Men efter en tid som avbytare på olika gårdar började vardagen ändå bli lite för förutsägbar för Lena som drog ut på resa. En resa som ganska otippat tog henne till Öland.
”Det var februari och det blåste storm på ön, men jag kände en stark vilja att stanna där.”

På Öland föddes även Lenas första verksamhet inom lokal matproduktion. Inspirerade av sina resor startade hon Sveriges första foodtruck. Där skulle hon sälja fish and chips.
”Jag köpte ett gammalt orkestersläp och tjatade till mig en plats på kajen utanför Strand hotell. Det var konstant kö, vi friterade torsk dag som natt.”

Det var också i den vevan som hon kom i kontakt med konsten, det andra stora intresset i livet.
”Jag jobbade extra som konstmodell på en konstskola och började hänga med eleverna där. Jag har alltid tyckt mycket om att måla och rita. Jag gillade det konstnärliga sammanhanget, det var en kul tid.”

Men en familjetragedi fick Lena att lämna ön.
”Jag var tjugoett när min mamma dog av en hjärtåkomma. Jag lämnade allt och for ut i världen igen. Jag tog jobb där jag kunde och tog mig genom Europa och vidare till Indonesien och Australien. Det sistnämnda skulle visa sig bli ett land med stor betydelse för Lenas fortsatta liv.

”Jag träffade en australiensare, han följde först med hem till Sverige, men sedan åkte vi till Australien där vi gifte oss och blev kvar.”
I Australien skulle det konstnärliga intresset åter väckas till liv, då Lena blev övertalad till att delta i en keramikkurs. Först vägrade hon, eftersom hon tyckte det verkade långtråkigt att jobba med just lera. Men hon bestämde sig för att ge det en chans. Och mycket riktigt. Hon var uttråkad från första stund.

”Läraren såg på mig att det inte var min grej och föreslog en annan teknik för att utmana mig. Och när jag testade den insåg jag att det var svårt. Så pass svårt att jag aldrig skulle lära mig. Då blev det roligt!”
Keramiken blev inte bara ett nytt intresse utan också en god investering för Lena som så småningom även började sälja sina alster.

Åren gick, Lena blev gravid och fick en dotter. Känslan av att vara långt bort hemifrån gjorde sig påmind. Hon bestämde sig för att resa hem för att låta släkt och vänner träffa den nyfödda Johanna. Men resan blev inte riktigt som planerad.
”När jag kom hem fick jag veta att min pappa hade cancer. Jag klarade inte av att lämna honom utan stannade hemma.”
Äktenskapet med maken i Australien, som tidigare hade börjat knakat i fogarna, tog slut. Lena fick börja bygga en ny tillvaro hemma i Västmanland. För att försörja sig fortsatte hon att sälja keramik och lilla Johanna fick följa med på säljmöten.

Men ibland sker sammanträffanden som skapar nya vändningar: En dag sprang Lena in i Anders, en klasskamrat från tiden på lantbruksgymnasiet. Pusselbitarna föll på plats och ett nytt, gemensamt liv började ta form. Anders och Lena bosatte sig på Anders föräldragård och lillebror Benjamin kom till världen.

Allt kunde ha varit frid och fröjd, men det var något som inte stämde. Lena mådde inte bra. Hon var andfådd och trött, så trött att hon till slut inte orkade något alls. Läkarna förklarade det som utbrändhet och skickade henne till en psykolog, där hennes tillstånd fortsatte vara en gåta.
”Det är inget fel på ditt psyke”, sa psykologen till slut. ”De måste vara något annat.”
Och det var något annat. En dag kunde hon inte få luft, andetagen hjälpte inte. När hon till slut kom till akutmottagningen i Köping visade det sig att hennes hjärta hade tio procents kapacitet, läkarna var osäkra på om hon skulle överleva natten.
”Det vara bara transplantation som gällde. Jag fick ett nytt hjärta.”

Rehabiliteringen var lång och svår. Lena fick börja om från noll, såväl fysiskt som jobbmässigt.
”Jag tyckte keramiken påminde mig för mycket om sjukdomstiden, så det var inte längre roligt. Jag börjad arbeta med olika projekt inom lokal mat, vilket var jätteroligt, men efter ett tag började det kännas fel att lämna gården för att åka till jobbet. Det borde vara tvärtom. Vi borde leva av gården istället.”

