då gäller det att lita på varandra. Jag litar på min personal och är nog bra på att delegera, att låta dem ta ansvar och driva sina uppgifter.”
En annan framgångsfaktor kan också vara ett kontinuerligt arbete med processer och rutiner, menar han. Och ett transparent informationsflöde. Jan skriver VD-brev för att informera medarbetarna, dessutom finns det löpande statusuppdateringar att ta del av.
“Men jag skulle behöva bli bättre på sociala medier, fast nu går jag en kurs och har skaffat ett Linkedinkonto. Det är stort för mig. Min dotter skapade ett Facebook-konto åt mig, men där är jag usel. Här på jobbet har vi duktiga medarbetare som lägger ut nyheter åt oss. Det är bra.”
En Förebild i Västra Mälardalen
Jan är en tydlig Förebild och även om det antagligen gjorde honom lite obekväm fick han ta emot ViS utmärkelse för att han är en person som gör skillnad i Västra Mälardalen. På diplomet lyfts den tydliga entreprenörsådran, den positiva attityden, den starka viljan och den aldrig sinande energin.
Efter dagens intervju är det lätt att förstå ordvalen.
“Jag är väldigt stolt över att vi har så pass stora kunder trots att vi är ett litet bolag. Våra kunder är från A-listan, det är ganska häftigt. Vi har hållit på så länge nu och lär oss hela tiden, men vi vet vad vi kan. Det är en styrka. Sen har jag nog nytta av att jag både är fyrkantig och kreativ. Jag är väl på mitt vis, jag är inte killen i centrum, men fixar där bakom.”
Och den där positiva attityden?
“Jo, det stämmer nog. Jag tror nog innerst inne att det alltid ordnar sig. Det blir roadbumps ibland, men det fixar sig.”
Av Johanna Ericson, mars 2023.
På Brattberget i Arboga blåser snön i sidled, vårvärmen tycks långt bort idag, men inne hos paret Hertzman/Lykta sprakar det trivsamt i den vackra gjutjärnskaminen. 40-talsvillan på Brattberget är bas för både jobb och fritid, två områden som visserligen allt som oftast smälter samman för paret. Under de fem år som de har bott i huset, har de lagt ner en hel del arbete för att sätta sin egen prägel på huset.
“Det är ett härligt hus och det är bra för barn att bo här, med nära till förskolan och så gillar vi verkligen trädgården, vi gillar att odla.”
Arboga blev platsen för Emelies teaterplaner
Emelie är uppvuxen i Luleå och Kalmar. Lars har sina rötter i Karlskoga. Att det var just här i Arboga som deras gemensamma liv skulle ta form är därför ingen geografisk självklarhet utan snarare ett resultat av Emelies sökande efter en plats där hennes teaterdrömmar kunde få landa. Efter många år i större städer längtade hon efter något mer småskaligt, närmare naturen. Men det var fler kriterier som skulle uppnås:
“Jag letade efter en plats med intressant historia, bra läge och förutsättningar. Jag ville ha närhet till större städer och så skulle det finnas ett turistintresse. Eftersom jag planerade att starta teaterverksamheten här måste det också finnas ett behov av det, jag ville inte bli en teater i mängden. Jag ville fylla en funktion, en roll, skapa en samlingsplats.”
Efter en tids research insåg Emelie att Arboga var en plats som verkade uppfylla många av önskemålen. Nästa steg blev ett besök.
“Arboga var mindre än vad jag hade tänkt, men jag såg en jättefin stadskärna. Här fanns gallerier och musik, en fin kulturstad. Jag blev väl bemött av bland annat bibliotekschefen Eva Petri och flera andra i kommunen, det var förtroendeingivande. Jag fick snabbt igång ett samarbete med kulturskolan. Nu har vi dock inte det samarbetet kvar längre, tyvärr”, säger Emelie som bekymras över att kulturen tycks få allt mindre utrymme i samhället.
Men Arbogateatern har under Emelies ledning fortsatt sin utvecklingsresa, idag är föreningen en produktiv friteater bestående av skådespelare från Västmanland, Örebro och Stockholm. De sätter upp historiska föreställningar med lokal anknytning som exempelvis Cecilia Vasa-tolkningar och Skymning över Arboga som har satts upp i åtta år nu.
I vår sker inspelningar av historiska kvinnoporträtt och så ges Mosters lilla kung på Stadskällaren, där publiken även bjuds en historisk middag lagad med tidsenliga recept. Mosters lilla kung utspelar sig under 1523 när Gustav Vasa har blivit vald till kung.
“Det blir intriger, lömska släktingar, sång, fart och humor”, lovar Arbogateatern. “Föreställningen är en utmärkt aktivitet för företagsevent och andra grupper”, säger Emelie. Vårens föreställningar av Mosters lilla kung erbjuds under första halvan av juni, vilket passar väl för sommaravslutningar.
Sömnad och historia är passion
Under samtalet syr Emelie på ett guldfärgat tyg, det ska bli en ärm till en historisk klänning som väntar på att färdigställas i ateljén på övervåningen. Hon vet vad hon gör, hon har sytt ungefär 150 historiska dräkter redan. Det måste krävas ett enormt tålamod, gissar en med tummen mitt i hand.
“Jo, jag har tålamod men är snarare sjukt rastlös”, säger hon och förklarar att hon i princip alltid har ett sömnadsprojekt i TV-soffan, som är ett perfekt ställe för pilliga detaljer. “Och jag koncentrerar mig bättre om jag får sy på möten till exempel.”
Att färdigställa en historisk dräkt handlar om mer än enormt tidskrävande handarbete. Det gäller också att få fatt på rätt detaljer.
“Det är en ständig jakt efter att hitta rätt material till rätt pris”, säger Emelie. “Nyligen har jag beställt smycken från Spanien och hattmaterial från Belgien. Nu för tiden finns ju nätet, men det tar en del del tid att hitta ändå. Jag är noga med detaljerna, så långt det går vill jag att det ska vara rätt.”
Intresset för handarbete och sömnad började tidigt, bland annat sydde Emelie egna kläder till Barbiedockorna. Kreativa och händiga föräldrar som sydde utklädningskläder och tillverkade dockskåp bidrog till känslan av att göra själv, tror hon. Intresset för kreativt skapande växte och tog sig olika uttryck, och när hon fick en sömnadskurs i present av föräldrarna djupnade fascinationen för att sy historiska dräkter.
