Hjälmarefiskaren Anna Vesper Gunnarsson jobbar i och med naturen. Kanske är det därför hon ser hållbarhet som en förutsättning och inte bara en del av jobbet. Hon strålar med hela ansiktet när hon berättar om fåglarna som idag sjunger högljutt i träden i hamnen på Valen.

Hon pratar om sädesärlorna, lärkorna, viporna och drillsnäpporna. De har olika läten, olika beteenden och personligheter. Fåglarna är närvarande året om.
”Ibland har jag 30 örnar med mig efter skotern”, säger hon. ”Det är häftigt.”

Idag är det vårväder på Valen, sjön bjuder på solglitter och förhållandevis ljumma vindar. För en intervju är förutsättningarna optimala. För Anna är Hjälmaren hennes arbetsplats oavsett väder och årstid. Fisket ska skötas även under vintern, ibland med skoter.
”Nu för tiden finns det bra kläder”, säger Anna som menar att man lär sig att hantera alla väder. ”Man vet ju att man ska vara ute, så man får klä sig därefter.”

Ett speciellt jobb och inget för veklingar kan man tänka sig. Tunga lyft, lynniga vindar och ibland ganska ensamt. Vad krävs för att bemästra en sådan vardag?
”Man får inte vara rädd för att försöka”, säger hon. ”Man måste testa sig fram för att hitta lösningar på problem som uppstår, och eftersom det ibland inte finns någon att fråga eller be om hjälp är det bara att hugga i. Men många gånger frågar jag andra om råd inför ett problem eller efter för att få nya sätt att se på det. Då kan man hjälpas åt att lösa problem som är långvariga.”
Kanske är det också bra med en förmåga att hålla sig lugn i oväntade situationer. Några gånger har motorn lagt av där ute, ibland har vinden vänt och vädret hastigt slagit om. Anna berättar om ett tillfälle när hennes pappa fick åka på isflak på öppet vatten med skotern för att ta sig i land efter ett plötsligt skifte i väderleken.

Anna växte upp här på Valen. Det kan låta exotiskt att leva på en några kvadaratkilometer stor ö utan bro eller turfärja. En gemensam transportfärja finns för att frakta saker med. Pappa Björn körde ö-barnen i skoltaxibåt till hamnen där skolbussen väntade, minns hon. Alla familjer på ön hade koppling till fisket, så är det fortfarande. När hon var runt 10 flyttade hon till fastlandet med sin mamma, men spenderade helger och somrar hos pappa på ön. I 13-årsåldern började hon hjälpa till lite grand med fisket, även om det från början mest handlade om att nyfiket följa med.
Trots bakgrunden var det nog inte många som trodde att Anna en dag skulle bli heltidsfiskare, inte ens hon själv.
”På gymnasiet gick jag naturvetenskapsprogrammet med teknisk inriktning så både naturen och tekniken fick plats. Jag har alltid gillat att klura på lösningar och hur saker hänger ihop.”
Sedan väntade några år inom industrin.

Sommaren 2010 kände Anna en längtan tillbaka till friska vindar och att få arbeta med kroppen. Kanske var generna för starka att värja sig från för Anna som idag är 17:e generationens Hjälmarefiskare. Hon skaffade f-skatt och började fiska kräftor på enskilt vatten. Under tiden skickade hon in sin ansökan om fiskelicens för att kunna fiska på allmänt vatten. Det tog nästan ett år med handläggningar och överklagan på beslut innan licensen var på plats. För att få vara verksam som fiskare idag behövs en personlig licens som utfärdas av Havs- och vattenmyndigheten. Licens kan beviljas till den som har för avsikt att bedriva seriöst fiske förutsatt att det finns tillräckligt med fisk vid det geografiska området. Sedan krävs löpande rapportering till myndigheterna. Anna meddelar fakta kring hur mycket fisk hon har fångat, var och när.
”Det är jättebra att vi rapporterar. För att kunna jobba rätt måste vi ha kunskap om det vi gör, det är grunden för hållbart fiske. Men all statistik som vi levererar kommer inte med i rapporterna, vilket är ett stort problem som vi har lyft i många sammanhang. Statistiken idag kan bli väldigt missvisade och då fattas besluten på fel grunder.”