Valet landade till slut på dryckesproduktion. Äppelträd planterades hemma på gården. Och som en märklig slump fick hon höra om den stora äppelgården utanför Hallstahammar som var till salu.
”Varför inte? tänkte vi”, säger Lena, som förklarar att hennes naturliga respons till saker oftast är ja. ”Vad är det värsta som kan hända?”

Idag finns Köpings musteris produkter på krogar runt om i Sverige. Företaget drivs av Lena och dottern Johanna samt en anställd och ett antal säsongsanställda. Jobbet innebär ett ständigt lärande och risken för uttråkning är minimal förklarar Lena.
”Häromdagen fick jag plocka isär en maskin, idag ska jag försöka laga en bevattningsslang. Såna saker kan jag inte. Men man får kolla upp och lösa helt enkelt.”

De ekologiska äppelodlingarna är del av ett naturligt kretslopp där flora och fauna ingår i ett viktigt samspel. För lena är det självklart att arbeta på naturens villkor även om det ofta innebär mer arbete. Men äpplena skapar också fina arbetstillfällen för viktiga insekter, nyckelpigor, vildbin och fåglar. Alla bidrar till mångfalden.

För det är inte enbart själva dryckesproduktionen som driver Lena. Äppelodlingarna står också för något mer, något större:
”Här kan jag ge något tillbaka till världen. Jag kan göra den till en bättre plats. Vi gör det bättre för människor och för miljön. Jag fick så mycket hjälp av samhället när jag blev sjuk. Nu är det dags för mig att ge något tillbaka.”

Publicerad den 1/6 2020
Av Johanna Ericson

Utlandsfödda kvinnor är en grupp där man ser utanförskap, beskriver Lotta och berättar om ett projekt hon drev i Kungsör, där de deltagande kvinnorna gavs möjlighet att synas och visa upp något de var bra på.
”Många av de här kvinnorna har inga svenska vänner alls, de är ganska osynliga, efter SFI-passet går man hem och gör ingenting. I vårt projekt fick de laga mat som de sedan presenterade för olika föreningar. Jag minns en kvinna som var väldigt blyg, hon berättade att hon blivit stoppad på matbutiken av en svensk som kände igen henne och bad om receptet till en av rätterna hon hade lagat. Plötsligt tyckte hon att det var roligt att gå på stan. Hon var igenkänd.”

Lotta som själv är uppvuxen i Kungsör har spenderat en hel del tid i sporthallar, både som tränare och förälder. Inom idrotten hittar många gemenskap och sammanhang.

Men alla har inte tillgång till den världen.
”Det finns många unga som känner sig begränsade socialt. När man inte får uppleva resor och aktiviteter som andra tar för givet, riskerar man att sakna samtalsämnen och därmed känna utanförskap. Det blir en tuff vardag när någon frågar vad man har gjort i sommar, eller varför ens föräldrar aldrig kommer till några aktiviteter.”

I Projekt UNG som Kungsörs kommun och ABF Västra Västmanland drev tillsammans var det just ungas utanförskap som var i fokus. Projektet kunde bidra med upplevelser att stärka självkänslan med. Nattfiske, Stockholmsresa och skidåkning gav deltagarna några av de saker som ”vanliga” ungdomar gör.
”Det var otroligt givande, man lärde känna ungdomar man aldrig man aldrig hade fått möta annars. Och man träffade unga som inte har det som de allra flesta har. Nu har jag också gjort något”, fick vi höra efteråt.

Det är inte heller alla unga som har någon att fira jul med, insåg de som arbetade i Projekt UNG, och beslutade därför att hålla projektets samlingslokal öppen på julafton.
”Vi lagade julmat och umgicks, vi fick bidrag från en lokal bank till mat och julklapp. Det kom femton personer. Det var uppskattat och vi gjorde samma sak året därpå.”

I dag driver Lotta projekt på strukturnivå, med näringslivs- och kompetensförsörjningsfrågor på Region Västmanlands utvecklingsförvaltning.
”Bland annat har vi precis rott i land ett ESF projekt för att stötta Besöksnäringen i Region Västmanland, Region Örebro län och Region Östergötland projektet drivs i samverkan med Handelskammaren Mälardalen.”