För Emelies del har hantverket vävts samman med ett starkt historieintresse. Resultatet av universitetsstudier inom såväl teater som dräkthistoria är bärande i de uppsättningar som Emelie skapar tillsammans med Arbogateatern.
En av produktionerna som har uppmärksammats är SVT:s produktion om Stockholms blodbad, där även Arbogariddarna medverkade.
“Vi från Arbogateatern hade med dräkter och flera skådespelare”. Emelie själv spelade rollen som Kristina Gyllenstierna, scenerna spelades in på Stora torget hemma i Arboga, i Lunger ute hos Arbogariddarna och i Stockholm. “Det var roligt att projektet fick så mycket positiv uppmärksamhet.”
Arbogateatern samverkar också med flera andra lokala aktörer som Arboga museum, kyrkan och lokala caféer för olika projekt.
Tydliga visioner
Fler spännande projekt planeras för Arbogateatern, Emelie har tydliga visioner för verksamheten. Bland annat vill hon hitta en mötesplats där föreställningar både kan förberedas och hållas.
“Vi söker en lokal, vi behöver en bas för vår verksamhet med en scen och gärna ett kök. Vi delar gärna lokal med andra aktörer, det finns ju sätt att samarbeta på. Någon som vill ha tillgång till verkstäder för trä- eller textilhantverk eller företag som driver cateringfirma eller liknande vore toppen.”
Att driva en kulturförening tar mycket tid beskriver Emelie. Och så kostar det pengar. Föreningen Arbogateatern behöver precis som många andra teaterföreningar söka kulturbidrag för att få verksamheten att gå runt. Det kreativa arbetet med produktioner är periodvis mycket intensivt.
Hur får man energin att räcka till? Kanske är det det där tålamodet som kommer sig väl till pass?
Emelie beskriver att hon får näring i mötet med sina karaktärer och med publiken.
“I det här jobbet har man det fantastiska verktyget att påverka och beröra omgivningen. Att få gå in i en roll och få uppleva en annan tid genom en annan karaktär.”
Lars Lykta och Arboga Halloween
Västra Mälardalen har Lars Lykta och hans Kompani Irrbloss att tacka för att Arboga under de senaste åren har fått uppleva ett spektakulärt Halloweenfirande som även lockat många besökare utifrån.
”Jo, det har ju blivit en smärre succé”, säger Lars. “Det är ett samarbete med många föreningar och eldsjälar som har hjälpt till, men jag sparkade igång bollen.” Utvecklingen av konceptet Arboga Halloween har bara börjat, menar Lars som hemlighetsfullt avslöjar att det finns fler uppslag att testa.
“Det finns några roliga idéer till nästa gång. Det blir en häftig grej, om den kan bli av. Med hyperanknytning till Arboga.”
Under Halloween pågår aktiviteter på flera håll i Arboga, bland annat vid stadens nöjesfält. Det finns inga gränser för vad som kan åstadkommas, menar Lars.
“Halloween är en kul tradition eftersom man kan skapa något nytt. Det skulle vara svårt att göra en ny lucia, till exempel, men med Halloween är man är ganska fri.”
Jättelajv var starten
Till vardags frilansar Lars bland annat som projektledare inom film och TV, just nu jobbar han med bland annat casting och location i en historisk produktion. Även Lars har ett starkt historisk intresse och drivs av en nyfikenhet för att kliva in i nya roller och världar, vilket har konkretiserats genom olika spännande projekt, inte minst ett jättelajv som han initierade och drev.
“Jag började tidigt med lajv och bestämde mig för att arrangera ett gigantiskt lajv där 700 personer deltog under en vecka. Det var en stor apparat med mycket logistik, en lokal Ica-handlare fick köra ut mat till oss i skogen. Vi var nog en bra kund.”
Kombinationen mellan lajv och amatörteatern Lyset hemma i Karlskoga blev lite av startpunkten för Lars kulturintresse. Han beskriver att kultur och teater kan öppna nya världar för honom. I samband med lajvintresset började även Lars skapa egna kostymer, vilket han fortfarande gör ibland.
“Inom kulturen kan man testa att göra andra saker, man kan leva ett helt liv från uppgång till fall.”
Stora projekt är Lars grej
Lajvarrangemanget gav mersmak för Lars som drog igång fler spännande projekt. I ett jubileum för Heliga Birgitta fick han dessutom utlopp för sitt hästintresse när de medverkande red i omgångar från Selånger till Trondheim, en sträcka på cirka 60 mil.
“Det var ett väldigt roligt och innehöll en hel del praktiska utmaningar”, minns Lars. “Och så fick vi rida mitt i natten för att det var så varmt.”
Just stora projekt verkar vara Lars område. En gång startade han upp ett projekt där 32 kommuner från sju län skulle samarbeta för att få till en nationell ridväg, en Eriksgata genom Sverige. Ett ambitiöst projekt och inte helt okomplicerat med tanke på det stora antalet aktörer. Även om just det projektet inte nådde hela vägen har erfarenheten gjort honom rikare.
”Om man inte testar så misslyckas man inte, men man få heller inget gjort”, säger han. “Jag tycker om att göra saker och är inte rädd för att försöka.”
Lars funderar på nya kulturprojekt. Idéerna saknas inte och framåt skulle han gärna arbeta mer med rörlig bild.
“Just TV- och filmprojekt jobbar jag gärna ännu mer med, och då gärna med lokal anknytning. Det finns mycket spännande att göra här i Arboga, till exempel.”
TV- världen har gett honom spännande idéer och nyttiga jobberfarenheter. Men branschen har även spelat en större roll än så i Lars liv.
Under en TV-produktion för många år sedan fick han oplanerat vikariera i vad som skulle visa sig bli en ovanligt viktig roll.
“Vi gifte oss faktiskt första gången vi sågs”, berättar Emelie. “Jag spelade Ulrika Eleonora i en inspelning inför kronprinsessans bröllop, och Lars fick hoppa in som min man, Karl XI.”
Ja, resten är historia. Och vi är väldigt tacksamma för att det är här i Västra Mälardalen den tar plats.
Västra Mälardalen, vi har en ny Förebild!
Grattis Henrik Zetterdahl (på bilden) och Robert Alm, Månadens Förebild mars 2023!