För att kunna påverka förutsättningarna för yrkesfiskarna och deras arbetsplats har Anna axlat rollen som ordförande i Hjälmarens Fiskareförbund. Det är viktiga frågor, menar hon.
”Att fisken ska finnas i all framtid är en önskan, men ingen självklarhet. Det vet vi ju faktiskt inte. Jag vill jobba för en framtid för våra barn.”
Hon återkommer ofta till naturen som helhet, att ta ansvar och leva med den.
”I Hjälmaren fiskar vi hållbart”, säger hon stolt. ”Gösen är fiskad med omtanke här.”

Men hållbarhet gäller alla områden av jobbet, menar Anna som tycker det är viktigt att underhålla både kroppslig- och mental styrka för att hålla långsiktigt.
Säkerhet är grundläggande för Anna. Tyvärr har släkten tidigare råkat ut för tragedier i samband med olyckor på sjön.
”Pappa och jag skriver på en tavla vilken rutt vi tar. Flytväst och säkerhetsbrytare runt handleden gäller alltid för mig.”

Idag har Anna och pappa Björn hållit sig på Valen. På en åker bakom hamnen ligger ryssjor och bottengarn som ska ses över och repareras inför säsongen. Det gäller att ta hand om ägodelarna. Men nätet är stort och lagas inte på en dag, jobbet får fortsätta en annan dag.
Anna ska ta sig tillbaka till fastlandet, där väntar annat som hon brinner för. Barnen ska hämtas vid bussen och odlingarna på tomten lockar.

”Jag har massor av idéer som jag skulle vilja göra något av, jag tycker om att odla och gillar tanken på att vara självförsörjande. Jag drömmer om att driva en gårdsbutik framöver. Sälja min fisk och kanske ordna ett rökeri. Men man ska hinna också.”

På plats i båten sveper Anna med blicken över himlen.
”Det ska blåsa upp. Vi får se hur det blir med garnen jag skulle lägga i. I det här jobbet får man planera efter väder och vind. Det är det som avgör.”

Länk till film

Av Johanna Ericson

Ishockeydomaren och Förebilden Mikael Nord har ett annorlunda jobb

Mikael Nords resa är imponerande. Hockeyintresset har tagit honom till ett prestigefullt uppdrag som SHL-domare. Under sin karriär har han dömt både VM- och OS-matcher. Jobbet innebär en väldigt annorlunda vardag, även om resan dit började med en ganska vanlig hobby.

Det var som ung spelare i IFK Arboga som Mikael först fick uppleva lagsportens speciella stämning:
”Det var underbar tid med ett tight gäng av både ledare och lagkamrater”, minns han. ”Gemenskapen var väldigt speciell mellan alla som var delaktiga i sporten och mellan alla åldrar.”
I tonåren någonstans byttes den blåa tröjan mot en randig. Mikael testade en annan väg. En väg som visade sig framgångsrik. Han gillade att döma, allt flöt på och en dag lyckades han få en av de där tolv, åtråvärda domarplatserna i Svenska Hockeyligan – SHL.

Mikael Nord är en av tolv SHL-domare.

Ett heltidsuppdrag som SHL-domare innebär mer än de timmar vi andra ser på TV.
Resorna är många och ibland långa. Mellan matcherna gäller det att hålla sig i form, både mentalt och fysiskt. Mikael tränar ett par pass varje dag, både löpning och styrka. Fast det gör han inte främst för arm- och benmusklernas skull:
”Man måste träna kroppen för att hålla huvudet fräscht”.

Tiden på isen kan vara extremt krävande, ibland uppstår tuffa konflikter.
”De matcher jag dömt tittar jag på flera gånger efteråt”. Att analysera sig själv och sin insats är avgörande, menar han.
”Att döma är att leda – att få alla individer att förstå vad du gör och acceptera ett beslut. I det här jobbet måste du tro på dig själv och det du gör, du kan inte vackla för att omgivningen trycker på. Men samtidigt är det viktigt att vara ärlig om sina tillkortakommanden för att hela tiden fortsätta utvecklas. Jag brukar säga till de yngre som börjar, att någon gång kommer du göra fel. Då gäller det att erkänna, be om ursäkt, sluta älta och gå vidare.”
Man kan också behöva någon att snacka med, tycker han, och lyfter sin fru som en fantastisk coach.
”Hon kan ställa de där extremt jobbiga frågorna till mig, hjälpa mig att se saker från ett nytt perspektiv.”