Lotta gillar projektformen som arbetssätt, det händer mycket och man får tänka både kort- och långsiktigt.
”Jag tycker om att arbeta med förändring, det som inte funkar ska man göra något åt”, säger hon. ”Jag har lärt mig att se projekt som stegförflyttningar, och att man ibland måste våga testa.”

Ibland krånglar vi till det, menar Lotta. För det är inte alltid så stora saker som behövs för att åstadkomma en förändring. Ibland kan en liten sak göra stor skillnad.
”I ett av de första skolprojekten jag drev på regionen jobbade vi med ledorden sedd, hörd och bekräftad”, berättar hon. ”Det är ganska enkla saker egentligen. Men väldigt viktiga.”

Av Johanna Ericson
Publicerad den 9/6 2020

Foto: Eric Nelson.

Den som har följt Toves resa vet att den började med tomma händer, och därifrån har gått framåt med rejäla kliv.
”När jag startade mitt företag hade jag inga pengar att tala om och inga kunder, men jag hade en dröm om att en dag få arbeta branschövergripande med det som jag brinner för: innovativa marknadsundersökningar – och att få skapa arbetstillfällen. Det var bara att sätta fart. Jag sålde min bil för att få loss till ett startkapital och införde 80-timmars arbetsveckor. När jag så fick in första kunden ökade jag på takten ytterligare och lade de mesta av intäkterna på investeringar. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Som jämförelse kan jag nämna att vi var minst i landet på en av våra marknader då 2003, undersökningar inom energibranschen, men idag är vi istället störst där på innovativa marknadsundersökningar.”

Hur fixar man en sådan resa? Tove förklarar att hennes motto är att ingenting är omöjligt, man måste bara vara beredd att lägga ner tid, kraft och engagemang för att nå det där ”omöjliga”. Hon beskriver sig själv som arbetsam, en som ser möjligheter när andra ser hinder.
”Jag skrattar aldrig åt mina drömmar, utan lyssnar till dem. Som företagare har jag en fördel av att jag aldrig ser problem som hinder, utan att jag istället triggas av dem. Att hitta lösningar på problem är det bästa jag vet, man får en fantastisk belöning när man lyckas i motvind, man växer som människa och företagsledare.”

Men även en framgångsrik företagsledare behöver ladda sina batterier ibland. Tove älskar att laga mat och ser det som en stor avkoppling. (Du visste väl att hon var med i TV-programmet Halvåtta hos mig, 2015?)
Annars ger hon sig gärna ut på en joggingrunda med hårdrock i hörlurarna.

Tove är uppvuxen i Köping och trivs med livet i Västra Mälardalen, både som företagare och privatperson.
”Jag har normalt 200 resdagar per år i jobbet och då har det sina fördelar att utgå ifrån mitten av landet rent logistikmässigt. Vi verkar över hela landet men också utomlands. De gånger vi har projektperioder i vårt direkta närområde Västra Mälardalen så lever både jag och mitt team upp ordentligt, det hör inte till vanligheterna nämligen, det är här vårt hjärta finns. Nu under coronapandemin sker alla kundmöten online, men när resandet tar fart igen så känns det bra att utgå härifrån Västra Mälardalen.”

”Jag lever ju i Västra Mälardalen och det är underbart. Jag älskar vår region och här har både jag och familjen en trygghet.”

Publicerad den 22/5 2020
Av: Johanna Ericson

När Gustav var tre år skaffade hans mamma en fjordhäst som han fick sitta på. Vid sex fick han ta sig an kompisarnas problemponnies. Vid nio hade han sin första egna ponny, vid tretton roade han medeltidsbesökare med riddarnummer och vid tjugo hade han hunnit bli en rutinerad tävlingshoppare. Kanske är det välfyllda CV:t en del av förklaringen till varför Gustav Norman får riddars pel med vapen och tung utrustning att se förhållandevis enkelt ut. För den som känner till ridning förstår att det måste ligga hundratals timmar av träning bakom, för både ryttare och häst.
Men hur rutinerad man än är, får man inte glömma bort att hästar är levande djur som väger hundratals kilo. Riskerna finns alltid.
”Det är en enorm kraft med hästar”, säger han. ”Man måste tänka till. Och man måste planera noga.”