Här är motiveringen:
Månadens Förebild går till två personer vars engagemang har gjort avtryck inom såväl idrotten som företagsvärlden i Västra Mälardalen.
Tillsammans driver de framgångsrikt flera bolag inom plåt och ventilation, projektering och montering av solceller samt tillverkning av butiksinredning. 2022 fanns de även med på listan över Kungsörs Tillväxtföretag.
HERO är ett ord som beskriver två lokala hjältar:
HEnrik med sin expertis inom solenergi och RObert som dessutom har bidragit till fotbollen i både Kungsör och övriga Västmanland.
Henrik Zetterdahl och Robert Alm är två personer som gör skillnad i Västra Mälardalen och visar attityder som Västra Mälardalen i samverkan står för: mångfald, öppenhet och stolthet!
Stort grattis önskar Västra Mälardalen i Samverkan.
Lokalrevy är ingen ny företeelse i Arboga, här har det funnits revy sedan 50-talet.
“Vi har en stark revytradition här” säger Per Pettersson som är ordförande i föreningen “Arbogarevyn – Föreningen För Verklig Underhållning”. Namnet anspelar på försvarsmaktens förkortning och knyter redan där ett starkt band till traktens historia av flygindustri. Lokala händelser är fortfarande fokus för Arbogarevyn.
Per själv har varit en del av revygänget sedan 1995.
“Det kanske låter länge men det är egentligen ingenting”, säger han. “Det finns dom som varit med längre, Per-Erik Modigh till exempel, har varit med sen landhöjningen.”
Jim Bergqvist, producent, regissör och ensemblemedlem, är förhållandevis ung i gänget, men har redan hunnit bli revyveteran här i stan.
“Jag slussades in i det här runt 2012 eftersom min pappa var med. Först hjälpte jag till med lite olika saker, men har stått på scenen de senaste nio åren.”
Teamwork
Gänget från Arbogarevyn har precis haft återsamling efter årets föreställningar. De har käkat gott, druckit en och annan öl och tittat på inspelningarna, reflekterat och garvat. Men snart är tillbakablickandet passé och siktet riktat framåt. För en ny revy ska det bli. Det blir det alltid, så länge det inte kommer en pandemi och sabbar planerna.
Revyarbetet bygger på ett starkt och engagerat team, förutom ensemblen jobbar kaffegäng, ljud- och ljustekniker och revyorkester för att bjuda publiken på en helhetsupplevelse i toppklass. Det är ett sammansvetsat gäng som känner varandra väl och litar på varandra, vilket kan behövas inte minst när oturen är framme. I år till exempel, blev 75 procent av ensemblen sjuka under självaste premiärveckan:
“Vilken ångest man hade”, säger Jim som låg hemma i feber under flera föreställningar. “Man vet hur slitigt det blir för gänget.”
“Ja”, säger Per som även han var däckad under ett antal spelningar. “De som var på plats fick dra ett jäkla lass men vi löste det. Jag tror inte publiken märkte så mycket av det. Det är ett tecken på bra dynamik. Ingenting är omöjligt.”
Gemenskapen tar sig långt utanför scenen.
Mellan de fysiska träffarna chattas det och snackas. Skickas roliga bilder och spaningar.
”Det går inte en dag utan att man tänker på revyn”, säger Per. “Man lyssnar på nyheterna och funderar, kan det här vara nåt?”
“Alla i gänget får vara med och bidra till sketcher, det tror jag är ovanligt”, säger Jim. “Alla vill inte skriva, men idéer kan alla komma med och alla är med i processen.”
Helårsengagemang
Revyåret ligger aldrig helt nere, men det är lite lugnare under våren för att sedan öka och slutligen eskalera runt jul inför premiären i början av januari.
“Att räkna ut hur mycket tid som vi lägger på det är svårt att säga”, säger Per. “Under hösten är det flera kvällar i veckan, från oktober minst fyra och december typ helat tiden. Mycket tid blir det, revygänget blir ens andra familj.”
Så hur kommer det sig att man väljer att lägga ner halva sin vakna tid på en lokalrevy?
Belöningen, tror i alla fall Per och Jim, är alla garv, den sköna stämningen i gänget och såklart publikens uppskattning.
“För mig är ett bra applåd svårslaget”, menar Per. “När man står där och tar emot slutapplåderna är det inte långt till tårarna faktiskt.”
“Energin man får av att folk kommer och visar sin uppskattning är enorm”, tycker Jim. “Man kan leva på den där energin ett bra tag, glida på revyvågen under mörka januari, februari och mars.”
Under sommarsäsongen går stora delar av ensemblen över till Bygdespelens vänner, en Arbogaförening som spelar folklustspel under bar himmel.
Man kan också se revydeltagare i kultursammanhang som medeltidsdagarna där både Jim och Per är engagerade på olika sätt.
“Arboga är en kulturstad med starkt föreningsliv, som skulle behöva återväxt för att också säkra framtiden. Men så är det väl i de flesta städer”.
En revy för och om Arboga
“Revyn gör man för sig själv men också för Arboga och för folket”, säger Jim som ser hur revyn för människor samman. Folk tar sig ut, pratar med varandra och på senare år har revyn blivit mer än ett besök i teatersalongen. Nuförtiden kan gästerna också ta del av förfriskningar från lokala krögare och underhållning både innan showen och i pausen.
“Jag blir så lycklig när jag hör att folk gör en helkväll av revybesöket. Kanske träffas för något att äta och dricka innan, och sen gå vidare ut på lokal krog. Det är precis det vi vill åt!”
Naturligtvis ingår en uppdatering av det lokala nyhetsläget i biljettköpet:
“Vi tar tillvara på det som har hänt under året, dokumenterar och förvaltar, hittar spektakel som vi berättar ur vår synvinkel”, säger Jim. “Ingen går säker.”
“Fast vi får höra att vi är för snälla”, säger Per, “men vi vill ha balans i det vi gör. Det gäller att sålla i materialet också, vi kan skratta gott åt något, men det är ju vi det.”
Stående inslag är att skoja med den egna kommunen, och så grannarna i Köping förstås, de ska alltid få sig en obligatorisk gliring, serverad med med glimten i ögat. Men som plåster på såren har Hagateatern och Munktorpsteatern från Köping en stående inbjudan till Arbogarevyns genrep.