Att publik och spelare kan vara både högljudda och förbannade är något Mikael genom åren har fått en viss distans till. Det är en del av jobbet menar han och han förstår också att sporten väcker engagemang, även om det såklart finns gränser för vad som är okej.
Det han däremot aldrig förstår, är när vuxna beter sig illa mot unga domare.
”Varför är det så? Hur ska vi få unga att vilja ta den rollen om de vuxna beter sig illa? De där tjejerna och killarna har inte skrivit på för att få skäll, låt dem få tycka att det är spännande och roligt istället!”
För det är fantastiskt roligt och spännande att vara domare, understryker Mikael som hoppas att fler ska ta chansen att prova.
”Man får se platser man aldrig skulle boka en charter till. Man får jobba med sin hobby som man började med som barn och man får möta många stora spelare. Det är ett annorlunda jobb.”

”Det roligaste är att få vara en del av något som engagerar så extremt många människor i hela världen”, säger Mikael. Och så gillar han verkligen den goda stämningen mellan spelare, domare och tränare. ”Det många kanske inte vet är, att vi ofta går och käkar efteråt tillsammans. Vi kan vara osams i 60 minuter på isen, men efter dusch och omklädning har vi full respekt.”

Mikael har hunnit få SHL:s eget pris Guldpipan inte mindre än sex gånger. Vinnaren avgörs av spelare och andra i SHL som röstar.
”Det är en fin bekräftelse på att det man gör uppskattas och jag är jätteglad över att ha fått det. Det är en ära, lite som att jämföra med SM-guld för oss domare.”

Anledningen till utnämningarna är säkert flera, kan man tänka.
Antagligen bidrar den gedigna erfarenheten. Kanske är det också självledarskapet, viljan till utveckling och insikten om att det krävs självreflektion för att bli bättre. Mikael återkommer till vikten av att ta hand om sina tankar för att utvecklas, framför allt efter en konfliktsituation.

Mikael jobbar strukturerat med sin egen utveckling.

”I konflikt uppstår ofta mycket känslor. Jag måste alltid göra min hemläxa efter varje match, sortera bort känslorna och analysera. Har du inte gjort din läxa kommer du inte kunna argumentera för din egen sak. Jag tror jag har bra struktur på det, struktur är viktigt.”

Kanske är det även grundtryggheten och synen på människor som gör att Mikaels arbete uppskattas.
”I min värld är alla värda lika mycket”, säger han. ”Det har jag fått med mig under hela min uppväxt och det är jätteviktigt för mig. Jag har fantastiska föräldrar. Ingen har satt någon press på mig, jag har fått gå min väg på egna villkor. Man måste inte alltid sätta mål. Gå ut och njut av det du gör så blir det oftast bra.”

Filmklipp här!

Av Johanna Ericson april 2022.

Olof Widaeus har spenderat en hel del tid vid Krillans bandybana genom åren. Som KiS-tränare har han flera pass i veckan och så är det matcher på helgerna.
”Man försvinner in i bubblan sådär runt november och tittar ut igen efter säsongen i april”, skrattar han. ”Men det är det värt. Man får mycket tillbaka.”

Olof spenderar många timmar på Krillan.

Att Gnestasonen Olof blev Västra Mälardaling tackar han sin fru Marina för. I den nya Köpingsfamiljen var sportintresset stort och för Olof öppnades dörren så småningom för bandyn, först som förälder och senare även som tränare.
”Vi resonerade där hemma att vi ville investera tid i sporten, både för våra egna och andras barn. Om de ska kunna hålla på med sina intressen måste någon lägga tiden. Åren går så himla fort. Tiden med barnen kommer inte tillbaka. Jag är så tacksam att jag har fått vara med.”

Det ger så mycket att få vara en del av barnens uppväxt, menar Olof.
”Vissa har jag följt från det att de första gången knöt på sig sina skridskor tills att de idag är 16 och spelar på hög nivå. Det där omklädningsrummet kan bli en ventil för så mycket. Man får ta del av hela registret, allt från glädje och pepp till ilska ibland. Men barnens sport ska inte vara på blodigt allvar, det ska finnas plats för skratt och lek.”

Läs mer

”Drömmen har alltid varit att jobba på en egen gård”, säger Johan Widén. “Mina föräldrar var månskensbönder, men hade vanliga jobb. Jag ville driva eget och skapa något för framtiden. Det är känslan av att skapa som är den viktigaste. Pengar är nödvändigt för att komma vidare, men är ingen drivkraft i sig.”

