Thomas förklarar fotokonsten som en kombination av två favoritämnen. Teknik och kreativt skapande har alltid intresserat honom, och förutom att meka med stereoapparater och bygga högtalare i slöjden riggade han ett eget mörkrum hemma i badrummet i Arboga.
”Jag är självlärd. Jag gjorde misstag och fick lära mig av dem. Det fanns i princip en enda fotoskola att söka i Sverige på den tiden, men den passade inte mig. Istället gick jag runt i Arboga och fotade allt jag såg, jag hade kompisar som var snälla och ställde upp. Dessutom var det såna tider att bilderna oftast hade politiska budskap. Det där förstod jag mig inte på som trettonårig Arbogakille. Jag gillade att gå på upptäcksfärd med kameran, för att fota solnedgångar och annat vackert istället.”

Ett extrajobb på Nerikes Allehanda gav Thomas värdefull erfarenhet och pengar till sin gryende passion.
”Egentligen var jag nog ingen skjutjärnsfotograf. Jag tyckte det var synd att tidningsfotografier bara lever en dag och det var alltid bråttom att ta dem. Men visst var det roligt att som 14-åring få se sina bilder i tryck, och jag gjorde det för att få ihop pengar till fotopapper och film. Därefter började jag få uppdrag som passfoton och klassbilder. Det var nog dessvärre på bekostnad av läxorna.”

Teknikintresset tog den tjugoårige Thomas till Köping och ett lockande jobb på en skiv- och stereoaffär. Så småningom lyckades han tjata in en fotoavdelning till butiken, vilket medförde att den vetgirige Thomas fick ta del av utbildningar inom ljussättning och annat spännande.

Drömmen om att fotografera på heltid blev allt tydligare, och plötsligt en dag fick han ett erbjudande om att ta över en ateljé i Eskilstuna. Det var en chans han inte kunde motstå. Men de första åren som heltidsföretagare skulle visa sig allt annat än glamourösa.
”Det var en tuff tid. Jag hade inga pengar så jag fick bo i ateljén. Jag fick gå från amatör till proffs och det gick åt mycket tid att lära mig avancerad professionell utrustning. Det var mycket som gick mig emot då. Ett jobb som skolfotograf i Dalarna blev räddningen. Jag fick komma ut och få luft.”

Tiden i Dalarna gav välbehövlig inkomst, men även viktiga insikter.
”Jag kom på mig själv med att en kväll formulera mina livsmål på en lista. Jag insåg att jag var tvungen att börja från noll igen. ”

Ateljén i Eskilstuna såldes. Stukad av det tuffa företagarlivet bestämde sig Thomas för att istället nöja sig med att fotografera på hobbynivå. Han skaffade sig en liten lokal på Glasgatan i Köping.
”Men så fort jag öppnade lokalen kom folk och bad mig fotografera. Av någon anledning fick jag snabbt gott rykte. Jag var med i en del fototävlingar som skapade publicitet, det var på så vis jag marknadsförde mig. Plötsligt gick det så bra att jag till och med kunde byta bil och åka på semester.”

Jobben fortsatte att trilla in, och nu, 40 år senare, ser Thomas tillbaka på ett yrkesliv fyllt av spännande fotouppdrag. Han har rest runt i världen med kameran på axeln, han har etablerat både inomhus- och utomhusstudio i anslutning till bostadshuset på S:t Olofsgatan, spelat in tre långfilmer och dessutom genomgått en omvälvande teknikomställning.
”Jag hade precis köpt in en ny, svindyr analog kamerautrustning när allt plötsligt skulle ske digitalt. Jag skulle gå från hantverkare till datamänniska. Den nya tekniken var svår för mig att hantera.”

Men skam den som ger sig. Thomas kavlade upp ärmarna och lärde sig det nya han också, och idag består även hans studio av datorer och redigeringsprogram. Han har nyligen haft vernissage för att fira 50 år som fotograf. Så nog är det fotografiska hantverket fortfarande i allra högsta grad en del av Thomas Ljungqvists liv och identitet. Och det är vi många som är tacksamma för. Hans arkiv rymmer en ovärderlig bildskatt för Västra Mälardalen.

Av Johanna Ericson.
Artikeln publicerad 23/1 -2020.