Mer än lokalnyheter
Lokalrevy må vara vara ett sätt att föreviga de små berättelserna i det lilla samhället. Därmed inte sagt att de saknar betydelse för invånarna.
“Arboga är en stad med rik historia bakåt”, säger Jim. “Men revyn skapar också historia just nu. Vi är historieintresserade och får även vara med att skapa nutiden. Det är häftigt.”
“Ja, och som kommunalrådet P-O Nilsson en gång sa”, säger Per: “Är man inte omnämnd i Arbogarevyn har man inte gjort något viktigt.”
Att fastna i Arbogarevyns radar kan uppenbarligen både smickra och svida, men det bör vara svårt för publiken att missa kärleken till hemstaden som sipprar sig ut mellan gliringar och passningar.
“Ja. Det det här är my hometown”, säger Per. “Vi ligger perfekt till, allt finns här.”
“Arboga betyder allt för mig”, säger Jim. “Det är fantastiskt här.”
Av Johanna Ericson februari 2023.
Vi träffar Förebilden Torbjörn Andersson på Industrivägen i Köping. Förebildsdiplomet är på plats, med formuleringen att det nog skulle bli tillfälligt stopp i maskineriet hos många Köpingsindustrier om inte Torbjörn fanns.
“Jag löser det som andra inte kan lösa, det kan vara ett rör i en panna, specialdelar i en maskin, slangar eller andra industriförnödenheter”, säger Torbjörn. “Det är jättemycket detektivarbete i det här jobbet, ofta gäller det att leta efter olika delar hos leverantörer. Och vissa industrier köper det mesta de behöver genom mig, det kan vara allt från frukost till huvudvärkstabletter.”
Han kallar sig inte händig, att meka är inte hans jobb, han är mer en projektledare för att lösa problemet. Han säljer, levererar och monterar ibland.
”Vissa dagar har jag 73 telefonsamtal, det kan vara mycket att lösa och många bollar att hålla reda på. Men om man vill serva kunder så som vi vill, så måste det gå fort.”
Våga testa
Resan till AB Industriservice har inte varit särskilt rak, men kan sammanfattas av nyfikenhet och modet att testa nya saker. Service- och kundkontakt har dock varit en röd tråd genom åren.
Både Tempos elektronikavdelning och Ekos Järn i Köping blev bra skolor inför framtiden.
“På Ekos Järn fick jag första säljarjobbet, där fick jag fick lära mig hur man tar hand om kunder. Hjälp kunden som kommer in, sa de, och det jobbar jag med än idag.”
Vid sidan av jobbet har alltid dansen funnits med som ett brinnande intresse. Redan som tonåring tyckte han det såg kul ut när de vuxna buggade, han ville lära sig och började gå på dans på Folkets Park runt 16-årsåldern. Körkortet gjorde det sedan enklare att haka på dansbandstrenden.
“Vi var ett gäng killar som åkte runt i Mellansverige och dansade, sen blev det att man höll egna kurser och var med på tävlingar. Jag och frugan har också bedömt dansband under många år. Det var en kul tid.”
Dansengagemanget ledde så småningom till ett vikariat som folkparksföreståndare i Köping.
”Det var fantastiskt kul, jag fick boka artister och sköta hela verksamheten. Jag arrangerade allt från pensionärsdans till discon och konserter. Jag minns när vi bokade Ronny och Ragge, det blev utsålt, det var jättekul.”
Därefter var steget inte långt till nästa uppdrag – att driva en reklamtidning riktad mot dansband för att därefter fortsätta som utbildare inom SISU för att slutligen landa som industrisäljare hos ett företag i Köping.
Att våga testa olika saker är något han alltid har proklamerat för unga, att ge sig själv en chans att hitta rätt, att må bra.
“Att bara jobba för att se pengarna ticka in är inte allt. Hälsan är viktigare. Visst kan det vara svårt att bryta upp, men man måste må bra också.”
Gå sin egen väg
Det där med att följa hjärtat har vuxit fram med åren.
“2015 bestämde jag mig för att satsa på eget. Folk hade varit på mig om det, jag kände mycket folk och hade kontakter inom branschen. Det var helt rätt, det roligaste är att få styra sig sig själv och fortfarande jobba med kunder och de produkter jag hade kunskap om. Jag anställde frugan som skötte kontoret, jag var ute och sålde.”
Efter några olika mindre lokaler behövdes mer utrymme och 2021 flyttade de in till de nuvarande lokalerna på Industrivägen. Hustrun har numera gått i pension, istället finns en ny medarbetare med i Torbjörns team.
Kunderna finns bland industrier, bostadsbolag och förvaltningar. Några anledningar till att de återkommer tror han beror på viljan att återkoppla och leverera, något han själv tycker är jätteviktigt hos andra företag men som han ibland kan tycka brister.
“Vi har en vilja att kunna hjälpa kunderna, oavsett vems kunder det är, att få fram det som de önskar. Återkoppling saknas generellt idag. Vi strävar efter att ge återkoppling och service. Jag kan själv bli irriterad när man inte återkopplar och inte levererar. Inget är omöjligt, men det kan ta lite tid.”
Lyhördhet kan också vara del av framgången.
”Jag är lösningsfokuserad och tror jag har lätt för att förstå kundens behov. Jag är också bra på att prata med folk.”
Att det är kundkontakten som är Torbjörns fokus är tydligt, han har talets gåva kan han erkänna:
“Ibland blir jag nästan trött på mig själv för jag pratar så mycket”, skrattar han.
Kontraster mellan jobb och fritid
Kanske är det därför fritiden gärna får bli en kontrast. I den stora trädgården i Valskog fixas det en hel del i rabatterna. Där njuter han av tystnad och ro.
“Hemma blir det mycket trädgårdsarbete, frugan har jobbat med trädgårdsdesign så det är ganska skönt att koppla av med sånt. Lite lugnare än jobbet kan man säga. Där finns tillfälle att njuta.”
Tidigare i livet var han rastlös men har hittat ett lugn menar han. De senaste femton åren har han jobbat mycket med det han kallar medveten närvaro, vilket han och hustrun också håller kurser i.
“Att vara medveten i nuet har blivit min ledstjärna.”
Några som hjälper honom att leva i nuet är också de 60-70 guldfiskarna som bor i den stora trädgårdsdammen.