Hemma hos Gustav och Maria på Almagården i Norra Lunger står ett sprillans nytt ridhus. Investeringen gjordes för att öka möjligheten till åretruntträning för Gustav, men också för andra som vill komma hit och träna.
Just nu händer det extra spännande saker där inne. En tjockmatta längs väggen och en green screen i taket skvallrar om den TV-inspelning om Stockholms blodbad som Gustav och flera av hans kollegor medverkar i. De bidrar med actionscener innehållande slagsmål, hästavramlingar och en och annan avrättning. Fast det är inte Gustavs första TV-inspelning, för några år sen deltog han även i en film om bronsåldern.

Gustavs intresse för mer actionbetonad ridning föddes tack vare att hans pappa var med och bildade Arbogakuskarna.
”Från början ordnade Arbogakuskarna körturer under medeltidsdagarna. Sedan började de ta in riddare utifrån. Det var där mitt intresse föddes, när jag såg hur de red. När jag var runt tretton fick föreningen frågan om vi inte kunde göra ett eget riddarspel. Så där var jag med, fast från början var det mest lekar till häst.”

Men Arbogakuskarna förstod att de kunde bättre än så. Några av dem åkte runt och kollade in andra riddarspel för att lära sig mer. Och i takt med att kvaliteten ökade började Gustav få förfrågningar från riddarspel runtom i Sverige. Nu har han till och med hunnit vinna SM-guld i den ridderliga ridkonsten.

Det är inte bara skicklighet på hästryggen som krävs för att bjuda publiken på riddarkonst av högsta klass. Man måste såklart ha rätt vapen, något som kan ta lång tid att hitta. Dessutom ska både riddare och häst ha kläder. Sir Wilhelm Erövraren, Gustavs huvudkaraktär, har kläder som är heraldiskt korrekta och registrerade enligt konstens alla regler.
Hästvalet påverkar självklart resultatet av uppvisningen, förklarar Gustav som har fyra egna. De två som främst jobbar som riddarhästar är av den franska rasen Camarge. Den vita brukshästen har en kort, stark rygg och ett temperament som klarar de explosioner och närkamper som riddarspel innehåller.

Gustav driver idag riddarspelen genom sitt eget företag men ofta handlar föreställningarna om gediget lagarbete.
”Jag har folk i mitt nätverk som kan sånt här”, säger han och förklarar att han har runt tolv personer som han anlitar för olika evenemang. I gänget finns riddare, jonglörer och slagskämpar. ”Ibland är det bara jag, ibland är vi två och ibland åtta som kör en föreställning. Det beror på vad det är för typ av evenemang.”
”Förra sommaren var vi ända uppe i Gällivare och körde riddarspel. Det var en hektisk sommar, jag tror jag gjorde runt femtio föreställningar.”

Men som namnet avslöjar erbjuder Gustavs företag Normans Hovslageri även andra hästnära tjänster. Hovslageriet är roligt, beskriver han, men sliter på kroppen. Om tio år vill han jobba ännu mer med events av olika slag. Det nybyggda gäststallet kan inhysa fyrbenta besökare, och i det nya ridhuset finns möjlighet till skräddarsydda företagsevent och mer personliga riddarspel.
”Jag letar hela tiden efter hur vi kan bli bättre”, säger han. ”Vi bor på en strategiskt bra plats här, företagsmässigt är det en bra plats på kartan för vår typ av verksamhet.”

Ovanför fikabordet i sadelkammaren på Almagården hänger Sir Wilhelm Erövrarens mantel redo. I hagen väntar Sissou och Numero otåligt på att säsongen ska dra igång.
Gustav själv tar fram skottkärran för att påbörja den dagliga mockningen, och kanske funderar han också på coola stunts till den kommande filminspelningen.
En lokal riddare. Hur många platser kan skryta över att ha en sån?

Av Johanna Ericson
Publicerad den 8/4 2020.

I brovaktarstugan såg Susanna ett mysigt café gömma sig, och tillsammans med Rickard påbörjades omvandlingsarbetet. Stuprännorna blev rosa och de gråa plattorna vita. Insidan pryddes med Susannas egen konst på färgglada väggar. Caféet med de cerisa detaljerna blev snart en snackis och paret Trollske fick bland annat utmärkelsen Månadens Förebild för arbetet med det lilla huset intill ån.
En ryggskada tvingade dock Susanna att ta en paus från caféverksamheten, men med hjälp av inhyrd personal är det våren 2020 äntligen dags för en nystart.
”I sommar kommer man kunna fika på våfflor och glass och annat gott här”, säger Susanna och ser fram emot nyöppningen i maj.