Som ung var det meka A-traktor och extrajobb på gård som gällde. När han senare fick veta att samma gård var till salu, frågade han sin bror och pappa om de ville vara med och skapa en gemensam framtid.
”Jag lyckades övertala dem”, säger Johan som tycker det var ett bra beslut. Smedby gård har 16 år senare gått från lokal äggproduktion till storkontrakt med riksleverantör, ett äggpackeri och en gårdsbutik. Och så lite annat roligt, som traktorpulling, marknader och utomhusbio.
“Utomhusbio lät kul tyckte vi! En branschkollega visade sig ha utrustningen, så varför inte testa?”

Gårdsbutiken är en dröm som har funnits i familjen länge och när den egna äggpackningen togs bort från verksamhet fanns utrymme att förverkliga den. I butiken jobbar Johans fru, svägerska, mamma och så syster som är ansvarig för den.
”Butiken har gått över all förväntan”, säger Johan och berättar att närproducerat är väldigt efterfrågat. De har fått fler och fler kunder, ordet har spridits och många tar en utflykt till Smedby för att handla ägg från gården, kött från systerns lantbruk eller delikatesser från lokala och ofta småskaliga producenter.

På Smedby är hållbarhet alltid i fokus. Det egna spannmålet blir foder åt hönsen, gödslet återanvänds på åkern. Överblivet virkesspill och grenar från grannens skog blir värme i flispannan och solceller bidrar till energiförsörjningen.
”Tanken är att ha hela kedjan, ett eget kretslopp. Vi har inte utrymme till total självförsörjning av solel nu, men vi undersöker hela tiden nya sätt att utvecklas. Det händer mycket på den fronten, vi hänger med och försöker hålla oss uppdaterade, dels genom olika föreningar.”
För engagera sig bör man, menar han.
”Det är väldigt lätt att kritisera och vara baksäteschaufför. Ska man klaga får man påverka. Man måste i alla fall försöka.”

Johans arbetsvecka är inte svårfylld. Två dagar i veckan befinner han sig i Hedemora där familjeföretaget förra året tog över ett äggpackeri.
”Den största tillfredsställelsen är när allt funkar och rullar på utan mig. När man inte är huvudpersonen. När det bara funkar.”

Totalt är det runt 20 personer som jobbar i företaget idag.
”Vi har otroligt bra personal”, säger han och kan inte minnas att någon någonsin har sagt upp sig. Företagets kärna består av familjen: Föräldrar, syskon, barn och respektive. Alla hjälper till.”
”Jag har blivit någon slags frontfigur”, säger Johan. ”Men alla i familjen jobbar hårt för att dra runt verksamheten. Sen är det kanske jag som är mest social och syns. Jag blir ansiktet utåt.

Johan utanför gårdsbutiken där kunderna också kan slå sig ner för en fika.

”Jag är ganska otålig. Det kryper i kroppen när jag sitter stilla för länge i traktorn på åkern. När det gäller nya idéer jag nog den som gasar och brorsan den som bromsar. Han tänker, jag driver. Vi är en bra kombo. Vi är nog över huvud taget ganska olika här i familjen och det är en av våra absoluta framgångsfaktorer. Det är viktigt att se saker från olika perspektiv. Vill man ha ja-sägare kan man ju prata med spegeln.”

På gårdsbutiken säljs egna ägg och närproducerad mat från småskaliga producenter.

Samarbete är verkligen en styrka, tycker Johan. Att ta emot och kunna be om hjälp. Att se varandra som tillgångar och inte konkurrenter. Det blir tydligt i gårdsbutiken menar han. Och för att lyfta människorna bakom produkterna anordnas det även marknader i maskinhallen.
”Det är så kul när det kommer folk till gården och får se vilka entreprenörerna är.”

Entreprenör kan vara det ord som också bäst sammanfattar Johan Widén tänker jag när intervjun lider mot sitt slut:
”Problem behöver man inte leta efter, de kommer ändå”, säger han. ”Det gäller att se på möjligheterna. Det är oftast bättre att säga ja än nej. En av grundstenarna är att vi ska ha roligt i vårt företag.”

Länk till film

Av Johanna Ericson den 16/2 2022

Reklamhuset Rink i Köping har hunnit fira 25 år som företag. Grundaren Peter Gustafsson är en för många välbekant Västra Mälardaling som förutom företagare beskriver sig som en ibland lite för noggrann, golfbiten musikentusiast.
”Jag vill påverka slutresultatet och genomföra själv”, svarar han på frågan om varför han en gång i tiden lämnade det trygga livet som anställd ingenjör.

Läs mer