“Det är riktigt avkopplande att sitta och mata dem och titta på dem.”
På AB Industriservice har det snart blivit dags att avsluta dagens projekt och påbörja morgondagens planering.
Så hur ser en bra arbetsdag ut för Förebilden Torbjörn Andersson?
“Jo, det är att vara här klockan fem på morgonen vilket jag alltid är, för att börja förbereda för dagens kundbesök och leveranser. Kanske få med sig några nya ordrar tillbaka. Om det sedan är vår och man får höra lite fågelkvitter blir det ännu bättre. Tänk när det kvittrar överallt runt omkring. Då är det bra fint.”
Maria Gustafsson utsågs till Förebild när hon var museiintendent på Arboga Museum, där hon utvecklade verksamheten med nya utställningar, samarbeten och målgrupper. Marias egen utvecklingsresa har därefter tagit henne vidare till olika chefsroller i Västerås och Örebro. Idag är Maria tillbaka i Västra Mälardalen som verksamhetschef på Kultur- och fritidsförvaltningen på Köpings kommun.
“Kultur är viktigt för oss människor. Ett samhället utan kultur, vill man bo där?”, svarar Maria på vad som ligger bakom yrkesvalen genom livet. “Kultur är så brett, det finns något för alla, det når och berör människor.”
Trots att ett tidigt bokintresse och skrivardrömmar la grunden till Marias kulturintresse, slingrade sig hennes yrkesresa lite till en början. Efter gymnasiet reste den skoltrötta Maria till Dublin för att besöka en vän och fick snart jobb inom bar- och restaurangbranschen. Hon minns det som ett roligt år som gav mersmak för resandet, hon planerade att fortsätta till London men beslutade sig för att först åka hem för att jobba ihop reskassan.
Tillbaka i Sverige fångade en lapp på en anslagstavla hennes uppmärksamhet.
“Det var en annons för en utbildning, jag gillade namnet, Bergslagens historia, så jag sökte den. Det var en tvärvetenskaplig utbildning och innehöll bland annat etnologi, ett ämne jag först inte visste så mycket om men som jag sen fastnade för.”
Ämnet om människans utveckling genom tiderna fascinerade Maris så pass mycket att det flera år senare slutade i en magisterexamen från Uppsala universitet.
“Min egen favoritgren är folktro, som vättar, tomtar och troll och andra väsen, men traditioner är också spännande. Hur såg våra traditioner ut innan och vad finns kvar? Jämförelsen mellan nu och då är spännande. För att förstå sin egen tid är det viktigt att förstå sin historia.”
Efter utbildningen väntade arbete som museipedagog på både Vallby friluftsmuseum Skolmuseet i Västerås vilket gav mångårig, gedigen erfarenhet av utställningar och guidning. I samband med ett projektledaruppdrag för ett tillgänglighetsprojekt uppmuntrade hennes chef Maria att söka en ledarskapsutbildning.
“Just då hade jag nog inte siktet inställt på att bli chef, men jag kom in på utbildningen, det var intressant och gav en bra bild av hur ett chefsjobb kan vara i vardagen.”
Stärkt av nya erfarenheter och insikter upptäckte Maria till sin glädje att jobbet som museiintendent i Arboga var vakant.
“Det var nog meningen att jag skulle ha det där jobbet, jag hade sökt ett annat också, men när jag fick jobbet i Arboga kändes det självklart att det var där jag skulle vara. Det var ett bra första chefsjobb med en liten personalgrupp och spännande möjligheter.”
Maria jobbade bland annat upp koncept med tidsresor och skolbesök. Hon drivs fortfarande av att tillgängliggöra kultur på olika sätt, där mottagaren lär sig utan att egentligen tänka på det. Hon gillar att skapa tydlighet med ord, men en text ska vara kort och kärnfull tycker hon.
“Att skapa tydlighet med ord är roligt. Ny teknik är också spännande, man ska kunna ta till sig på många sätt, och gärna genom att uppleva.”
I Arboga fick hon arbeta med allt från att skapa produktioner till budgetarbete.
“På en sådan pass liten arbetsplats får man en bred roll med många hattar och efter ett tag kände jag att jag ville fokusera mer på ledarskapet.”
Maria sökte en mer renodlad chefstjänst på Stadsbiblioteket i Västerås, med inriktning mot barn- och ungdomsverksamhet. Ledarskapet fick nu vara i fokus.
Att vara ledare kräver sitt, och är både roligt och utmanande menar Maria.
“Vissa perioder är stressiga och det får de vara. Då tycker jag om att skriva listor och sedan stryka. Det är något med kopplingen mellan hand och hjärna som funkar. När jag sätter upp mål arbetar jag metodiskt och systematiskt mot dem. Vägen kanske inte alltid är spikrak, ibland måste man omvärdera, men oftast kommer jag fram.”
En av styrkorna i Marias ledarskap är lugnet. När det blåser storm håller hon sig cool.
“Jag hetsar inte upp mig så ofta, flera medarbetare har sagt att de uppskattar det.”
Dörren till kontoret håller hon öppen så ofta det går.
“Jag försöker prioriterar mina medarbetare, återkopplar så snabbt jag kan och vill gärna att de kommer in och pratar.”
“Det var roligt att få fokusera mer på chefsrollen men så dök jobbet i Wadköping upp, vilket egentligen var en kombo av allt jag ville då. Den gick ut på att utveckla och marknadsföra Wadköping som ett besöksmål. Det blev sex fantastiskt roliga år i Örebro som också innebar övernattningar och pendling, det blev långa dagar.”
När dottern, som också bodde i övernattningslägenheten, lämnade Örebro kändes det lockande att vända hemåt. En tjänst som verksamhetschef för kultur- och fritid i Köping blev en spännande anledning.
Här ingår nya utmaningar; anläggningar och badhus är nytt för henne, men i ansvarsområdet finns också en del gamla bekanta som exempelvis Gammelgården där hon själv har jobbat tidigare. Och så ledarskapet såklart.
“Att leda chefer är jätteroligt och i min roll har jag kontakt med både förvaltning och enheter. Jag tycker att det är roligt att leda tillsammans mot gemensamma mål, det är ett samarbete. Drivkraften är att se andra lyckas i sina uppdrag.”