Både Rickard och Susanna är uppvuxna i Kungsör. Susanna förstod tidigt att det var kreativitet och företagande som var hennes passion och som tjugoåring var hon en av drivkrafterna i hantverksgruppen Rustik i Kungsör. Hon beskriver sig själv som en färgstark person som ofta går utanför boxen. En konstnärssjäl som lika gärna målar tavlor som kittar fönster.
”Jag går in i olika skapandeperioder, då gör jag det till 140%, sen är det bara det som gäller.”

Rickard kompletterar med noggrannhet och koll på konstruktion och funktion. Intresset för att reparera och fixa fördjupades på Volvo i Köping där han spenderade drygt 20 år, först som reparatör och sedan chef. Men i takt med att de administrativa uppgifterna ökade saknade han det praktiska arbetet, och 2008 bestämde han sig för att starta eget. Idag driver han Trollskes Maskinservice AB tillsammans med nio anställda.

”Rickard kan allt”, säger Susanna och beskriver honom som den som håller ihop trådarna i deras gemensamma projekt. ”Han är väldigt noggrann och har helhetstänket. Vi kan se olika lösningar. Vi ser inte rivningsprojekt utan vi ser potentialen.”
Den där speciella kombinationen av kunskap och passion har tagit Trollskes hela vägen till TV. I produktionen Drömkåken tävlade de mot andra hobbysnickare och amatörinredare genom att under tidspress och strikt budget skapa ett snyggt och smart hem utifrån ett tomt skal. Juryn bestod av mäklare och professionella inredare.
”Det var kul men jobbigt. Vi jobbade ibland över 18 timmar per dygn, så på slutet var man bra trött. Vi vann mäklarens förstapris, men totalt med folkets röster blev det till slut en andraplacering”, berättar paret.

Trots det intensiva arbetet i TV-produktionen var lusten för husrenovering fortfarande inte mättad. Sedan dess har de hittat två nya projekt. En övergiven bar i Spanien och ett gammalt församlingshem i Hed utanför Kolsva.
”Vi skulle egentligen inte ens titta på den där baren i Nerja”, beskriver Susanna. ”Vi valde bort det, det såg så illa ut på bilderna, det hade regnat in och var alldeles för nedgånget. Sen fick vi ändå en känsla av att vi skulle åka dit och kika. Och när vi kom dit såg vi potentialen i ett fantastiskt läge i gamla stan och nära till stranden. Sen gick det fort för oss, men att få bygglov i Spanien har varit en lång process.”
Men nu ligger renoveringsarbetet i startgroparna och det svårt tilltygade lilla huset ska förvandlas till en utsökt karamell vid namn Casa Rosa.

”Det är en dröm vi haft”, säger Rickard. ”Först vill vi rusta det för att hyra ut, och sen är det härligt att kunna åka till värmen som pensionär.”
Fast än är det att tag kvar till ledigheten. För först ska även huset i Hed renoveras. Det som Susanna hittade på nätet och inte kunde motstå.
”Hon är Hemnetknarkare”, skrattar Rickard. ”Det finns inte ett objekt på marknaden hon inte har koll på.”
”Men det är helt fantastiskt”, säger Susanna. ”Det har en sal på 140 kvm och 6 meter i takhöjd. Där drömmer vi om att bo så småningom.”
Kanske har paret något produktivitetstips att dela med sig av?

”Vi har vilopauser emellanåt. Det måste man. Vi är bra på att släppa allt under de där andrummen. Då tar vi det verkligen lugnt och så tittar vi på bilder av det vi har gjort under året, då får man ny energi.”
”Fast att gå in i ett hus och gå in och riva, det är ju också som meditation”, säger Rickard. ”Det är vila för själen.”

Men det är nog inte främst vilopauserna som tagit Susanna och Rickard genom sina projekt.
”Det som skiljer oss från många andra är att vi brukar våga”, konstaterar de. ”Vi har gjort det som fallit oss in. Man lever bara en gång. Man kan inte bara sitta still.”

Av Johanna Ericson.

Artikeln publicerad den 21/2  2020.

