I samband med att familjen Eneroth beslutade sig att lämna Norrland till förmån för Köping, var det dags för Kenneth att välja gymnasieprogram.
”Jag gick en kemiteknisk utbildning, kanske för att min pappa jobbade på det som idag är Yara. Men jag kände ganska snart att kemi inte var för mig. Men när jag sedan fick låna en systemkamera av en kompis tyckte jag det var så häftigt att jag byggde ett eget mörkrum hemma.”

Kenneth fotade och mixtrade. Testade och experimenterade. Tills han en dag fattade mod, kontaktade en fotograf på Bärgslagsbladet och frågade om han kunde få hjälpa till.
”Det var där det började. De skickade ut mig på fotojobb och det blev bra bilder. Men en dag sa min journalistkollega Anna-Lisa Tottmar åt mig att jag borde ge mig ut och pröva mina vingar.”

Kollegans ord grodde och slog rot hos Kenneth som började spara pengar till sitt livs äventyr. En årslång liftarresa på egen hand genom Europa och därefter tåg och buss genom Nordafrika och Asien gav honom oförglömliga erfarenheter.
”I Algeriet hände något man bara drömmer om”, säger Kenneth och berättar att han av en slump lärde känna en algerisk familj. De bjöd på mat och lät honom bo i deras lägenhet. Han fick journalistvänner vid den stora tidningen i Oran och blev bjuden på bröllop i Sahara.
I Istanbul anslöt Köpingsvännen Lars Ericsson för att göra Kenneth sällskap genom Asien.
”Det land jag har bäst minnen från är Indien där vi spenderade tre månader. Det är det rikaste land jag någonsin varit i. Värmen, kulturen, människorna och byggnaderna. Allt var som en dröm mitt i den fattigdom som också fanns där. Men rikedomen av upplevelser uppvägde allt annat.”

Upplevelserna dokumenterades och skickades hem till Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.
”Det blev ett tiotal resebrev som blev riktigt bra. Det var då jag upptäckte att det var kul att också skriva i tidningen och inte bara fotografera.”
Det var så det kom sig att Kenneth blev Bärgslagsbladets första multijournalist. Något som 30 år senare skulle bli vanligt i hela tidningsbranschen.

Journalistvärvet visade sig vara den plats där Kenneth kunde få utlopp för både nyfikenhet och förmåga att formulera sig i ord och bild. Hans artiklar har bemötts med de flesta reaktioner.
”Att vara lokaljournalist är att berätta om viktiga saker, men också att ta ansvar för det man skriver om. Ibland har det varit jobbiga saker att berätta. Man kanske inte har blivit vän med alla. Jag har exempelvis varit noga med att inte gå med i vissa föreningar. Det kan ju vara så att man en vacker dag måste skriva något obekvämt om dem. Men de flesta människor har varit förstående.”

Även om nyfikenheten inte längre är ett arbetsredskap är den fortfarande en av Kenneths tydligaste egenskaper.
”Man har gott om tid som pensionär, men jag har aldrig haft tråkigt. Tvärtom är det så mycket jag vill ta reda på. Jag är nyfiken på allt som händer i samhället. Jag förkovrar mig om dagarna, läser mycket böcker.”

Och så är det där gamla torpet utanför Arboga som ska förädlas. Och musiken. Den tar också en hel del tid i anspråk. Han läser recensioner och konsumerar. Även om det helst blir klassiskt, jazz och afrikanskt, botaniserar han även i ny rock och pop.
”Men det är inte populärmusik jag lyssnar på”, säger han. ”Det ska vara musik som drabbar.”

Och på något sätt blir det just den där meningen om musiken som sammanfattar Kenneth Eneroth, mannen med en av Västra Mälardalens vassaste pennor.
Hans spaningar kanske inte alltid har varit populära, men drabbar, det gör de sannerligen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad den 23/1-2020.