Marias vardag handlar om att värna kultur- och fritidsaktiviteter i Köping, hon är en länk mellan avdelningar och förvaltning och får genom att leda andra chefer bidra till ett rikt kultur- och föreningsliv.
”Min förhoppning är att de som inte vet vad kultur är ska få upp ögonen. Kultur förenar, det kan finnas mycket att förenas kring. Kulturen var en räddning under coronan, något vi kunde ta del av även på distans. I oroliga tider är kulturen viktigare än någonsin, den kan ge platser att mötas på, trots olikheter. I Köping erbjuder olika arenor att mötas över gränser, Aktivitetsparken som byggs här är ett gott exempel där många olika grenar kan mötas, det ska bli scener, lekplatser och till och med en mini-Ströbohög att klättra på.”
Det finns mycket här, mycket görs och det kan alltid göras mer, svarar Maria på frågan om önskelistan inför framtiden.
“Generellt kan man säga att det alltid behövs mer resurser för att skapa och tillgängliggöra aktiviteter och mötesplatser. Gammelgården till exempel, är en jättefin plats, tänk om den kunde hållas öppen mer. Det vore roligt att mer kontinuerligt kunna erbjuda fler upplevelser som inte kostar något för besökaren.”
Även i Västra Mälardalen görs mycket bra, menar Maria, men man kan alltid locka fler att delta och kanske även utifrån. Och fler samarbeten kan nog vara en väg:
“Att vi har närhet mellan våra kommuner är bra. Här pågår många samarbeten men det finns alla förutsättningar för att fördjupa dessa. Det är en styrka.”
I ett så pass brett område som kultur och fritid kan det saknas begränsningar för vad man vill åstadkomma och att ibland titta i backspegeln kan vara en nyckel för att hitta energi framåt, menar Maria.
“Ibland är det nyttigt att påminna sig om vad man har gjort. Man kan bli förvånad över allt man har hunnit! Det är inte alltid nya grejer som behövs, det kan vara bra med just återkommande saker som julmarknad och påskaktiviteter och andra traditioner. Ofta behöver man inte uppfinna hjulet på nytt, man kanske kan skruva på något för att utveckla och förnya. Ibland är det enkla det bästa. Man ska inte alltid krångla till det.”
Av Johanna Ericson
Trots att Jan Ekström känns igen som Arbogabo, har han sett mer av världen än många andra. Men så kan han också meka bättre än de flesta av oss. Efter ett samtal med honom känns det dessutom som att hans dygn har fler timmar än de vanliga tjugofyra.
“Jag gillar att skruva och har väl egentligen alltid varit intresserad av allt som brummar”, säger han som en förklaring till allt han har hunnit med. “Men nu har jag bestämt mig för att gå ner i tid. Så nu jobbar jag halvtid, det vill säga ungefär fyrtio timmar i veckan.”
Jan, eller Janne, växte upp på Nybyholmsområdet i Arboga. Pappa jobbade på flyget och kunde laga och fixa med det mesta på hemmaplan.
“Han skruvade mycket bil, så där fick man lära sig en hel del”, säger Janne som också fick influenser från andra håll. Några av kompisarna pappor körde lastbil och han fick åka med. Omgivningens intressen smittade av sig och gymnasievalet föll ganska självklart på fordonsteknik.
Janne Ekström gillar att lösa problem.
Efter skolan väntade några år på Lantmännen här i stan, sedan kom en fråga från “flyget” där han blev erbjuden en tjänst på apparatverkstaden.
Åren i berget var speciella minns han:
“Man gick där i Suckarnas gång, det fanns inget dagsljus, men när det var lunch gick jag till mässen och käkade, då fick man se vad det var för väder ute.”
Men snart skulle Janne få vidga sina vyer rejält. Ett jobb inom civilflygsmotorunderhåll innebar ett liv på resande fot. Han skulle ta sig ut ut i världen för att reparera flygplansmotorer, ibland med kort varsel.
“Det här var innan mobiltelefonernas tid, så det hände det att de letade upp mig på Stadskällaren”, skrattar Janne. “De visste att man var där rätt ofta på helgerna. Då var det bara hem och packa.”
Livet som resande flygmotormekaniker pågick runt tjugo år. Janne har fått med sig många värdefulla minnen.
“Det var kul jag, fick se mycket spännande, jag var till exempel vid muren när den föll, fick se två militärer ta i hand från varsin sida.”
Han har också jobbat i länder som exempelvis Island, Norge, Danmark, Frankrike, Polen, Österrike, Spanien, Holland, Kanada, USA och Japan. För att uppleva ett land på riktigt ska man lära känna lokalbefolkningen, menar Janne som har skaffat sig bekanta över hela världen.
“Jag blev runtvisad, fick se så mycket som inte är turistgrejer, blev bjuden på middag hemma hos folk. Någon gång bjöd jag på Janssson och sill. Det var kul att man blev så omhändertagen.”
En och annan kändis har han också sprungit in i längs vägen.
“Jag har sett både Bruce Springsteen och Michael Jackson, vi bodde på samma hotellvåning i Madrid.”
Till slut blev stammisen Janne själv behandlad som en kändis.
“När jag kom hem till hotellet efter jobbet kunde det stå en öl framplockad åt mig, man kände sig hemma och blev verkligen kompis med personalen.”
Roliga år är Jannes sammanfattning, men när flygmotorverkstaden flyttades från Arboga var det dags för nya horisonter.
“Grimaldi hörde av sig. Jag blev bjuden till Salvatore på middag och det blev jobb med dem under ett par år, mest i Frankrike och Japan. Samtidigt hade jag mer och mer börjat komma in på MC, när jag var ledig hjälpte jag till på Guzzi Center här hemma i Arboga och på den vägen är det.”
Italia Bike Center säljer, servar och reparerar motorcyklar av märket Ducati.
Det var flera olika pusselbitar som ledde Janne till att starta upp Italia Bike Center. Någon saknade en bra Ducatimekaniker, en importör upptäckte Jannes kompetens, en lämplig lokal fanns tillgänglig, en företagskunnig kompis anslöt sig till idén och resten är en framgångsrik historia. Italia Bike Center slog upp sina portar 1999 och idag lockar Janne och hans två kollegor MC-entusiaster från hela Sverige och även från andra länder. Läget är ett plus menar han – att butiken finns “mitt i smeten” är en framgångsfaktor, kunder har lätt att komma hit. Verksamheten har utvecklats och omsättningen vuxit, arbetstimmarna har varit många och tempot högt.