Thomas förklarar fotokonsten som en kombination av två favoritämnen. Teknik och kreativt skapande har alltid intresserat honom, och förutom att meka med stereoapparater och bygga högtalare i slöjden riggade han ett eget mörkrum hemma i badrummet i Arboga.
”Jag är självlärd. Jag gjorde misstag och fick lära mig av dem. Det fanns i princip en enda fotoskola att söka i Sverige på den tiden, men den passade inte mig. Istället gick jag runt i Arboga och fotade allt jag såg, jag hade kompisar som var snälla och ställde upp. Dessutom var det såna tider att bilderna oftast hade politiska budskap. Det där förstod jag mig inte på som trettonårig Arbogakille. Jag gillade att gå på upptäcksfärd med kameran, för att fota solnedgångar och annat vackert istället.”

Ett extrajobb på Nerikes Allehanda gav Thomas värdefull erfarenhet och pengar till sin gryende passion.
”Egentligen var jag nog ingen skjutjärnsfotograf. Jag tyckte det var synd att tidningsfotografier bara lever en dag och det var alltid bråttom att ta dem. Men visst var det roligt att som 14-åring få se sina bilder i tryck, och jag gjorde det för att få ihop pengar till fotopapper och film. Därefter började jag få uppdrag som passfoton och klassbilder. Det var nog dessvärre på bekostnad av läxorna.”

Teknikintresset tog den tjugoårige Thomas till Köping och ett lockande jobb på en skiv- och stereoaffär. Så småningom lyckades han tjata in en fotoavdelning till butiken, vilket medförde att den vetgirige Thomas fick ta del av utbildningar inom ljussättning och annat spännande.

Drömmen om att fotografera på heltid blev allt tydligare, och plötsligt en dag fick han ett erbjudande om att ta över en ateljé i Eskilstuna. Det var en chans han inte kunde motstå. Men de första åren som heltidsföretagare skulle visa sig allt annat än glamourösa.
”Det var en tuff tid. Jag hade inga pengar så jag fick bo i ateljén. Jag fick gå från amatör till proffs och det gick åt mycket tid att lära mig avancerad professionell utrustning. Det var mycket som gick mig emot då. Ett jobb som skolfotograf i Dalarna blev räddningen. Jag fick komma ut och få luft.”

Tiden i Dalarna gav välbehövlig inkomst, men även viktiga insikter.
”Jag kom på mig själv med att en kväll formulera mina livsmål på en lista. Jag insåg att jag var tvungen att börja från noll igen. ”

Ateljén i Eskilstuna såldes. Stukad av det tuffa företagarlivet bestämde sig Thomas för att istället nöja sig med att fotografera på hobbynivå. Han skaffade sig en liten lokal på Glasgatan i Köping.
”Men så fort jag öppnade lokalen kom folk och bad mig fotografera. Av någon anledning fick jag snabbt gott rykte. Jag var med i en del fototävlingar som skapade publicitet, det var på så vis jag marknadsförde mig. Plötsligt gick det så bra att jag till och med kunde byta bil och åka på semester.”

Jobben fortsatte att trilla in, och nu, 40 år senare, ser Thomas tillbaka på ett yrkesliv fyllt av spännande fotouppdrag. Han har rest runt i världen med kameran på axeln, han har etablerat både inomhus- och utomhusstudio i anslutning till bostadshuset på S:t Olofsgatan, spelat in tre långfilmer och dessutom genomgått en omvälvande teknikomställning.
”Jag hade precis köpt in en ny, svindyr analog kamerautrustning när allt plötsligt skulle ske digitalt. Jag skulle gå från hantverkare till datamänniska. Den nya tekniken var svår för mig att hantera.”

Men skam den som ger sig. Thomas kavlade upp ärmarna och lärde sig det nya han också, och idag består även hans studio av datorer och redigeringsprogram. Han har nyligen haft vernissage för att fira 50 år som fotograf. Så nog är det fotografiska hantverket fortfarande i allra högsta grad en del av Thomas Ljungqvists liv och identitet. Och det är vi många som är tacksamma för. Hans arkiv rymmer en ovärderlig bildskatt för Västra Mälardalen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad 23/1 -2020.

I april 2014 fick Thomas Ljungqvist och Kenneth Eneroth utmärkelsen Månadens Förebild för sitt arbete med Köpingsskildringen Köping i bild. Boken är en vandring genom Köpings stadskärna och omnejd. Allt berättat på duons personliga manér.
”Jag ville visa Köping som det är, utan Photoshop”, säger Thomas som berättar att idén började med planer om en fotoutställning. ”Köpings kommun ville ha en monter med bilder på Köpingsmässan och hörde av sig till mig”.