Företaget rullade på bra, men Janne började känna sig trött.
“Det var något som inte stämde och när de inte hittade något fel på mig fortsatte jag tjata, så till slut upptäckte de att jag har ett hjärtfel. I samma veva visade det sig att jag hade cancer i magen. Sen åkte jag på svår corona och diabetes. Det var lite mycket på ett och samma år.”
Coviden fick honom sängliggande men cancern försökte han tackla genom att fortsätta leva som vanligt. Han har haft tur, cellgifterna slog inte så hårt på honom, han kunde fortsatte jobba mellan sjukhusbesöken. Men hjärtfelet och sviterna av coviden har satt sina spår, Janne bestämde sig för att lugna ner sig.
“Jag har inte full kapacitet i hjärtat och coronan påverkade balansen så jag kan tyvärr inte åka MC på samma sätt längre.”
Kroppen orkar inte med samma tempo, menar han och förklarar varför han bestämde sig för att sälja Italia Bike Center när en intresserad person dök upp.
“Jag är fortfarande där och jobbar, men försöker ta det lite lugnt. Jag ska köra eget på timmar och inte fullt så många timmar som tidigare.”
Sitta still för länge är inte Jannes melodi.
Italia Bike center är fortfarande sig likt, i Arboga blir det kvar. Det drivs fortfarande framgångsrikt av service, stort kunnande och god kundkontakt, varav det sista inte ska underskattas, menar Janne.
“Vi har varit med på allt, funnits med på tävlingar och aktiviter. Det har gett oss viktiga kontakter, vi har bra kontakt med leverantörer, får våra grejer snabbt och ofta till bra priser. Vi har lärt känna branschen och vi är flexibla, kunderna litar på oss. Många MC-ägare kan ju mycket själva, de har bra koll och förstår vad vi gör så det ställer också höga krav. Och man måste vara bäst på något, vi är bra på kundkontakt.”
Kundernas engagemang visade sig inte minst när Janne blev sjuk, då flera hörde av sig för att hjälpa till. Många stannar till i butiken för att ta sig en fika.
Bra mekaniker växer inte på träd och Janne hoppas att fler unga inser att det finns gott om jobb för den som gillar att skruva. Idag är vi inte lika händiga, menar han. Vi lagar inte saker i samma utsträckning, i alla fall inte själva, många kan inte ens laga sin egen cykel. Reparationer lämnar vi bort till proffs, vilket han tror påverkar bristen inom yrket. Förutom fingerfärdighet krävs tålamod, envishet och en vilja att lösa uppgiften. Just att lösa kundens problem är det roligaste med att vara mekaniker tycker Janne.
“Jag har alltid gillat att lösa problem. På flyget kunde man hamna ute på landet för att laga en maskin utan att det fanns en massa utrustning till hands. Någon gång fick jag leta reda på en bonde som kunde låna ut sin traktor eftersom det inte fanns något att lyfta motorn ur planet med. Någon gång fick man åka runt och låna verktyg. Samma sak om man lyckas lösa ett knivigt problem för en MC-kund, det är roligt. Har man ett problem får man lösa det!”
Problemlösaren och skruvaren Jan Ekström är en Förebild i Västra Mälardalen. På hans diplom lyfts främst bedriften bakom Italia Bike Center, vilken i sig är en fantastisk resa, men är bara en del av berättelsen.
Hans problemlösningsförmåga har inte bara tagit MC-intresserade kunder till Arboga, den har även tagit Jan Ekström ut i världen.
av Johanna Ericson
December 2022.
“Vilken färg känner du för?”, säger Cornelia Axelsson Wingarhed och pekar på en samling kaffemuggar, när vi slår oss ned vid matsalsbordet i Villa Wingarhed, eller “Villan” som det gula sekelskifteshuset ofta benämns som i lokala sammanhang. Villan ligger bara en tomtgräns bort från det egna bostadshuset som en gång fungerade som Villans tjänstebostad.
”Jag älskar att vara i det här huset”, säger hon. “Det kände jag från start. Här är man lugn. Det är magiskt att vi bor så nära, jag tittar ut på det hemifrån. Det är med vördnad jag förvaltar det och går bland föremålen. Jag är så tacksam att vi har fått bevara det. Det är unikt.”
Matsalen – husets hjärta.
Ett hus fullt av möjligheter
Cornelia har precis återupptagit rollen som heltidsföretagare och ser en oändlighet av möjligheter.
Tid och pengar sätter ramarna, så framöver blir det först fokus på trädgården, där ska det bland annat anläggas snittblomsterplantering.
Idag är Villan dels plats för Cornelias behandlingar inom hälsa och välmående samt caféverksamhet med försäljning av lokala produkter och konst. Det anordnas kurser och så är det dessutom en populär plats för kalas, möten och olika evenemang.
“Allt är bevarat här inne. Möbler och fotografier, allt stod här tidigare.”
Villan var varit i Cornelias och maken Torbjörns ägo i fyra år, men drömmen om ett stort hus med café, behandlingar, musik och människor har följt Cornelia länge. Hon minns tydligt visionen som kom till henne i ett samtal med en god vän för många år sedan.
“Jag lever min dröm”, ler hon. “Nu är målet att kunna leva på detta, att fortsätta locka hit besökare. Jag vill skapa en oas för människor och ett intresse för Kungsörs historia.”
Villans inredning är omsorgsfullt bevarad.
Språktalangen Cornelia
Cornelia växte upp i Valskog, men har under årens lopp tagit några avstickare. Nyfikenhet och ett starkt språkintresse tog henne bland annat till Cypern där hon bodde under fem år.
“Grekiska lärde mig när jag bodde på Cypern. Det var mycket turister från Ryssland där, där så jag lärde mig ryska också. Det var inte så svårt, det är ganska likt grekiskans alfabet. Jag lyssnade och hängde med när de pratade och lärde mig likheterna. Det är spännande med språk, ett enstaka ord kan skapa leenden och öppnar dörrar. Bara man lär sig säga tack kommer man långt.” Hon minns inte exakt när språkintresset väcktes, men det har funnits med länge.