Idén vidareutvecklades till en vision att även samla alstren i bok. Bilderna var inget problem för Köpingsfotografen, men en bok behöver text för att vara komplett. Och Thomas visste precis vem han ville jobba med.
”Jag hoppades att Kenneth Eneroth skulle nappa på idén. Jag hade följt hans krönikor och gillade hans sätt att uttrycka sig.”

Eneroth kontaktades.
”När jag fick reda på vad tanken var”, säger Kenneth, ”kände jag direkt att jag ville vara med. Jag tyckte att Köping var värd något bättre, något mer. Jag var trött på att man på vissa håll pratade om Köping som en tråkig stad. Det har hänt så mycket bra här, men alla tänker inte på det. Och med Thomas bilder var det självklart.”

Kenneth som då nyss hade gått i pension från Bärgslagsbladet/Arboga Tidning beskriver projektet som ett annorlunda inslag mot journalistvardagen.
”Det var roligt och lite annorlunda mot det jag gjorde som reporter”, minns Kenneth. ”När man jobbade på tidningen skulle man jobba snabbt och leverera snabba texter. Nu fick jag hålla på och skriva i flera månader. Då blev utmaningen att sätta stopp. Nån gång måste man ju vara klar. Det var roligt att för en gångs skull jobba på ett längre projekt.”

Thomas och Kenneth visade sig vara ett framgångsrikt team.
”Det är viktigt”, säger Thomas. ”Man kan bli galen om man jobbar med fel person. Kenneth och jag fick en varm kontakt. Det var enkelt att prata.”
”Vi är nog ganska lika”, tillägger Kenneth. ”Vi är lätt tillbakalutade. Inga gåpåiga typer som stressar och hetsar. Vi har förtroende för varandra.”

Köping i bild blev ett bestående minne för såväl Köpinsgbor som upphovsduo. Boken är en färgstark hyllning på över 200 sidor, fullmatade med bilder och fakta om staden vid Mälaren, eller ”en småstad i förändring” som kreatörerna inledningsvis beskriver den.
”Det här blev vår present till Köping”, säger de. ”Det är roligt att den har blivit så väldigt omtyckt.”

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.

I samband med att familjen Eneroth beslutade sig att lämna Norrland till förmån för Köping, var det dags för Kenneth att välja gymnasieprogram.
”Jag gick en kemiteknisk utbildning, kanske för att min pappa jobbade på det som idag är Yara. Men jag kände ganska snart att kemi inte var för mig. Men när jag sedan fick låna en systemkamera av en kompis tyckte jag det var så häftigt att jag byggde ett eget mörkrum hemma.”

Kenneth fotade och mixtrade. Testade och experimenterade. Tills han en dag fattade mod, kontaktade en fotograf på Bärgslagsbladet och frågade om han kunde få hjälpa till.
”Det var där det började. De skickade ut mig på fotojobb och det blev bra bilder. Men en dag sa min journalistkollega Anna-Lisa Tottmar åt mig att jag borde ge mig ut och pröva mina vingar.”

Kollegans ord grodde och slog rot hos Kenneth som började spara pengar till sitt livs äventyr. En årslång liftarresa på egen hand genom Europa och därefter tåg och buss genom Nordafrika och Asien gav honom oförglömliga erfarenheter.
”I Algeriet hände något man bara drömmer om”, säger Kenneth och berättar att han av en slump lärde känna en algerisk familj. De bjöd på mat och lät honom bo i deras lägenhet. Han fick journalistvänner vid den stora tidningen i Oran och blev bjuden på bröllop i Sahara.
I Istanbul anslöt Köpingsvännen Lars Ericsson för att göra Kenneth sällskap genom Asien.
”Det land jag har bäst minnen från är Indien där vi spenderade tre månader. Det är det rikaste land jag någonsin varit i. Värmen, kulturen, människorna och byggnaderna. Allt var som en dröm mitt i den fattigdom som också fanns där. Men rikedomen av upplevelser uppvägde allt annat.”