“Det var många finska personer som bodde i Valskog och jag minns att jag lyssnade och var nyfiken på språket när jag var hemma hos dem. Jag frågade. Då lär man sig.”
Totalt behärskar Cornelia sju språk; svenska, engelska, grekiska, spanska, tyska, ryska, och så latin som hon får användning av när hon läser om växter och örter.
Välrenommerad behandlare
Intresset för alternativa behandlingar väcktes till viss del under Cypernvistelsen, förklarar Cornelia. Där har man större kunskap om exempelvis örter med olika läkande egenskaper.
“Jag startade eget inom hälsa och välmående redan 2003. Men det är flera saker som har påverkat till det valet, här hemma jobbade jag hos den lokala fotografen Thomas Ljungqvist, hans bror var professor i buddhism, det påverkade också. Jag lärde mig olika begrepp och fick träffa många intressanta personer. Det var något i det där som lockade mig.”
Cornelia tog tag i saken och gick en treårig utbildning inom bland annat homeopati och kinesiologi, metoder som hon arbetar med än idag. Många av hennes kunder reser från Stockholm och Mälardalen för att få behandling, flera är återkommande stamkunder.
“Jag har hållit på länge och har gjort mig ett namn inom det här området.”
Göra skillnad
Intresset för språk, kultur och inte minst människor, löper som en röd tråd genom berättelsen. När hon gick på högstadiet upptäckte hon att det fanns en flyktingförläggning i Köping. Hon gick dit, knackade på dörren och bad att få hjälpa till. Där fick hon möta människor från helt andra platser i världen.
“Jag var fascinerad över deras berättelser, det gav verkligen perspektiv på saker och ting, jag tyckte det var fantastiskt och jag fick lära mig så mycket.”
Även modern konst ryms på väggarna. Cornelia vill lyfta duktiga, lokala producenter. “Det finns många häromkring”, säger hon.
Drivkraften att hjälpa andra har aldrig bleknat. Cornelia beskriver det som en självklarhet, en ickefråga.
“2001 blev vi familjehem första gången. Det innebär att ett barn eller en ungdom som av olika anledningar inte kan bo hemma, flyttar in”. Hon beskriver att man blir matchad utefter sina förutsättningar, det är inget man bara kastas in i, man är inte ensam utan har handledare som stöttar. Men visst är det ett stort ansvar.
“Ibland har jag tänkt att jag inte har tid men det går inte att sluta. Man gör ju skillnad i någon annans liv.”
Idag bor en treårig flicka hos familjen Axelsson Wingarhed. Hon är en självklar del av storfamiljen som består av fyra hemmavarande barn, fyra barn som “kommer och går” plus två hundar.
“Vi är nog lite som en stor, italiensk, högljudd familj när vi ses”, skrattar hon. “Det är ofta sång och gitarr under våra familjemiddagar.”
Kärleken visade vägen
Kärleken till familjen är tydlig, så var även den romans som en gång i tiden inledde Cornelias resa till Villa Wingarhed.
“På högstadiet skulle vi ha prao och jag hamnade på Thule Möbler här i Kungsör. Jag tyckte det var supertråkigt, men på kontoret fanns en riktig snygging, det var lite kul i alla fall. Han var visserligen 11 år äldre än mig, men jag tyckte han var cool och snygg, cross-åkare och spelade i band.”
Många år senare bestämde sig Cornelia för att gå ut och ta ett glas vin med en kompis. Ett särskilt band skulle stå på scenen kvällen till ära. Lite nyfiken var hon såklart.
“Tobbe var lika snygg fortfarande. Jag minns att jag undrade om han var singel.”
Han var singel, gnistor tändes och snart blev Cornelia och Torbjörn ett par.
Ödet slutar dock inte där.
För bredvid Torbjörns hus (och det som numera är hela familjen Axelsson/Wingarheds hus) fanns nämligen en gul trävilla. Cornelia undrade hur hon kunde ha missat det tidigare, huset var ju fantastiskt, och en dag fick de äntligen komma in och titta.
“Det var fullt av gamla vackra möbler och fotografier. Det var magiskt, vi sa till ägarna att vi var intresserade om de någonsin skulle sälja. Då användes det bara till sommarbostad.”
Paret gick hem och fortsatte drömma. I huset skulle det finnas plats att ta emot behandlingar, att driva café och skapa mötesplatser. Och tänk att få bevara husets historia, tänkte Cornelia. Önskelistan var lång och även längtan, men en dag hände det. Paret hade lagt ett bud, affären var i hamn. Det var dags att kavla upp ärmarna och låta det gula grannhuset förverkliga deras drömmar.
Villa Wingarhed på Bygatan 6 i Kungsör.
Arbetsvilja, respekt och värderingar är basen
Resan har varit tidskrävande, intensiv och rolig men hon och Torbjörn har viktiga förutsättningar på plats. Förståelse och respekt för varandras jobb och fritidssysslor har varit grundplåten i förhållandet, men samtidigt delar de många intressen.
“Vi älskar båda att pyssla med trädgården, vi tycker om det naturliga, älskar musik och underhållning, vi är båda egna företagare. Vi har möbelsnickare och trädgårdsmästare i släkten, och det är ju de sakerna vi faktiskt jobbar med nu. Och så delar vi värderingar. Mångfald, recycle och många andra trendord, vi har redan tänkt så och jobbat så länge, det för oss samman.”
Trots produktivitet, högt tempo och arbetsglädje gäller det att hämta kraft, säger Cornelia som tankar energi genom långa promenader, yoga och pyssla hemma. Den lugna sidan kommer särskilt fram när hon jobbar med behandlingar. Där får hon ofta höra att hon är harmonisk och jordad.
“Att jobba med behandlingarna kräver total koncentration, då kommer min lugna sida fram, jag har två sidor, båda behövs och är lika äkta och viktiga. Och man behöver ta hand om dem på olika sätt.”
Balans är ordet som får summera reportaget. Husets lugnande inverkan, Cornelias både livliga och harmoniska energi, storfamiljen, arbetstempot och engagemanget, sociala åtaganden och medmänsklighet.
För Cornelia är cirkeln är sluten.
“Allt jag har jobbat för, trott på, tänkt, där är jag nu. Både med personer jag vill leva med och det jag gör. Allt går in i varandra.”
av Johanna Ericson, november 2022.
070-952 17 36
info@vastramalardalen.se