Upplevelserna dokumenterades och skickades hem till Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.
”Det blev ett tiotal resebrev som blev riktigt bra. Det var då jag upptäckte att det var kul att också skriva i tidningen och inte bara fotografera.”
Det var så det kom sig att Kenneth blev Bärgslagsbladets första multijournalist. Något som 30 år senare skulle bli vanligt i hela tidningsbranschen.

Journalistvärvet visade sig vara den plats där Kenneth kunde få utlopp för både nyfikenhet och förmåga att formulera sig i ord och bild. Hans artiklar har bemötts med de flesta reaktioner.
”Att vara lokaljournalist är att berätta om viktiga saker, men också att ta ansvar för det man skriver om. Ibland har det varit jobbiga saker att berätta. Man kanske inte har blivit vän med alla. Jag har exempelvis varit noga med att inte gå med i vissa föreningar. Det kan ju vara så att man en vacker dag måste skriva något obekvämt om dem. Men de flesta människor har varit förstående.”

Även om nyfikenheten inte längre är ett arbetsredskap är den fortfarande en av Kenneths tydligaste egenskaper.
”Man har gott om tid som pensionär, men jag har aldrig haft tråkigt. Tvärtom är det så mycket jag vill ta reda på. Jag är nyfiken på allt som händer i samhället. Jag förkovrar mig om dagarna, läser mycket böcker.”

Och så är det där gamla torpet utanför Arboga som ska förädlas. Och musiken. Den tar också en hel del tid i anspråk. Han läser recensioner och konsumerar. Även om det helst blir klassiskt, jazz och afrikanskt, botaniserar han även i ny rock och pop.
”Men det är inte populärmusik jag lyssnar på”, säger han. ”Det ska vara musik som drabbar.”

Och på något sätt blir det just den där meningen om musiken som sammanfattar Kenneth Eneroth, mannen med en av Västra Mälardalens vassaste pennor.
Hans spaningar kanske inte alltid har varit populära, men drabbar, det gör de sannerligen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.

Men Linas engagemang för hemorten är mer än ett jobb. Det är snarare en drivkraft som har funnits med genom livet:
”Jag växte upp och gick i skolan här i Kungsör. Som ung tyckte jag inte att man skulle behöva ta sig iväg någon annanstans för att ta del av kultur, det borde istället finnas tillgängligt för oss, här. Så vi tog tag i det själva.”

Sagt och gjort. Tillsammans med andra musik- och kulturentusiaster i Västra Mälardalen var Lina en av eldsjälarna bakom Kaktusfestivalen – det musikevent som mellan 2003 och 2006, anordnades i Köping, Arboga och Kungsör med en festival per ort och år.
”Jag har härliga minnen därifrån. Man växte under de där åren. Att ordna en stor festival med besökare som skulle bo över, innebar en hel del jobb och mycket lagar och regler att sätta sig in i. Det var möten med myndigheter och politiker. Och på den tiden var inte sociala medier så utvecklade så vi fick åka runt och marknadsföra själva. Men det kom cirka 2000 besökare till varje festival till slut.”

Även om Lina själv är musikintresserad och dessutom har spelat trummor med kompisarna i det lokala punkbandet, ser hon på kultur som något mer än själva uttrycksformerna. Hon beskriver det snarare som en demokratisk rättighet:
”Kultur bygger broar mellan generationer och mellan olika grupper i samhället. Kultur ger kraft och energi i livet. Alla har rätt att ta del av olika kulturformer.”

Lina ser fram emot att fortsätta vara en kugge i Västra Mälardalens utveckling. Hon är en av dem som fått en utmärkelse för sin drivkraft, men hon ser att det finns fler som bidrar:
”Det finns många här som ger av sig själva för att göra vårt gemensamma samhälle bättre. Många som ger möjlighet till andra att få hålla på med det de själv brinner för, det är häftigt att se. Här finns engagemang som inte alltid uppmärksammas, som inte alltid syns. Men de står där varje vecka och låser upp den där idrottshallen och tränar sitt lag, eller vad det nu kan vara.”

Vårt samhälle behöver eldsjälar och ett gemensamt engagemang, menar Lina som ser ett levande Kungsör som ett personligt såväl som ett yrkesmässigt mål:
”Jag vill att de unga ska säga som jag sa när jag var ung: Att här kan vi bo kvar, här ska man vilja vara kvar. Det är den positiva kraften jag vill bibehålla.”

Artikeln publicerades den 12/12-2019.